Därför lämnade jag islamismen

Friheten på barrikadernaFöljande historia, om hur jag under en kort period av mitt liv blev islamist, bara för att sedan bli en än mer radikal och mer övertygad sekularist än jag var innan, har jag berättat många gånger. Jag har till och med författat en småskrift, En opieätares bekännelser, som jag gav ut i augusti 2012. Men varje gång jag berättar historien kommer jag på något nytt.

Småskriften En opieätares bekännelser fick ett stort genomslag. Den recenserades i flera större och mindre tidningar. Jag blev intervjuad om min resa i teve, radio och tidningar och fick också möjlighet att hålla föredrag på olika ställen. Mitt syfte var uppnått. Jag ville att det skulle bli känt att jag inte längre var islamist.

Jag tillkännagav min islamism första gången i en artikel i Expressen, ”Gaza har gjort mig radikal”, den 9 januari 2009. Den uttryckte min ilska över Gazamassakern. Jag hade i många år undvikit Palestinafrågan. Nu kom den till mig och jag kunde inte värja mig. Som Göran Greider skriver i sin fina dikt, det kändes som om ”Palestina översvämmade världen”.

Gazamassakern var ett uppvaknande. Jag blev alltså palestinier. Men jag blev dessutom islamist. Det var detta som var så dumt. Det har en förhistoria. Jag hade länge varit en så kallad ”sökare”. I tonåren utforskade jag många olika religioner och livsåskådningar. Det slutade med islam, rättare sagt sufismen. Jag inspirerades av den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) som hade konverterat till islam, följde sufismen, och kallade sig Abd al-Hadi.

Men Aguéli öppnade inte bara mina ögon för islam, utan också för den så kallade ”traditionalismen”, en esoterisk filosofi med rötter i teosofin. Aguéli var inte själv traditionalist, men han var vän med den franske filosofen René Guénon (1886-1951), traditionalismens grundare. Jag lärde känna Guénon via Aguéli.

Min känsla av utanförskap – jag hade hoppat av skolan och närde poetdrömmar – gjorde mig mottaglig för traditionalismens budskap. Den romantiserade traditionella samhällen och sade att vårt moderna samhälle representerade ett förfall. Vi levde i en mörk tidsålder. Jag hade ett behov av att drömma mig bort till sagovärldar. Det är inget fel med drömmar och fantasier i sig. Problemen börjar när man förväxlar fantasier och drömmar med verkligheten.

Åren innan ”avfallet” fördjupade jag mig de så kallade ”traditionalisternas” skrifter. Fransmannen René Guénon, schweizaren Frithjof Schuon (1907-1998), iraniern Seyyed Hossein Nasr (1933 -) och svensken Tage Lindbom (1909-2001). De hyllade som sagt traditionella kulturer där det skall ha funnits en ”känsla för det heliga”. Den sistnämnde, Lindbom, var tidigare en av socialdemokratins ideologer, men gick igenom en kris och vände sig till traditionalismens eskapistiska filosofi.

Något jag funderade mycket på var klimatkrisen. Jag kände en slags undergångsstämning. När vi råkade ut för en varm vinter skrev jag till exempel en krönika i Upsala Nya Tidning med titeln ”Vår sista svenska vinter?” Denna oro och pessimism sammanföll med de traditionalistiska filosofernas beskrivning av den moderna världen som ohållbar och på väg mot kollaps.

En bok som påverkade mig mycket var Andreas Malms Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (2007). Jag anmälde den i Kyrkans Tidning den 12 juni 2007 under rubriken ”Adjö konsumtion som livsmening”. I recensionen hävdade jag, på fullaste allvar, att undergången var nära.

Jag menade att man skulle söka orsaken till den accelererande miljökrisen i människans inre tillstånd. Därför krävs det att vi förändrar oss själva för att återfå harmonin med naturen. Sekulariseringen hade gjort att människan förlorat sin ”vördnad för naturen”. Jag citerade den traditionalistiske, muslimske filosofen Seyyed Hossein Nasr som sagt: ”Den yttre krisen är en spegelbild av människans inre kris”.

Recensionen uttrycker väl det tillstånd jag befann mig i upptakten mot min ”islamismförklaring”. Jag trodde att världen stod inför en allvarlig kris och att en av de viktigaste anledningarna var att människan hade kastat ”gammal visdom” över bord. Nu vet jag att det är nonsens. Förmoderna kulturer var inte snällare mot naturen än vi, men de hade inte tekniken att förstöra den i samma omfattning. Faktum är att moderna västerlänningar är de mest miljömedvetna människor som någonsin existerat.

I mitt utropande till islamist fanns också inslag av pubertalt trots, något kaxigt, en muslimsk motsvarighet till négritude, ja, ungefär som de svarta rapparna som stolt kallar sig ”niggers”. För mig innebar också ”islamism” att ta religionen på allvar, att bli en ”riktig muslim”. Men inte som de inskränkta och bokstavstroende salafiterna, utan som traditionalisterna, det vill säga genom att fördjupa mig i mystiken och bygga upp en kritik av det moderna samhället.

