Mord på sunnitiska ledare avslöjar konfliktens verkliga natur

ButiIdag, lördag den 30 mars, blev en sunnitisk imam halshuggen av rebeller i Aleppo.  Liket släpades runt på gatorna. Det avhuggna huvudet hängdes upp i en minaret. Imamens namn var Hasan Saif al-Deen och han var känd som en kritiker av det pågående fundamentalistiska upproret. För en vecka sedan, den 21 mars, mördades den sunnitiske teologen Muhammad Said Ramadan Al-Buti. En självmordsbombare slog till mot moskén i Damaskus där han undervisade.

Man får ofta höra att inbördeskriget i Syrien är ett krig mellan sunniter och shiiter. Den nuvarande presidenten Bashar al-Assad är ju alawit, säger man, och alawismen är en gren inom shiaislam. Dessa två incidenter, och de är inte de enda, visar att den bilden inte stämmer. Konflikten utspelas snarare mellan de som förespråkar tolerans och fredlig samexistens mellan religioner och de som förespråkar sekteristiskt hat.

Sunniterna är inte en homogen grupp. Det råder starka motsättningar inom gruppen, både politiska och religiösa. Många sunniter, som till exempel den mördade teologen Al-Buti, står för en tolerant och måttfull tolkning av sunniislam och tar starkt avstånd från grupper som det Muslimska brödraskapet och Al-Qaida. Många sunniter är också arabiska nationalister som vill se ett enat Syrien där syrier av olika religioner lever tillsammans i fred, där den syriska identiteten kommer före den religiösa. Så har vi dem som är aggressiva fundamentalister och propagerar oförsonligt hat mot kristna och shiiter såväl som mot andra sunniter. Det är framför allt ur denna miljö upproret rekryterar sina ”heliga krigare”.

Al-Buti var 84 år gammal när han mördades. Han var känd för att förakta våld, som en förnuftets och dialogens man. Han stod för tafkir, tänkande och resonerande, inte takfir, sekterism och extremism. Han samtalade hövligt med meningsmotståndare, till och med ateister, något som är otänkbart för de hårdföra fundamentalisterna. Islam i Syrien har länge präglats av en vidsynthet och tolerans som blir alltmer ovanlig i arabvärlden, särskilt efter den så kallade ”arabiska våren” då fundamentalister flyttat fram sina positioner. På Al-Butis begravning deltog både kristna präster och shiitiska imamer. Även i livet var han omgiven av människor med olika religiösa uppfattningar. Han hade en öppen och generös personlighet.

I min bok Den syriska tragedin (december 2012) beskriver jag dessa religiösa motsättningar och hur de påverkar konflikten. Jag menar att det pågående upproret till stor del är en fortsättning på tidigare fundamentalistiska uppror, särskilt det som utspelade sig 1976-82, vilka syftade till att upprätta en sekteristisk och intolerant sunnifundamentalistisk stat. Den sunnitiska teologen Al-Buti fördömde dessa tidigare uppror liksom han fördömde det pågående. Det var därför han mördades. Köp Den syriska tragedin här

Michail Bakunin om spiritismen

BakuninFörfattaren Jan Fridegård var en övertygad spiritist, det vill säga han trodde att de levande kunde samtala med de döda. Fridegårds dotter bor i Uppsala och vi har haft en del kontakt. I min självkritiska småskrift, En opieätares bekännelser (augusti 2012), skriver jag:

”Jan Fridegårds dotter, Aase Fridegård, bor i Salabacke i Uppsala. En gång berättade hon en historia om sin far för mig. Han hade legat sömnlös och orolig på natten. Så gick han ut, plockade en ros och lade den på sin mors grav. När han först lärde känna spiritismen var han skeptisk. Men han gick med på att närvara vid en seans. Så sade mediet: ‘Det är jag, din mor’. Jan var fortfarande misstrogen. Då sade mediet: ‘Minns du när du lade en ros på min grav?’ Fridegård blev skakad. Efter denna upplevelse blev han övertygad om spiritismens sanning. Är spiritismen ett opium?” (s. 33)

Ja, den är ett opium, det vill säga, den är behaglig och mildrar dödsskräcken. Men är den en opiedröm, en inbillning? Det vet jag inte med säkerhet. Kanske är den det delvis, till och med till stor del. Jag har själv haft besynnerliga erfarenheter. Låt mig säga så här: jag är djupt skeptisk, men jag vill inte förneka. Jag är alltså långt ifrån lika övertygad som Jan Fridegård. Men jag är, och har länge varit, fascinerad av spiritismen, och kommer att fortsätta att studera den. Den är intressant som kulturfenomen oavsett dess sanningshalt.

