Poeten Atterdag Wermelin, August Palm, satanismen och Uppsala

Dores SatanAugust Palm besökte Uppsala en andra gång 1883 (första gången var 1881) för att agitera för socialismen. Denna gång liksom den föregående hade han problem med myndigheterna, vilket han berättar om i sin biografi. Han träffade också poeten Atterdag Wermelin, som var student i staden.

”I Uppsala höllos under denna resa en hel serie av möten. Det första mötet hölls i slottsparken strax vid slottet och var besökt av ett par tusen personer. Uppsala-Posten fick antalet till 1000 personer och det var ju inte så illa av en gammal konservativ tidning, ty dessa äro ju kända för att ha svag syn då det gäller nya saker och förhållanden. Efter det första mötet blev jag förbjuden att uppträda så nära slottet – det stötte höga vederbörande för mycket och därför måste jag hålla mötet längre bort, på en plats som blivit mig anvisad av polisen. Mötena flyttades allt längre bort och slutligen måste de hållas på en plats utanför cellfängelset, antagligen för att såväl jag som mötesdeltagarna skulle komma ihåg vad vår frid tillhörde. Trots polisens trakasseri att jaga mig från den ena platsen efter den andra, voro ändå alla mötena mycket bra besökta. Här gjorde jag för första gången bekantskap med Atterdag Wermelin och enligt vad han själv sedermera påstod väcktes den gången hos honom intresset för socialismen. Från ett av mina Uppsalamöten har jag också att anteckna första sammanträffandet med Anton Andersson, nuvarande medredaktör i Ny Tid.” (August Palm, Ur en agitators liv, 1970, s. 112)

Atterdag Wermelin (1861-1904) var prästson från Värmland, skolkamrat med Fröding. Han var en av de tidigaste – men numera till stor del glömda – socialistiska pionjärerna i Sverige. Det är också han som introducerade Karl Marx politisk-ekonomiska teorier i Sverige, bl.a. i skriften En humoristisk predikan om lyxen. Han var en uppskattad föredragshållare bland arbetare och bidrog också till nystartade Social-Demokraten. Det är med all säkerhet han som, tillsammans med Axel Danielsson, tog initiativet till publiceringen av bladet Lucifer – flygblad för bespottelse och galghumor, av vilket två nummer kom ut (1886 och 1887). Dessa ironiska, radikala och antiklerikala blad kom att gå åt som ”smör för solen” enligt socialdemokratins fader August Palm.

Det är ingen slump att bladet fick namnet Lucifer, en gestalt som uppfattades som synonym med Prometeus, en symbol för människans frihetssträvan och uppror mot gudarna. Atterdag Wermelin skrev en dikt med titeln ”Ljusbringaren”, det vill säga Lucifer. August Palm tog med den i sin sångbok, trots att den inte var tonsatt. Dikten blev mycket uppskattad och deklamerades på möten långt i på 1900-talet.

LJUSBRINGAREN

Ur rymdernas djup jag sjunger min sång

I vilda, mäktiga toner,

Men tuttar väl på en verldsbrand en gång

För kval, som jag led i äoner.

Man band mig vid klippans skrojliga barm

Och satte en gam att fråssa

På lefvern, som skälfde så rykande varm

Det skulle mitt högmod krossa.

Så led jag, så stred jag i tusen år

Och hädade verldens herre.

Och allt som det växte, mitt blodiga sår,

Jag hädade blott dess värre.

På sistone kom der en skelögd flock –

Guds tjenare voro de alla –

Med fromlande miner och sotsvart rock

Och fulle af helig galla.

Med pinbänk och tumskruf och glödande ting

De skulle mig ödmjukhet lära

Samt skredo till värfvet med bön och sång,

Vår herre gud fader till ära.

Men aldrig de hörde ett smärtans skri,

Totalt voro mödorna spilda.

En bönesuck mängde sig aldrig i

Min tungas hädelser vilda.

Jag öste mitt hån så isande kallt,

Att fromheten fann mig gruflig.

I Satans gestalt, i Prometeus, gestalt

Förblef jag densamma – okuflig.

Och lyfte jag stundom min länksmidda arm

Till hot mot den signande presten,

Då bäfvade hafvets rullande barm

Och jordens innersta fästen.

Så led jag, så stred jag i tusen år,

I lidandet städs triumfator,

Mer fruktansvärd trots mina blodiga sår

Ån himlarnes storimperator.

Och nu är det verldens senaste tid,

Snart ståndar på evighetsnäset

Vår sista, vår stora, förbittrade strid,

Der biter den gamle i gräset.

Se’n eldhanen flaxar kring verldens hörn

Och byggnaden störtar tillsammans.

Och då stiger tankens frigjorda örn

Mot skyn ur den rykande flamman.

