Andra recensionen av ”Därför lämnade jag islamismen”

Därför, omslag2Den marxistiske skribenten Björn Nilsson har recenserat den nya boken Därför lämnade jag islamismen.  Han finner att mina förklaringar i många fall leder till nya frågor. Ja, och därför blir det med all säkerhet fler blogginlägg och fler små böcker av det här slaget. Det viktiga är att jag tror mig ha funnit en riktning. Här följer några klipp:

”I den ryska ortodoxa traditionen finns ‘heliga dårar’. Tydligen hittas liknande figurer inom sufisk islam, ‘klandrets folk’, som bär sig åt så att anständiga medborgare blir upprörda. Idén är att klandern framkallar ödmjukhet, och det kan vara en sådan process som Mohamed gått igenom. Han har varit en sökare, men sökandet slutar hos sufierna. Men det visar sig att inom sufismen finns det vitt skilda uppfattningar, så det är frågan om slutstationen i stället är avstamp för något nytt.”

”Nu verkar det som om Mohamed Omar befinner sig i en fas av sekulär islam (som jag inte riktigt förstår, även om det finns hänvisningar till vänstermannen Tariq Ali). Var hamnar han i morgon? Kommer en sökare på ständigt nya äventyr att någonsin hitta hem? Jag har en känsla av att Strindberg aldrig riktigt växte upp, och det kan gälla andra författare också.”

Läs Björn Nilssons recension i sin helhet här

Boken kostar 80 kr. Du kan köpa den genom att sätta in beloppet på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Aguéli förlag bjuder på portot. Boken kommer så småningom även att finnas tillgänglig på Adlibris. Den som har privilegiet att bo i Uppsala kan köpa den på Drottninggatans bokhandel, Röda rummets antikvariat och bokcaféet Röda stjärnan.

Hannah Ohlén var redaktör. Manuel Nilsson gjorde omslaget, ett montage med Delacroix’ ”Friheten på barrikaden” i förgrunden och Jean-Pierre Louis Laurent Houels ”Stormningen av Bastiljen” i bakgrunden.

Den 14 juli kommer jakobinerna bakom Aguéli förlag att fira franska revolutionen i Uppsala. Då passar jag också på att presentera boken och hålla ett kort tal. Samling kl 12.00 vid Gunnar Wennerbergs staty i Slottsbacken. Ta gärna med vin, ost, druvor och bröd eller annat som du gillar. Den som har lust får gärna säga några ord. Evenemanget har en grupp på Facebook.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

Första recensionen av ”Därför lämnade jag islamismen”

Därför, omslag2Först ut att recensera den nya boken Därför lämnade jag islamismen är författaren Thomas Nydahl i Skåne. Han skriver på sin blogg Vaka över ensamheten. Han var också först med att anmäla En opieätares bekännelser (augusti 2012) och Den syriska tragedin (december 2012). Här följer några klipp:

”När Mohamed Omar publicerade En opieätares bekännelser för mindre än ett år sedan fick han på nytt medias ljus på sig. Islamisten hade valt att ta ett steg tillbaka och ville med skriften förklara varför han inte längre var islamist. Det gjorde han rätt i. Med den nya skriften Därför lämnade jag islamismen vill han komplettera och fördjupa bilden av sitt ställningstagande, eftersom han menar att falska rykten om honom kommit i svang och att han har en känsla av att ‘jag ber om ursäkt för andras bild av mig mer än för mina egna ord och gärningar'”.

”Men Omar var ju inte som islamist en anhängare av wahhabiter eller al Qaida. Tvärtom betraktade han dem som dårar och mördare, med en politisk agenda. Han understryker här att det mest är muslimer som faller offer för deras terror. Syrien har för Omar blivit en indikation på hur frontlinjerna går i det avseendet.”

”Den senare delen av skriften diskuterar bland annat Darwin och hur islamister förhåller sig till evolutionsteorin. Det är mycket intressant läsning. Och jag menar att Mohamed Omars tankar och texter är av intresse för varje människa som bekymrar sig det minsta om framtiden för nationer som idag får ett allt starkare muslimskt inflytande. Läs hans nya skrift!”

Läs Thomas Nydahls recension i sin helhet här

Boken kostar 80 kr. Du kan köpa den genom att sätta in beloppet på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Aguéli förlag bjuder på portot. Boken kommer så småningom även att finnas tillgänglig på Adlibris. Den som har privilegiet att bo i Uppsala kan köpa den på Drottninggatans bokhandel, Röda rummets antikvariat och bokcaféet Röda stjärnan.

