Hurra! Ivan Aguélis födelsedag

Aguelis födelsedag2Ikväll, den 24 maj 2013, firade vi konstnären Ivan Aguélis födelsedag. Han föddes i Sala den 24 maj 1869 och dog i en tågolycka i Barcelona 1917. Vi samlades vid obelisken i Odinslund (Helga Trefaldighets kyrka). Poeten Mats Nygren läste nyskrivna sonetter med motiv från Ivan Turgenjevs romaner. Det finns en koppling. Aguéli föddes nämligen som John Gustaf, namnet Ivan tog han från Turgenjev. Ashkan Amiri, en ung man med mycket lärdom och ännu mera humor, höll ett improviserat tal. Han berättade en del roliga anekdoter med anknytning till Aguélis hemstad Sala. Han sade också något om ”kättersk islam”. Denne man är en uppåtstigande stjärna, helt klart. Det fanns vin så det räckte åt alla och blev över. Jag höll följande tal:

Mina vänner och Ivan Aguélis vänner! Vi har samlats här idag för att fira konstnären Ivan Aguélis 144:e födelsedag. Men han var inte bara en konstnär. Han var en mångsidig människa som förenade vetenskapliga studier, politisk aktivism, konst och esoterism, ja, det urgamla sökandet efter ”sfinxens hemlighet”. Han var för att tala med Gunnar Ekelöf ”något av ett svenskt universalgeni”. En annan konstnär, Fritz Lindström, beskrev honom så här:

”Han var bara aktivitet och ande, en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass.”

Aguéli var en vetgirig sökare under hela sitt liv, alltid beredd att ompröva sina åsikter. Han var frågvis och ifrågasättande. Det är denna kreativa energi som inspirerar mig och det bokförlag som jag har startat och som jag kallar Aguéli förlag. Jag delar inte alla Aguélis åsikter. Han hade sidor som var mindre smickrande, som vi inte ska ta upp hans dag.

”Fritänkare” var för Aguéli ett honnörsord. Han var också muslim, en fritänkande muslim, inte en inskränkt eller fanatisk muslim. Han var antiklerikal och motsatte sig religiöst tvång, som han såg som en kränkning av människans värdighet. Han var en sufi och sufism och fritänkeri hör ihop. Låt mig berätta en historia.

I Lagga utanför Uppsala bor sedan ett tag tillbaka författaren Carl-Göran Ekerwald. Han har som ni vet skrivit ganska mycket om persisk sufism. Jag satt i på Karin Boyebiblioteket och skrev. Tisdagen den 22 maj springer jag på Carl-Göran i entréhallen. Han ska hälsa på sin dotter, Hedda Ekerwald, som undervisar i sociologi vid universitet och har sitt kontor i samma byggnad.

Jag och Carl-Göran börjar småprata. Han berättar att han just blivit färdig med en översättning av Balzacs roman Séraphita, den som bragte Strindberg att upptäcka Swedenborg och, som han säger, ”återknyta förbindelsen med en högre värld”. Han undrar vad jag gör på biblioteket. ”Jag skriver en bok om Ivan Aguéli”, svarar jag. ”Aha”, säger han, ”då sysslar vi med nästan samma saker”. ”Aguéli”, säger jag, ”var muslim, men antiklerikalist, en fritänkare”. Carl-Göran ler. ”Har du läst Kim av Rudyard Kipling?” frågar han. ”Nej”, svarar jag. ”Det ska du göra. I boken förekommer ordet sufi, och Kipling förklarar det också; efter ordet, inom parantes, skriver han fritänkare”.

Aguelis födelsedag3Jag skrattar av lycka och så fort vi skiljts åt rusar jag till bokhyllorna och letar fram romanen. Mycket riktigt! I det sista kapitlet säger hästhandlaren Mahbub Ali till sig själv: ”Det måste vara sant som Tirahprästen sa då jag tog hans kusins hustru, att jag är en sufi (fritänkare), för här sitter jag och fördjupar mig i de mest blasfemiska tankar…” Så är det! Kipling såg att fritänkeriet är sufismens innersta verklighet, detta trots alla prästernas ansträngningar att anpassa den till stela dogmer och skapa en inskränkt, intolerant och ”ortodox” sufism. Jag motstår alla sådana försök och anser att de strider mot sufismens ursprungliga, frihetliga anda.

Fritänkande sufier har blivit förföljda genom historien. Många dödades. Al-Hallaj var en stor fritänkare. Han blev korsfäst i Bagdad år 922 för att, som de sade, ha hädat. Han utropade: Ana al-Haqq! Det betyder ”Jag är Gud!” Jag kan inte uttala mig om exakt vad Al-Hallaj menade. Jag tolkar hans utrop som att han inte trodde på en Gud som sitter uppe i himlen och bestämmer. Människan är själv ansvarig för sitt eget tänkande och sitt eget handlande.

