Alf Ahlberg om plikten att motarbeta antisemitismen

Alf AhlbergNär jag intervjuades i Upsala Nya Tidning den 15 september 2012 fick jag frågan om vad jag ska göra nu. Jag svarade: ”Säkert är att jag ska skriva, bedriva upplysning och ordna möten om exempelvis antisemitismen. Och jag ska seriöst sätta mig in i Förintelsen.”

Som ett led i detta arbete, att själv studera antisemitismen och Förintelsen, och att upplysa mina medmänniskor om mina resultat, tänker jag publicera ett antal utdrag ur antologin Mot antisemitismen. Svenska författare uttala sig, utgiven 1943. I inledningen skriver redaktören Daniel Brick:

”I medvetande om att något mera verkningsfullt måste göras för att bemöta den outtröttliga antisemitiska hatpropaganda, som grasserar även i vårt land, vände jag mig till våra författare, huvudsakligen de skönlitterära, med en vädjan om deras utlåtande om judehatet.”

En av författarna som lämnat bidrag till antologin är humanisten, filosofen och författaren Alf Ahlberg (1892-1979). Hans artikel lyder som följer:

”I den andligen förgiftade atmosfären i det nutida västerlandet är Sverige ett av de mycket få länder, där vi åtminstone ha de yttre förutsättningarna att hålla huvudet kallt, att låta förnuft och reson, humanitet och människokärlek komma till tals. Om vi i någon mån skola kunna göra oss förtjänta av den undantagsställning, som åtminstone hittills förunnats oss att inneha, är det också vår skyldighet att låta dessa makter tala så högt och rent de någonsin förmå. I en värld av hat och förblindelse, falskhet och förljugenhet, sadistisk grymhet och bestialisk brutalitet måste vi svenskar mer än någonsin låta dessa makter tala med ’vår andes stämma i världen’. På så sätt kunna vi fylla en anspråkslös men icke oväsentlig uppgift i kulturens återuppbyggnad. Det är vår enkla plikt att fylla den.

Av detta skäl är det också en oavvislig plikt för oss att motarbeta antisemitismen, var och när vi påträffa den. Judehatet är en sjukdom, en själslig förgiftning, som alltid varit särskilt utbrett under sådana tider, då vår kultur genomgått stora och ödesdigra kriser. Aldrig har denna sjukdom tagit sig så groteska former som nu. Den är själv ett symtom på en själslig upplösningsprocess av mycket djupgående art.

Antisemitismens onda består ingalunda enbart däri, att den dragit namnlöst elände över milliontals skuldlösa människor av judisk härkomst, män, kvinnor och barn, som utan minsta förskyllan dömts till ett liv, som är värre än döden. Hur fruktansvärt detta än i sig själv är, är det icke det värsta. Det värsta är, att antisemitismen demoraliserar alla dem, som ge sig i dess våld, att den breder ut sig som andlig pest, att den har en tendens att med sig förbinda alla destruktiva och kulturfientliga makter.

Vad som emellertid gör denna psykopatologiska företeelse så svår att effektivt bekämpa är, att den är av irrationell natur. Intet av de argument, som med kuslig enformighet och en kuslig vokabulär bruka framföras i den antisemitiska agitationen, har det ringaste med förnuft och objektiv sanning att skaffa. Där de inte äro medvetna lögner äro de tvångsföreställningar av samma art, som man träffar hos människor, som lida av förföljelsemani eller storhetsvanvett. Men med sådana människor tjänar det som bekant mycket litet till att argumentera. De finna alltid på skenbara argument som stöd för sina vanföreställningar. En man, som lider av förföljelsemani, kan t. ex. få för sig, att hustrun vill mörda honom. Visar hustrun honom vänlighet, så är det hyckleri och förställning, visar hon sig ovänlig, så är saken klart bevisad, ger hon honom mat, så är det för att förgifta honom, ger honom icke tillräckligt med mat, så är det naturligtvis för att svälta honom till döds. Kort sagt – hur hon bär sig åt, är det ett klart bevis på att hon umgås med djävulska planer. På exakt samma plan ligger psykologiskt sett den antisemitiska argumenteringen. Det är därför jag fruktar, att enbart upplysningsverksamhet, hur nyttig och nödvändig den än är, icke är tillräcklig.

Sjukdomen har sina rötter djupt nere i det omedvetna, och det är där, man måste söka komma åt den. Vi ha säkerligen här att skaffa med dunkla och delvis outforskade regioner i själslivet, och jag tror icke, att antisemitismens psykopatologi ännu är fullt klarlagd. Men jag är övertygad om att Nietzsche sett rätt, när han i antisemitismen ser ett av de mest typiska uttrycken för ressentimentet, ett sätt att reagera, som är typiskt för ’die Schlechtweggekommenen’, ett uttryck för överkompenserade mindervärdighetskänslor. Där antisemitismen icke är medveten svindel eller utslag av naiv okunnighet, som låtit sig duperas, där är den ett osvikligt vittnesbörd om bristande själslig jämvikt. Kanske skulle en mera allmän insikt härom kunna vara välgörande.

Det är antisemitismen, som skapat den s. k. ’judefrågan’, icke tvärtom. Länder, där antisemitismen haft ingen eller ringa vind i seglen, ha därför heller ingen judefråga. Kunde man blott skaffa antisemitismen ur världen, skulle judefrågan lösas rent automatiskt. Vi måste arbeta i den riktningen. Det betyder bl. a., att varje diskriminering av det judiska elementet är av ondo. Ju mera konsekvent judarna betraktas och behandlas som fullvärdiga och jämställda medborgare, desto mindre komma vi att behöva bekymra oss över någon ’judefråga’.

Detta innebär alls icke, att judarna skulle uppge sin egenart, den särprägel, som inga ’medfödda rasegenskaper’ men väl sällsamma historiska öden gett dem. Det judiska elementet är och har tiderna igenom varit ett fruktbart och skapande inslag i den västerländska kultursyntesen, som vi lika litet vilja undvara som något annat element. Erfarenheten visar utan ringaste tvivel, att det kan assimileras med de övriga, och vår kultur skulle varit åtskilligt fattigare om det icke funnits där. Vi skulle ju i detta sammanhang kunna tänka på åtskilliga svenska kulturpersonligheter av judisk börd.

En sak borde man åtminstone vara på det klara med. Kristendomen, den religion, som mer än någon annan makt byggt den västerländska kulturen, är i alla avseenden oförenlig med antisemitiska åskådningar. Här kunde man åtminstone begära rent spel. Den som är antisemit och likväl kallar sig kristen är antingen grovt okunnig eller djupt oärlig. Även detta kan vara nyttigt att slå fast.” (s. 9-12)

Om mina uppgörelser med gamla förvillelser kan man läsa i den självbiografiska och självkritiska småskriften En opieätares bekännelser. Köp den här

Annonser

En reaktion på ”Alf Ahlberg om plikten att motarbeta antisemitismen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s