Satan – den förste fritänkaren

Medeltida arabisk avbildning av demonerVem är muslim, vem är kättare och vem är otrogen? Sådana frågor sysselsatte många lärda män under medeltiden. De lärde skrev tjocka böcker i vilka de försökte skilja fåren från getterna. De lyckades dock aldrig uppnå någon konsensus i sina definitioner.

Enligt de flesta av dessa djupsinniga tänkare fanns det bara en grupp som förtjänade att kallas ”rättrogen” och till denna räknade de förstås alltid sig själva. Så fanns det folk som visserligen var muslimer, men som tänkte fel i en del frågor, och som man därför behövde varna för. Dessa kallades kättare eller zanadiq på arabiska. Slutligen hade man de otrogna som befann sig helt utanför den rätta religionens fålla.

En av de lärda män som ägnade sig åt detta värv hette Sharastani (1086–1153). Han skrev en bok om religioner och sekter, Kitab al Milal wal Nihal, i vilken han försökte klargöra för de olärda vilka som skall inträda i himlen och vilka som skall kastas i helvetet.

Den värsta sortens folk kallade han mustabidd bil-rai, det vill säga ”fritänkare”, sådana som inte känner sig bundna till någon gudomlig uppenbarelse eller något prästerskaps föreskrifter, utan tänker helt själva. Dessa människor var livsfarliga och måste bekämpas med alla medel.

Den förste fritänkaren, menade Sharastani, var Satan, som tänkte själv och inte lyssnade på Guds befallningar. Sådant uppförande kallar Sharastani ”fåfänga”. Hur kan man vara så dum att man tänker själv?

Sharastani framställer Satan som urbilden för alla fritänkare. Därför är han också den förste att förbannas och stötas bort av Gud. Satan är den förbannade, al-la’in. Om detta kan man läsa i forskaren Sarah Stroumsas bok Freethinkers of Mediveal Islam (1999).

Shahrastani kommer med andra ord fram till samma slutsats som den ryske anarkisten Michail Bakunin i sin pamflett Gud och staten (tryckt 1882, sex år efter författarens död). Det som gör Satan ond är att han tänker. Men deras värdering av Satansgestalten är förstås som natt och dag.

Swedenborg berättar om ett möte med en satan. Swedenborg frågar dennes yrke och får till svar: ”Jag är filosof”. Som en bekräftelse sätter satanens älskarinna, skön som Afrodite, en lagerkrans på hans huvud. I Olof Lagercrantz’ Swedenborgsstudie kallar han satanen ”representant för upplysningstidens gäckeri och frigörelse” (s. 66)

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s