Snart debuterar jag som poet

Skymning öfver UpsalaTill hösten kommer min nya diktsamling Skymning öfver Upsala. Jag betraktar den som min egentliga debut. De tidigare verken var skrivövningar. Nu har jag äntligen funnit min verkliga ton, mitt sätt att skriva. Diktsamlingen ges ut på Björkmans förlag.

Jag har läst mina nya dikter på bl. a. Botaniska trädgården, Antikvariat Hundörat i Stockholm, Missionskyrkan, Bokhandeln Röda stjärnan, studentföreningen Heimdal, Walmstedtska gården och biblioteket i Nynäshamn. På alla ställen har jag fått god respons så jag ser fram emot hösten med tillförsikt.

Den 17 oktober 2012 publicerade Uppsala Fria Tidning en intervju med mig. Jag fick då frågan vad poesin har för betydelse för mig, och svarade:

”Poesi för mig är ett sätt att uttrycka sig utan varken ja eller nej, utan svart eller vitt. Det är ett sätt att uttrycka sig utan att vara så tydlig med värderingar. Dikter är även ett sätt att förstå sig själv på. Man går igenom vad man har upplevt, sina minnen. Man formulerar dem och upptäcker ett mönster. Det känns ibland som att det är samma dikter som bara går runt och runt men alltid i nya tolkningar. Just nu skriver jag på en ny diktsamling som kommer ut senare i höst. Den heter Skymning över Uppsala, utspelar sig i Uppsala och jag skriver inte ett ord om islam.”

Boken Skymning öfver Upsala är så gott som klar. Vi håller just nu på med layouten. Till omslagsmotiv har jag valt en bit av Svartbäcksgatan med Ungdomens hus i förgrunden. Fotograf är Elin Ekaterina. Den kommer att kosta ca 150 kr. Ni kan redan nu sätta in beloppet på plusgirokonto 548413-4. När boken är färdig skickar jag er ett exemplar. Ange därför namn och adress. Beställ gärna flera! Recensionsexemplar är gratis. Läs en dikt ur samlingen här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Aguéli förlag har öppnat en sida på Facebook

En opieätares bekännelseNu har Aguéli förlag öppnat en sida på Facebook. Förlaget är uppkallat efter konstnären, mystikern och den politiske aktivisten Ivan Aguéli (1869-1917).

Hittills har vi gett ut Mohamed Omars En opieätares bekännelser (augusti 2012), Den syriska tragedin (december 2012) och Därför lämnade jag islamismen (juni 2013). Läs mer om böckerna här. Alla finns att köpa på Adlibris.

Aguéli förlag ägs av föreningen Studiegruppen Aguéli. Vi har inga fasta anställda, men flera lektörer, redaktörer och korrekturläsare samarbetar med oss på frilansbasis. Två uppskattade och kunniga redaktörer som på olika sätt hjälpt oss med våra publikationer heter Viola Bao och Hannah Ohlén. Elin Carlsson och Manuel Nilsson har gjort omslag. Knut Lindelöf och Fredrik Jönsson har satt text. Staffan Vahlquist har korrekturläst.

Den 24 maj varje år firar vi Aguélis födelsedag vid obelisken i Odinslund i Uppsala. Läs om firandet av 2012 här och 2013 här.

Målaren Fritz Lindström avbildade Aguéli i Paris 1898. Så här beskrev han sin modell:

”Han var bara aktivitet och ande, en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass”.

Förlagets motto:

Flectere si nequeo superos, acheronta movebo – om jag ej förmår besegra de högre makterna, skall jag sätta underjorden i rörelse.

E-postadress: mohamed-omar@hotmail.se. Du kan även nå oss via mobil nr: 0760078008. Lämna meddelande eller messa i stället om du inte får svar.

Stöd vår verksamhet genom att sätta in en gåva på pg-konto 548413-4

Gilla förlagets Facebooksida här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ivan Aguéli och Shakespeare

Delacroix, HamletIgår tittade jag på Laurence Oliviers tolkning av Hamlet från 1948. Jag har också läst Hamlet i översättning av författaren Per Hallström. Han översatte Shakespeares samlade pjäser som gavs ut på 1920-talet i tolv band och fick ett visst genomslag på teatrarna.