Atterdag Wermelin beundrade Byron som ju hade skrivit en dikt med Prometeusmotiv (1816). Det var ett vanligt motiv i radikala kretsar på den tiden. För Karl Marx är Prometeus är filosofins främsta helgon och martyr. Prometeus kopplades som sagt samman med andra mytologiska karaktärer som Loke och Satan. Denna diktning var i Sverige delvis inspirerad av Viktor Rydberg. Wermelin utvandrade till Amerika i slutet av 1887. Där förde han ett kringflackande och hårt liv som slutade i självmord i Chicago.

Satanismforskaren Per Faxneld, författare till boken Mörkrets apostlar. Satanism i äldre tid (2006), nämner Atterdag Wermelin i en understreckare i Svenska Dagbladet, ”Problematiskt med Satan som god förebild” (22/6 2006).

”Satan har inte alltid stått som symbolen för det onda. Många revolutionära rörelser har sedan 1800-talet lyft upp den rebelliske Satan som moraliskt rättesnöre, och inom poesin har djävulen ofta lovsjungits.”

”Den ryske revolutionären Michail Bakunin (1814–76) träffade Proudhon och lät sig till viss del inspireras, men avvisade dennes fredliga och teoretiska anarkism till förmån för en egen våldsam variant. I sin något rörigt disponerade men sedermera mycket berömda och inflytelserika pamflett Gud och staten (författad 1871, men utgiven först 1882) skriver Bakunin med värme om ’Satan, den evige revoltören, den förste fritänkaren och världarnas befriare’, som driver människan att vara olydig mot despoten Gud.

”I Sverige fann temat en röst inom socialdemokratin, på 1800-talet förstås en radikal och hotfull rörelse fjärran sin position i dag, som först även inrymde anarkism och syndikalism. Näppeligen skulle någon av vår tids socialdemokrater framhålla djävulen som en symbol för de egna värderingarna (även om Leif Pagrotsky förvisso erkänt sig vara ett fan av ökända satanistrockarna Dissection). Men det var just vad vissa av deras föregångare gjorde, vilket valet av namn på tidningen Lucifer, som började komma ut 1891, signalerar. Även om Lucifer här förvisso uppges nyttjas blott i sin bokstavliga språkliga betydelse (”ljusbringare”), är det ingen tvekan om att namnvalet gjordes i full medvetenhet om de sinistra konnotationerna i kyrklig tradition och var tänkt som en provokation mot kyrkan och borgerlighetens värderingar.

Tidningen hade dessutom föregåtts av två enklare socialdemokratiska blad med samma namn, som kommit ut med blott ett nummer vardera (1886 och 1887). I dessa turneras, i en rad dikter och polemiska texter av prästsonen och Lord Byron-dyrkaren Atterdag Wermelin (1861-1904), temat med Satan som en upprorisk befriargestalt i Prometheus anda. Wermelin författade även flera småskrifter som introducerade marxismens politiska ekonomiska teorier i Sverige, men fann sig snart alltmer marginaliserad och blev tidvis hemlös. Efter att ha emigrerat till USA 1887 och funnit tillvaron lika motig där tog han sitt eget liv. När socialdemokratin gick från hotfull revolutionär rörelse till väletablerat riksdagsparti fick förstås de djävulska utfallen tonas ned för att inte stöta bort väljarna. Senare socialistiska tänkare av alla de slag tycks dessutom ofta ha funnit den bibliska symbolvärlden lika passé som man ansåg själva gudstron, och Satan förpassades till retorikens skräphög. Helt utan undantag var den utvecklingen dock inte. Ivriga hyllningar till Satan som framstegets ande återfinns i flera nummer av socialistiska ungdomsförbundets tidning Brand, så sent som 1907.”

Läs Faxnelds undertreckare in extenso här

Annonser

2 reaktioner på ”Poeten Atterdag Wermelin, August Palm, satanismen och Uppsala

  1. oerdoeg

    Jag vill tacka för ett intressant inlägg, bäste herre. Dock ha några små slarffel smugit sig in i den avskrift av Wermelins dikt som här publiceras. I rad 5 skall det stå ”klippans skrofliga barm”, eller ”skrovliga” med nystafning. I rad 15 äro de sista orden gifvetvis ”glödande tång”, icke ”ting”. Och i fjerde raden från slutet skall det inledande ”Sen” skrifvas utan apostrof. Det rör sig icke om en sammandragning af adverbet ”sedan” utan om imperativ pluralisformen af verbet ”se”, en ålderdomlig böjning som dock är helt dominerande i Bibeln – ”Varen icke förskräckta”, ”Söken mig, så fån I leva” – och i poetiska alster – ”Arbetets söner, sluten er alla — Mot den förödande guldkalfvens stod / Kämpen med glödande känslor och mod”. (Jag har hört beklämmande vittnesbörd om hur Menanders sångtext missuppfattas af 2000-talets obildade slynglar, så att de sjunga om en ”kamp” som ”stod” mot guldkalfven!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s