Hannah Ohlén var redaktör. Manuel Nilsson gjorde omslaget, ett montage med Delacroix’ ”Friheten på barrikaden” i förgrunden och Jean-Pierre Louis Laurent Houels ”Stormningen av Bastiljen” i bakgrunden.

Den 14 juli kommer jakobinerna bakom Aguéli förlag att fira franska revolutionen i Uppsala. Då passar jag också på att presentera boken och hålla ett kort tal. Samling kl 12.00 vid Gunnar Wennerbergs staty i Slottsbacken. Ta gärna med vin, ost, druvor och bröd eller annat som du gillar. Den som har lust får gärna säga några ord. Evenemanget har en grupp på Facebook.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Boken är klar!

Därför, omslag2Min nya bok, Därför lämnade jag islamismen, är klar! Den borde egentligen kallas ”småskrift” eftersom den består av färre än 49 sidor. Men jag kallar den bok ändå. Det låter bättre.

I boken gör jag ett försök att förklara vad jag menade med begreppet ”islamism” och varför jag så småningom helt lämnade denna tankeströmning till förmån för sekularismen.

Den är delvis en fortsättning på boken En opieätares bekännelser, som kom ut i augusti 2012. Jag tar upp konflikten i Syrien, Omar Mustafa-affären, palestinafrågan och den här sommarens protester i Turkiet. Men huvudtemat i boken är kampen mellan reaktion och progression och hur den moderna, sekulära världen har växt fram parallellt med en ny ”faustisk mentalitet”. Doktor Faustus var enligt legenden en lärd renässansmänniska som sålde sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskaper.

Boken kostar 80 kr. Du kan köpa den genom att sätta in beloppet på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Aguéli förlag bjuder på portot. Boken kommer så småningom även att finnas tillgänglig på Adlibris. Den som har privilegiet att bo i Uppsala kan köpa den på Drottninggatans bokhandel, Röda rummets antikvariat och bokcaféet Röda stjärnan.

Hannah Ohlén var redaktör. Manuel Nilsson gjorde omslaget, ett montage med Delacroix’ ”Friheten på barrikaden” i förgrunden och Jean-Pierre Louis Laurent Houels ”Stormningen av Bastiljen” i bakgrunden.

Den 14 juli kommer jakobinerna bakom Aguéli förlag att fira franska revolutionen i Uppsala. Då passar jag också på att presentera boken och hålla ett kort tal. Samling kl 12.00 vid Gunnar Wennerbergs staty i Slottsbacken. Ta gärna med vin, ost, druvor och bröd eller annat som du gillar. Den som har lust får gärna säga några ord. Evenemanget har en grupp på Facebook.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Satan – den förste fritänkaren

Medeltida arabisk avbildning av demonerVem är muslim, vem är kättare och vem är otrogen? Sådana frågor sysselsatte många lärda män under medeltiden. De lärde skrev tjocka böcker i vilka de försökte skilja fåren från getterna. De lyckades dock aldrig uppnå någon konsensus i sina definitioner.

Enligt de flesta av dessa djupsinniga tänkare fanns det bara en grupp som förtjänade att kallas ”rättrogen” och till denna räknade de förstås alltid sig själva. Så fanns det folk som visserligen var muslimer, men som tänkte fel i en del frågor, och som man därför behövde varna för. Dessa kallades kättare eller zanadiq på arabiska. Slutligen hade man de otrogna som befann sig helt utanför den rätta religionens fålla.

En av de lärda män som ägnade sig åt detta värv hette Sharastani (1086–1153). Han skrev en bok om religioner och sekter, Kitab al Milal wal Nihal, i vilken han försökte klargöra för de olärda vilka som skall inträda i himlen och vilka som skall kastas i helvetet.

Den värsta sortens folk kallade han mustabidd bil-rai, det vill säga ”fritänkare”, sådana som inte känner sig bundna till någon gudomlig uppenbarelse eller något prästerskaps föreskrifter, utan tänker helt själva. Dessa människor var livsfarliga och måste bekämpas med alla medel.

Den förste fritänkaren, menade Sharastani, var Satan, som tänkte själv och inte lyssnade på Guds befallningar. Sådant uppförande kallar Sharastani ”fåfänga”. Hur kan man vara så dum att man tänker själv?

