Den nya diktsamlingen är klar!

Skymning öfver UpsalaMin förläggare har meddelat att den nya diktsamlingen Skymning öfver Upsala är färdigtryckt. Recensionsexemplar kommer att skickas ut söndag kväll.

Boksläppet äger rum onsdag den 18 september kl 19.00 på Drottninggatans bokhandel i Uppsala, Drottninggatan 7. Det bjuds på vin. Min förläggare Peter Björkman tar med sig en trave böcker till försäljning. Evenemanget har en grupp på Facebook här

Jag har läst mina nya dikter på bl. a. Botaniska trädgården, Antikvariat Hundörat i Stockholm, Missionskyrkan, Bokhandeln Röda stjärnan, studentföreningen Heimdal, Walmstedtska gården och biblioteket i Nynäshamn. På alla ställen har jag fått god respons så jag ser fram emot hösten med tillförsikt.

Den 17 oktober 2012 publicerade Uppsala Fria Tidning en intervju med mig. Jag fick då frågan vad poesin har för betydelse för mig, och svarade:

”Poesi för mig är ett sätt att uttrycka sig utan varken ja eller nej, utan svart eller vitt. Det är ett sätt att uttrycka sig utan att vara så tydlig med värderingar. Dikter är även ett sätt att förstå sig själv på. Man går igenom vad man har upplevt, sina minnen. Man formulerar dem och upptäcker ett mönster. Det känns ibland som att det är samma dikter som bara går runt och runt men alltid i nya tolkningar. Just nu skriver jag på en ny diktsamling som kommer ut senare i höst. Den heter Skymning öfver Upsala, utspelar sig i Uppsala och jag skriver inte ett ord om islam.”

Boken kommer att kosta ca 150 kr. Ni kan redan nu sätta in beloppet på plusgirokonto 548413-4. När den är tryckt skickar jag den till er. Ange namn och adress. Recensionsexemplar är gratis. Läs en dikt ur samlingen här

Läs en annons för evenemanget på Destination Uppsala här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Opieätaren utan karaktär

Fröken JulieI den självbiografiska och självkritiska småskriften En opieätares bekännelser (augusti 2012) skriver jag:

”För Strindberg var ‘karaktärslöshet’ något mycket positivt. Med karaktärslös menade han en människa som hela tiden är öppen för nya kunskaper och kan byta åsikt, som aldrig slutar vara nyfiken.” (s. 20)

I förordet till kammarspelet Fröken Julie (1888) diskuterar Strindberg begreppet karaktär:

”Vad karaktärsteckningen angår, har jag gjort figurerna tämligen ‘karaktärslösa’ på följande grunder:

Ordet karaktär har under tidernas lopp fått flerfaldig betydelse. Den betydde väl ursprungligen det dominerande grunddraget i själskomplexet, och förväxlades med temperament. Sedan blev det medelklassens uttryck för automaten; så att en individ, som en gång för alla stannat vid sin naturell eller anpassat sig till en viss roll i livet, upphört att växa med ett ord, blev kallad karaktär, och den i utveckling stadde, den skicklige navigatören på livets flod, som icke seglar med fasta skot, utan faller för vindkasten för att lova upp igen, blev kallad karaktärslös. I förringande bemärkelse, naturligtvis, emedan han var så svår att infånga, inregistrera och hålla vård över. Detta borgerliga begrepp om själens orörlighet överflyttades på scenen, där det borgerliga alltid härskat.” (Legenda, 1986, s. 83-84)

Köp En opieätares bekännelser här

Läs om mina böcker här

Vem är jag idag? Läs här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Tidningen Vitterbladet recenserar ”Därför lämnade jag islamismen”

VitterbladetNättidningen Vitterbladet (29/8 2013) recenserar min nya småskrift Därför lämnade jag islamismen (juni 2013), i vilken jag gör ett försök att förklara vad jag menade med begreppet ”islamism” och varför jag så småningom helt lämnade denna tankeströmning till förmån för sekularismen. Den är delvis en fortsättning på boken En opieätares bekännelser, som kom ut i augusti 2012.

Jag tar också upp konflikten i Syrien, Omar Mustafa-affären, palestinafrågan och protesterna mot AKP-regeringen i Turkiet. Men huvudtemat är kampen mellan reaktion och progression och hur den moderna, sekulära världen har växt fram parallellt med en ny, ”faustisk mentalitet”. Doktor Faustus var enligt legenden en lärd renässansmänniska som sålde sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskaper.

