Per Gahrton tycker att man ska läsa min bok ”Den syriska tragedin”

Per GahrtonI en artikel i Fria Tidningen, ”Arabisk befrielse behöver motbilder” (20/2 2013), skriver Per Gahrton att bilden av den arabiska våren är ensidig och att revolutionärernas grymheter också måste fram i ljuset. Mediebilden av det goda folket mot den onda regimen håller inte. I både Egypten och Tunisien har den ”arabiska våren” fört djupt reaktionära, fundamentalistiska krafter till makten. Om den syriska staten kollapsar är det mycket osannolikt att den kommer att ersättas av en ny, mer demokratisk stat.

Motbilderna, som nyanserar den ”arabiska våren”, finner Gahrton bl. a. i min bok Den syriska tragedin, som utkom i december förra året (2012). Han tycker att man ska läsa den, trots att den är ”klart ensidig”. Dess förtjänst är att den har ”så mycket mer att berätta om upprorssidans grymheter och deklarerade islamistiska avsikter.”

Till mitt försvar vill jag säga att bokens ensidighet beror på att jag antog att kritiken av den syriska regeringen redan är välkänd för de flesta. En annan sak som Gahrton finner värdefullt i min bok är när jag refererar till den syriska poeten Adonis: ”Nog är det en tankeställare när han refererar en intervju med den hyllade, evige nobelpriskandidaten, den syriske diktaren Adonis, som i februari 2012 försäkrar att ‘jag stödjer inte oppositionen'”.

”Det finns förstås många andra som bekämpar Baathregimen, inte bara sunnitiska fanatiker utan också demokratiska alawiter, kristna och sekulära. Bilden är inte entydig. Men Omars varningar är värda att läsa. Att han själv har ett förflutet som aggressiv islamist är ingen nackdel.”

Här misstar sig Gahrton. Rebellerna består uteslutande av sunnitiska fundamentalister. Det finns visserligen ett fåtal (med betoning på fåtal) alawiter, kristna och sekulära inom både den reformistiska och revolutionära politiska oppositionen, men icke bland de väpnade grupperna. Det finns dock grader även i helvetet. Vissa grupper är mindre fundamentalistiska, andra mer.

Dessutom vill jag invända mot beteckningen ”aggressiv islamist”. Islamism är som Gahrton själv nämner i sin artikel en heterogen rörelse. Under den korta period av mitt liv som jag kallade mig islamist tog jag starkt avstånd från, ja, jag tog ”aggressivt” avstånd från grupper som Al-Qaida och talibanerna. Jag hade, och har, stor respekt för andra religioner och förespråkade religions- och yttrandefrihet. Jag trodde på en slags dynamisk, demokratisk islamism som kunde rymma olika tolkningar av islam. Framför allt kände jag mig dragen till islams mystik, sufismen.

Jag kallade mig ”islamist” eftersom jag ansåg att jag som muslim var politiskt aktiv på ”islams grund”, men min ”islamism” var totalt annorlunda än den bokstavstrogna och rigida fundamentalism som dominerar i den muslimska världen.

Det dröjde inte länge förrän jag insåg att ”islamist” var ett missvisande ord som försvårade kommunikationen. Jag tvivlade också på idén om religionen som grund för politiskt engagemang. Idag är jag övertygad sekularist och kan stå för det. Jag förkastar alltså alla former av islamism, både ”hårda” och ”milda”.

Om min uppgörelse med gamla förvillelser kan man läsa i den självbiografiska småskriften En opieätares bekännelser. Köp den här

Läs hela Gahrtons artikel här

Köp Den syriska tragedin här

Annonser

En reaktion på ”Per Gahrton tycker att man ska läsa min bok ”Den syriska tragedin”

  1. Pingback: Johan Hakelius på rätt väg i Syrienfrågan | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s