Ganska snart insåg jag vilken skada jag hade orsakat. Ordet ”islamism” förknippas med stening och stympning, med intolerans, obskurantism och kvinnoförtryck. Få hade hört talas om Aguéli, Guénon, Schuon, Nasr och Lindbom. Jag buntades ihop med grupper som jag inte kände någon som helst frändskap med, snarare avsky.

Johan Berggren, redaktör för Ordfront Magasin, kommenterade på tidskriftens blogg att alltihopa förmodligen bara var ett experiment. Jag skulle snart bli mig själv igen. Kulturskribenten och syrienkännaren Aron Lund skrev nyligen i Expressen (21/2 2013) att han aldrig tog min ”islamism” på allvar. Det gjorde ingen som kände mig. Men tyvärr var det somliga som gjorde det. Till och med på lite för stort allvar. Kulturchefen på Upsala Nya Tidning, Lisa Irenius, skrev att många blev rädda för mig. Ni förstår säkert hur dåligt jag mådde av att veta att jag gjort människor rädda. Och detta skrev Irenius i samma andetag som hon nämnde ”extrema salafister”.

Jag, som även under den period jag kallade mig ”islamist” tog fullständigt avstånd från salafiterna och från grupper som talibanerna och Al-Qaida. Min kritik mot salafismen var så hård och frekvent att vissa tolkade det som en fixering. Jag har alltid avskytt salafiter, både före, under och efter min islamistperiod.

Ett exempel på hur jag blev missförstådd var att när salafiten Taimour Abdulwahab sprängde sig i Stockholm julen 2010 blev jag uppringd av journalister som hoppades att jag skulle säga något positivt om hans vidriga gärning. De blev grundligt besvikna.

Det var nog inte så klokt att kalla sig ”islamist”. Dels för att jag blev missförstådd, dels för att jag började tvivla på grunden för alla former av politisk islam, både ”hårda” och ”mjuka”. Men min stolthet hindrade mig från att krypa till korset. Det dröjde mer än två år innan jag klarade av att svälja min stolthet och offentligt förkasta allt vad islamism heter.

Men då, när jag gjorde avbön, våren 2012, hade jag redan under ett år eller mer, steg för steg, retirerat från mina tidigare ståndpunkter. I början av min islamistiska period uttryckte jag mig välvilligt om till exempel den iranska islamismen, det Muslimska brödraskapet och AKP i Turkiet. Jag framhävde dessa rörelser som förnuftigare och mer måttfulla än salafismen och talibanismen.

Men ju mer jag studerade de islamistiska rörelserna desto mer desillusionerad blev jag. Det fanns ingen rörelse jag kunde bejaka. Alla hade intoleranta, förtryckande och sekteristiska drag. Så började jag i stället lyfta fram den arabiska socialismen och ledare som Ahmed Ben Bella och Gamal Abdel Nasser. Ben Bella hade kallat sig islamist. Här kanske det fanns en islamism jag kunde stå för.

Jag försökte framställa Ben Bella och Nasser som ”islamister” för att rädda min egen anslutning till islamismen och slippa göra avbön. Efter ett tag insåg jag dock att den arabiska socialismen i grunden var sekulär. Det var människorna som stod i centrum för deras politik, icke Gud.

Till slut måste jag acceptera att hur jag än vände och vred på begreppet ”islamism” så fanns det kvar ett grundläggande problem som inte gick att bortse ifrån, nämligen att all islamism, oavsett form och tolkning, måste ge islam någon slags privilegierad ställning. Hur skulle man annars motivera beteckningen islamism?

För att en ideologi ska kvalificera som islamistisk måste den ha en religiös grund. Diskussionen om vad som rätt politik blir därmed ytterst en diskussion om vad som är rätt islam, om vad Gud vill. Politikerna åberopar de religiösa skrifterna. Politiken förvandlas till teologi. En åsikt, hur bra och förnuftig den än är, måste förkastas om den inte går att härleda ur skrifterna. En åsikt, hur dålig och oförnuftig den än är, måste godtas om den går att härleda ur samma skrifter. Det som Gud vill är det rätta.

Jag kunde inte stå för detta. När jag rannsakade mitt samvete blev jag övertygad om att jag inte kunde göra gamla religiösa urkunder till absoluta måttstockar för hur jag och andra människor skulle tänka och agera. Dessutom är det teologerna, eller de skriftlärda, som ska avgöra vilken tolkning av urkunderna som är rätt. Gud själv talar ju inte. Islamismen blir i praktiken ett prästvälde.

