Berta Wilhelmson om Ivan Aguéli

Berta Wilhelmson, född Kerfstedt (1869- 1965), dotter till rektorn för Fjellstedtska skolan i Uppsala. Hon var bland de första kvinnliga eleverna som studerade vid Konstnärsförbundets målarskola i Stockholm, samt därefter i Paris. Hon var elev på Valand i Göteborg, där Carl Wilhelmson var lärare. Läraren och eleven fattade tycke för varandra och gifte sig 1901. I memoarboken Mitt liv i miniatyr (1944) berättar hon om Ivan Aguéli.

Det var som sagt på parissalongens vernissagemiddag i april 1896 jag första gången såg min blivande man som hastigast, men jag sammanträffade inte med honom förrän vintern därpå vid Municipalrådets stora bal i Hôtel de Ville. Jag hade gått dit i sällskap med målarkamraten Erik Norselius och var sannerligen inte beredd på några särskilda sensationer. De inställde sig oanmälda.

Av mina anteckningar finner jag att det var den 6 februari 1897 som balen ägde rum. Bland gästerna upptäckte jag snart Carl Wilhelmson – som naturligtvis i sin egenskap av svensk målare intresserade mig en smula – tillsammans med den egendomlige landsmannen Ivan Aguéli och dennes franska väninna, den berömda M:e Huot. I själva verket kunde man ej undgå att lägga märke till trion i fråga, deras sätt att uppträda var så pass egendomligt att de till och med här drog uppmärksamheten till sig. De tre skred högtidligt fram genom salen med M:e Huot i mitten, hållande varandra i handen och med händerna lyfta i jämnhöjd med ansiktet – det hela verkade någon sorts rituell handling.

Men just då inträdde republikens president, som behagade hedra festen med sin närvaro, och i samma ögonblick dök som ur golvet en skara detektiver upp, vilka oförmärkt bildade en kedja, som oemtståndligt makade det farliga sällskapet bort i ett hörn av salen. Både M:e Huot och svensken Aguéli hade ju gjort sig kända som fanatiska anarkister.

I slutet på april samma år var jag på vernissagen hos Salon du Champs de Mars. Där fick man på nytt se de tre från Hôtel de Ville-balen, M:e Huot, Aguéli och Carl Wilhelmson, åter hållande varandra i de lyfta händerna – eller när trängseln inte tillät detta på en salongsvernissage – avancerade i rad tätt efter varandra. Jag minns att jag tyckte demonstrationen var mer kuriös än sympatisk.

Men jag minns också att Wilhelmson på den salongen var företrädd med en duk, ”Det sjuka barnet”, som fick ett vackert omnämnande av just Aguéli i L’Encyclopédie Contemporaine; han skrev:

”Denna tavla mitt ibland alla de medelmåttigheter som omge den, bryter av genom uppriktigheten i den känsla och det liv som kommer till uttryck. Enkelhet, intimitet – det är inte för mycket av någonting, ingenting som saknas. Det är endast nätt och jämnt man ser hur stor roll viljan och tanken ha spelat vid tillkomsten av denna duk. Färgen, mycket ren, i gråa, gröna och bruna skalor, är av ett mycket intensivt silverljus.”

Carl Wilhelmson omfattade Ivan Aguéli med en vänskap, som stod rycken för hårda påfrestningar. Den knöts i Paris 1895. I ett brev till Bianchini skriver Aguéli: ”Jag har träffat Wilhelmson och Graumann. [1] Jag tycker mycket om dem.” Carl, som många år senare genom sitt ingripande i rätta ögonblicket skulle återföra Aguéli till konstnärsbanan, blev redan vid den tiden trots den stora olikheten i karaktär en av Aguélis allra intimaste och mest förstående vänner.

Julafton 1895 hade, berättar Axel Gauffin i sitt stora verk om Aguéli, ett tiotal konstnärer i Paris samlats på bildhuggare Albert Stockenströms ateljé. En av de närvarande, falubon, numera fabrikör Sivert Herdin, den aktade innehavaren av ett ansett färgeri, på den tiden en framåtsträvande ung studerande i Paris av sitt blivande yrke, har för Gauffin skildrat den minnesvärda kvällen.

Där såg man först värden själv, vacker, lång och välväxt, med mjuka och försynta rörelser och händer som talade om lust att skapa av materien. Där fanns den ivrige teosofen Carl Graumann och Carl Wilhelmson bredvid den finske målaren Wilho Sjöström. En sorts gran hade anskaffats, ett slags brännvin och glögg av obestämbar art fanns där också.

”Vi hade inlett festen”, berättar Herdin, ”då in kom stormande en yngling som direkt tagen ur en rövaroperett. Turban på huvudet, ingen krage och en vid kappa över det hela. Byxorna var minst sagt opressade, skorna skeno ej.

–          God afton gentlemen, slungade han ut. Det var fan vad ni ser fina ut.

Det dröjde ej länge förrän den nykomne, man sade mig att han hette Ivan Aguéli, ensam dominerade det förut livliga samtalet. Därunder hade han en visserligen livlig men ensidig gest. Högra armen gick hela tiden som en bila upp och ned.

Och medan ögonen sprutade eld, utvecklade han med glans och hänförelse sina anarkistiska och nationalitetsfria idéer.

Då hördes plötsligt en skarp röst:

–          Du är ett fä, Aguéli!

Det var Carl Wilhelmson, som föll samman i raseri inför hädandet av allt det han hållit kärt och dyrt. Han kastade sig gråtande på schäslongen, medan vi andra tillhöll Aguéli att i den franska égalitetens namn även låta oss andra få en syl i vädret. Han var nog mänsklig att lystra därtill och ruset visade sig denna gång ha en lycklig inverkan på sinnena, glöggen måtte ändå inte ha varit så galen. Blott ett tag hotades lugnet, när den jättelike Sjöström med handen högt i vädret demonstrerade för den kortväxte Wilhelmson, hur skyhögt finnarna stodo över svenskarna, vilkas betydelse han målande beskrev genom att krypa ihop på golvet. Men även denna lilla meningsskiljaktighet blev lyckligen uppklarad, och försoningens dimma bredde sig allt tätare över allt och alla i ateljén.”

Min egen bekantskap med Aguéli daterar sig från juni 1896. Han och jag var målarkamrater på atelier Delécluse, rue Notre-Dame-des-Champs, där Paul Louis Delauce och Georges Callot var lärare. Men jag kom honom aldrig nära inpå livet – han var en smula för egendomlig för mig.

I maj nästa år var jag hemma i Upsala igen, och vem mötte jag där en dag på Östra Ågatan om inte Ivan Aguéli i sin gamla österländska dräkt, som här i den svenska universitetsstaden verkade dubbelt främmande. Aguélis gamle vän från Visby Wilhelm Wennersten skriver om ett möte i Upsala som han hade med den bisarre konstnären. ”Jag gick nedför Järnbrogatan och fick syn på en konstig skepnad i en fotsid burnus, stickad och tjock, så att den skulle dugt till täcke vid Nordpolen. Skepnadens huvud var täckt av en kaukasisk pälsmössa.”

Så tedde sig alltså den besynnerlige mannens och den gudabenådade konstnärens yttre. Hans inre människa var nästan ständigt i disharmoni med omgivningen. Men den tjänst som Carl Wilhelmson gjorde Ivan Aguéli och den svenska konsten genom att från de österländska eskapaderna åter locka ungdomsvännen in på konstnärsbanan kan, påpekar Gauffin, inte överskattas. Själv kände Aguéli djup tacksamhetsskuld och återkom mer än en gång därtill.

”Aguélis namn förekommer”, fortsätter Gauffin, ”i Carl Wilhelmsons förteckning över eleverna i sin målarskola i Stockholm för oktober, november och december månader 1911, med tillägget ’fri’. Aguéli är dock inte alldeles ensam om denna förmån, men den finkänslige läraren har tydligen i denna fråga bevarat en sträng diskretion gentemot sina medellösa elevers kamrater.

I ett brev den 3 oktober 1913 skriver Aguéli till sin gode vän Gotthard Widing om sitt oroliga och kringflackande liv: ”Så slutade jag och började på nytt tack vare Wilhelmsons vänlighet. Om han ej hade uppmuntrat mig och bjudit mig in på sin ateljé på Odengatan, så vete fan när jag börjat på nytt. Jag kommer att vara Wilhelmson evigt tacksam för den saken.”

Under sin stockholmstid gjorde Aguéli ofta besök hemma hos min man och mig, och då var han vanligen utomordentligt älskvärd. Var jag händelsevis ensam hemma, kunde han deklarera att det han mest satte värde på var den mogna frukten.

–          Grönkart är ingenting för mig, sade han.

Tog däremot min man emot honom ensam och jag var borta, utbrast han öppenhjärtligt:

–          Gudskelov att kärringen är ute!

Aguéli var hela sitt liv i ständig penningknipa. Ett brev från honom till Carl i slutet på oktober 1912 är så pass karaktäristiskt att jag återger det in extenso. Det var avsänt från Azay-le-Rideau vid Loire och lydde:

”Gamle vän.

Sen två månader är jag på landet och målar landskap. Råkat illa ut igen. Gjort en missräkning på pengar så att jag är i stor svårighet, så pass att jag sitter i pant för mig själv på pensionen. Men det är i alla fall hederligt folk som givit mig kredit så pass länge.

Du har ju stor familj så jag ämnar ej besvära dig med pengar. Men om du utan olägenhet kunde placera ett par artiklar åt mig, helst i Göteb. Handels- o. Sjöfartst., som du redan gjort för ett par år sedan, så bleve jag hjälpt ur den värsta knipan.

Min målning här tror jag nog ej misshagar dig, ehuru det ombytliga höstvädret hindrat mig att fördjupa mig så som jag önskade. Har bett Bergh söka sälja något åt mig men han har ännu ej svarat mig. Det är troligt han ej svarar; ty jag har förklarat, att i min målning har jag endast sökt vara bondenkel, ej kubistisk; ty denna transcendentala enkelhet tycker jag bör komma av sig själv. Man måste vara mycket hemmastadd med en horizont för att våga sig på att kubisera den.

Den här trakten av Touraine är nog mycket vacker, o. jag målar den med stor sympati. Men jag måste ha havet för att bli kär, o. det har jag inte. La Loire, hur bred o. vacker hon än är, det är inte som det stora, salta i alla fall. Bara surrogat. O. som du vet bättre än någon, så är en kärleksfull målning, om ock lite’ trubbig, många spadtag bättre än den som är bara sympatisk, om också skicklig.

Emellertid behöver jag ej skämmas över det tiotal dukar jag gjort den här gången; inte yves jag över dem heller.

Skriv ett par ord så är du vänlig. Det är så förbaskat svårt för mig för tillfället. Mor min har ett par skvallerbyttor retat upp mot mig, så att hon sa’ att hon inte ens ville sända mig respengar hem.

Hälsa din fru och barnen, samt vänner och kamrater.

Handslag.

Aguéli.

P. S.

Se här ett par ord till förklaring hur jag kom så illa fast. Jag blev egentligen bjuden hit ut, men på ett ställe där ingenting intressant fanns att måla. Bara torra vinberg omkring en exercisplats (l’Ecole de tir de Richard), en linjaljämnad ljung. Två mil därifrån mycket vackra landskap i en stor deltanejd, mellan Indre och La Loire, som gå nästan parallella en lång väg. Jag lämnade gästfriheten och tog in på en liten krog hälvten på Guds försyn, hälvten på hopp om något tillrundade respengar. Nu har jag bara Guds försyn kvar, utan annan förhoppning.”

Efter åtskilliga irrfärder i Egypten återbördades Aguéli till Europa – närmare bestämt Barcelona – i början på februari 1916. Vinter och snö. Reskassan var slut, i land kände han inte en människa och där stod han huttrande i den iskalla vinden utan ett överplagg och utan möjlighet att köpa något. Till Carl Wilhelmson skrev han ett par månader sedan bl. a.:

”Men det finns kompensationer. Inte i något främmande land har jag funnit mig så föga främmande som här. Detta är begripligt. Jag känner mina latinska folk. Arabiskan är jag förtrogen med och allt det som är förhistoriskt i Europa intresserar mig livligt. Med zigenarna behöver jag bara tala stockholmsslang för att få medborgarrätt i undrens värld.

Jag vill skriva en bok om Spanien, men utan tjurar. Jag har inte uppfattat Paris som en bordell. Jag skall inte förblanda Spanien med en tjurfäktare. Det är ett mycket intressant land utan något slaktande.

En sak är viss, den spanska konsten är den vackraste av alla i Europa. De spanska danserna äro beundransvärda. Men här i norra Spanien uppskattar man dem inte. Ingen fäste sig vid en liten dansös som dock var en verklig konstnärinna med sin kropp.”

I fortsättningen klagar han över sin svåra ställning och övervägar att bli skickad hem till Sverige på statens bekostnad. ”Jag vill återvända hem till Sverige”, anförtror han i sitt brev, ”men saknar medel både att resa och stanna”. Ändå hade Aguéli inflytelserika gynnare i Sverige, främst prins Eugen. Respengar skickades, dagen för hemresan var bestämd, men Aguéli – missade båten. Den 1 juli skrev han till Carl Wilhelmson: ”Jag har ej gjort mera översättningar, ty jag blev i stånd att måla, o. ligger i närheten av Barcelona. Vacker trakt, hittills, men dyrt, jämförelsevis, o. jag vill resa annorstädes. Så har aldrig målare varit här förut, så att folk flyr som för människoätare, då jag ber att få rita av dem. I längden bli de tama, förstås, men jag kan ej vänta.

Vägen är minst lika viktig som målet, om ej viktigare. Jag är ej så missbelåten med vad jag gör, ty jag ser att det blir bra så småningom. För ögonblicket högst indisponerad, vilket är ovant här.

Jag är rädd för morgondagen.”

I ett senare brev till min man oroade han sig för den av sina målningar, som skulle ha fått sin plats på Nationalmuseum:

”Emellertid vågar jag besvära dig med en sak. Bergh skrev och talte om, att han sett en av mina tavlor på Nationalmuseet. Likaså Gauffin. Men jag såg ingenting här – utom uti en artikel om museets omdaning i Dagens Nyheter. Jag är ägom att veta sanning. Har jag ngn tavla, säg? I så fall, vilken? Hur ser den ut? Jag misstänker dem fått tag i en dålig duk. Om ingenting finnes, kan du låta mig i största förtroende få veta, om det inte är någon historia om saken.

Har sett likaledes bråket om platsen för freskomålningarna. En illustration är ju raka motsatsen till ett monument. Jag har ingenting annat sett än illustrationer av Carl Larsson o. har för mig att han ej duger till något annat. Har varken du eller Nordström eller Bergh eller Prins Eugen fått någon vägg där? Prinsen har ju så bra sinne för monument. Du och Nordström äro de mest nationella konstnärer som Sverige någonsin haft.

Var ska jag ta vägen, om jag kommer hem? Kullen o. Hälsingborg? Blekinge skärgård? Öland? Har fått för mig, att trakten Uddevalla-Vänersborg är intressant. Känner du till en ö på västkusten, ’Malm ö’, som ska ha en så egendomlig befolkning. Dalarne är vackert på vintern o. våren, men det är hemskt dyrt att leva där. Gotland blir nog det allra bästa, om jag lyckas få lite pengar. Du tycker kanske att det är en brackkänsla av mig att dra mig för att gå gråhårig o. dåligt klädd bland dem som känt mig i bättre dagar.

Tack för allt o. handslag.

Gustaf Aguéli.

Consulado de Suecia, Barcelona.”

Trots sin nästan till det fanatiska drivna förmåga att leva på i det närmaste ingenting var Aguéli som sagt ständigt i behov av mynt. Från Barcelona skrev han sålunda i slutet på juni 1917 till sin mor bl.a.:

”Kära mor,

Skriver på nytt o. ber dig om medel att komma härifrån med allra första. Detta är absolut nödvändigt …

Sänd detta brev till Falun o. var god o. telegrafera mig 200 (tvåhundra) kronor, d. v. s. ung. 300 pesetas. Det är vad jag behöver för att betala mina skulder, respengar, o. ta mig fram fem à sex veckor på det nya stället, vad det nu blir …”

Prins Eugen behjärtade även denna gång det vilsekomna geniets nödläge och skickade en check på tusen pesetas via svenska konsulatet i Barcelona för att Aguéli äntligen skulle kunna komma hem. Men då var den märklige konstnären redan död, offer för en fatal olyckshändelse. Nästan döv som han då blivit efter en svår malaria hade han strax utanför Barcelona, utan att höra något, råkat komma i vägen för ett framrusande lokomotiv och blivit överkörd. Det var den 1 oktober år 1917.

Budskapet överbragtes av svenske konsuln i Barcelona, som beträffande kvarlåtenskapen meddelade att några föremål av värde inte fanns efter den döde och prinsen förordnade att de pengar han avsatt för honom skulle överlämnas till hans mor, som sedan i ett rörande brev till min man bad denne förmedla hennes tack. Men prins Eugens hjälpsamhet sträckte sig vida längre – han ställde om så att de av konsuln som värdelösa ansedda dukarna blev tillvaratagna och hemskickade jämte åtskilligt annat som han hade lämnat kvar i Paris hos M:e Huot. Men det skulle dröja ända till den 26 januari 1920, innan minnesutställningen av Aguélis efterlämnade arbeten kunde äga rum. Det skedde hos A. – B. Konstverk, Strandvägen 27, där Carl Wilhelmson då var direktör.

Försäljningen av ”det värdelösa skräpet” inbragte 34 000 kronor, men den konstnärliga framgången var om möjligt ännu större än vad denna summa ger vid handen. Det är bittert att tänka att den i exil levande, utfattige och över axeln sedde konstnären aldrig skulle få någon personlig andel i framgången. De stora pengarna tillföll nu hans gamla mamma, som i första hand sörjde för att en värdig vård uppfördes på sonens gravplats. Denna ritades av min man, som också personligen kontrollerade dess uppsättande på kyrkogården utanför Barcelona.

Men för att återvända till mina första parisår är jag rädd att jag vid den tiden intresserade mig mer för den bisarre svenske konstnären och anarkisten Aguéli än för den allvarligt arbetande Carl Wilhelmson. Denne såg jag i själva verket sedan mycket sällan om ens någonsin i Paris. Han bodde i Montmartre och jag i Monparnasse – våra vägar korsades inte.

(s. 80-91)

På Carl Wilhelmsons målarskola

Under första stockholmsåret öppnade Carl Wilhelmson sin senare så berömda målarskola på Odengatan 37. Redan från början var det över tjugotalet unga konstnärsämnen, som begagnade detta tillfälle att njuta undervisning av den från Valands konstskola i Göteborg så ansedde och omtyckte läraren – för att citera Gauffin.

En bland Carls elever var Edvard Wallenqvist, som fortfarande hedrar mig med sin vänskap. Inför detta memoarskrivande har han erinrat mig om ett och annat från arbetet på skolan. En gång sade Carl till Wallenqvist:

–          Jag ska hälsa er så mycket från herr Aguéli.

Wallenqvist hade aldrig träffat Aguéli men höll god min. Något år senare kom Carl – som annars hade ett mycket gott minne för sina elever och deras bekanta – med sorgsen röst och sade:

–          Nu kan jag hälsa er så mycket från herr Aguéli, han har blivit överkörd i Barcelona av ett tåg.

Bland Carls andra elever här i Stockholm eller på Valand i Göteborg minns jag särskilt Mollie Faustman (som för resten var massière på skolan vid Odengatan), Vera Nilsson, Maj Bring, Anna Sahlström, Siri Rathsman, Signe Pettersson-Barth, Greta Knutson-Tzara, Lilly Christenson-de Faramond, Tyra Appelberg, Birgitta Lilliehöök-Mjöen, Birgitta Hammarskiöld, Saga Elmblad, Elsa Björkman, Tora Holmström och Harriet Löwenadler. Av de manliga eleverna erinrar jag mig utom Edvard Wallenqvist, Edvin Ollers, Gösta Chatham, Martin Åberg, Harry Harryan (som under flera år uppehöll massierskapet på ateljén efter Mollie Faustman), Hugo Zuhr, Ivar Arosenius, Gerhard Henning, Kurt Jungstedt, Sven Kreuger, Ludvig Kumlien, Aron Norrman, Gotthard Widing och Evert Taube.

(s. 139-140)

Annonser

2 reaktioner på ”Berta Wilhelmson om Ivan Aguéli

  1. Jag tänkte bara komma förbi och tacka dig för din fina artikel om Tage Lindbom för Tidningen Kulturen. Tänkte sätta mig ner och läsa Lindboms _Konservatism i vår tid_ vart rekommenderar du att man fortsätter om man vill läsa om hans perennialism? Skulle det vara lämpligt att läsa _I Frithjof Schuons fotspår_?

    Vänliga hälsningar,
    Robert Halvarsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s