Sharastani framställer Satan som urbilden för alla fritänkare. Därför är han också den förste att förbannas och stötas bort av Gud. Satan är den förbannade, al-la’in. Om detta kan man läsa i forskaren Sarah Stroumsas bok Freethinkers of Mediveal Islam (1999).

Shahrastani kommer med andra ord fram till samma slutsats som den ryske anarkisten Michail Bakunin i sin pamflett Gud och staten (tryckt 1882, sex år efter författarens död). Det som gör Satan ond är att han tänker. Men deras värdering av Satansgestalten är förstås som natt och dag.

Swedenborg berättar om ett möte med en satan. Swedenborg frågar dennes yrke och får till svar: ”Jag är filosof”. Som en bekräftelse sätter satanens älskarinna, skön som Afrodite, en lagerkrans på hans huvud. I Olof Lagercrantz’ Swedenborgsstudie kallar han satanen ”representant för upplysningstidens gäckeri och frigörelse” (s. 66)

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Det fundamentalistiska upproret i Syrien har en förhistoria

I flera inlägg har jag påpekat att det fundamentalistiska upproret i Syrien har en förhistoria. Den så kallade ”arabiska våren” erbjöd ett tillfälle för gamla konfliktmönster att komma upp till ytan. Det sägs ofta att upproret började med fredliga demonstrationer. Sådana förekom, förvisso. Men redan då utgick demonstrationerna från moskéer, ledarna ”på marken” var imamer eller religiösa aktivister och fundamentalismen var den dominerande ideologin.

Sekulär demokrati har aldrig varit någon kraft att räkna med. Det förekommer enskilda individer med en sekulär profil inom den politiska oppositionen, men denna saknar helt inflytande över de väpnade grupperna i landet som uteslutande – utan undantag – består av sunnitiska fundamentalister.

I boken De arabiska revolutionerna (1975) tecknar arabisten Ingvar Rydberg en bakgrund till dagens uppror. En av de saker som lett till missnöje inom den sunnifundamentalistiska miljön är det faktum att religiösa minoriteter, ”otrogna” och ”kättare”, i Syrien har kunnat leva som jämlikar med sunnimuslimer. Detta upplevs som förödmjukande och i strid med en chauvinistisk och intolerant tolkning av islams lag.

Baathpartiets sekulära ideologi erbjöd en möjlighet för heterodoxa, shiaislamiska grupper som druser, alawiter och ismailiter att avancera i samhället.

”Det kan också ha berott på partiets sekularism, som gjorde Baath tilltalande även för icke-ortodoxa muslimer. I varje fall var det just tack vare Baath – framför allt partiets avdelning inom armén – som representanter för dessa minoriteter skulle svinga sig upp till toppositioner i den syriska staten tjugo år senare, något som verkligen var svårt att förutse i 40-talets Syrien.” (s. 55)

”De ortodoxa muslimernas traditionella misstro mot det sekularistiska Baath hade fördjupats av ett års Baathstyre. Den marxistiska jargongen i det nya partiprogrammet verkade ytterst frånstötande på dem.” (s. 137)

”Det  bristande förtroendet, som hade såväl sociala som religiöst-ideologiska skäl, härrörde från förhållandet att partiet kommit att domineras av de heterodoxa minoriteterna, i första hand alawiter, i andra hand druser, i tredje hand ismailiter och kristna.” (s. 137)

År 1964 utbröt ett sunnifundamentalistiskt uppror, liknande det vi ser idag:

”Våren 1964 kom den första raden revoltförsök mot Baathregimen. Våldsamma strejer och demonstrationer svepte fram över städerna. Den blodigaste sammandrabbningen kom inte oväntat i det fromma Hama, där agitationen bland studenterna utnyttjades av imamerna som från moskéernas minareter manade till uppror. Arméförband bombarderade den största moskén. Den aktivaste kraften bakom upploppen var Muslimska brödraskapet, som var bäst organiserat bland den lägre medelklassen och hade den stora fördelen gentemot de gamla högerpolitikerna att inte förefalla representera bara personliga och materiella intressen.” (s. 138)

År 1973 var det dags igen:

”Våren 1973 svepte våldsamma oroligheter fram över de syriska städerna, då en religiös opinion gick till storms mot regeringen för att den i den nya permanenta konstitutionen underlåtit att nämna att islam var statens religion. I Hama plundrades Baathpartiets högkvarter.” (s. 226)