Fridegård betraktade spiritismen som ett slags ”socialistisk andlighet”. I boken Den gåtfulla vägen (1963) hyllar en av spiritismens store föregångare, fransmannen Allan Kardec (1804-1869), som talade om fullständig demokratisk rättvisa på ”andra sidan”.

”Hur hans tankar nådde in bland det då arma och illa behandlade franska folkdjupet bevisas av att en stor skara arbetare i sina arbetskläder kom till hans jordfästning, och deras ledare tackade den bortgångne för det hopp, för att inte säga den visshet han givit dem.” (s. 18)

Anarkisten Bakunin är inte ett dugg imponerad av spiritismen. För honom är det bara ett nyare uttryck för gamla vanföreställningar. I sin antireligiösa stridsskrift Gud och staten, publicerad första gången 1882, sex år efter författarens död, skriver han:

Fortsätt läsa ”Michail Bakunin om spiritismen”

H. C. Andersen i Uppsala

AndersenLördagen den 25 mars talade Carl-Göran Ekerwald i Åhuset på Walmstedtska gården under rubriken ”Mitt liv med litteraturen”. Läs mer här

Ekerwald talade bland annat om att han var medveten om att H. C. Andersen hade varit i Uppsala vid tre tillfällen och att han tyckte detta kändes väldigt märkvärdigt. Han berättade också en anekdot från det sista besöket 1865. Andersen ska ha sagt något lustigt till Carl-Rupert Nybloms danska hustru. Jag uppfattade inte vad det var eftersom min danska är så gott som obefintlig.

Idag på Stadsbiblioteket hittade jag en årsbok med titeln Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet av år 1955, den fyrtioförsta årgången. På första bladet finns ett fotografi på ärkebiskopinnan Anna Söderblom taget 1917. Redaktör för årsboken var kyrkoherde Nils C. Humble. Boken består av en samling artiklar samlade i avdelningar med rubriker som ”Helg och högtid”, ”Det aktuella kyrkolivet”, ”Personminnen” och ”Herdar och lärare”. I avdelningen ”Kulturhistoria” hittar jag artikeln ”Med H. C. Andersen i Uppsala” av överbibliotekarie Tönnes Kleberg (s. 160-171).

”Tre gånger i sitt liv kom H. C. Andersen till staden vid Fyris. Första gången som en ännu relativt okänd nybörjare, som inte tagit många steg på författarebanan. Andra gången på sin diktnings middagshöjd, känd och uppburen av ung och gammal i vårt land kanske mera och i varje fall mera helhjärtat än i sitt hemland. Sista gången som en berömd äldre herre, hyllad och uppvaktad vart han kom, inte minst i ungdomens krets. Årtalen 1837, 1849 och 1865 beteckna tidpunkterna för dessa besök i Uppsala.” (s. 160)

”Vilket intryck sagodiktaren gjort i Uppsala kan man se av skilda uttalanden i brev och dagböcker. Karakteristiskt är kanske detta yttrande av Atterbom i ett brev till en dansk vän, författaren B. S. Ingemann: ’Märkvärdigt, att i denna järnhårda, frostiga, förbistrade tid en sådan poetisk paradisfågel kan existera! fladdrande gladt från land till land, från rosenträd till rosenträd, alla människors vän, och lefvande ideligen i sagor!” (s. 169)

Jag kopierade hela artikeln med bibliotekets kopieringsapparat. Tönnes Kleberg nämner att Andersen mötte Carl-Rupert Nyblom och hans hustru, men i hans skildring kände jag inte igen den ordväxling som Ekerwald återgav häromdagen. Sökandet fortsätter.