Jag ser framför mig en ny, verklig vår i den muslimska världen. Inte ett uppror som leds av fanatiska präster och andra mörkermän, utan ett fritänkarnas uppror. Jag ser framför mig hur de skriver Ana al-Haqq! på sina fanor innan de tågar in i Mecka och inleder en era av upplysning och tolerans. Jag ser framför mig ”Friheten på barrikaden”, så som hon framställts av Delacroix. Denne konstnär som Aguéli älskade. Men i stället för trikoloren håller hon i en svart upprorsfana på vilken Al-Hallajs mäktiga lösen är skriven.

Idag på Ivan Aguélis födelsedag firar vi tros- och yttrandefriheten.  Var inte rädd! Konst, musik och litteratur måste få ifrågasätta, utmana och provocera inte bara de döda, utan också de levande och rådande ideologierna och makthavarna. Yttrandefriheten bör rimligtvis även kunna innefatta misshagliga yttranden. Friheten får inte tas för given, utan måste ständigt erövras på nytt. Följande rader skrev Ivan Aguéli 1894:

Aguelis födelsedag4”Man måste emellertid komma ihåg att vi själva ej existera utan vår fria vilja och ju mer vi följa vår fria vilja desto mera äro vi oss själva. Att beröva någon hans fria vilja eller också tillegna sig den i det att man gör sig till hans andliga auktoritet eller förinta den eller förfalska den, det är ett avskyvärdare brott än våld, despotism eller mord eller att stinga ut ögonen på någon som är svagare än vi. Och det högsta goda som man kan göra människorna är att skänka dem bruket av sin fria vilja, ty det är att skänka dem sig själva.”

Här i Domkyrkan ligger Swedenborg begravd. När Aguéli var ung konstelev i Paris på 1890-talet titulerade han sig ”swedenborgiansk anarkist”. Metafysiken är en sida av Swedenborgs lära. Det finns också andra. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson menar att Swedenborgs lära bäst kan karakteriseras som ”radikal humanism”.

Aguéli påstår att Swedenborg förmedlade kunskapen från det gamla Egypten. Hur mycket sanning det ligger i det är inte så viktigt. Vi kan dock konstatera att Aguéli tyckte om Egypten. Gustavianum som vi ser här framför oss, med Rudbecks anatomiska teater, inhyser Victoriasamlingen av fornegyptiska föremål. Aguéli skulle säkert ha besökt den om han levt idag. Han menade att Egyptens kunskap levde kvar hos sufierna och ockultisterna. Han studerade också hieroglyfer.

AgueliVi Uppsalabor bör vara stolta över att Aguéli har gått på våra gator och vi bör vara stolta över att hans lärare Swedenborg är begravd i vår Domkyrka, så att vi bekvämt kan hälsa på honom. Aguéli strosade längs Sankt Olofsgatan, som då hette Jernbrogatan. Han var på också Carolina Rediviva och letade böcker. En bibliotekarie tyckte han såg skum ut. Kanske var han en av dessa bomkastande nihilister? Det var i Uppsala 1897. Han skulle hämta arvet efter sin far. En ungdomskamrat, Wilhelm Wennersten, berättar att ”på Carolina, där bibliotekarien Andersson rentav skaffade säkerhetsvakt för att se till att den mystiske främlingen där, som begärde fram och läste de mest svårsmälta orientalia, ej skulle spränga biblioteket i luften.”

En annan ungdomskamrat, kyrkoherde Reinhold Matson, berättar att Aguéli föredrog Helgra Trefaldighet som vi har här bredvid oss framför Domkyrkan.

”Aguéli sysslade icke med målning i Uppsala. Han resonerade bara om färger och motiv. Domkyrkan fann aldrig nåd för honom. Men Trefaldighetskyrkan tyckte han om.

– Ser du, sade han en dag, vad den där stora domkyrkan ser liten ut, och den lilla bondkyrkan verkar stor. Det är uppkomlingen, som vräker sig mot gammal, verkligt förnäm adel.”

Ivan Aguéli gick bort alldeles för tidigt. Han blev överkörd av ett tåg den 1 oktober 1917. Han längtade hem till Sverige och ville måla våra skogar och sjöar. Han ville försonas med mörkret och snön, med isen och dimman. Han var trött på öknen. Han fick aldrig komma hem, och det är det tragiska.

Men Aguéli sade att döden bara är som att byta kläder. Lägga av sig ett plagg och sätta på sig ett annat. Om det är sant att det är så, så kanske hans ande är här ibland oss. Kanske står han här och tittar på oss nu. Jag hoppas att han i så fall är glad för att vi firar hans 144 födelsedag.

Ett fyrfaldigt leve för Ivan Aguéli!

Han leve!

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Läs om firandet av Aguélis födelsedag 2012 här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Annonser

2 reaktioner på ”Hurra! Ivan Aguélis födelsedag

  1. Pingback: Om Ivan Aguéli i Clarté | Nya Il Convito

  2. Pingback: Hurra! Idag är det Ivan Aguélis födelsedag | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s