Hallström och konstnären Ivan Aguéli var vänner. Jag slog i Axel Gauffins monografi över Aguéli, utgiven i två volymer 1940-41, för att se om Shakespeare finns nämnd. Jag hittade några ställen.

I ett brev från Mazasfängelset till vännen Werner von Hausen den 20 april 1894, skriver Aguéli:

”Gör också bekantskap med Honoré Daumier, den store franske artisten. Han är för Raffaëlli och alla de andra modärna naturalisterna-karikatyristerna vad Balzac var för Zola. Han är inte nog förstådd ännu. Man betraktar honom som en karikatyrist med talang, men för mig är han kanske århundradets störste ande, åtminstone som analys, mäktighet, ingivelse och stil. För mig går han utanpå Delacroix och du vet hur mycket jag älskar honom. Det är en fruktansvärd skönhet – Shakespeares.” (Gauffin, vol. I, s. 153)

I ett brev till konstnären Artur Bianchini, Paris den 1 november 1895, berättar Aguéli hur han ”bråkar” med den store engelske dramatikern:

”Jag bråkar med Shakespeare också, och hans dramatiska arkitektur, allt detta med en viss, åh, vi kan tillstå det, mycket stor motvilja. Det enda som intresserar mig i dessa förbannade klimat, det är att sitta hemma, med benen i kors à la turque och titta på min vackra katta, fyrbent s. v. p. o. avguda henne, o. tycka att hon är f. n. så mycket vackrare än hela människosläktet.” (Gauffin, vol. II, s. 21)

Den 9 juni 1900 avlossar Aguéli ett skott mot toreadoren på en tjurfäktning utanför Paris. Han var nämligen en fanatisk djurvän. I odaterat brev från fängelset i Pontoise till en ej namngiven adressat, skrivet någon gång efter attentatet, kallar han den danske prinsen Hamlet ”förälder”:

”Jag för min del håller i synnerhet på att mina ryktbara föräldrar, Hamlet och Don Quixote, inte måtte förneka mig och hindra mig att visa mig inför Gud, och jag vill inte heller att Don Juan föraktar mig uppifrån sitt helvete.” (Gauffin, vol. II, s. 107)

Med anledning av Daumier-utställningen i l’Ecole des Beaux-Arts år 1901 skrev Aguéli en recension för tidningen L’Encyclopédie Contemporaine:

”Honoré Daumier är ett 1500-talsingenium, som har förmågan att se evigheten genom sitt tidevarv. Han är realist och romantiker, en jämbördig till Shakespeare, Rabelais, Watteau, Delacroix, Balzac, Victor Hugo och Corot. Han står särskilt Shakespeare och Balzac nära.” (Gauffin, vol. II, s. 116)

Angående Shakespeareöversättaren Per Hallström och Aguéli finns denna anekdot från Stockholm i början av 1890-talet återgiven av Artur Bianchini:

”A propos Hallström! Då vi gemensamt genombläddrade ett stort planschverk om orientalisk ornamentik var Aguéli i extas och utbredde sig i de mest djupsinniga utläggningar angående betydelsen av alla de skiftande formerna och färgerna, varvid Hallström gjorde sina inpass med mild men dock ironi, när filosofien blev alltför vittsvävande – för mig var alltsammans mycket roande att åhöra.” (Gauffin, vol. I, s. 79)

Som illustration till detta inlägg har jag valt en Hamletmålning av Delacroix. Aguéli hade uppskattat det.

Aguéli förlag i Uppsala är uppkallat efter Ivan Aguéli. Läs mer om förlaget här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Leve den sublima galenskapen!

Franska revolutionenIdag söndagen den 14 juli 2013 firade jakobinerna bakom Aguéli förlag stormningen av Bastiljen. Vi samlades vid Gunnar Wennerbergs staty i Slottsbacken. Det duggregnade på morgonen, vilket gjorde mig lite orolig, men vid halvtolvtiden hade det klarnat. Sex glada revolutionsromantiker anslöt sig till manifestationen. Medborgare Ashkan Amiri, en lika lärd som kvick ung man, klättrade upp på skranket höll ett kåserande tal om markisen de Sade (sadismens upphovsman). Vinet flödade. Jag höll ett tal till Människorikets lov och presenterade min nya bok Därför lämnade jag islamismen (juni 2013). När den larmande stormningen var över och stridsröken skingrats drog vi vidare och hälsade på hos Revolutionsgasquen på Snerikes nation. Här följer mitt tal:

En gång i tiden kände jag en obskyr filosof vid namn Tage Lindbom. Han föddes 1909 och gick bort 2001. Lindbom har kallats ”den svenska konservatismens grand old man” och en mer konservativ skriftställare står nog inte att finna under hela 1900-talet. Han betraktar hela den västerländska historien sedan 1200-talet som ett förfall. Eländet började med Ockham och hans fördömda rakkniv.

I en småskrift med titeln Människoriket. Tankar om Västerlandets sekularisering (1978) skildrar han Västerlandets utveckling sedan medeltiden som en seger för de sataniska krafterna. Han ser renässansen som dekadensen, upplysningen som en förmörkelse, franska revolutionen som Guds straff för människornas synder och den ryska revolutionen som en ohygglig katastrof efter vilken inget annat återstår förutom apokalypsen.

Sekulariseringen är Gudsrikets stegvisa bortträngning till förmån för Människoriket. I detta rike härskar ”den profana människan” oinskränkt. Hon står endast i tjänst hos sig själv, ”och därför är hennes välfärd och hennes välbefinnande den högsta normen”, konstaterar Lindbom med skälvande stämma. Det är ju Gud, inte människan, som ska stå i centrum!

Ashkan Amiri om de Sade”Den profana människan står ej längre i ett lydnadsförhållande till Skaparen. Hon förnekar ej Skaparen, men hon förnekar att Han ingriper, att Han kräver en lydnad, som innebär en begränsning av alla jordiska maktsträvanden. Profanvetenskapen blir en förnekelse, ty nu gäller det att njuta i fulla drag av de frukter, som kunskapens träd skänker. Det finns inga förbud för mänsklig maktsträvan, det finns inga förbjudna frukter, inga gränser, som ej kan överskridas i Människans och Människorikets segertåg.”

”Den västerländska sekulariseringens väg är lång och mödosam, men under 1600-talet kommer det stora genombrottet. ’Den cartesianska revolutionen’ innebär den profana vetenskapens, rationalismens, den vetenskapliga metodens och det metodiska tvivlets slutgiltiga seger. Människan, förkunnas det nu, är en rationell varelse, och hon kan ohämmat och ostraffat äta av kunskapens träd – ja det är just genom denna förvärvade kunskap hon ägnar Skaparen sin hyllning.”

Tage Lindbom menar att det upproriska, sataniska och fruktansvärda Människoriket träder fram ”i sin fullbordade gestalt” i de mänskliga rättigheternas förklaring 1789. Med handen darrande av upprördhet skriver han ner följande sprängfyllda sentenser:

Tage Lindbom”1789 års verk blir liksom ett ideologiskt vulkanutbrott, en höjdpunkt av alla de sublima galenskaper, som samlats under århundraden.”

”Människoriket är utropat, och de mänskliga rättigheternas förklaring är dess magna charta.”

”Sekularisering betyder nu, i 1789 års fullbordade form, att människan faller ned i tillbedjan av sig själv.”

”År 1789 är den första stora segern för den Människa, som drömmer om att vinna all makt på jorden. Det är en revolution i ordets egentliga mening, ty de mänskliga rättigheternas förklaring innebär en total omvälvning av vår uppfattning av såväl den enskilde människan som av samhället. Men 1789 är också – vilket inte alltid tillbörligt uppmärksammas – en moralisk revolution. För den traditionella människan är det goda förbundet med en andlighet, som ej är av denna världen, och det onda därmed förbundet med den sataniska kraft, som står Gud och Hans rike emot.  Den franska revolutionen 1789 förkunnar det motsatta.”

Revolutionsgasque”År 1789 gol hanen för första gången. År 1917 gol hanen för andra gången. Snart gal hanen för tredje och sista gången.”

I Lindboms kompromisslösa uppgörelse med det moderna Västerlandet, i hans förkastelsedomar över renässansen, upplysningen och de franska och ryska revolutionerna, har han ofrivilligt skapat en lika ljuvligt klingande som mäktigt stormande lovsång till Människoriket, ja, som Beethovens Eroica översatt till filosofisk prosa.

Eroicasymfonin var från början skriven som en hyllning till Napoleon, fältherren som spred revolutionens idéer över Europa,  men då Beethoven hörde att denne låtit påven kröna honom till kejsare den 2 december 1804 blev han djupt besviken. Han rev sönder titelbladet. Det blev i stället för en hyllning till ”en stor människa”.

Eroica kan förstås tolkas på många olika sätt, men jag hör åtminstone den franska revolutionens toner och ”den stora människan” ser jag träda fram i sansculottens gestalt. De kallades så eftersom de gick ”sans culottes”, det vill säga utan knäbyxor, som hörde till den gamla ordningen. På en känd målning ser man sansculotten med den frygiska frihetsluvan, träskor på fötterna, långbyxor. Han är frimodig och fräck. Han har pipan i munnen. På fanan är broderat ”Friheten eller Döden”. Det är sansculotten som är Eroicas hero.

Därför, omslag2Vid läsningen av Tage Lindboms märkliga och sällsynt ärliga skrift förstår man bättre värdet av sekulariseringen i allmänhet och den franska revolutionen i synnerhet. Som Carl-Göran Ekerwald skriver i boken Frihet, jämlikhet, broderskap (1988):

”Allt det som en stor del av världen idag betraktar som naturliga politiska reformer, de blev allra först genomförda under den franska revolutionen, och det inom loppet av några få år. Om inte alla reformer blev omedelbart bestående så kvarstod de som lovande tecken för framtiden. Den franska revolutionens idéer är i själva verket det enda stora bidrag till mänsklighetens andliga historia som Västeuropa har att uppvisa.”

Ekerwald överdriver. Västeuropa har fler stora bidrag att uppvisa, men den franska revolutionens idéer hör absolut till de större. Leve den sublima galenskapen!

Lyssna på mig och Ashkan Amiri i radioprogrammet Människor & tro här

Läs om när vi firade Ivan Aguélis födelsedag den 24 maj här

Läs om Aguéli förlag här

Läs om Därför lämnade jag islamismen och mina andra böcker här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Ivan Aguéli, Villiers, Lovecraft

VilliersKonstnären och, troligen någon gång efter 1898, sufin (islamisk mystiker) Ivan Aguéli (1869-1917) var en oerhört vetgirig människa. Vid sidan av konst, religion och filosofi hade en ett intresse för litteratur. En skönlitterär författare som han läste och uppskattade var fransmannen Villiers de l’Isle Adam (1838-1889).

I konsthistorikern Axel Gauffins monografi över Ivan Aguéli (två volymer, 1940-41)  förekommer Villiers namn vid ett flertal tillfällen. Aguéli läste Villiers 1894 medan han var fånge i Mazasfängelset i Paris, anklagad för att ha deltagit i en anarkistisk sammansvärjning. Från sin fångenskap skrev han brev till sina vänner, vilka ofta rör litteratur och bokskaffning. Villiers drama Morgane ägnas en ganska noggrann analys:

”Någon gång tar Aguéli som en avspänning till de språkvetenskapliga studierna och religiösa funderingarna upp modern litteratur för analysering. Det är särskilt två verk han här uppehåller sig vid: Rachildes roman L’Animale och Villiers de l’Isle Adams drama Morgane.” (Gauffin, vol. I, s. 144)

”Att i Aguéli i brevet av den 18 juli [1894] ägnar en så ingående analys åt Morgane sammanhänger med att Villiers de l’Isla Adams ursprungligen 1866 tryckta drama just utkommit i en ny upplaga. Hjälten i Morgane är en fånge – kan man månne inte i detta förhållande utläsa en särskild orsak till Aguélis intresse för det romantiska dramat?” (Gauffin, vol. I, s. 145)

Till sin konstnärskollega Werner von Hausen skriver Aguéli den 18 juli 1894:

”Jag älskar Morgane, därför att det är en fulländad rymd, med en atmosfär laddad av ödet, det oundvikliga absurda som med sitt insegel märker allt, alltifrån Morgane själv, ända till de minsta detaljerna. Den tunga luften ‘som pressar som ett lock’ på människorna, vilkas liv vila på en bas, märkt med förbannelsens tecken, pressar på varelser av ett saturniskt släkte som äro dömda här nere till ofruktbara smärtor, pressar på dem som kämpa genom lidandet. Tolstoys ‘passiva motstånd'”. (Gauffin, vol. I, s. 176)

Det finns mer att läsa om Villiers i Gauffins monografi.

I sin översikt över skräcklitteraturen, Om övernaturlig skräck i litteraturen, första gången publicerad 1927, skriver H. P. Lovecraft:

”Villiers de l’Isle Adam anslöt sig likaså till den makabra skolan; hans ‘La torture par l’esperance’, berättelsen om en till bålet dömd fånge som tillåts att fly bara för att han skall uppleva plågan när han åter fångas, anses av några som den mest skakande novell som litteraturen kan uppvisa. Denna typ utgör emellertid mindre en del av skräcklitteratur- traditionen än en helt egen kategori – den så kallade conte cruel, ‘grymhetsberättelsen’, där känslorna påverkas genom dramatiska frestelser, besvikelser och ohyggliga fasor.” (Lovecraft, , Hammarströms förlag, 2011, sv. övers. Ulf Jensen, s. 72)

Aguéli förlag i Uppsala är uppkallat efter Ivan Aguéli. Läs mer om förlaget här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Kom och fira 1789-års sublima galenskaper!

SansculottesTage Lindbom (1909-2001) har kallats ”den svenska konservatismens grand old man”, och en mer konservativ skriftställare står nog inte att finna under hela 1900-talet. Han betraktar hela den västerländska historien sedan 1200-talet som ett förfall. Eländet började med Ockham och hans fördömda rakkniv.

I en småskrift med titeln Människoriket. Tankar om Västerlandets sekularisering (1978) skildrar han Västerlandets utveckling sedan medeltiden som en seger för de sataniska krafterna. Han ser renässansen som dekadensen, upplysningen som en förmörkelse, franska revolutionen som Guds straff för människornas synder och den ryska revolutionen som en ohygglig katastrof efter vilken inget annat återstår förutom apokalypsen.

Sekulariseringen är Gudsrikets stegvisa bortträngning till förmån för Människoriket. I detta rike härskar ”den profana människan” oinskränkt. Hon står endast i tjänst hos sig själv, ”och därför är hennes välfärd och hennes välbefinnande den högsta normen”, konstaterar Lindbom med skälvande stämma. Det är ju Gud, inte människan, som ska stå i centrum!

”Den profana människan står ej längre i ett lydnadsförhållande till Skaparen. Hon förnekar ej Skaparen, men hon förnekar att Han ingriper, att Han kräver en lydnad, som innebär en begränsning av alla jordiska maktsträvanden. Profanvetenskapen blir en förnekelse, ty nu gäller det att njuta i fulla drag av de frukter, som kunskapens träd skänker. Det finns inga förbud för mänsklig maktsträvan, det finns inga förbjudna frukter, inga gränser, som ej kan överskridas i Människans och Människorikets segertåg.”

”Den västerländska sekulariseringens väg är lång och mödosam, men under 1600-talet kommer det stora genombrottet. ’Den cartesianska revolutionen’ innebär den profana vetenskapens, rationalismens, den vetenskapliga metodens och det metodiska tvivlets slutgiltiga seger. Människan, förkunnas det nu, är en rationell varelse, och hon kan ohämmat och ostraffat äta av kunskapens träd – ja det är just genom denna förvärvade kunskap hon ägnar Skaparen sin hyllning.”

Tage Lindbom menar att det upproriska, sataniska och fruktansvärda Människoriket träder fram ”i sin fullbordade gestalt” i de mänskliga rättigheternas förklaring 1789. Med handen darrande av upprördhet skriver han ner följande sprängfyllda sentenser:

Tage Lindbom”1789 års verk blir liksom ett ideologiskt vulkanutbrott, en höjdpunkt av alla de sublima galenskaper, som samlats under århundraden.”

”Människoriket är utropat, och de mänskliga rättigheternas förklaring är dess magna charta.”

”Sekularisering betyder nu, i 1789 års fullbordade form, att människan faller ned i tillbedjan av sig själv.”

