Gravdyrkan i Gamla Uppsala och något om wahhabismen

Olof SundqvistIgår inträffade ärkebiskop Nathan Söderbloms (1866-1931) födelsedag. Det innebar att det religions- vetenskapliga Nathan Söderblom-sällskapet (Societas Soederblomiana Upsaliensis) firade sin årliga högtid.

Sällskapets preses, Olof Sundqvist, höll ett föredrag på Gustavianum under rubriken ”Högar, hallar och förkristen härskarkult. Till frågan om Adam av Bremen och Gamla Uppsala” i vilket han sökte bevisa, i polemik mot en skeptisk forskartradition, att Gamla Uppsala visst varit en viktig förkristen kultplats ända in på mitten av 1000-talet. Han menade vidare att ett viktigt inslag i kulten var ”gravdyrkan”, även om han inte använde det ordet. I det forna Norden upphöjde man, liksom Adam av Bremen nämner i sin skildring, kungar till gudar efter deras död. De stora högarna i Gamla Uppsala är kungagravar kring vilka man samlades för olika ceremonier.

Gravdyrkan i olika former finns i alla kulturer och religioner. Det finns en myt om att islam skulle utgöra ett undantag. Denna myt har framför allt spridits av ”protestantiska” reformrörelser inom islam. Den är grundfalsk. I så gott som varenda by i den muslimska världen finns minst en helgongrav som i den förmoderna världen utgjorde centra i dess andliga liv. Det går också att finna stöd för grav- och helgondyrkan i Koranen och i islams övriga källor. I Koranens adertonde kapitel, ”Grottan”, talas det, i samband med legenden om sjusovarna, om att uppföra en kultplats (masjid) över de heliga männen och deras hund! En intressanta detalj i berättelsen är att sjusovarna, som hyllas som rättrogna i Koranen, var kristna. Hur som helst. Poängen är att den som påstår att ”islam förbjuder gravdyrkan” antingen lider av okunnighet eller företräder en viss ”protestantisk” tolkning av islam.

I sitt föredrag talade alltså Sundqvist om förgudning av vissa speciella människor efter deras död. Detta har varit vanligt i den islamiska traditionen. Man använder dock inte ordet gud (ilah), som är reserverat för den ende guden (Allah). I stället kallar man de förgudade människorna helgon (wali). I praktiken finns det dock knappast någon skillnad mellan hur muslimer i förmoderna, traditionella samhällen uppfattade sina helgon (awliyya) och hur polyteister, till exempel i det forna Norden, uppfattade sina gudar.

Det tycks finnas ett universellt mänskligt behov att minnas och hedra de döda. Moderna människor ”dyrkar” inte sina helgon – ledare, tänkare, poeter – på samma sätt som traditionella människor. De ber dem inte om fruktsamhet, hälsa och lycka. Men de ”dyrkar” dem på andra sätt i betydelsen ”beundrar” genom att samlas vid deras gravar och ”skänka dem en tanke”.

De ”protestantiska” och ”ikonoklastiska” tolkningarna av islam har fått sitt starkaste uttryck i den wahhabitiska rörelsen som uppstod i Arabien på 1700-talet. Wahhabismen för ett regelrätt krig mot alla former av grav- och helgondyrkan. I stort sett alla gravar i nuvarande Saudiarabien är förstörda. Rörelsen har också, med hjälp av saudiska oljepengar, spritts över världen. Och överallt dit wahhabismen nått har gravvandalismen följt i dess spår. Titta på Timbuktu.

Detta är mycket sorgligt, inte bara för de muslimer som håller fast vid en traditionell inställning till gravdyrkan, utan också för moderna, ”upplysta” muslimer och icke-muslimer som i gravarna ser viktiga historiska och estetiska minnesmärken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s