Bo Cavefors: ”Valpen möter Othello”

Valpen möter OthelloFöljande recension av Bo Cavefors bok Valpen möter Othello (Hammarströms 2007) publicerades, något beskuren, första gången i Upsala Nya Tidning.

Ignazio Silone (1900-1978) var en gång i tiden en omtyckt katolsk proletärförfattare från landsbygden utanför Rom. Förutom författare var han politisk aktivist. På 20-talet torteras brodern till döds i fascismens fängelse. Själv klarar han livhanken. I hans böcker försöker han förena urkristendom med socialism. De är numera sällsynta på biblioteken. I en citatsamling fann jag dock det här citatet: ”Våra dagars kättare är morgondagens renläriga”. Det är en tanke som har uttryckts av många och på många olika sätt. Förmodligen för att den innehåller ett mått av sanning.

Bo Cavefors är en av våra dagars kättare. Han gör många upprörda. Men i dagens Sverige bränns kättarna inte på bål eller dränks. Det vore alltför primitivt. Idag tystas de ner. Ignoreras. Det har inte alltid varit så. Cavefors har befunnit sig mitt i kulturlivets mitt. Men tiderna förändras och de politiska och kulturella konjunkturerna fluktuerar. Mest känd är han väl för sin stora kulturgärning som bokförläggare under mer än femtio år. Han är ett stycke levande svensk kulturhistoria. Det är hans förtjänst att vi fick Ezra Pound och Pasolini översätta till svenska.

Förläggaren Cavefors förtjänst var att han inte brydde sig ett dugg om den politiska korrektheten. Det kommer kommande generationer att tacka honom för. Det politiskt korrekta är kortlivat. Modefjärilar fladdrar runt ett tag sen är de borta. Det inkorrekta har en tendens att leva längre.

På 90-talet gav han ut Svarta fanor, en katolsk tidskrift för politik och kultur. Det var en vackert designad trycksak i svartvitt. Han klippte och klistrade ihop allting själv utan hjälp av dator. (Cavefors är en skicklig collagemakare). I utrymmena mellan textspalterna placerade han sitt suggestiva och stämningsfyllda bildmaterial, ofta med homoerotiska motiv.

Cavefors stod själv för det mesta av texten, men där förekom också artiklar av den unge dekadente officeren Eugén Pihl* och Malmöpoeten Per-Johan Nilsson, hyllad av undergroundeliten** för sina diktsviter tillägnade Ernst Jünger. Statsvetaren Johan Tralau, nyligen uppmärksammad för sina avslöjanden av Fi-Tinas plagierande, hörde till stallet.

En av få gemensamma nämnare var kanske den politiska inkorrektheten. Cavefors har beskyllts för allt från vänsterextremism (hemlig sympati för Baader-Meinhof) och revolutionär radikalkonservatism. Han är svårplacerad, liksom alla verkligt betydande personligheter. Hans hållning är anarkens. Jünger skiljer på anarkisten och anarken.

”Anarkisten är beroende – dels av sitt oklara viljeliv, dels av makten. Han följer den mäktige som hans skugga; fursten är ständigt på sin vakt emot honom. Den positiva motsvarigheten till anarkisten är anarken. Han är inte monarkens motspelare utan den som står honom allra mest fjärran, han är den av honom oberörde, men är dock farlig även han… Monarken vill behärska många, ja alla; anarken vill bara behärska sig själv.”

Beteckningar som höger och vänster tycks ha liten betydelse för Cavefors. Det viktigaste, om jag förstått honom rätt, är det innersta varat: sexualiteten, extasen och smärtan. Men framför allt, för katoliken Cavefors är det Kristus Jesus sår, blod och lidande, som är varats innersta puls.

Nu har texterna från tidskriften Svarta fanor samlats i bokform. Fyra stycken har det blivit hittills. Valpen möter Othello är den senaste i serien. Texterna är uppfräschade och även en del nytt har tillkommit.

Svarta fanorCavefors tar upp sexualiteten hos bögarna Thomas och Klaus Mann. Klaus Manns dagböcker handlar om hans ”lust till undergång”. Och om kärleken till den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin randiga sjömansblus. Och i New York den italienske pojken Ury, brun och härlig. Där finns också Bonzo från 20-talets Berlin. Och Nico, Fritz och den plågsamt åtrådde Tomaski. Klaus Mann dövar ångesten med hasch, opium, morfin och ett mischmasch tabletter. Men till slut står han inte ut längre och väljer döden.

Novalis musa och trolovade var den tolvåriga flickan Sophie von Kühn, ”Sophie sey mein Schutz Geist”. Hon gick bort vid femtonårsålder och bröllopet blev aldrig av. Natthymnens diktare vakade troget vid dödsbädden.

Cavefors skriver också om bögen Nietzsches innersta drivkrafter. Om hans resa till den sicilianska staden Taormina, belägen på Monte Tauros sluttningar med en fantastisk utsikt bort mot vulkanen Etna:

”Sedan Friedrich Nietzsche tröttnat på det baselska borgerskapets bigotta och intriganta tisslande och tasslande, tog han käpp och kappsäck och begav sig till Italien.”

Han tillägger:

”I Taormina fann Nietzsche sin son Zarathustra; i en vacker brunhyad pojke upptäckte han sin Övermänniska.”

Från utflykten härstammar troligen också filosofens syfilis. Alltså inte från en bordell i Köln eller Leipzig som hans oförstående syster Elisabeth har velat få oss att tro. Systern var rentav kriminell i sitt brännande av brev och manuskript. Allt för att mörklägga bögen Nietzsche.

På bokens omslag är pojken Cavefors avbildad i uniformsliknande skjorta, sidbena och en vemodig och undflyende blick. Smått arrogant. Han ser på oss, men fäster sig inte särskilt vid synen. Han kommer att växa upp, lyfta sin lans och dra iväg som forna tiders fria riddare, eller som sin barndomshjälte Rommel. Hurtig, fräck och olydig. Det vi betraktar är kanske något av en övermänniska, om än i en spenslig, outvecklad kropp.

Cavefors är upphovsman till alla bokens texter förutom en enda uppsats av den brådmogne och briljante lundastudenten Mårten Björk. I ”Barnet som anark” gör han en kittlande och fantasifull djupanalys av den anarkiske pojken Cavefors.

Cavefors essäer är skrivna med lätt hand. Korta meningar, inget pladder. Det är medryckande och inspirerande. Svart är hans färg. Svarta rosor, den svarte mannen Othello, svarta mässor och svarta prästkappor. Att läsa Svarta fanor är att dricka en munfull av iskallt, uppfriskande vatten från en klar, men nattsvart källa.

* Eugén Pihl var en av flera pseudonymer för Mohamed Omar

** Det vill säga ”vår” undergroundelit, omfattande ett mycket begränsat antal människor

Annonser

En reaktion på ”Bo Cavefors: ”Valpen möter Othello”

  1. Jag är själv en beundrare av Cavefors, men just bögepitetet som han klistrar på personer som Nietzsche och von Kleist t.ex. är jag väldigt skeptisk emot. Så vitt jag vet är de helt grundlösa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s