Min omprövning. Jag talade på den konservativa studentföreningen Heimdal

Heimdal7marsIgår kväll, torsdagen den 7 mars, talade jag på den konservativa studentföreningen Heimdal. Föreningen Heimdal grundades år 1891 i Uppsala. Ämnet var min omprövning efter den turbulenta tiden från och med vintern 2009 fram till och med 2011 då jag kallade mig ”islamist”. Det ordet förknippas vanligtvis med barbariska straff, terror och kulturfientlighet. Jag var dock aldrig någon bokstavstrogen fundamentalist och jag tog starkt avstånd från grupper som talibanerna och Al-Qaida. Jag var förmodligen mer hatad av fundamentalisterna än av kulturetablissemanget

Jag hade, och har, stor respekt för andra religiösa traditioner. Jag var, och är, fascinerad av den gränsöverskridande mystiken. Jag försvarade alltid och kompromisslöst religions- och yttrandefriheten. Jag var visserligen dålig, men alltså bättre än mitt rykte.

För Heimdals medlemmar och övriga åhörare berättade jag att en av dem som jag framhöll som representant för en ”god islamism” var den algeriske ledaren Ahmed Ben Bella. Han kallade sig själv islamist, men det var en islamism som var fri från intolerans, obskurantism och fanatism. Han vände sig både mot både kolonialismen och mot inre, inomislamiskt förtryck – den snävhet och och inskränkthet som hindrade de muslimska samhällenas utveckling.

Ben Bella betonar att islam kan vara en kraft i det antiimperialistiska motståndet i islamvärlden. Det var på grund av islam, säger han, som algerierna vann sin frihet. ”Det är islams mirakel att Frankrike äntligen blev tvunget att ge upp Algeriet”.  Den algeriska revolutionen, fortsätter han, var en ”islamisk revolution”.

Ahmed Ben BellaNär man läser intervjuboken Min väg, som gavs ut på svenska 1989, ser man vilket kritiskt förhållande Ben Bella har till den islamiska traditionen. Han är inte bara en bokstavstroende som sväljer auktoriteternas åsikter med hull och hår utan en självständig, dynamisk och kreativ tänkare. På samma sätt som en annan arabisk revolutionär ledare, Muammar Gaddafi, är han helt på det klara med vilket destruktivt inflytande fanatismen har haft – och har – på islamiska samhällen, och att alla dess olyckor inte bara kan skyllas på kolonialismen.

I boken diskuterar Ben Bella film, musik, teater, filosofi och politisk islam. Han menar att muslimer bör studera och ta till sig den västerländska bildningstraditionen och att vår förståelse av islam inte får stagnera utan måste anpassas till moderna förhållanden. Det är en islamism, men alltså ingen stympningsislamism. Om brott och straff säger han:

“Det finns till exempel en miljon algerier som lever i slumstäder runt huvudstaden, och vilka myndigheterna har evakuerat militärt för att kasta dem ut på landsbygden, sedan militärerna rivit deras baracker med bulldozer. Kan det finnas en större katastrof? De är offer för exploateringen. Skulle man ha mage att moralisera över dessa stackars drabbade människors kläd – och matvanor och annat liknande? Varför gör dessa klumpiga grupper islam till en oändlig lista av förbud, när den egentligen innehåller en outtömlig potential av svar och lösningar på de problem som livet ställer på alla områden?

Denna restriktiva inskränkta syn på islam, som har lett till en fokusering på quisa (straff) eller prioritering av straff framför de övriga aspekterna. Detta förvisar islams mest fruktbara egenskaper in i skymundan.

Detta sätt att se på islam är, för resten, islams fienders i västvärlden. Dessa senares anklagelser mot islam kan sammanfattas i två eller tre gemensamma visor som blivit en klagolåt: tjuvens händer som man hugger av, arvssystemet och slöjan. Detta är islam för dem. Glömda är Ibn Khaldoun, Ibn al-Haitem, Jaber al-Khawarizmi, al-Kindi, Al Farabi, Ibn Toufayl, al-Ghazali, Ibn Rushd, Ibn Sina, al-Razi och gott och väl många till som har berikat den universella civilisationen.”

När jag publicerade den självbiografiska och självkritiska småskriften En opieätares bekännelser (augusti 2012) skrev Tidningen Dagen att jag före ”islamismen” varit känd som ”dialoginriktad”. Man antydde att jag under den ”islamistiska” perioden var ointresserad av dialog. Det är ett missförstånd. Efter vintern 2009, då jag visserligen begick många misstag som jag ångrar och som jag har bett om ursäkt för, befann jag mig i ständig dialog med kristna, judar, hinduer, ateister och nyandliga. Jag hade en judisk vän som nära samarbetspartner. Jag intervjuade en ultraortodox jude om dennes syn på Israel. Jag samtalade med både katoliker och protestanter. Och så vidare.

Mitt problem var nog snarare att jag var för dialoginriktad. Jag bjöd in föreläsare till mina möten som talade om att de hade kontakt med UFO:n. Jag intervjuade en distingerad katolsk professor i medeltida latin som var öppen för att kriminalisera homosexuella handlingar. Jag var nära att få pastor Åke Green till Uppsala. Bland mina föreläsare och intervjuoffer hittade man en ultraortodox jude, en katolik som ansåg att påven var en kättare, en kristen kreationist, en hinduisk kreationist, en muslimsk kreationist, en klimatskeptiker, en kvinna som upptäckt gudinnan inom sig och som varnade för att vacciner innehöll gift, en Förintelserevisionist, en 11 september ”truther” som menade att terrorattacken mot de två tornen var ett insiderjobb, en som hade upptäckt att frimurarna styrde världen, en som hade talat med änglar, en som förordade alternativ medicin enligt häxornas medeltida recept, en jude som lämnat judendomen och blivit kristen, en kristen som blivit muslim, en mormon som blivit nyandlig UFO-troende och en muslim som blivit hedning. Och några till som jag inte kommer på just nu. Den enda som fattades för att göra verket fullkomligt var en representant från jorden-är-plattrörelsen. Min ambition var att bryta tabun. Jag ville undersöka och diskutera allt det som man enligt konventionell anständighet inte får undersöka och diskutera.

Alexandra BrafRedan några veckor efter att jag kom ut med buller och bång och utropade min personliga variant av ”islamism” började jag tvivla. Vad sysslar jag på med? Men jag tänkte att jag får hålla ut ett tag till. Man kan inte komma ut som islamist ena veckan och krypa till korset nästa. Jag var också för stolt att erkänna mitt misstag. I början föreställde jag mig ordet ”islamist” som något kaxigt, som en muslimsk motsvarighet till négritude, ja ungefär som de svarta rapparna som stolt kallar sig ”niggers”. Men det fick en helt annan effekt. Enligt kulturchefen Lisa Irenius på Upsala Nya Tidning blev man rädd för mig.

Kanske var cirkusen efter 2009 någon slags provokativ installation à la Vilks. Den bestod till viss del av gyckelspel, det vill säga jag kände att jag i många fall hade en ironisk distans till personerna som jag intervjuade och anlitade som föreläsare. Den bestod kanske också av en släng av verklig galenskap, sådan som man som skapande nog människa måste ha. Den bestod också av ett ärligt sökande. Någonstans inom mig tänkte jag att jag inte bara lättvindigt kunde avfärda teorier, läror och åsikter som jag inte studerat. Det fanns också en pojkaktig känsla av att göra hyss och uppröra det ”vuxna” och anständiga samhället.

Mötet öppnades av klubbordföranden Alexandra Braf. Jag inledde med att berätta historien om hur jag kom in på skaldebanan. Min första diktsamling, Orientalisk sejd (1995), gav jag ut för att imponera på en äldre kvinna som jag var olyckligt förälskad i. Men det hjälpte inte. Jag fick nobben ändå. Så berättade jag om tillkomsten av min verkliga debutbok. Jag befann i Mombasa i Kenya då jag fick ett brev av en gammal vän, Harald Hultqvist (numera känd som bokexpert i teveprogrammet Antikrundan). Han hade startat ett bokförlag och undrade hur jag hade det nu för tiden. Jag köpte några anteckningsblock och började skriva. När jag kom tillbaka till Sverige redigerade jag materialet och resultatet blev Tregångare (2005).

