Karl Marx uppkallade sin son efter Guy Fawkes

Black BlockGuy Fawkes-masken har blivit en internationell protestsymbol som används av alla från anarkister i Egypten, hackersarna i Anonymous och Occupy-rörelsens aktivister i Förenta i staterna. Förlagan till masken kommer från filmen V for Vendetta som i sin tur bygger på en serieroman. Huvudpersonen, kallad V, bär en Guy Fawkes-mask. Den verklige Guy Fawkes (1570-1606) var en av de katolska konspiratörerna som försökte lönnmörda Jakob I av England genom att spränga det brittiska överhuset i Westministerpalatset. Händelsen kallas ”krutkonspirationen år 1605”.

Karl Marx tycks ha hyst en viss beundran för Guy Fawkes. Han uppkallades nämligen sitt fjärde barn efter honom. Året var 1849 och Marx hade flytt från Frankrike till England. Följande står att läsa i Per Månsons bok Karl Marx – en introduktion (1993):

”Det enda land som var möjligt att åka till var England, som var relativt opåverkat av revolutionen och dit for tusentals flyktingar. Marx trodde när han kom i slutet av augusti 1849 att vistelsen i London skulle bli mycket kort, eftersom han och många andra flyende revolutionärer trodde och hoppades att revolutionen snart skulle bryta ut igen. Helt utfattig levde familjen i ett rum. Där föddes det fjärde barnet den 5 november, en pojke som fick namnet Edmund Heinrich Guy. Det sista namnet fick han eftersom han föddes på Guy Fawkes Day då engelsmännen firar ett attentatsförsök mot Towern 1605.” (s. 28)

Annonser

Karl Marx var en opieätare

OpiumhålaDet är väl känt att Karl Marx jämförde religion och opium. De två skulle ha liknande effekt på psyket. Karl Marx uppfattade religionens opium som en tröst, något som ju människorna nere i jämmerdalen kan behöva. Opium hade en hög medicinsk status på Marx’ tid och uttrycket ”folkets opium” hade inte en så negativ klang då som det har för oss idag.

”Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.”

Mindre känt är att Marx själv brukade opium. Verkligt opium, inte religion. Det är egentligen vare sig konstigt eller sensationellt, drogen användes ju som medicin. I boken Karl Marx – en introduktion (1993) skriver Per Månson:

”Under dessa år inledde Marx det liv som sedan kom att bli kännetecknande för honom. Efter flyttning till en tvårumslägenhet i Soho gick han ofta till det närbelägna British Museum där han satt hela dagarna, läste, skrev långa utdrag och skaffade material till sina artiklar och böcker. Under långa perioder var han svårt sjuk och oförmögen att arbeta. Förutom att plågas av hemorröjder, lever -, ögon -, och öroninflammation, huvud – och tandvärk växte det periodvis fram stora bölder på hans kropp. För att dämpa smärtan experimenterade Marx med opium och använde arsenik för att bränna bort bölderna. Han var en inbiten rökare, och lägenheten befann sig oftast i kaos. En preussisk spion som besökte familjen någon gång under 1853 skrev i en rapport att familjen Marx levde ett bohemliv, där lägenhetens alla möbler på något sätt var trasiga, fylld av lekande barn, ouppäten mat och halvfärdiga manuskript.” (s. 29-30)

Titeln till min självbiografiska småskrift En opieätares bekännelser (augusti 2012) har jag dock inte stulit från Karl Marx utan från den engelske författaren Thomas De Quincey, vars roman Confessions of An English Opium-Eater först publicerades i London Magazine 1821.

I småskriften tar jag avstånd från tidigare religiösa och politiska förvillelser, särskilt det vansinniga tilltaget att utropa mig till ”islamist” i början av 2009. Men också att jag torgförde och legitimerade antisemitiska idéer genom att intervjua antisemiter och även anlita dem som föreläsare. Jag trodde att jag höll på med ”antisionism”, men det jag gjorde skadade den palestinska saken. Den religion  jag hade då skulle kunna jämföras med ett mycket dåligt, giftigt opium. Som jag sade till Natalia Kazmierska i P3 häromdagen: jag mår illa när jag tänker på mig själv under denna period.