Evolutionslärans intåg i den muslimska världen kommer att leda till en andlig revolution

OLYMPUS DIGITAL CAMERADe allra flesta moderna svenskar accepterar att människan har utvecklats ur andra livsformer under en mycket lång process. De flesta av oss känner till grunderna i Darwins evolutionsteori, det vill säga att alla nu levande arter, inklusive människan, har uppstått genom mutationer och naturligt urval.

För stora delar av världens befolkning är dock detta fortfarande en kontroversiell tanke. Evolutionsläran möter motstånd från religiösa grupper, så kallade kreationister, som hävdar att människan skapades som hon är och att hon sedan skapelseögonblicket inte genomgått någon förändring.

Motståndet är mycket svagt i västvärlden. Med undantag av Förenta staterna, som har ett betydande antal kristna fundamentalister. Störst motstånd röner dock evolutionsläran i muslimska stater. I dessa betraktas det många gånger som hädelse att ifrågasätta den ortodoxa religiösa skapelseberättelsen. Att Gud skapade Adam och Eva anses vara bokstavligt sant.

Jag har mött många troende och utövande muslimer genom åren, både i Sverige och utomlands. Alla som jag har pratat med om saken har avfärdat evolutionsläran, ofta utan att veta särskilt mycket om den. Det enda argumentet har varit att ”den strider mot Koranen”. Om den är sann eller inte bryr man sig inte så mycket om. Det ser alltså mörkt ut.

Men på sista tiden har något börjat ske. Det har trätt fram muslimska intellektuella som har insett att det är ett empiriskt, ofrånkomligt faktum att livet har utvecklats. De menar att det inte är någon bra väg framåt att förneka det uppenbara för att ”rädda religionen”. Om religionen kräver att man blundar för verkligheten så innebär det ju att muslimer som studerar och förstår naturvetenskapen kommer att lämna religionen. Det är alltså mycket kontraproduktivt även sett ur ”trons försvarares” perspektiv.

En av dem som har trätt fram är Usama Hasan, som är både vetenskapsman och muslimsk teolog, född och uppvuxen i Storbritannien. Han var tidigare fundamentalist men omprövade sina ståndpunkter och kan idag snarast betraktas som en ”liberal” eller ”progressiv” muslim. Han avfärdar den bokstavliga läsningen av berättelsen om Adam och Eva.

Fortsätt läsa ”Evolutionslärans intåg i den muslimska världen kommer att leda till en andlig revolution”

Carl-Göran Ekerwald talade på Uppsala författarsällskaps första möte

Ekerwald, Åhuset”När jag går här i Uppsala är jag väl medveten om att H. C. Andersen var här.” Så berättade Carl-Göran Ekerwald en lustig anekdot – som jag tyvärr inte minns – från den danske sagoberättarens besök hos landshövdingen på slottet.

Det nybildade Uppsala författarsällskap hade sin premiärföreläsning i Åhuset ikväll. Till föreläsare hade man alltså valt Ekerwald. Ett ypperligt val. Jag tror inte någon gick besviken därifrån. I en timme talade Ekerwald om sin kärlek till litteraturen. Hur han som ung lånade hem travar av böcker från biblioteket, satte sig i sin gungstol, vaggade av och an medan han läste. ”Å, vad jag njöt!”

Man bör låta den som läser vara i fred, sa han. Det finns ingen anledning att tycka synd om någon som drar sig undan med en bok. Ekerwald berättade också om Bibeln. Han arbetar på en bok med titeln En fritänkare läser Bibeln. Robinson Crusoe hade ingenting att läsa på sin öde ö förutom Bibeln, berättade Ekerwald. Men den är å andra sidan ett helt bibliotek.

Så kom han till Goethe. Denne, menade Ekerwald, är ”skyhögt stor”. Det är nästan så att man bör klä upp sig – sätta på sig nystruken skjorta, slips och kavaj – när man ska läsa Goethe. Den tyske diktaren var mycket vis. Han sade till exempel att en god författare bör ta från verkligheten och inte bara vänta på inspiration ”från hjärtat”.

Ekerwald är inte bara spränglärd och rolig. Han är också en livsfilosof som delar med sig av sina tankar om gott och ont, sorg och lycka och andra stora saker som rör människans villkor.

När han går på Uppsalas gator tänker han på H. C. Andersen. Men också på Swedenborg. ”Jag är inte swedenborgare”, sade Ekerwald. ”Men jag tycker han hade en mäktig fantasi. Han talade med Moses och Luther och många andra. Han for till himlen och helvetet. Det är inte klokt! Vidunderligt!”

”Swedenborg föddes i Uppsala. I ett hus som stod på Stora torget. Där Pressbyrån nu är. Jag besöker ofta Swedenborgs kor i Domkyrkan. Ibland skjuter jag in en ros under gallret. När jag har gäster tar jag med dem dit. En gång stod jag där med en gäst. Plötsligt blev vi undanknuffade av två japaner. Så här korta var dem! (Ekerwald visar med handen i midjehöjd). De bugade inför graven, så stod de helt tysta en stund. Jag frågade: ’Are you fans of Swedenborg?’ ’Yes’, svarade de. De hade kommit hela vägen från Japan för att betyga sin vördnad!”

Den 7 augusti 2012 anordnade jag ett möte med Ekerwald på Katedralkaféet på Domkyrkoplan. Han berättade om Swedenborg. Efter mötet gick vi till graven. Läs mer här

Numera bor Ekerwald i stan. I januari 2009 intervjuade jag honom medan han fortfarande bodde i Lagga. Intervjun finns att läsa här. Vi talade bland annat om Hamas. Sedan dess har jag omvärderat min syn på Hamas och på islamism i allmänhet. Jag hade en mycket naiv syn tidigare. Idag ser jag att Hamas står för en förtryckande och sekteristisk ideologi som snarare stjälper än hjälper den palestinska saken.

Min omprövning har jag försökt förklara i småskriften En opieätares bekännelser som kom ut i augusti 2012. Ekerwald är nämnd. Köp den här

Jag läste poesi på Antikvariat Hundörat i Stockholm

Hundörat23mars4Antikvariatsbokhandlare Peter Bodén har en liten lokal på Östgötagatan nedanför Mosebacke. Den ska enligt honom vara ”som en godisbutik för allt tryckt materiel från de senaste 500 åren”. Bodén är förutom bokhandlare också lyrikvän. Han och poeten Joar Tiberg har under en period organiserat ett fönsterpoesiprojekt.

Dikterna trycks i ett begränsat antal på fint papper och signeras av poeterna. Så hängs de upp i antikvariatets skyltfönster. Bladen säljs för 20 kr styck. Efter två veckor tas dikterna ner och läggs i en box. Därför har projektet fått namnet ”Boxarupproret”. Boxen är gjord av konstnären och bokbindaren Lars Ericsson.

Lördag den 23 mars var det release för boxen som fått namnet ”Teologi”. Jag läste min dikt ”Statisten på Polacksbacken” som alltså ingår i boxen. Den dikten kommer också att publiceras i boken Skymning öfver Upsala som ges ut till hösten på Björkmans förlag.

Marja-Leena Sillanpää, som är både konstnär och poet, framförde sitt boxbidrag, som bestod av mer än bara en enkel uppläsning. Hon spelade upp kusliga ljud ur en megafon.

Fortsätt läsa ”Jag läste poesi på Antikvariat Hundörat i Stockholm”

Idag läste jag dikter i Missionskyrkan

Missionskyrkan3Idag läste jag nya dikter i Missionskyrkan i Uppsala. Kyrkan är ett mycket vitalt kulturcentrum i staden. Man anordnar debatter, litteratur- cirklar, föreläsningar och konserter. Den senaste tiden har jag varit en flitig deltagare. Förra veckan lyssnade jag till exempel på professor Ninna Edgardh, som talade om feministisk teologi. Den 9 mars uppfördes Matteuspassionen av Bach. Biljetten var för dyr för mig, men en vän som var där blev starkt gripen.

Diktuppläsningen skedde i ett stämningsfullt rum i källaren kallat ”kryptan”. Som jag lovade innan bjöd jag alla mina åhörare på varsin chokladbit. Dessutom sålde jag två av mina tidigare diktsamlingar, Tregångare (2005) och Faraos förbannelse (2007), för endast 30 kr styck. Fortsätt läsa ”Idag läste jag dikter i Missionskyrkan”