Jag kan inte ge några helt tillfredsställande svar till varför jag betedde mig så konstigt efter 2009. Allt jag kan göra är att försöka förklara. Även för mig själv. Människan är som bekant inte en helt rationell varelse. Dessutom är inte allt som medierna skrev om mig under perioden sant. Många falska rykten kom i svang.  Ibland känns det som om jag ber ursäkt för andras bild av mig mer än för mina egna ord och gärningar.

Den där tumultartade perioden har jag också tänkt på som det sista rycket på min tonårskris som varade alldeles för länge, men som jag nu för alltid lagt bakom mig. Många människor blev besvikna och sårade av mitt barnsliga och själviska beteende, men också av vissa journalisters och bloggares överdrifter och skadeglada ryktesspridning.

John BradleyEfter mitt föredrag talade en hel del om den så kallade arabiska våren. Den har inneburit ett gigantiskt uppsving för wahhabismen, en puritansk, rigid och aggressiv tolkning av sunniislam med centrum i Saudiarabien. Det ser mörkt ut i arabvärlden. Idag finns det inga förutsättningar för verklig demokrati. Den dystraste, och enligt min mening den mest realistiska, analysen av den arabiska våren har skrivits av den brittiske journalisten John R. Bradley: After the Arab Spring: How Islamists Hijacked The Middle East Revolts (2012).

”The Arab Spring has been a dismal failure. All indications are that what comes next will be significantly worse than what existed before, in Tunisia and everywhere else, and the traumatic events up to now have already caused untold havoc and violence and made the lives of innocent ordinary people even more miserable than they already were. Socially and economically, the Arab Spring has put back countries like Tunisia, Yemen, and Syria by decades.” (s. 215)

Jag upplevde att jag fick gehör för min tolkning av konflikten i Syrien och donerade även ett exemplar av boken Den syriska tragedin till föreningen. Jag citerade Johan Hakelius, som i en krönika i tidningen Affärsvärlden (”Sanna kolonialherrar”, 26/2 2013) nyligen vänt sig emot den förenklade beskrivningen av konflikten som ännu dominerar i medierna. Jag tänkte att Hakelius, i egenskap av konservativ debattör, skulle ha påverkan på heimdaliterna.

Ben Bellas islamism är helt klart bättre än talibanernas, men idag har jag förkastat alla sorters islamism, både ”mjuka” och ”hårda”, och tror att mänskligheten mår bäst av att leva i sekulära samhällen. Jag ångrar att jag någonsin förespråkat ”politisk engagemang på islamisk grund”. I En opieätares bekännelser skriver jag: ”Sanningen är att islamismen inte har fungerat någonstans och aldrig kommer att fungera någonstans heller. Den är en återvändsgränd som bara förmår förlänga arabernas och muslimernas eftersläpning.” (s. 11-12)

Jag avslutade mitt föredrag med att läsa en dikt ur min kommande samling Skymning öfver Upsala som beräknas vara ute i handeln till hösten. Nu har jag hållit offentliga föredrag om min resa 2009 till 2012 på tre olika ställen: den socialistiska bokhandeln Röda stjärnan (10/11 2012) i Uppsala, biblioteket i Nynäshamn (27/1 2013) och den konservativa studentföreningen Heimdal.

Annonser

5 reaktioner på ”Min omprövning. Jag talade på den konservativa studentföreningen Heimdal

  1. Pingback: Snart debuterar jag som poet | Nya Il Convito

  2. Pingback: Ny diktsamling släpps den 18 september! | Nya Il Convito

  3. Pingback: Den nya diktsamlingen är klar! | Nya Il Convito

  4. Pingback: Boksläpp den 18 september! | Nya Il Convito

  5. Pingback: Boksläppet undanstökat | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s