Det är alltså inte bara de rigida eller hårda tolkningar av islamismen som är bekymmersamma, utan islamismen i sig, själva tanken att Gud ska styra, är ett bekymmer. Tanken att det finns en färdig modell någonstans om hur samhället borde vara utformat. Människans roll är att förstå rätt och tillämpa rätt. Jag tror inte att en verklig demokrati kan utvecklas ur ett sådant tänkande.

I förordet till romanen Den siste atenaren (1859) förklarar Viktor Rydberg att den reaktionära mentaliteten karakteriserar av ”from undergivenhet” medan den progressiva mentaliteten, som han kallar ”hellenism”, strävar efter att göra människan ”myndig”. Han ser denna ”hellenism” som den viktigaste drivkraften i den franska revolutionen. Människan vågar lita på sitt eget förnuft i stället för att bara underordna sig auktoriteter.

”Den hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan detta är deras bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat än uppfyllandet av denna bestämmelse.”

Det är först i ett samhälle av sådana ”myndiga” människor som demokrati kan fungera. Människor som inte ser sig som förvaltare och bevarare av färdiga ideal och modeller, utan som skapare som själva kan stå för och ta ansvar för sina tankar och handlingar.

I ett islamistiskt samhälle, eller ett liknande teokratiskt samhälle byggt på en annan religiös tradition, blir fel politik också fel teologi, det vill säga kätteri. Diskussionsklimatet förgiftas. Kritik blir suspekt. Det centrala blir inte om politiken fungerar, uppnår målen efter prövningar mot verkligheten, utan om den är ”rätt” och ”sann”.

Denna reaktionära mentalitet, som präglar den ”omyndiga” människan, vilken ser sig som förvaltare snarare än skapare, bidrar också till att skapa ett klimat ängslan och försiktighet. Människan anser att Gud har satt gränser för vad vi får göra och vad vi får veta. Det är rena motsatsen till den faustiska mentalitet som i Västerlandet har möjliggjort den vetenskapliga revolutionen.

Det är dessa funderingar, och andra som jag inte får med här, som fick mig att inte bara vilja reformera, nyansera eller ”förmildra” islamismen utan att förkasta den helt och hållet, i alla dess former och uttryck. Den är, i själva sin grundidé, ett hinder för både verklig demokrati och vetenskapliga framsteg. Därför är jag sekularist och anser att allt tal om vad Gud vill och inte vill ska hållas borta från den politiska arenan. Ingen ska kunna skydda sig från kritik genom att påstå sig tala i hans namn.

Den så kallade ”arabiska våren” har inte varit någon verkligt progressiv revolution. Att byta ut en sekulär diktatur mot en religiös är inte ett steg framåt, utan bakåt. Arabvärlden behöver mer än bara politiska förändringar, den behöver en djupgående och genomgripande intellektuell revolution. Den behöver en sekularism som genomsyrar hela samhället. Den verkliga våren, som jag tror är oundviklig, kommer inte att ledas av fanatiska präster och andra mörkermän utan av en arabisk Robespierre eller Marat.

”Jag tror att palestinierna och araberna generellt skulle ha kommit mycket längre i sin kamp för självständighet, värdighet och utveckling med hjälp av sekulära befrielseideologier”, konstaterar jag i En opieätares bekännelser.

Köp En opieätares bekännelser här

Friheten på barrikaderna

Denna målning av Delacroix (1830), som jag låtit illustrera min essä, tycker jag väl gestaltar den ”hellenistiska”, revolutionära anda Viktor Rydberg talar om. Delacroix råkar också vara en av Ivan Aguélis stora konstnärliga förebilder. Aguéli umgicks med fransmannen René Guénon och delade med honom intresset för esoterism, särskilt sufismen. Men de var mycket olika varandra. Den svenske konstnären var ett barn av den franska revolutionen. Han var antiklerikal och stod politiskt till vänster. I sin biografi över Aguéli skriver konsthistorikern Axel Gauffin:

”Ägandets glädje tillät honom hans magra kassa ej att unna sig, när det gällde dyrbara böcker, men papper och bläck var ej så dyrt och kopierandets möda en vällust. Lampan släcktes sent i John Ageliis rum när han satt lutad över avskriften efter Delacroix’ dagbok, som det ju överhuvud taget ej var möjligt att förvärva på annat sätt, då den ej ännu utgivits i tryck, eller de inledande teserna till Owen Jones monumentala, 1856 tryckta The Grammar of Ornament.” (Gauffin, Ivan Aguéli. Människan, mystikern, målaren, 1940-41, vol. I, s. 59)

I ett brev till en vän den 19 april 1894 skriver Aguéli om Delacroix, ”du vet hur mycket jag älskar honom.” (Gauffin, vol. I, s. 153)

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

3 reaktioner på ”Därför lämnade jag islamismen

  1. Pingback: ”Marx och Kristus är båda rebeller” | Nya Il Convito

  2. Pingback: Pasolini: ”Och idag, ska jag säga er” | Nya Il Convito

  3. Pingback: Tapirskrift. Rasmus Fleischers nya bok | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s