Annika Borg om nåd och omvändelse. Fallet Mohamed Omar

Annika BorgAnnika Borg, författare och präst i Svenska kyrkan, menar i en ny artikel (27/2) på bloggen Kristen opinion att en riktigt hård variant av predestinations- läran har kommit på modet inom kyrkan. Är man förtappad så är man. Det tas för lite hänsyn till människans svaghet, begränsade förståelse och benägenhet att fela. Människor förändras, därför bör man inte vara snar att döma, tror jag att Annika vill säga. Hon använder mig som exempel på en människa som gjort fel och ändrat sig, vilket gör artikeln särskilt intressant för Nya Il Convito.

”Att tro att man själv är god är den farligaste vägen av alla att beträda”, skriver Annika. ”Och poängen med kristendomen – mycket tydlig i den lutherska förståelsen av den – är ju att vi verkligen kan få slippa den självuppfattningen. Vi vet inte vet vad som rör sig inom andra, inget om deras gudsförhållande och det ankommer inte på oss att döma andra vare sig till ett jordiskt eller efterjordiskt helvete. Gud är större än vårt hjärta och förstår allt, var det inte så?

Sedan en tid tillbaka har jag funderat på det Mohamed Omar sagt om vad han nu han ska göra med sitt liv. Han har insett vad hans extremism och antisemitism ställt till med och bett om förlåtelse.

Han säger i en intervju i UNT och på sin blogg att han nu ska läsa och skriva om antisemitism och Förintelsen och ägna sig åt att upplysa sina medmänniskor om detta. Hans ånger och bot finns det många som inte tror på. Expo till exempel. Och de behöver ju inte det.

Fortsätt läsa ”Annika Borg om nåd och omvändelse. Fallet Mohamed Omar”

Spiritism och socialism

Allan KardecI boken Den gåtfulla vägen (1963) antyder Jan Fridegård, som var övertygad spiritist, en koppling mellan spiritism och socialism. I samband med att Fridegård försvarar reinkarnations- tanken nämner han den franske spiritisten Allan Kardec (1804-1869), som talade om fullständig demokratisk rättvisa på ”andra sidan”.

”Hur hans tankar nådde in bland det då arma och illa behandlade franska folkdjupet bevisas av att en stor skara arbetare i sina arbetskläder kom till hans jordfästning, och deras ledare tackade den bortgångne för det hopp, för att inte säga den visshet han givit dem.” (s. 18)

Fridegård instämmer med Kardec i att utjämningen kommer, det vill säga sociala orättvisor i detta liv kommer att rättas till genom den ständiga återfödelsen:

”En orubblig lag”, skriver Fridegård, ”placerar oss precis där vi hör hemma på grund av andliga och moraliska egenskaper och den mognad vi nått här. Under ett eller flera liv. Detta har ingenting med brinnande ugnar och eviga straff att göra. Det finns inga straff – endast följder av våra tankar och handlingar. En högt utvecklad ande inkarnerad här av någon anledning kommer givetvis till den plats, där han på grund av sin mognad hör hemma och detsamma gäller den lågt stående anden.” (s. 22)

Fridegård återger ett samtal med en skeptisk vän, Harald Beijer, som menade att när hans dagar var slut vill han vila. Han var alldeles för trött för att ens tänka på fortlevnad. Beijer ansåg också att spiritismen var en religion för dem som har det ekonomiskt ordnat i detta liv. Som har namn och fina hus.

”Jag påminde honom”, skriver Fridegård, ”om de franska arbetarna, som i sina arbetskläder gick till sin andliga hövdings, Allan Kardecs grav, och hyllade honom för den tröst och det mod han givit dem genom läran om slutlig rättvisa, om en färdig demokrati bortom gravarna. Bara utan denna kropp, som råkar ut för så mycket elände – ofta självförvållat.” (s. 51)

Fortsätt läsa ”Spiritism och socialism”

Jan Fridegårds gåtfulla väg

Jan FridegårdHäromdagen tog jag en fika på stan med Aase Fridegård. Hon gav mig en utgåva av sin pappas bok Den gåtfulla vägen. Hon och hennes latinamerikanske make Penayo tryckte den själva 2002. Den kom ut första gången 1963. Jag sträckläste den igår kväll. Kunde inte lägga den ifrån mig.

Fridegård framträder här som en helt övertygad spiritist. Han skildrar seanser och samtal med döda. Jag har pratat en del med hans dotter och hon har berättat om detta för mig, men först nu förstår jag vidden av Fridegårds engagemang i spritismen. I min självbiografiska och självkritiska småskrift, En opieätares bekännelser (augusti 2012), skriver jag:

”Jan Fridegårds dotter, Aase Fridegård, bor i Salabacke i Uppsala. En gång berättade hon en historia om sin far för mig. Han hade legat sömnlös och orolig på natten. Så gick han ut, plockade en ros och lade den på sin mors grav. När han först lärde känna spiritismen var han skeptisk. Men han gick med på att närvara vid en seans. Så sade mediet: ‘Det är jag, din mor’. Jan var fortfarande misstrogen. Då sade mediet: ‘Minns du när du lade en ros på min grav?’ Fridegård blev skakad. Efter denna upplevelse blev han övertygad om spiritismens sanning. Är spiritismen ett opium?” (s. 33)

Ja, den är ett opium, det vill säga, den är behaglig och mildrar dödsskräcken. Men är den en opiedröm, en inbillning? Det vet jag inte med säkerhet. Kanske är den det delvis, till och med till stor del. Jag har själv haft besynnerliga erfarenheter. Låt mig säga så här: jag är djupt skeptisk, men jag vill inte förneka. Jag är alltså långt ifrån lika övertygad som Jan Fridegård. Men jag är, och har länge varit, fascinerad av spiritismen, och kommer att fortsätta att studera den.

Fortsätt läsa ”Jan Fridegårds gåtfulla väg”

Dikt tillägnad Bo Cavefors

Bo CaveforsDen här dikten skrev jag i Malmö den 20 augusti 2005 under ett besök hos min vän och tidigare mentor Bo Cavefors. Jag skrev i hans tidning Svarta fanor på 90-talet. Dikten heter ”Älskaren” och är tillägnad ”min pater”. Den publicerades första gången i diktsamlingen Faraos förbannelse (Ruin förlag, 2007). Man kan köpa den hos Ruin förlag här. Jag har nu tillåtit mig att rätta några småsaker. Läs även dikten ”Kärleksbrev till Rikard Wolff” ur samma samling.  ”Den yttre världen färgar dikterna – platser, personer, historia och kultur blir hållpunkter för diktjagens inre upplevelser. Även drömmen, eller det drömlika tillståndet, har en viktig plats. Det drömda och drömlika blandas med den samtidigt närvarande verkligheten och resultatet blir en effekt där betydelser upplöses och själva bilden av det sedda eller upplevda blir det viktiga”, skrev recensenten Paulina Helgeson i Kyrkans Tidning (3/5 2007).

Älskaren

I

Vi går hand i hand
på promenad
genom Gamla kyrkogården i Malmö.

Innanför de mörka grindarna
växer kärleken
med varje steg vi tar hos de döda.

Han pekar på sitt namn
inristat i en gravsten.
Där uppe vakar en ärgad bronsängel,
som sitter med benen i kors
så att könet blir osynligt.

Sedan klappar min vägvisare lätt på jorden
med sin hand och ler.
Hör!
Den är tom.

Fortsätt läsa ”Dikt tillägnad Bo Cavefors”

Bo Cavefors: ”Valpen möter Othello”

Valpen möter OthelloFöljande recension av Bo Cavefors bok Valpen möter Othello (Hammarströms 2007) publicerades, något beskuren, första gången i Upsala Nya Tidning.

Ignazio Silone (1900-1978) var en gång i tiden en omtyckt katolsk proletärförfattare från landsbygden utanför Rom. Förutom författare var han politisk aktivist. På 20-talet torteras brodern till döds i fascismens fängelse. Själv klarar han livhanken. I hans böcker försöker han förena urkristendom med socialism. De är numera sällsynta på biblioteken. I en citatsamling fann jag dock det här citatet: ”Våra dagars kättare är morgondagens renläriga”. Det är en tanke som har uttryckts av många och på många olika sätt. Förmodligen för att den innehåller ett mått av sanning.

Bo Cavefors är en av våra dagars kättare. Han gör många upprörda. Men i dagens Sverige bränns kättarna inte på bål eller dränks. Det vore alltför primitivt. Idag tystas de ner. Ignoreras. Det har inte alltid varit så. Cavefors har befunnit sig mitt i kulturlivets mitt. Men tiderna förändras och de politiska och kulturella konjunkturerna fluktuerar. Mest känd är han väl för sin stora kulturgärning som bokförläggare under mer än femtio år. Han är ett stycke levande svensk kulturhistoria. Det är hans förtjänst att vi fick Ezra Pound och Pasolini översätta till svenska.

Förläggaren Cavefors förtjänst var att han inte brydde sig ett dugg om den politiska korrektheten. Det kommer kommande generationer att tacka honom för. Det politiskt korrekta är kortlivat. Modefjärilar fladdrar runt ett tag sen är de borta. Det inkorrekta har en tendens att leva längre.

På 90-talet gav han ut Svarta fanor, en katolsk tidskrift för politik och kultur. Det var en vackert designad trycksak i svartvitt. Han klippte och klistrade ihop allting själv utan hjälp av dator. (Cavefors är en skicklig collagemakare). I utrymmena mellan textspalterna placerade han sitt suggestiva och stämningsfyllda bildmaterial, ofta med homoerotiska motiv.

Fortsätt läsa ”Bo Cavefors: ”Valpen möter Othello””

Expressen recenserar ”En opieätares bekännelser” och ”Den syriska tragedin”

Syrienkännaren, men också kulturskribenten, Aron Lund, recenserar mina två senaste skrifter i dagens Expressen (21/2 2013). Han tycker ganska bra om mina uppgörelser med gamla förvillelser i En opieätares bekännelser (augusti 2012), mindre bra om min bok om konflikten i Syrien, Den syriska tragedin (december 2012).

Det gläder mig att Lund aldrig tog min ”islamism” på allvar. Tyvärr var det somliga som gjorde det. Till och med på lite för stort allvar. Kulturchefen på Upsala Nya Tidning, Lisa Irenius, skrev att många blev rädda för mig. Ni förstår säkert hur dåligt jag mådde av att veta att jag gjort människor rädda. Och detta skrev Irenius i samma andetag som hon nämnde ”extrema salafister”.

Någon UNT-läsare kanske blandar ihop mig med dessa salafister, vilket vore ett stort misstag. Under hela den korta period som jag var dum nog att kalla mig ”islamist” var jag klok nog att vara stenhård motståndare till salafismen och alla likartade rörelser. Jag var förmodligen mer hatad av salafister än av kulturetablissemanget. Jag har alltid, både före efter denna ”islamistiska” period, avskytt grupper som talibanerna och Al-Qaida. Inskränkningar av den konstnärlig friheten, av musikaliska och litterära uttryck, har alltid gjort mig upprörd. Intolerans mot andra religioner har alltid gjort mig förbannad.

Min ”islamism”, om den ens förtjänar att kallas så, var av ett helt annat slag än den bokstavstrogna och rigida fundamentalism som dominerar bland islamistiska rörelser i den muslimska världen. Jag förde en livlig dialog med människor från nyandliga och ockultistiska miljöer och den tänkare som inspirerade mig mest var den iranskamerikanske filosofen Seyyed Hossein Nasr, lärare vid George Washington-universitet, och hans mystiska och modernismkritiska idéer.

Fortsätt läsa ”Expressen recenserar ”En opieätares bekännelser” och ”Den syriska tragedin””

Per Gahrton tycker att man ska läsa min bok ”Den syriska tragedin”

Per GahrtonI en artikel i Fria Tidningen, ”Arabisk befrielse behöver motbilder” (20/2 2013), skriver Per Gahrton att bilden av den arabiska våren är ensidig och att revolutionärernas grymheter också måste fram i ljuset. Mediebilden av det goda folket mot den onda regimen håller inte. I både Egypten och Tunisien har den ”arabiska våren” fört djupt reaktionära, fundamentalistiska krafter till makten. Om den syriska staten kollapsar är det mycket osannolikt att den kommer att ersättas av en ny, mer demokratisk stat.

Motbilderna, som nyanserar den ”arabiska våren”, finner Gahrton bl. a. i min bok Den syriska tragedin, som utkom i december förra året (2012). Han tycker att man ska läsa den, trots att den är ”klart ensidig”. Dess förtjänst är att den har ”så mycket mer att berätta om upprorssidans grymheter och deklarerade islamistiska avsikter.”

Till mitt försvar vill jag säga att bokens ensidighet beror på att jag antog att kritiken av den syriska regeringen redan är välkänd för de flesta. En annan sak som Gahrton finner värdefullt i min bok är när jag refererar till den syriska poeten Adonis: ”Nog är det en tankeställare när han refererar en intervju med den hyllade, evige nobelpriskandidaten, den syriske diktaren Adonis, som i februari 2012 försäkrar att ‘jag stödjer inte oppositionen'”.

”Det finns förstås många andra som bekämpar Baathregimen, inte bara sunnitiska fanatiker utan också demokratiska alawiter, kristna och sekulära. Bilden är inte entydig. Men Omars varningar är värda att läsa. Att han själv har ett förflutet som aggressiv islamist är ingen nackdel.”

Här misstar sig Gahrton. Rebellerna består uteslutande av sunnitiska fundamentalister. Det finns visserligen ett fåtal (med betoning på fåtal) alawiter, kristna och sekulära inom både den reformistiska och revolutionära politiska oppositionen, men icke bland de väpnade grupperna. Det finns dock grader även i helvetet. Vissa grupper är mindre fundamentalistiska, andra mer.

Fortsätt läsa ”Per Gahrton tycker att man ska läsa min bok ”Den syriska tragedin””