Recensenten, Björn Ahlström, är också medlem i tidningens redaktion. Under rubriken ”Islamism – sökandet efter äkthet” skriver han:

”Efter min läsning av den svenske poeten Mohamed Omars skrift Därför lämnade jag islamismen har några tankar och jämförelser varit respektlösa nog att under en tid inte lämna undertecknad skribent ifred. Omars skrift är en sorts pamflett som analyserar modernitet, evolutionism, islamism och post-islamism utifrån ett i högsta grad självbiografiskt perspektiv.

Det som slår en när man läser om Omars utveckling från det ena till det andra, hur han sedan ångrar sig och går tillbaka till en tidigare position, det är att det som en gång lockade honom till islamismen inte är ett isolerat fenomen. Traditionalism och sökandet efter något ‘äkta’, i historien, är processer som har förekommit förut och som med största säkerhet kommer att visa sitt ansikte gång på gång, även framöver.  Det är när detta äkthetssökande, en sorts anti-modernism, kombineras med sin motsats som det hela blir än mer intressant. ‘Hårda’ egenskaper såsom vetenskap och teknologi omfamnas emedan de ‘mjuka’ (demokrati, tolerans, etc.) förkastas.”

Recensenten gör flera tankeväckande anmärkningar. Läs artikeln in extenso här

Köp Därför lämnade jag islamismen här

Tidigare omnämnanden av Därför lämnade jag islamismen

Tidningen Kulturen recenserar Därför lämnade jag islamismen

Tidningen Dagen rekommenderar Därför lämnade jag islamismen

Första recensionen av Därför lämnade jag islamismen

Andra recensionen av Därför lämnade jag islamismen

”Normen var för snäv”. Jag intervjuades i Radio Uppland

Svensk Tidskrift recenserar Därför lämnade jag islamismen

Vem är jag idag? Läs här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ja eller nej till moskéer?

Moskén i WokingVarenda gång ett moskébygge planeras någonstans dyker det upp grupper på Facebook som kallar sig ”Nej tack till moskén!”, som är fulla av både smygrasistiska sverigedemokrater och öppna rasister av olika slag. Så dyker det upp motgrupper som heter ”Ja tack till moskén”, med en del vänsterfolk. Jag kan inte vara med i någon av grupperna, de är alltför svartvita, utan har bestämt mig för att bilda en egen under den mer nyanserade parollen: ”Ja tack till moskéer, nej tack till fundamentalistiska moskéer OCH islamofober”. Jag välkomnar nämligen tillkomsten av moskéer som står för en resonerande, dialoginriktad och tolerant islam. En moské dit man kan gå för att lyssna på föredrag om Rumis poesi och Ibn Arabis filosofi. Vi behöver sådana. Gruppen finns än så länge bara i tankevärlden.

Läs om en märkvärdig moské utanför London här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Min förste porträttör har gått bort

Unge herr RimbaudDet var en stor händelse. Jag skulle få två dikter publicerade i tidskriften Allt om Böcker. De vill också ha ett porträtt. Jag rörde mig i utkanten av Hjärnstormsgänget, till vilket Uppsalafotografen Michael Normann hörde. Han tog uppdraget och jag intog en nonchalant pose i Domkyrkans port.

Dikterna infördes i nr 4/5 1996. Jag kallade dem ”Ekfraser av okända verk”. Då använde jag förnamnet Eugene i stället för Mohamed. Jag hade just läst Papa Goriot och fascinerats av Eugene de Rastignac. Han hade svart hår och blå ögon, liksom jag.

Det var 1900-talets fin de siècle och vi, den ironiska generationen, upplevde vår dekadenta storhetstid. Efter en kväll på Barowiak gick man hem till en lika svartklädd vän, drack rödvin och tittade Pasolinis Salò på VHS tills solen gick upp. Man fick för övrigt röka på caféerna. Tapeterna var gula.

Michael Norrman har gått bort. Lyrikkritikern Magnus Ringgren, som också hörde till Hjärnstormsgänget, skrev en dödsruna i Upsala Nya Tidning (”Han förevigade författarna”, 20/8 2013).

”Våren 1985 bad Michael Normann mig om en lista på författare. Han ville pröva sig som porträttfotograf. Jag minns att vi träffade en ung Ola Larsmo i Stadsträdgården en grön eftermiddag för att ta bilder. Tidigt kom också en svit på poeten Willy Granqvist.”

”Under ett decennium var Michael Normann ledande vad gäller författar- och konstnärsporträtt i svensk press. Han var noggrann. Han läste. Sessionerna blev långa och privata. Många av modellerna blev hans vänner. Minnesvärda är bilderna av Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer och Mare Kandre. Bilderna hade nerv, de var händelser mera än tillstånd.”

”Micke blev sjuk och plåtandet rann bort från honom. När han efter många år fick en diagnos och en vettig behandling hade fotot bytt teknik, och eftersom han var perfektionist och inte ville gå i lära igen kunde han aldrig erövra den digitala bildvärlden. Fler sjukdomar tillstötte, och de sista åren levde han i ständig och olidlig smärta. Han dog i påskas. Han dog ensam.”

De två dikterna i Allt om Böcker återpublicerade jag i diktsamlingen Faraos förbannelse, som gavs ut 2007 på Ruin förlag.

Film

Biografen slocknar och ut
haltar mångubben
på ett torg utan horisont
hand i hand med sömngångaren
som innanför ögonlocken
ser flimra – Dikten
på en genomskinlig filmduk
vitpudrad i ansiktet
med spår av aska
som funnen i Pompeiji
kliver han på en droska
rullar över Jernbron
och in i drömmen utan horisont

Tavla

Den nakna ängeln
som kastar sig ut ur muren
utan att falla
är kedjad vid en gloria
runt halsen och
slagen i järnkors
som skär i de vita brösten
Blod svärtar oblatögonen
och regn, åska
bleker färgerna
men vingarna, färgade som himlen
faller oskadda i döden

Sista gången jag mötte Michael var på Carolina Redivivas café. Det var två eller tre år sedan. Jag minns inte. Han var på strålande humör, ganska drucken. Vi talade om Jämtland. Han hade rötter där, liksom jag på min mors sida. Han skämtade.

Läs Magnus Ringgrens dödsruna här

I början av september släpps min nya diktsamling Skymning öfver Upsala. Läs mer här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ådalen 31 och bildningen

Ådalen 31En arbetarpojke och en överklassflicka möter varandra under ett äppelträd. Några blad singlar ner. Deras blickar möts. Pojken ler, tar tag i grenen och skakar den. Bladen regnar ner. Han skakar den ytterligare en gång och hans leende blir allt bredare. Flickans ögon blir blanka. Detta är en scen ur Bo Widerbergs film Ådalen 31 från 1969 och ett exempel på hur han förmår skildra starka känslor i stillsamma bilder.

Filmen skildrar upptakten till skotten i Ådalen då fem personer i ett demonstrationståg sköts ihjäl av svensk militär. Deras brott var hunger, som Erik Blomberg skriver i sin havamalskt ordkarga dikt. Vapenlösa, värnlösa. Stupade i fredstid.

Bo Widerberg låter oss blicka in i både de strejkande arbetarnas och kapitalisternas tillvaro. Den ena präglad av fattigdom, trångboddhet och obildning, den andra av välstånd och bildning, symboliserat av ett stort och välsorterat bibliotek.

De både världarna möts i kärleken mellan arbetarpojken Kjell och disponentens dotter Anna. Det är en omöjlig kärlek. Här har vi motivet med den fina flickan som förälskar sig i en man av folket. Anna blir med barn, men skickas till Stockholm för att göra abort. Annat vore skandal.

Men filmen är mer än en kärlekshistoria, den tar politisk ställning. Den visar misären bland svenska arbetare, inte bara ekonomiskt och utan också intellektuellt. Stora delar av svenska folket var utestängda från bildningen, det kulturella kapitalet.

Kjell och hans familj går förbi disponentvillan där Anna bor och hör pianospel på avstånd. Kjell säger: ”Det där är Chopin”. ”Chokladpeng?” svarar hans lillasyster.

Kjells mamma är tvätterska hos Annas familj. I det ”fina” hemmet blir Kjell introducerad till böckernas och konstens värld. Han får njuta av impressionisternas verk och lära sig att uttala namnet på den franska målaren Renoir. I slutet av filmen, efter skotten, när tusentals och åter tusentals arbetare gick ut och protesterade över hela Sverige, är stämningen revolutionär. En arbetarpojke tittar på Kjell och säger: ”Alla är med”. Då svarar Kjell: ”Vi måste läsa också. Vi måste ha kunskap när vi tar makten”.

Lönesänkningarna motiveras bland annat med att arbetarna saknar utbildning. ”De har ju inte gått i skolan”, säger disponenten, Annas far, i ett samtal om krisen.

Kjells pappa är en av de dödade. Familjen sörjer, allt arbete avstannar i flera dagar. Kjell blir med ens den vuxne i huset. Han river sönder pappans blodiga skjorta och säger till sin mor: ”Vi har inte råd att sörja”. Klassperspektivet är närvarande hela tiden.

Scenen när demonstranterna skjuts ned är verkligt uppslitande, och detta helt utan några häftiga specialeffekter. ”Jävla mördare!” ropar demonstranterna när de förstår vad som hänt. Kjell rusar fram och försöker slita gevären ur händerna på soldaterna, som inte längre gör motstånd. De inser att gått över en gräns och havererat moraliskt.

Filmen säger något om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Man skulle lära sig uttala Renoir och Chopin. I en liten biografi (1951) över Kata Dalström, ”arbetarrörelsens moder”, skriver Mauritz Västberg:

”Kata risade präster och överhet för att de undanhöll folkets barn kunskap och bildning. Hon gav råd hur arbetets kvinnor och män skulle skaffa sig vetande i olika ämnen. Bland författare hon rekommenderade var Viktor Rydberg, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Vidare böcker av Gorki, Schiller och Shakespeare. Och alldeles apropå kom ett råd som detta: Låt så literbuteljen och kortleken vara!”

Jag har ingenting emot vare sig sprit, kortspel eller några andra nöjen. Jag tror på måttfullhet. Det jag vill ha sagt är att bildning var något de tidiga socialistiska agitatorerna satte högt. Den här filmen borde visas i skolorna så att den uppväxande generationen förstår att vi har fått strida för vår välfärd och vår kostnadsfria utbildning. För att inte tala om biblioteken i varenda kvarter där vem som helst kan gå in och plocka med sig Gorki, Schiller och Shakespeare. Minst lika bra som eller bättre än i forna tiders disponentvillor.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ny diktsamling släpps den 18 september!

Skymning öfver UpsalaNu till hösten kommer min nya diktsamling Skymning öfver Upsala. Tryckeriet har meddelat att den ska vara färdig den 30 augusti. Alltså ganska snart.

Boksläppet äger rum onsdag den 18 september kl 19.00 på Drottninggatans bokhandel i Uppsala, Drottninggatan 7. Det bjuds på vin. Min förläggare Peter Björkman tar med sig en trave böcker till försäljning. Evenemanget har en grupp på Facebook här

Jag har läst mina nya dikter på bl. a. Botaniska trädgården, Antikvariat Hundörat i Stockholm, Missionskyrkan, Bokhandeln Röda stjärnan, studentföreningen Heimdal, Walmstedtska gården och biblioteket i Nynäshamn. På alla ställen har jag fått god respons så jag ser fram emot hösten med tillförsikt.

Den 17 oktober 2012 publicerade Uppsala Fria Tidning en intervju med mig. Jag fick då frågan vad poesin har för betydelse för mig, och svarade:

”Poesi för mig är ett sätt att uttrycka sig utan varken ja eller nej, utan svart eller vitt. Det är ett sätt att uttrycka sig utan att vara så tydlig med värderingar. Dikter är även ett sätt att förstå sig själv på. Man går igenom vad man har upplevt, sina minnen. Man formulerar dem och upptäcker ett mönster. Det känns ibland som att det är samma dikter som bara går runt och runt men alltid i nya tolkningar. Just nu skriver jag på en ny diktsamling som kommer ut senare i höst. Den heter Skymning öfver Upsala, utspelar sig i Uppsala och jag skriver inte ett ord om islam.”

Boken kommer att kosta ca 150 kr. Ni kan redan nu sätta in beloppet på plusgirokonto 548413-4. När den är tryckt skickar jag den till er. Ange namn och adress. Recensionsexemplar är gratis. Läs en dikt ur samlingen här

Läs en annons för evenemanget på Destination Uppsala här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter