Stokely Carmichael talade i universitetsaulan

Carmichael i UppsalaÅr 1967 utgav Stokely Carmichael (1941-1998) boken Black Power – The Politics of Liberation of America, där slagordet Black Power myntades. Den 28 november 1967 talade han i universitetsaulan i Uppsala. Min mor var där och lyssnade på honom. Det var en upplevelse.

Mamma hade kommit till Uppsala och skrivit in sig vid universitetet i augusti 1966. Hon hyrde ett rum på Norrtäljegatan 5, bakom Vaksalaskolan, hos en åttioårig tant vid namn Anna Johansson. I min självbiografiska och självkritiska småskrift En opieätares bekännelser (augusti 2012) har jag skrivit att hyran var 200 kr i månaden. Det är fel. Mamma betalade endast 85 kr för rummet.

Efter sitt framträdande i aulan besökte Carmichael African Students Association som höll till i en källare på Rackarberget, närmare bestämt den lokal som sedan skulle bli känd som Rackis Pub. Där träffade han min pappa. Min pappa kom som SIDA-stipendiat från Kenya till Uppsala i juni 1966. Han studerade marklära. Den första tiden bodde han i de så kallade Blåsenhus-barackerna på Villavägen. Där finns numera SGU (Sveriges geologiska undersökning) på nr 18 och 20. Pappa köpte boken Black Power av Stokeley. Han har aldrig varit särskilt politiskt aktiv, men tyckte boken var intressant.

Fortsätt läsa ”Stokely Carmichael talade i universitetsaulan”

Annonser

Torbjörn Säfve om Ibn Arabi

Ibn Arabi var en muslimsk filosof, mystiker poet som levde 1165-1240. Han föddes i Andalusien. Ibn Arabi räknas som ash-sheikh al-akbar, den störste tänkaren någonsin inom sufismen, islams mystiska tradition. Konstnären Ivan Aguéli kallade honom ”en Leonardo i filosofiens form”. I den lilla boken Den stulna bönemattan (1990) skriver den svenske sufin Torbjörn Säfve:

”Islam är en ocean med både kalla och varma strömmar. De bildar arabesker i oändliga kombinationer. Det är ett fantastiskt skådespel: hat, kärlek, mörker, skönhet.

Den varmaste strömmen inom islam är sufismen, närmare bestämt den variant av sufismen som utgår från Abu Bakr Mohammed ibn al-Arabi. Vi brukar för enkelhetens skull kalla honom ibn-Arabi. Han är de fria yrkesutövarnas speciella ’helgon’, poeternas och musikernas och konstnärernas förebild, en man som sex hundra år efter profeten Mohammed förkroppsligade profetens finaste karaktärsdrag.” (s. 6)

Säfves bok innehåller ett urval sufiska dikter och berättelser. Jag fastnade särskilt för följande:

”Någon klagade för Bahaudin Naqshband: ‘Du berättar historier, men du säger aldrig hur vi ska förstå dem.’ Bahaudin svarade: ‘Vad skulle du tycka om den man du köpt frukt av åt upp frukten framför dina ögon och lämnade bara skalet åt dig?'” (s. 68)

Fortsätt läsa ”Torbjörn Säfve om Ibn Arabi”

Några ord om Ivan Aguéli och Ibn Arabis filosofi

”Ibn Arabis namn är inte helt okänt för en svensk läsare med litterär skolning”, skriver Axel Gauffin i sin monografi från 1940-41 över konstnären och mystikern Ivan Aguéli. ”Kanske”, fortsätter han, ”känner han igen det från Verner von Heidenstams Endymion, utgiven 1889. Bokens olycklige arabiske hjälte Emin Ibn Arabi härstammar från den gamle skalden Muhji d-din Ibn al-Arabi.” [1] Detta skrevs under slutet av 1930-talet. Idag är det mycket få svenskar, inte ens de med ”litterär skolning” som har läst Endymion. Jag hör till de få sjuttiotalister som har gjort det. Men den bedriften har inte hjälpt mig att bättre begripa Ibn Arabis filosofi, ty Heidenstams hjälte har, vid sidan om namn och härstamning, få likheter med den arabiske filosofen från Murcia, som levde mellan åren 1165-1240.

Om man inte blir klok av att läsa Heidenstam blir man inte klokare av att läsa Torbjörn Säfves romanbiografi Var inte rädd (1992). Det är idel påhitt och sofisteri. Men underhållande. Den handlar om Säfves sybaritiska livsfilosofi, inte så mycket om Ibn Arabi.

Vi börjar vid slutet. Ibn Arabi slogs ihjäl av en uppretad pöbel i Damaskus. Om man får tro legenden. I en av stadens moskéer fanns nämligen en imam som levde för pengar och inte för Gud. Han dyrkade Mammon. En fredag år 1240 e. Kr ställde sig Ibn Arabi, radikal som han var, i moskéns dörröppning och ropade högt: ”Jag trampar på den gud ni tillber. Han finns under mina fötter!” Ibn Arabi tyckte lika lite som Jesus om att månglarna tog över templen. De bedjande blev förstås ursinniga och stenade honom till döds.

Långt senare (fortfarande handlar det om en legend) upptäcktes en skatt under marken på just den plats där Ibn Arabi hade stått och ropat. Hans ord kunde alltså tolkas bokstavligt: eftersom dessa muslimer levde för pengars och inte för Guds skull så var rikedomen deras gud och denna gud fanns under hans fötter i form av en nedgrävd skatt. Men orden kunde också tolkas bildligt: Ibn Arabi hade genom andlig disciplin släckt sitt begär efter rikedom. Han hade nedkämpat sin fiende, världen, som därför fanns ”under hans fötter”. Här stod alltså återigen esoterism mot exoterism, radikalism mot extremism, eller för att tala med Strindberg: ”Buddhan” mot ”svinet”.

Ibn Arabi, utropar Aguéli entusiastiskt på italienska, è il musulmano per eccellenza, tanto che un teosofo potrebbe chiamarlo una rincarnazione del profeta, det vill säga han ”är muslimen per excellance, så att en teosof skulle kunna kalla honom en reinkarnation av profeten!” [2] Aguéli menar förmodligen att Ibn Arabi var ”en ny Muhammed” eftersom han förmedlade samma esoteriska kunskaper på ett nytt sätt i en ny tid.

Fortsätt läsa ”Några ord om Ivan Aguéli och Ibn Arabis filosofi”

Kjell Erikssons självbiografi. Uppsalapoesi

Deckarförfattaren Kjell Eriksson är liksom jag född och uppvuxen i Uppsala. Jag har just läst hans självbiografiska anteckningar, Simma i mörker. En självbiografisk klassresa (2012). Han berättar om den delade staden – arbetarkvarteren öster om ån och akademikerkvarteren väster om ån. Själv bär jag den splittringen inom mig. Jag är född i ett akademikerhem, men det låg på ”fel sida om ån”, långt ifrån professorsvillorna i Kåbo. Jag har aldrig läst på universitet och har haft många så kallade okvalificerade arbeten. Visserligen hade jag som yngling olika praktiktjänster på Teologiska institutionen, Svenska institutet för Missions- forskning och Carolina Rediviva som gav mig insyn i de akademiska miljöerna. Jag har dessutom alltid varit omgiven om vänner och bekanta som läser eller undervisar eller forskar. Under några år försörjde jag mig på att föreläsa och skriva artiklar och så vidare. Jag rör mig ständigt över gränsen, men hör inte riktigt hemma någonstans. Eriksson skriver också om skillnaden mellan stad och land. Det är något jag tänkt på själv, som uppsalabo känner man sig inte som upplänning. Uppsala är något helt annat än Uppland. ”Stan är författartät”, konstaterar Eriksson. ”Det står minst en missförstådd poet i varje gathörn …” (s. 85) Letar man efter antologier med uppsaladikt på biblioteket hittar man mest dikter från väster om ån, det som Eriksson kallar ”det fina Uppsala”. Det finns också poesi som skildrar livet och tankarna i ”det fula Uppsala”, det vill säga arbetarnas Uppsala, men den är inte lika vanlig och den räknas inte heller som ”uppsalapoesi” på samma självklara sätt. Den är inte upsaliensisk.

Övertygelsens pris. Islamismen. Jag blir intervjuad i Sveriges Radio

I en programserie som heter ”Övertygelsens pris” ingår ett avsnitt om mig under rubriken ”Omars lappkast”. Jag skulle dock föredra ordet ”kursändring” framför ”lappkast”. Det har nämligen varit en gradvis process, inte en plötslig omvändelse. ”Nu i höst gjorde han en helomvändning och tog avstånd från både islamism och antisemitism”, skriver Sveriges Radio. Det stämmer inte. Islamismen gjorde jag upp med långt tidigare. Det var en naturlig följd av min gamla kritik mot inskränkt fundamentalism, särskilt wahhabismen. Min kritiska forskning ledde så småningom fram till insikten att all islamism, ja, alla religiösa politiska ideologier överhuvudtaget, är oförnuftiga och skadliga. Jag är idag sekularist. Denna kursändring beror inte på att jag fick betala ett högt pris för min övertygelse. Den beror på att jag inte tror på islamismen. Läsning och erfarenheter fick mig helt enkelt att ompröva mina tidigare ståndpunkter. Idag tvivlar jag på att jag någonsin varit islamist. Men islamismen är inte en homogen rörelse. Det finns olika tolkningar. Jag stödjer dock ingen tolkning av islamismen. Jag är muslim, en kättersk muslim. Det finns mycket som är vackert i den islamiska traditionen. Det finns till exempel en lekfull sufism som talar i paradoxer. Som jag sade när jag blev intervjuad av Sveriges Radios journalist. Jag kommer att trivas i helvetet för där får jag umgås med Voltaire, Karl Marx, Nietzsche och andra. Paradiset verkar tråkigt i jämförelse. Helvetet är mitt paradis. I en självkritisk småskrift, En opieätares bekännesler, som kom ut i augusti i år, redogör jag för kursändringen.

Tidskriften Horisont recenserar ”En opieätares bekännelser”

Den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont (nr 3-4 2012) recenserar småskriften En opieätares bekännelser, i vilken jag gör upp med tidigare förvillelser. ”Det är en jämförelsevis lågmäld skrift”, skriver recensenten Peter Björkman, och avslutar: ”Omar är en viktig samtalspartner i det svenska kulturlivet”. Du kan beställa En opieätares bekännelser genom att sätta in 72 kr (60 kr för boken, 12 kr för porto) på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress.

”Syriska kvinnor är modiga!” Samtal med Fadia Restom

Fadia Restom är bosatt i Jönköping och arbetar som ekonom på landstinget. Hon är född och uppvuxen i en kristen familj i Aleppo och kom till Sverige på 1990-talet. På en demonstration den 10 november 2012 höll hon ett brandtal med fokus på kvinnornas situation. Det spelades in på video och spreds bland aktivister.

Fadia sprudlar av energi och entusiasm och har under hela krisen synts överallt på nätet för att bilda opinion mot vad hon uppfattar som ett i grunden imperialistiskt angrepp på Syrien, ja, hon är förmodligen av de mer kända nätprofilerna inom den växande solidaritetsrörelsen. Hon ser det som sin huvuduppgift att avslöja oppositionens ultrakonservativa och kvinnofientliga karaktär.

”Svenska medier granskar inte oppositionens ideologi”, säger hon, när vi träffas på ett café i Stockholm en vecka efter Jönköpingsdemonstrationen. Hon är i huvudstaden för att uträtta ett ärende. ”Det sitter fundamentalister i tevesofforna och pratar om demokrati och frihet, men de får inga frågor om vad de egentligen menar. Tyvärr är det så att de bara använder fina ord, men de menar inte samma sak som man gör här i västvärlden. Journalister borde fråga dem vad dessa fundamentalister anser om kvinnors rättigheter. Ska en kvinna ha rätt att ta ut skilsmässa? Har hon rätt att resa utan sin mans tillstånd? Måste en kvinna beslöja sig eller ska det vara frivilligt? Får en kvinna ärva lika mycket efter sina föräldrar som en man? De får inga frågor alls. Jag tycker det är märkligt. Sanningen är att vad vanliga svenskar tycker är dåligt i Assads Syrien inte är samma sak som fundamentalisterna tycker är dåligt. Vi måste tala om vad fundamentalisterna tycker, för det är fundamentalisterna som är majoriteten inom den opposition [dvs. den opposition som vill störta staten, inte den reformistiska]. Dessa människor tycker att Syrien är dåligt eftersom kvinnan har för stor frihet. De tycker att Syrien är dåligt eftersom kristna och alawiter och andra ’otrogna’ är lika mycket värda som andra syrier. De är upprörda över blandade skolor för både tjejer och killar. Det som de flesta svenskar skulle tycka är bra i Syrien är precis det som fundamentalisterna tycker är dåligt.”

Fortsätt läsa ””Syriska kvinnor är modiga!” Samtal med Fadia Restom”