Berta Wilhelmson om Ivan Aguéli

Berta Wilhelmson, född Kerfstedt (1869- 1965), dotter till rektorn för Fjellstedtska skolan i Uppsala. Hon var bland de första kvinnliga eleverna som studerade vid Konstnärsförbundets målarskola i Stockholm, samt därefter i Paris. Hon var elev på Valand i Göteborg, där Carl Wilhelmson var lärare. Läraren och eleven fattade tycke för varandra och gifte sig 1901. I memoarboken Mitt liv i miniatyr (1944) berättar hon om Ivan Aguéli.

Det var som sagt på parissalongens vernissagemiddag i april 1896 jag första gången såg min blivande man som hastigast, men jag sammanträffade inte med honom förrän vintern därpå vid Municipalrådets stora bal i Hôtel de Ville. Jag hade gått dit i sällskap med målarkamraten Erik Norselius och var sannerligen inte beredd på några särskilda sensationer. De inställde sig oanmälda.

Av mina anteckningar finner jag att det var den 6 februari 1897 som balen ägde rum. Bland gästerna upptäckte jag snart Carl Wilhelmson – som naturligtvis i sin egenskap av svensk målare intresserade mig en smula – tillsammans med den egendomlige landsmannen Ivan Aguéli och dennes franska väninna, den berömda M:e Huot. I själva verket kunde man ej undgå att lägga märke till trion i fråga, deras sätt att uppträda var så pass egendomligt att de till och med här drog uppmärksamheten till sig. De tre skred högtidligt fram genom salen med M:e Huot i mitten, hållande varandra i handen och med händerna lyfta i jämnhöjd med ansiktet – det hela verkade någon sorts rituell handling.

Men just då inträdde republikens president, som behagade hedra festen med sin närvaro, och i samma ögonblick dök som ur golvet en skara detektiver upp, vilka oförmärkt bildade en kedja, som oemtståndligt makade det farliga sällskapet bort i ett hörn av salen. Både M:e Huot och svensken Aguéli hade ju gjort sig kända som fanatiska anarkister.

I slutet på april samma år var jag på vernissagen hos Salon du Champs de Mars. Där fick man på nytt se de tre från Hôtel de Ville-balen, M:e Huot, Aguéli och Carl Wilhelmson, åter hållande varandra i de lyfta händerna – eller när trängseln inte tillät detta på en salongsvernissage – avancerade i rad tätt efter varandra. Jag minns att jag tyckte demonstrationen var mer kuriös än sympatisk.

Fortsätt läsa ”Berta Wilhelmson om Ivan Aguéli”

Annonser

Vad tror alawiterna?

Alawiter dansar omkring 1880Alawismen eller nosairiterna, som de även kallas, är den största av Syriens religiösa minoriteter. I den fundament- alistiska propagandan, som är inriktad på regimskifte i Syrien, framställs alawiternas tro som skandalös och upprörande. Demoniseringen av alawismen är en av de viktigaste drivkrafterna i det pågående upproret i Syrien. Många av dem som strider mot Assadregeringen motiverar sina handlingar med att regeringen är ”alawitisk” och därför ”otrogen”. De svenska medborgare som rest till Syrien för att strida hävdar till exempel att Assad är ”kafir”, dvs. icke-muslim, och det därför är en plikt att störta hans regering. (Med samma argument skulle de kunna inleda ett uppror mot den svenska regeringen …)

Vad tror alawiterna? För att ta reda på det har jag läst Ingmar Karlssons bok Gud med oss. Religion och politik i Mellanöstern (1984), kapitlet ”Alawiterna”, s. 101-116. Islam är uppdelad i två huvudgrupper: sunni och shia. Alawismen är en gren av shiaislam.

”Den mest spridda och även mest accepterade teorin [om alawismens ursprung] är att beteckningen nosairit härrör från den man, Muhammed ibn Nosair, som tros vara religionens grundare. Denne var en anhängare till den elfte shiitiske imamen, al-Hassan al-Askari, och bördig från södra Irak där de karmatiska strömningarna var starka vid denna tidpunkt, dvs. slutet av 800-talet. Religionen skulle således ha uppkommit vid en tid då den islamska världen genomgick en omfattande religiös kris. Det abbasidiska kalifatet befann sig i en svår nedgångsperiod, och den shiitiska propagandan stod på sin höjdpunkt. Religionen skulle därmed ha en bakgrund liknande den ismailitiska.” (s. 102)

”Några konkreta uppgifter om hur religionen kommit till bergstrakterna längs den syriska medelhavskusten finns ej. En av Muhammed ibn Nosairs främsta missionärer, Hamdan Khasibi, påstås emellertid ha dött i Aleppo år 960. Möjligen har irakiska missionärer funnit anklang för sina idéer bland den isolerade bergsbefolkningen, som vid tiden för deras ankomst troligen var hedningar eller tillhörde olika gnostiska sekter. Alawiterna skulle därmed kunna vara ett unikt exempel på en grupp som övergått direkt från hedendomen till en shiitisk utbrytarsekt vars doktriner och ritualer, som nedan framgår, uppblandats med gnostiska och kristna element samtidigt som även inslag av förkristna feniciska religiösa bruk och föreställningar bibehållits.” (s. 103)

Fortsätt läsa ”Vad tror alawiterna?”

Ny recension av ”Den syriska tragedin”

Den kringresande sociologen Gustaf Redemo har skrivit vad han tycker om Den syriska tragedin, som kom ut den 10 december i år (inte den bäste tiden att släppa en bok, men det har sina orsaker). Nedan följer några rader ur Redemos recension:

”Den stora fienden är Saudiarabien som med oljepengar sprider wahabismen eller salafismen över världen. Det är en ytterst konservativ islam som hävdar att islam inte är det stora träd av olika slags sätt att begrunda koranen och livet som verkligheten uppvisar.

Syrien, enligt Omar, har blivit en bricka i ett försök för Saudiarabien att utöka sin makt på halvön och samtidigt bräcka den shiitiska halvmånen som sträcker sig från Iran, in i Irak, genom Syrien och till Hizbollah i Libanon. Om Assad faller kommer Hizbollah att isoleras och dess hot mot Israel kommer att oskadliggöras.

Det är här som Israel, USA och Saudiarabien möts. Saudierna vill besegra shiiterna och göra Arabiska halvön sunnitisk. Israel vill avvärja hotet från norr som de fick känna på 2006. USA vill ha ett stabilt Mellanöstern med Saudiarabien som säker oljeleverantör.

Västs ovilja att stöta sig med landet visar sig t.ex. i mediaskuggan över Bahrain, menar Omar, där den shiitiska befolkningen kämpar mot kungahuset och där saudiskt pansar gick in.

Den arabiska våren är misslyckad, hävdar Omar. Det som började som en våg av protest mot orättvisor kapades av fundamentalister som var bättre organiserade och utnyttjade den öppning som skapades när de sekulära diktatorerna föll. Samtidigt är det farligt att föra ihop de olika det som skett och sker i de olika länderna en enhet.”

”Omar har gjort en hel del uttalanden som är som att begå offentlig harakiri i den ankdam som Sveriges media är. Men trots att han är en omstridd person, ska det inte hindra läsaren från att ta till sig det han skriver i Den syriska tragedin. Förutom en bit i mitten är det en kort, välskriven och informativ debattbok.”

Läs recensionen i sin helhet här

En längre version av recensionen har publicerats i Tidningen Kulturen

Köp boken här

Världens undergång

Den yttersta domen av Hieronymus BoschInför jul har det spekulerats i om världens snara undergång. Det är inte första gången. Nedan återger jag berättelsen om Johannes Bureus och Simon Wolimhaus domedagsprofetior hämtad ur en faksimilupplaga (1981) av boken Svensk mystik (1871):

”Fornforskaren och riksantiqvarien Johannes Thomae, född den 25 Mars 1568 i Upland, var bekant för sin stora lärdom. Nästan ingen vetenskap var för honom främmande; men han öfverlemnade sig derjemte alltför mycket åt en mängd griller, som ofta gjorde honom obegriplig och hänförde honom till kabbalistiska utflygter. Så t. ex. hade han en gång uträknat verldens undergång till en viss dag om hösten. Den bekante apotekaren i Upsala Simon Wolimhaus, lika mycket begifven på kabbalistiken som Bureus, uppställde emellertid en annan beräkning, enligt hvilken förstörelsen ej skulle inträffa förrän om våren påföljande året. De båda lärde männen kommo häröfver i tvist, förifrade sig, och som ingendera ville gifva vika, slogo de vad, hvarvid båda satte upp sina gårdar i Upsala. Den utsatta höstdagen förgick, och verldsbyggnaden stod qvar. Nu fordrade Wolimhaus sitt vunna vad samt att komma i besittning af Buraei gård. Denne gjorde nu den invändningen, att man först borde afbida den bestämda vårdagen för att se, huruvida Wolimhaus spått mera rätt än han. Som det då befanns att ingendera träffat sanningen, behöllo båda sina gårdar och sin förargelse.” (s. 2)

Berättelsen förekommer för första gången i tidningen Swenska Mercurius för år 1764, återgiven av en anonym författare, kallad Criton, som säger sig ha hört den i barndomen.

Johannes Bureus’ beräkningar visade att världen skulle gå under på hösten 1647. Wolimhaus däremot, även han en räkneskicklig forskare i det ockulta, menade att den ej skulle gå under förrän nästpåföljande vår.

I boken Gammalt och nytt. En samling kulturbilder från skilda tiders Uppsala (1935) skriver K. W. Herdin:

”Denna tradition saknar visserligen hemul i Bures efterlämnade skrifter. I detaljerna, t. ex. om vadhållningen är den törhända snarast ett studentskämt med de båda icke så litet lärdomshögfärdiga antagonisterna. Men i huvudsak torde den ej alldeles ha saknat grund. Att räkna ut tiden för världens undergång var för den med kabbalistiska studier sysslande Bure ej främmande. I hans bok Nordlanda Lejonets Rytande omtalas huru en lärd man utsatt världsdomen till år 1613 men räknat fel. Själv förkunnar han, att ’alt thet som ordenteliga länder til thetta året 1666 efter Vår Herre Christi födelse, thet skall altsammans väntas A. C. 1647 för föreskrifna 19 års afkortsning skull’, och tillägger: ’Kom Herre Jesu, var oss nådelig’”. (s. 66-67)

Berättelsen om Bureus och Wolimhaus’ har W. Peterson-Berger satt i dramatisk form betitlad Domedagsprofeterna och försett med musik till körer och visor (1916). Lyssna till en snutt här.

Poeten Atterdag Wermelin, August Palm, satanismen och Uppsala

Dores SatanAugust Palm besökte Uppsala en andra gång 1883 (första gången var 1881) för att agitera för socialismen. Denna gång liksom den föregående hade han problem med myndigheterna, vilket han berättar om i sin biografi. Han träffade också poeten Atterdag Wermelin, som var student i staden.

”I Uppsala höllos under denna resa en hel serie av möten. Det första mötet hölls i slottsparken strax vid slottet och var besökt av ett par tusen personer. Uppsala-Posten fick antalet till 1000 personer och det var ju inte så illa av en gammal konservativ tidning, ty dessa äro ju kända för att ha svag syn då det gäller nya saker och förhållanden. Efter det första mötet blev jag förbjuden att uppträda så nära slottet – det stötte höga vederbörande för mycket och därför måste jag hålla mötet längre bort, på en plats som blivit mig anvisad av polisen. Mötena flyttades allt längre bort och slutligen måste de hållas på en plats utanför cellfängelset, antagligen för att såväl jag som mötesdeltagarna skulle komma ihåg vad vår frid tillhörde. Trots polisens trakasseri att jaga mig från den ena platsen efter den andra, voro ändå alla mötena mycket bra besökta. Här gjorde jag för första gången bekantskap med Atterdag Wermelin och enligt vad han själv sedermera påstod väcktes den gången hos honom intresset för socialismen. Från ett av mina Uppsalamöten har jag också att anteckna första sammanträffandet med Anton Andersson, nuvarande medredaktör i Ny Tid.” (August Palm, Ur en agitators liv, 1970, s. 112)

Atterdag Wermelin (1861-1904) var prästson från Värmland, skolkamrat med Fröding. Han var en av de tidigaste – men numera till stor del glömda – socialistiska pionjärerna i Sverige. Det är också han som introducerade Karl Marx politisk-ekonomiska teorier i Sverige, bl.a. i skriften En humoristisk predikan om lyxen. Han var en uppskattad föredragshållare bland arbetare och bidrog också till nystartade Social-Demokraten. Det är med all säkerhet han som, tillsammans med Axel Danielsson, tog initiativet till publiceringen av bladet Lucifer – flygblad för bespottelse och galghumor, av vilket två nummer kom ut (1886 och 1887). Dessa ironiska, radikala och antiklerikala blad kom att gå åt som ”smör för solen” enligt socialdemokratins fader August Palm.

Fortsätt läsa ”Poeten Atterdag Wermelin, August Palm, satanismen och Uppsala”

Två nya recensioner av ”Den syriska tragedin”

Den syriska tragedin”Den kanske inte ger en massa detaljer om vad som hände och händer i Syrien, men den ger en bakgrund till det och dessutom en bra genomgång av befolkningssammansättningen i Syrien och om de olika muslimska inriktningarna och därmed också om vilka intressen som ligger bakom attacken på Syrien. Den ger alltså precis den information som våra media borde ge oss men som de nogsamt undanhåller det svenska folket.”

Kerstin Berminge på sin blogg Motvallsbloggen. Läs hela här

”Man kunde ju förvänta sig en skrift som mest håller sig inom Syriens gränser och som gör en grundlig genomgång av detta samhälle, dess historia och olika förutsättningar. (En sådan är utgiven av föreningen Syriensolidaritet tror jag, har inte läst den ännu.) I Den syriska tragedin får man förvisso en mängd sådana upplysningar men jag tror dess styrka ligger i två andra förhållanden: dels i de breda internationella överblickarna där den syriska krisen sätts in i större sammanhang, dels att författaren har specialkunskaper och kontakter som gör att han sätta in krisen i sina bredare sammanhang. Däri ingår de religiösa uppfattningar som finns i hos olika stridande, men som våra vanliga massmedia inte har så stora kunskaper om.  Han skriver utifrån egna förutsättningar, samt fyller på med intervjuer med folk som har intressanta saker att berätta, och det blir en levande text.”

Björn Nilsson på sin blogg Björnrecension. Läs hela här

Köp Den syriska tragedin via Adlibris här

Baathisterna förbättrade kvinnans ställning

Mellanöstern i närbildI boken Mellanöstern i närbild (1970) skriver journalisten Mark Lippold om hur de syriska baathisterna förbättrade kvinnans ställning, något som jag också nämner i min egen nyutkomna bok Den syriska tragedin. Få muslimska länder kan uppvisa samma framsteg för kvinnorna som Syrien, även om det ligger långt efter europeiska länder. Dessa framsteg har provocerat fundamentalisterna och är en bidragande orsak till det missnöje som då och då lett till reaktionära, fundamentalistiska revolter i Syrien, varav den senaste under den så kallade ”arabiska våren”.

”Lika säkert är emellertid att den socialistiska regimen [Baathregeringen] ytterligare förbättrat de syriska kvinnornas ställning. De inte bara har fått rösträtt och får vara med i de frivilliga försvarsorganisationerna. Alla Syriens flickor går i skola, vidareutbildningen är säkrad och vid universitetet i Damaskus träffar man många kvinnliga studenter. Baathregenterna har också sett till att kvinnan deltar i det offentliga livet, hon intar en anmärkningsvärt stark position inom sjuk- och hälsovården och särskilda lagar skyddar den förvärvsarbetande kvinnan och modern.

Borta är haremet och månggiftet. Den syriske mannen har varken råd eller lust att försörja flera hustrur. Till och med bland beduinerna övergår man alltmer till monogami. En annan sak är att kvinnoemancipationen nått längst i storstäderna medan landsortskvinnorna fortfarande håller sig i bakgrunden. Generellt sett har den syriska kvinnan ännu inte uppnått sina västerländska systrars frihet men det är faktiskt mindre lagstiftarnas fel än ofta religiöst betingade traditioners.

Religionen är en av punkterna där baathistregimen tvingats skynda långsamt. 85 procent av syrierna är muslimer, återstående femton procent kristna av skilda schatteringar. Muhammedanerna har aldrig ens funderat på att bryta med sin religion. Den dagen baathisterna försöker slå sönder den religiösa basen riskerar de allmänt uppror. I stället går man försiktigt fram. Skolundervisningen befrias efter hand från religiösa inslag. Radioprogrammmen omfattar endast undantagsvis religiösa ämnen. Ändå skyndar varje fredag tusentals troende muslimer till den världsberömda Omajadmoskén för att anropa Allah.

Socialisternas reformarbete fortsätter. Skolplikten omfattar alla barn i åldern 6 till 11 år. Vid sidan om grundskolan och läroverken finns lantbruks-, handels-, veterinär- och lärarutbildningsanstalter. Och det säger en del att hälften av alla högskoleelever i Syrien är flickor.” (s. 122)

Boken Den syriska tragedin ifrågasätter den förenklade mediabilden av den syriska konflikten och belyser bl. a. den religiösa fundamentalismens roll samt USA-imperialismens geopolitiska intressen. Den finns att köpa här