Eyvind Johnson: ”I judefrågan”

Eyvind JohnsonNär jag intervjuades i Upsala Nya Tidning den 15 september 2012 fick jag frågan om vad jag ska göra nu. Jag svarade: ”Säkert är att jag ska skriva, bedriva upplysning och ordna möten om exempelvis antisemitismen. Och jag ska seriöst sätta mig in i Förintelsen.”

Som ett led i detta arbete, att själv studera antisemitismen och Förintelsen, och att upplysa mina medmänniskor om mina resultat, tänker jag publicera ett antal utdrag ur antologin Mot antisemitismen. Svenska författare uttala sig, utgiven 1943. I inledningen skriver redaktören Daniel Brick:

”I medvetande om att något mera verkningsfullt måste göras för att bemöta den outtröttliga antisemitiska hatpropaganda, som grasserar även i vårt land, vände jag mig till våra författare, huvudsakligen de skönlitterära, med en vädjan om deras utlåtande om judehatet.”

En av författarna som lämnat bidrag till antologin är författaren Eyvind Johnson. Hans artikel heter ”I judefrågan” (s. 61-63) och lyder som följer:

”Hur kommer det sig, att detta högt begåvade, dugliga, driftiga och skapande judiska folk blivit spottstenen för så många missnöjda människor? Exemplen på gnat och hat mot judarna är så talrika i vår tid och försöken att till varje pris överallt skapa en judefråga så ivriga, att varje medborgare någon gång måste ställa sig frågan. Argumenten, som vill bevisa judarnas fördärvsbringande inflytande på alla områden, haglar visserligen, men det är knappast ett av dem, som är hållbart i en allvarlig diskussion. Även om den stora judiska gestalten Kristus skulle korsfästas av sina landsmän för snart tvåtusen år sedan för sina fridslärors skull, så finns väl inga vettiga skäl för den tortyr, som inte endast judiska män och kvinnor av olika nationalitet och i olika samhällsställning utan också judiska barn utsätts för i våra dagar.

Man kan inte sakligt bevisa, att vår tids judar är en sämre sorts människor än andra. Knölaktigheten, dumheten, kriminaliteten, perversiteten, grymheten, sadistiska och asociala böjelser, opålitligheten, lusten att med alla medel och på bekostnad av andra hävda sig, har inte större utbredning bland judarna än bland annat folk. Hela den oerhört enkla, inskränkta och skamfulla argumentering mot judarna, som vi får lyssna till då och då, rätt ofta, faller ju omedelbart vid varje saklig undersökning.

Det finns dåliga människor bland judarna. Att det finns dåliga människor bland dem beror på att det finns dåliga människor överallt. Att det funnits och fortfarande finns stora gestalter, den mänskliga odlingens bärare och prydnader hos judarna liksom hos de andra kulturfolken, kan ju heller ingen förneka.

Judehatet är psykologiskt betingat. Det är så lätt att skylla det egna misslyckandet – en misslyckad affär eller en misslyckad politik – på andra människor. Judarna får ofta spela rollen av dessa ’andra’. Här finns ett helt folk, som blivit utsett att översköljas av denna ur själens lägsta kamrar framvällande gyttjeflod. Och det är lätt att samla en folkskock i gemensamt hat under svåra tider; det är bekvämt att ha ett mål att rikta hatet mot.

Judehatet är en fruktansvärd själslig sjukdom, som endast kan botas med frisk luft och bad i rent vatten.

Vad ska vi göra med judarna då? frågar sig människor här i landet med dyster min, sedan de fått för sig, att vi ha ett s. k. brännande judeproblem.

Det skulle vara intressant att veta, vad personer av detta slag innerst menar, ifall de nu verkligen menar något. Drömmer de om pogromer: det vill säga ett utrotande av svenska medborgare eller av flyktingar, som kommit hit för att söka klara livhanken? Drömmer de om undantagslagar, vilkas verkliga innebörd vore ett införande av livegenskap, av slaveri? Eller drömmer de om export till utlandet av dugliga medborgare, födda i Sverige och kanske sedan många generationer inväxta i de seder och bruk, som är våra vanliga? Eller vad är det för gyttjiga drifter, som väcks av en försiktigt smygande eller våldsamt, sjukligt betonad, trummande propaganda?

’Judeproblemet’ här i landet är lika löjeväckande och lika uppkonstruerat som ett skånings-, ett smålännings- eller ett norrbottningsproblem i Stockholm skulle vara. De gamla svenska judiska familjer, som finns här, ’tär’ inte på ’folkkroppen’, därför att de helt enkelt som svenska män och kvinnor sedan generationer utgör en del av, tillhör, är insmälta i denna ’kropp’. De är svenskar. De andra judarna, som krigs- och nazisthelvetena har jagat in över våra gränser, är människor, oftast av det allra bästa slaget, som vi i enlighet med vår kulturs traditioner bör visa gästvänskap – en gästvänskap, som de, i jämförelse med andra främmande gäster, ytterst sällan missbrukar genom att överträda våra lagar eller förakta och bekämpa vårt samhällssystem.

Busaktigheten här i landet finns lika lite på judarnas sida som på smålänningarnas, norrbottningarnas eller skåningarnas: den finns på busarnas. Och busarna finner vi överallt och i särskilt hög grad bland de skriande antisemiterna. De ’främmande element’, som vill göra vårt land, vårt styrelsesätt och vår frihet skada, representeras inte av de judar, som bor i Sverige.”

Om mina uppgörelser med gamla förvillelser kan man läsa i den självbiografiska och självkritiska småskriften En opieätares bekännelser. Köp den här

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s