”Oroligheterna visade vilken animositet städernas traditionella medelklass fortfarande känner mot den sekularistiska Baathregimen. Speciell misstänksamhet väcker det faktum att makten till stor del ligger i händerna på alawiter, vilka dessa ortodoxa muslimer överhuvud inte betraktar som riktiga muslimer.” (s. 226)

Denna sunnifundamentalistiska, sekteristiska rörelse befinner sig också i konflikt med mera traditionella tolkningar av sunniislam, många uttryck för den sunnitiska folkfromheten samt sekulära sunnitiska grupper.

Den syriska tragedin

I boken Den syriska tragedin (december 2012) ifrågasätter jag den förenklade och svartvita bilden av konflikten i Syrien som en motsättning mellan ”folket” och ”diktatorn”. Jag menar att oppositionen i själva verket till stor del består av djupt antidemokratiska, religiöst fundamentalistiska krafter. Köp den här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Syrienmöte nyanserade bilden av konflikten

Nabil Mouchi15juniNabil Mouchi är en samhällsengagerad ekonom från Örebro med rötter i Syrien. Han är aktiv i något som kallas Syria Dialogue Project, som sammanför intellektuella syrier från hela världen i dialogens och försoningens tecken. Lördagen den 15 juni föreläste han på bokhandeln Röda stjärnan i Uppsala. Han gav en mycket initierad och detaljerad beskrivning av konflikten, understödd av omfattande fakta och statistisk. I en politisk situation som präglas av starka känslor, oförsonliga motsättningar och ensidiga ställningstaganden var det både hoppingivande och lärorikt att lyssna till en så förnuftig och objektiv röst. Föreläsaren var mycket noga med att redogöra för de olika parternas perspektiv. En kvinna från Syrien blev tillfrågad om hon ville säga något. Hon sade bara: ”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har ont” och lade handen på sitt hjärta. Orden räcker inte till för att uttrycka den smärta som hon och många andra syrier känner av att se sitt land slitas sönder av våld och hat. Fayek Saleh, ordförande för Palestinska folkets förening, var en av åhörarna. Han överlämnade en fin tavla med bilder på arabiska motståndsledare till Röda stjärnan, som tack för stödet till den antiimperialistiska kampen. Mötet arrangerades av Aguéli förlag som i december 2012 gav ut debattboken Den syriska tragedin. Köp den här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Om Ivan Aguéli i Clarté

AgueliI tidningen Clarté nr 3-4/1981 recenserar konstvetaren Thomas Millroth Torbjörn Säfves roman Ivan Aguéli – en roman om frihet (Prisma, 1981). Millroth har även läst Axel Gauffins monografi i två volymer från 1940-41: Ivan Aguéli – Människan, målaren, mystikern.

”Säfves bok är ingen konsthistorisk bok, det är en roman, där Aguéli får bära fram idéer, som kanske också skär genom författarens tankar.”

”Säfve tonar ner den mysticism fotad på bland annat Swedenborg som Aguéli hade, istället låter han målaren framträda som en känslomässigt revolutionär typ fylld av hat och handlingslust och han tar i romanen avstånd från å ena sidan teosofin, som då var så vanlig bland målare, och senare å andra sidan futurismen, vara revolutionära tankar och idealistiska syn på kriget och förakt för svaghet han avvisar som barnsligheter.”

”Jag vet inte vad den verklige Aguéli tyckte om futurismen, men så mycket är klart att långt innan några svenska konstnärer förstått det revolutionerande i den frambrytande franska konsten från Gaugin, Cezanne, Picasso, Braque, Léger, Le Fauconnier, så hade Aguéli både insett och skrivit om detta, till och med rekommenderat kubisterna för svensk utställning – naturligtvis förgäves.”

”Själv hävdade Aguéli bestämt att han var kubist 20 år före kubismen. Han lade upp bilerna i stora plan, starkt geometriskt, det är spårbart redan i  hans tidiga målningar från Stockholm och Gotland på 1890-talet.”

Aguéli förlag är uppkallat efter Ivan Aguéli och har hittills gett ut två titlar: En opieätares bekännelser och Den syriska tragedin. Förlaget firar varje år Aguélis födelsedag vid obelisken i Odinslund, Uppsala. Läs mer här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter