Den siste atenaren. Viktor Rydberg om progression och reaktion

Viktor RydbergViktor Rydbergs roman Den siste atenaren kom ut 1859, och, liksom en annan bok som kom ut samma år, Darwins Om arternas uppkomst, känns den fortfarande angelägen. Romanen hade en stor betydelse för sin tids intellektuella liv har bidragit till att forma vårt moderna, sekulära samhälle.

Det finns en grundläggande motsättning som går igen i alla tider och på alla platser. Det är motsättningen mellan reaktion och progression, det vill säga mellan bakåtsträvande och framåtsträvande krafter. Det är den konflikten Rydberg har försökt gestalta i sin roman.

Romanen, som utspelas under antikens slutskede, skildrar hur den nya kristna religionen tränger undan den hellenistiska kulturen. Rydberg låter kristendomen representera reaktionen, vilket förstås var kontroversiellt på hans tid, och hellenismen progressionen. Den rollfigur som står författarens ståndpunkt närmast är förmodligen Krysanteus, kallad ”ärkehedningen”, som förvaltar det hellenistiska filosofiska arvet.

Men bilden är inte helt svartvit. Det finns också en progressiv tendens inom kristendomen, som representeras av prästen Teodoros. Han är intresserad av filosofi och förespråkar trosfrihet. Hans motsats är den fanatiske prästen Petros, som inte skyr några medel i sin strävan att öka kyrkans, och därmed sin egen, makt.

Romanen kan betraktas som ett inlägg i debatten om statskyrkans ställning som pågick på Rydbergs tid. Väckelserörelserna utmanade statskyrkans religionsmonopol. Baptisterna var emot barndop eftersom de ansåg att tron var ett individuellt val. Det hände att statskyrkans präster tvångsdöpte baptisternas barn.

Det förekommer också ett tvångsdop i romanen, en grym och gripande scen. De kristna fanatikerna döper ”ärkehedningen” Krysentaus dotter Hermione mot hennes vilja. Flickan gör hårt motstånd, men kyrkans män starkare. Hon tar sitt liv, ”ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i sin barm”, hellre än att underordna sig. Liknande kränkningar av människans samvete i Guds namn pågår ännu i vår tid. Presbyteren som genomförde dopet berättar:

”Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne med en duk, som stoppades i hennes mun.”

Rydberg gör dock en olycklig jämförelse mellan det reaktionära och det ”orientaliska” och det progressiva och det ”västerländska”. Kristendomen, en ”orientalisk” religion för alltså reaktionen med sig till det progressiva Hellas. Den ”mörka medeltiden” blir så orientalisk, medan renässansen och upplysningen återupplivar det västerländska.

”Finns ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras – en orientalisk och en västerländsk?” frågar Rydberg retoriskt. ”Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja lika ovillkorligt det progressiva lägret, den framåtskådande världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen skall röja rent.”

Men vad är egentligen meningen med dessa etniska termer när det är egentligen är mentaliteter han talar om? Han medger ju att man som oriental kan vara västerlänning, det vill säga progressiv, och att man som västerlänning kan vara oriental, det vill säga reaktionär. Han räknar till exempel jesuiterna till den ”orientaliska typen”.

Julianus AvfällingenDet rör sig alltså om psykologiska typer eller mentaliteter, inte om rastyper. Han tillstår vidare: ”Men orientaler födas födas icke blott vid Ganges, utan även vid Seine och Mälaren.” Den etniska terminologin är med andra ord onödig.

Rydberg framställer Julianus Avfällingen som en upplyst furste, som förespråkar tolerans och trosfrihet, i motsats till den reaktionäre Konstantinus, som styrde genom prästvälde. Julianus är därtill lärjunge till filosofen Krysanteus.

”Han har offentligt avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen.”

De kristna fanatikerna i romanen, som förstör antika tempel, ”djävlanästen” och krossar bildstoder, påminner om de puritanska och ikonoklastiska muslimer i vår tid, de så kallade wahhabiterna eller salafiterna, som river gamla gravar i Timbuktu och spränger Buddhastatyer i Afghanistan.

Författaren förklarar i förordet att reaktionen karakteriseras av ”from undergivenhet” medan progressionen, i detta fall hellenismens idéer, vill göra människan ”myndig”. Denna ”hellenism” ser han som drivkraften i den franska revolutionen. Människan vågar lita på sitt eget förnuft i stället för att bara underordna sig auktoriteter. Hon värdesätter också livet i den här världen – hälsa och skönhet – i stället för att späka sig i hopp om belöning efter döden.

”Den hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan detta är deras bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat än uppfyllandet av denna bestämmelse.”

Romanen slutar med ett hoppingivande löfte om att progressionen kommer att segra över reaktionen, upplysningen över mörkret.

”Några få år efter Krysanteus död rullade folkvandringens böljor redan över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och Roms portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid – den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak – kämpar ännu, men icke längre förtvivlat, utan med segervisshet.”

Advertisements

2 reaktioner på ”Den siste atenaren. Viktor Rydberg om progression och reaktion

  1. Fanatism kan ta sig vilka former som helst. Den i vår tid mest destruktiva är tron på ”den osynliga handen” som leder allt till det bästa bara man släpper ”marknaden” fri. I kampen mot detta ser jag såväl kristna som muslimer som allierade.

  2. Pingback: Karim Jebari och Julianus Avfällingen | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s