”År 1789 är den första stora segern för den Människa, som drömmer om att vinna all makt på jorden. Det är en revolution i ordets egentliga mening, ty de mänskliga rättigheternas förklaring innebär en total omvälvning av vår uppfattning av såväl den enskilde människan som av samhället. Men 1789 är också – vilket inte alltid tillbörligt uppmärksammas – en moralisk revolution. För den traditionella människan är det goda förbundet med en andlighet, som ej är av denna världen, och det onda därmed förbundet med den sataniska kraft, som står Gud och Hans rike emot.  Den franska revolutionen 1789 förkunnar det motsatta.”

”År 1789 gol hanen för första gången. År 1917 gol hanen för andra gången. Snart gal hanen för tredje och sista gången.”

I Lindboms kompromisslösa uppgörelse med det moderna Västerlandet, i hans förkastelsedomar över renässansen, upplysningen och de franska och ryska revolutionerna, har han ofrivilligt skapat en lika ljuvligt klingande som mäktigt stormande lovsång till Människoriket, ja, som Beethovens Eroica översatt till filosofisk prosa.

Vid läsningen av denna märkliga och sällsynt ärliga skrift förstår man bättre värdet av sekulariseringen i allmänhet och den franska revolutionen i synnerhet. Som Carl-Göran Ekerwald skriver i boken Frihet, jämlikhet, broderskap (1988):

”Allt det som en stor del av världen idag betraktar som naturliga politiska reformer, de blev allra först genomförda under den franska revolutionen, och det inom loppet av några få år. Om inte alla reformer blev omedelbart bestående så kvarstod de som lovande tecken för framtiden. Den franska revolutionens idéer är i själva verket det enda stora bidrag till mänsklighetens andliga historia som Västeuropa har att uppvisa.”

Därför, omslag2Ekerwald överdriver. Västeuropa har fler stora bidrag att uppvisa, men den franska revolutionens idéer hör absolut till de större. Sublima galenskaper!

På söndag den 14 juli kommer jakobinerna i Uppsala och deras vänner att fira dessa stora, galna idéer. Samling kl 12.00 vid Gunnar Wennerbergs staty i Slottsbacken. Ta gärna med vin, ost, druvor och bröd eller annat som du gillar. Den som har lust får hålla tal. Jag ska också passa på att presentera min nya bok Därför lämnade jag islamismen. Köp den här

Evenemanget har en grupp på Facebook här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

”Normen var för snäv”. Jag intervjuades i Radio Uppland

Radio UpplandIdag (10/7) intervjuades jag i programmet ”Upplandsprofilen” i P4 Radio Uppland. Vi talade om poesi, Uppsala och om min nya bok med titeln Därför lämnade jag islamismen. Lyssna här.

Boken borde egentligen kallas ”småskrift” eftersom den består av färre än 49 sidor. Men jag kallar den bok ändå. Det låter bättre.

I boken gör jag ett försök att förklara vad jag menade med begreppet ”islamism” och varför jag så småningom helt lämnade denna tankeströmning till förmån för sekularismen.

Den är delvis en fortsättning på boken En opieätares bekännelser, som kom ut i augusti 2012. Jag tar upp konflikten i Syrien, Omar Mustafa-affären, palestinafrågan och den här sommarens protester i Turkiet. Men huvudtemat i boken är kampen mellan reaktion och progression och hur den moderna, sekulära världen har växt fram parallellt med en ny ”faustisk mentalitet”. Doktor Faustus var enligt legenden en lärd renässansmänniska som sålde sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskaper.

Hannah Ohlén var redaktör. Manuel Nilsson gjorde omslaget, ett montage med Delacroix’ ”Friheten på barrikaden” i förgrunden och Jean-Pierre Louis Laurent Houels ”Stormningen av Bastiljen” i bakgrunden.

Den 14 juli kommer jakobinerna bakom Aguéli förlag att fira franska revolutionen i Uppsala. Då passar jag också på att presentera boken och hålla ett kort tal. Samling kl 12.00 vid Gunnar Wennerbergs staty i Slottsbacken. Ta gärna med vin, ost, druvor och bröd eller annat som du gillar. Den som har lust får gärna säga några ord. Evenemanget har en grupp på Facebook.

Lyssna på intervjun i Radio Uppland här

Läs om vem jag är idag här

Köp Därför lämnade jag islamismen på Adlibris här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter