Sigrid Kahle om Adonis och alawismen

Adonis3Den syriske poeten Ali Ahmad Said (f. 1930), alias Adonis, brukar räknas som världens störste poet på det arabiska språket. Han har också en lång historia av politiskt engagemang på vänsterkanten och är en av dem som kritiserat västvärldens stöd till upproret i Syrien. Adonis menar att det väpnade upproret bärs upp av en totalitär ”religiös fascism”. Frankrike, har han sagt, sviker den franska revolutionens ideal genom att ställa sig bakom det.

I min bok Den syriska tragedin, som kom ut i december 2012 på Aguéli förlag, refererar och kommenterar jag Adonis tankar kring konflikten i Syrien. Köp den här. I sin recension av boken nämner Per Gahrton särskilt hur Adonis ståndpunkt påverkade honom (Fria Tidningen, ”Arabisk befrielse behöver motbilder”, 20/2 2013).

”Nog är det en tankeställare när han refererar en intervju med den hyllade, evige nobelpriskandidaten, den syriske diktaren Adonis, som i februari 2012 försäkrar att ‘jag stödjer inte oppositionen’”.

I slutet av diktantologin En tid mellan askan och rosorna, utgiven på Alhambra förlag 2001, finns en mycket fin och insiktsfull essä om Adonis liv och författarskap, skriven av Sigrid Kahle. Den bör läsas i sin helhet. Nedan följer några excerpter som rör alawismen, den esoteriska gren av shiismen som Adonis växte upp i. Alawiterna kallas också nusairier.

Alawismen utmålas av de sunnifundamentalistiska upprorsmännen i Syrien och deras religiösa ledare internationellt som det yttersta kätteriet. Det sekteristiska hatet mot shiismen i allmänhet, alawismen i synnerhet, är en av oppositionens viktigaste drivkrafter och ett av de mest dominerande motiven i dess propaganda. I detta liksom i tidigare uppror av samma karaktär. Vad är alawismen? Sigrid Kahle förklarar:

”Ali Ahmad Said föddes 1930 i byn Qassabin utanför Latakia i norra Syrien. Hans far var ’fellah’, en av de några hundratusen nusairiska bönder som bodde i denna bergiga trakt. Han arbetade på sin fars åkrar, vaktade får, gick i koranskola, lärde sig Koranen och nusairiernas heliga skrifter utantill, ’höll sig undan’ … Syrien är en urgammal kulturbygd, poesins och profetians mark. Här finns inte bara ruiner av sten, utan av myter och föreställningar från mänsklighetens urminne. Ibn Nusairs (d. 873) shiitisk-sufiska efterkommande tror mindre på Muhammed än på hans svärson Ali, som de stundom kallar Gud. Alawiterna (eller nusairierna som de numera ogärna kallas) har alltid varit en förföljd minoritet, som har lyckats hålla sin kult hemlig i tusen år. Ali – för ortodoxa muslimer den fjärde kalifen, för shiiterna profetens rättmätige efterföljare – är för alawiterna en inkarnation av Gud, som är fördold, men kan upplevas i Alis eller Husseins gestalt. Det är alawiterna som regerar i Syrien idag.” (s. 292)

”Nusairiernas skrifter (forskarna insisterar på denna benämning) är svåra att komma åt. Forskaren R. Strothmann har meddelat att de ’är genomdränkta av koransk färg, som skimrar i allegoriska liknelser och tät symbolik, där allt upplöses i metaforer’ (1952). Liksom Adonis poesi har den kabbalistiska drag. I böner och åkallan lovprisas himmel, stjärnor, strålande ljus, nattligt mörker, sol och måne. Nusairierna lever förtroligt med himlakropparna och spekulerar över kosmiska tilldragelser. ’De har inga moskéer’, skriver Strothmann, ’utan dyrkar Ali (Gud) i vitkalkade bergkapell under ekar, lönnar och pinjer’. Forskare ansåg tidigare att nusairierna var besläktade med hellenistisk kristendom, men numera anses de stå den ismailitiska shiismen närmare. Vid gudstjänsterna bjuds bröd och vin. Drag av synkretism finns, även om utvecklingen nu anses ha varit främst inomislamsk. En märklig nusairisk gudstjänst beskrivs av Strothmann: en kristen mässa, med persisk eldsymbol och soldyrkan, vatten från Eufrat eller Jordan, eller från brunne i Mecka, eller regnvatten, och med läsning ur Koranen. Det skulle kunna vara en metafor för Adonis poesi!” (s. 303-304)

”Naturligtvis är Adonis ingen shiitisk extremist; man kunde kalla honom en shiitisk-sufisk ateist, liksom det finns kristna ateister. Han använder nusairiernas språk, omvärderande dess innehåll. På ett mycket sofistikerat sätt har han förenat en västerländsk estetik med den nusairiska diktion som hans öra vant sig vid som barn och fyllt dem med ett modernt kritiskt innehåll.” (s. 305-306)

Den syriska tragedinDen syriska tragedin

I boken Den syriska tragedin (december 2012) ifrågasätter jag den förenklade och svartvita bilden av konflikten i Syrien som en motsättning mellan ”folket” och ”diktatorn”. Jag menar att oppositionen i själva verket till stor del består av djupt antidemokratiska, religiöst fundamentalistiska krafter. Köp den här

Läs mer om mina böcker här

Vem är Mohamed Omar idag? Läs här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Läs mer om alawismen i följande inlägg:

Jan Hjärpe om tidigare fundamentalistiska uppror i Syrien. Något om hatet mot alawiterna

Vad tror alawiterna?

Det fundamentalistiska upproret i Syrien har en förhistoria

Rebeller i Syrien halshugger staty

”Ett trefaldigt kättarstyre”. Ingmar Karlsson om tidigare fundamentalistiska uppror i Syrien

Något om Syriens religiösa sammansättning

En reaktion på ”Sigrid Kahle om Adonis och alawismen

  1. Pingback: Sigrid Kahle har gått bort | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s