Karl Marx var en opieätare

OpiumhålaDet är väl känt att Karl Marx jämförde religion och opium. De två skulle ha liknande effekt på psyket. Karl Marx uppfattade religionens opium som en tröst, något som ju människorna nere i jämmerdalen kan behöva. Opium hade en hög medicinsk status på Marx’ tid och uttrycket ”folkets opium” hade inte en så negativ klang då som det har för oss idag.

”Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.”

Mindre känt är att Marx själv brukade opium. Verkligt opium, inte religion. Det är egentligen vare sig konstigt eller sensationellt, drogen användes ju som medicin. I boken Karl Marx – en introduktion (1993) skriver Per Månson:

”Under dessa år inledde Marx det liv som sedan kom att bli kännetecknande för honom. Efter flyttning till en tvårumslägenhet i Soho gick han ofta till det närbelägna British Museum där han satt hela dagarna, läste, skrev långa utdrag och skaffade material till sina artiklar och böcker. Under långa perioder var han svårt sjuk och oförmögen att arbeta. Förutom att plågas av hemorröjder, lever -, ögon -, och öroninflammation, huvud – och tandvärk växte det periodvis fram stora bölder på hans kropp. För att dämpa smärtan experimenterade Marx med opium och använde arsenik för att bränna bort bölderna. Han var en inbiten rökare, och lägenheten befann sig oftast i kaos. En preussisk spion som besökte familjen någon gång under 1853 skrev i en rapport att familjen Marx levde ett bohemliv, där lägenhetens alla möbler på något sätt var trasiga, fylld av lekande barn, ouppäten mat och halvfärdiga manuskript.” (s. 29-30)

Titeln till min självbiografiska småskrift En opieätares bekännelser (augusti 2012) har jag dock inte stulit från Karl Marx utan från den engelske författaren Thomas De Quincey, vars roman Confessions of An English Opium-Eater först publicerades i London Magazine 1821.

I småskriften tar jag avstånd från tidigare religiösa och politiska förvillelser, särskilt det vansinniga tilltaget att utropa mig till ”islamist” i början av 2009. Men också att jag torgförde och legitimerade antisemitiska idéer genom att intervjua antisemiter och även anlita dem som föreläsare. Jag trodde att jag höll på med ”antisionism”, men det jag gjorde skadade den palestinska saken. Den religion  jag hade då skulle kunna jämföras med ett mycket dåligt, giftigt opium. Som jag sade till Natalia Kazmierska i P3 häromdagen: jag mår illa när jag tänker på mig själv under denna period.

I En opieätares bekännelser, som kom ut i augusti 2012, skriver jag bland annat: ”Sanningen är att islamismen inte har fungerat någonstans och aldrig kommer att fungera någonstans heller. Den är en återvändsgränd som bara förmår förlänga arabernas och muslimernas eftersläpning”. Köp den här

NOT: Ingen av männen i bilden föreställer Karl Marx … Bilden är tagen från den amerikanska filmen The Dividend (1916), som handlar om en förmögen, men olycklig ung man, som besöker en opiumhåla och blir beroende.  Slutet är tragiskt.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

3 reaktioner på ”Karl Marx var en opieätare

    1. Det enda snurriga jag ser här är din kommentar…!?
      Om du har nån kritik får du väl visa nån förmåga att framföra den.
      Sa han månne nåt om din guru som blev för verklighetsanknutet.

  1. Pingback: Pasolini: ”Och idag, ska jag säga er” | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s