I En opieätares bekännelser, som kom ut i augusti 2012, skriver jag bland annat: ”Sanningen är att islamismen inte har fungerat någonstans och aldrig kommer att fungera någonstans heller. Den är en återvändsgränd som bara förmår förlänga arabernas och muslimernas eftersläpning”. Köp den här

NOT: Ingen av männen i bilden föreställer Karl Marx … Bilden är tagen från den amerikanska filmen The Dividend (1916), som handlar om en förmögen, men olycklig ung man, som besöker en opiumhåla och blir beroende.  Slutet är tragiskt.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Jag blir intervjuad i Radio Uppland

I går (23/4) blev jag intervjuad i Radio Uppland om vår nya kulturförening, ”Rumis vänner”, som ska verka för en tolerant och progressiv muslimsk identitet. Vi som har tagit initiativet till föreningen upplever att det finns ett stort behov av ett centrum för att samtala kring frågor om vad det innebär att vara muslim i ett sekulärt, modernt samhälle. Måste man vara ”troende” för att ha rätt att kalla sig muslim eller kan man vara muslim och ateist eller muslim och agnostiker? Vad har det funnits för olika tolkningar av islam genom historien? Vad finns det för progressiva tänkare idag?

”Jag vill starta ett kulturcentrum som ska inrikta sig på att ha en dialog med unga muslimer som är uppvuxna i Sverige och behöver utforma ett annat sätt att vara muslim, som är öppet och tolerant”, säger Mohamed Omar.

Lyssna på hela intervjun här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Det var en gång en ung poet

Unge herr RimbaudNär jag var en ung, outgiven poet i början av 90-talet svärmade jag kring en grupp äldre konstnärer, poeter och kritiker. De kallade mig ”unge herr Rimbaud”, inte utan en viss ironi förstås. Jag var nog ganska löjlig med mina stora anspråk och yviga gester.

Porträttet som illustrerar detta inlägg säger något om min attityd … Mikael Norrman plåtade. Det publicerades i tidskriften Allt om Böcker (nr 4/5 1996, s. 56) tillsammans med två korta dikter. Jag betraktade dem som ”ekfraser av okända verk”. Då använde jag förnamnet Eugene i stället för Mohamed. Jag hade just läst Papa Goriot och fascinerats av Eugene de Rastignac. Han hade svart hår och blå ögon, liksom jag. Han var hungrig på kvinnor och ära, liksom jag.

Det var 1900-talets fin de siècle och vi, den ironiska generationen, upplevde vår dekadenta storhetstid. Efter en kväll på Barowiak gick man hem till en lika svartklädd vän, drack rödvin och tittade Pasolinis Salò på VHS tills solen gick upp. Man fick för övrigt röka på caféerna. Tapeterna var gula.

Föga anade jag, där jag stod och poserade i Domkyrkans port, att jag, liksom en gång den dyrkade Rimbaud, skulle företa en resa till helvetet och komma tillbaka levande igen. En resa till antisemitismens, vansinnets och förvirringens mörka hjärta. Inte kan det ha varit detta Rimbaud menade när han uppmanade oss att förvirra våra sinnen och hänge oss åt galenskapen? Men kanske anade jag trots allt vad som komma skulle? Redan då bar jag ju på konstiga grubblerier. Läs mer om min tid i helvetet här

De två dikterna i Allt om Böcker återpublicerade jag i diktsamlingen Faraos förbannelse, som gavs ut 2007 på Ruin förlag.

Film

Biografen slocknar och ut

haltar mångubben

på ett torg utan horisont

hand i hand med sömngångaren

som innanför ögonlocken

ser flimra – Dikten

på en genomskinlig filmduk

vitpudrad i ansiktet

med spår av aska

som funnen i Pompeiji

kliver han på en droska

rullar över Jernbron

och in i drömmen utan horisont

Tavla

Den nakna ängeln

som kastar sig ut ur muren

utan att falla

är kedjad vid en gloria

runt halsen och

slagen i järnkors

som skär i de vita brösten

Blod svärtar oblatögonen

och regn, åska

bleker färgerna

men vingarna, färgade som himlen

faller oskadda i döden

Till hösten kommer min nya diktsamling, Skymning öfver Upsala, ut på Björkmans förlag. Läs ett smakprov här. Boken kommer att kosta 150 kr. Ni kan redan nu sätta in 150 kr på plusgirokonto 548413-4. När boken är färdig skickar jag er ett exemplar. Ange därför namn och adress.

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Jag var gäst hos Jenny Strömstedt

JagTV4Ikväll (23/4) var jag gäst i Jenny Strömstedts talkshow i TV4. Andra gäster var Maria Montazami och hennes dotter Sara. De talade om sitt förhållande och om hur viktig familjen är. Skådespelerskan Lo Kauppi gestaltade Vita kränkta män. Hon passade också på att tala om klass. Hedersgäst var fotbollsspelaren Henrik Rydström.

Jag talade om mitt nya projekt med en progressiv moské i Uppsala, ett kulturcentrum där alla oavsett kön och sexuell läggning kan samtala om sin tro och sina tivivel i en otvungen och tolerant atmosfär. På så vis kan vi motverka både islamisk fundamentalism och islamofobi. Vi talade också om min ”tid i helvetet” då jag kallade mig själv ”islamist”.

Efter showen lät jag producenten ta det här fotot med min kamera. Tyvärr hade jag glömt att stänga av blixten. Vad vi ser demoniska ut! Det var en trevlig kväll och det känns som jag fick ut mitt budskap. Som avslutning sade jag: ”Jag är övertygad om att den mentala istid som Ebba Grön sjöng om kommer att smälta. Vi går mot mer tolerans och mer kreativitet, och jag vill bidra till den utvecklingen.”

I den självbiografiska och självkritiska småskriften En opieätares bekännelser (augusti 2012) uttrycker jag mig optimistiskt om framtiden. Sekularismen är den enda vägen till vetenskapliga, sociala, ekonomiska och kulturella framsteg.

”Det sägs att den organiserade religionen kommer åter. Jag tror inte det. Modernitet går hand i hand med sekularisering. Och om religionen finns kvar så är det inte samma religion som förr.” (s. 15)

Se Jenny Strömstedts talkshow här

Småskriften En opieätares bekännelser finns att köpa här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Jag pratade med Natalia Kazmierska

KazmierskaIdag (23/4) talade jag i radio med Natalia Kazmierska om vårt kulturcenterprojekt. Hon spelade upp en snutt från min ”tid i helvetet”. Den tid då jag trodde att jag var islamist. Den lilla snutten räckte för att jag skulle må illa. Hur som helst förklarade jag att vårt kulturcentrum inte är någon ”homomoské”, det vill säga den är inte ett kulturcentrum som huvudsakligen är till för homosexuella eller som drivs av framför allt homosexuella.

Det är ett tolerant och progressivt kulturcentrum. Alla är välkomna oavsett sexuell läggning. Vi hoppas att ha upplysningsmöten om HBT, men också om andra viktiga frågor. En plats för samtal, föreläsningar, poesi och musik.

Jag nämnde också att kulturcentret kan göra viss nytta i att motverka den växande islamofobin i landet genom att visa att muslimer inte alls behöver vara intoleranta och reaktionära, utan att de tvärtom kan vara öppna och nyfikna.

Kazmierska frågade om jag var troende. Jag är skeptisk till en enkel uppdelning av människor och troende och icke-troende. Människor är komplicerade. De flesta är nog både troende och icke-troende på samma gång. Jag anser inte att man måste vara troende eller ens observant för att ha rätt att kalla sig muslim.

Man kan vara muslim och ateist eller muslim och agnostiker. Det beror på hur man definierar ”islam”. För många är ”islam” förknippat med känslor och minnen, med familj och ritualer, inte med en lista över trosartiklar som man skrivit under på.

I boken Fundamentalisternas kamp (Ordfront, 2003) skriver den vänsterradikale brittisk-pakistanske författaren Tariq Ali: ”Religiösa föreställningar har aldrig spelat någon roll i mitt liv. Från fem eller sex års ålder var jag agnostiker. Vid tolv blev jag benhård ateist och har så förblivit, i likhet med många av mina barndomsvänner. Men jag uppfostrades i den muslimska kulturen och den har berikat mitt liv. Det är fullt möjligt att ingå i en kultur utan att vara troende.”

Lyssna på mitt samtal med Kazmierska här

En opieätares bekännelser

Ett tag försökte jag passa in i en konservativ mall om hur en muslim ska vara. Jag gick så långt att jag kallade mig själv islamist. Liksom Omar Mustafa, den omtalade ordföranden för Islamiska förbundet, bjöd jag in föreläsare som torgförde antisemitiska konspirationsteorier. Jag var dock inte lika dogmatisk och strikt rent religiöst som förbundet, utan bejakade islams mångfald och hade stor sympati för sufismen, den mystiska traditionen. Jag mådde väldigt dåligt under denna period. Idag har jag brutit mig ur den tvångströjan. Jag vågar vara mig själv och lyssna på mitt eget hjärta. Både antisemitism och islamism har jag kastat i soporna. Det finns mer att läsa om min resa i den självkritiska småskriften En opieätares bekännelser. Köp den här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

En tid i helvetet

En tid i helvetetNär jag var en ung, outgiven poet i början av 90-talet svärmade jag kring en grupp äldre konstnärer, poeter och kritiker. De kallade mig ”unge herr Rimbaud”, inte utan en viss ironi förstås. Jag var nog ganska löjlig med mina stora anspråk och yviga gester.

Men jag och Rimbaud har faktiskt några saker gemensamt. Jag vill dock inte dra denna parallell allt för långt. Rimbaud dog ju vid 37 års ålder. Jag hoppas att jag får leva några år till.

Rimbaud reste till Östafrika. Det har jag också gjort. Rimbaud besökte helvetet. Han har beskrivit sin tid i inferno i skriften Une Saison en Enfer (1873). Jag har också varit där. Min tid i helvetet började årsskiftet 2008-2009 när jag bestämde mig för att bli ”islamist”. Det var ett stort misstag, som skadade både mig och andra. Men kanske var det en nödvändig del av min utveckling.

Det kanske inte fanns någon lättare väg att skaffa mig de insikter jag har idag. I Une Saison en Enfer redogör Rimbaud för vilken idiot han anser sig ha varit. Jag blottar mina synder i småskriften En opieätares bekännelser (augusti 2012).

Varför sade jag så dumma saker? Jag har försökt förklara i En opieätares bekännelser. Men allt finns inte med där. Efter att jag slagit igenom som poet med diktsamlingen Tregångare (2005) fick jag en roll som en av få svenska, muslimska intellektuella. Jag startade tidskriften Minaret.

Mina ställningstaganden under denna period var långt ifrån ”rättrogna”. Minaret hade mycket högt till tak. Jag blev ifrågasatt av de ”rättrogna”, ja till och med hotad. Jag kände mig allt mer osäker i min identitet som muslim. Jag levde i två världar.

Mina djupt olyckliga uttalanden efter 2009 ska delvis tolkas som ett försök att bli accepterad av de ”rättrogna”. Jag stängde av mina känslor, mitt eget samvete. Men även om jag tillstår att jag sade många dummar saker bör man veta att en del sensationslystna journalister också såg mig som ”lovligt byte”. Jag kunde prata i timmar med journalister, men det lilla som publicerades var bara de förgripliga citaten.

När ni upprörs över de dumma saker jag har sagt, när ni känner äckel inför de dumma saker jag har sagt, tänk då på att jag är ännu mera upprörd över dessa saker och att jag känner ännu mera äckel inför mig själv. Jag skäms när jag ser på den människan.

Det goda som kommit ur denna helvetesresa är att jag slagit mig fri från de ”rättrognas” förväntningar. Jag är immun mot deras klander. Jag velar inte längre. Jag vet nu definitivt vad jag inte är. Jag känner ingen som helst rädsla för att stötas ut och kallas ”otrogen”. Jag kan idag säga att jag hatar fundamentalism i alla dess former.

Jag har dock inget emot islam eller muslimer. Det finns mycket vackert och klokt i den islamiska traditionen. Det finns många kloka och sympatiska muslimer. Särskilt förtjust är jag i de kätterska mystikerna och poeterna, som till exempel Mansur al-Hallaj, avrättad av de ”rättrogna” i Bagdad år 922 e. Kr.

Det finns överhuvudtaget inga rättrogna och inga otrogna. Människor är mer komplicerade än så. Många av de som påstår sig vara rättrogna lever i skräck för sig själva, sina tvivel, och för att bli avslöjade av gruppen och stötas ut eller skadas. Det är inget avundsvärt tillstånd.

I Rimbauds helvetesskildring finns en passande passage. Jag återger den här i Jonas Ellerströms översättning från 2002:

”Jag vande mig vid hallucinationer: jag såg helt enkelt en moské där det låg en fabrik, en trumslagarskola byggd av änglar, kalescher på vägarna till himlen, en salong på botten av en sjö, monster och mysterier; titeln på en revy fick namnlösa fasor att stiga upp för min syn.” (s. 35)

Den självkritiska småskriften En opieätares bekännelser finns att köpa här

Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter