En misantrops livshat

Michel Houellebecq, Emot världen, emot livet, Bokförlaget Fischer & Co, 2005. Översättning till svenska av Kennet Klemets.

Den franske författaren Michel Houellebecq är känd för att vara kontroversiell och skildrar i sina romaner frågor om sex, religion, terrorism och kloning. Hittills har han givit ut fem romaner och tre diktsamlingar samt publicerat ett antal essäer, bland annat den föreliggande om H P Lovecraft.

I sin essä analyserar Houellebecq författaren Lovecraft och dennes mörka och sällsamma värld. Med verk som Cthulhu och Vansinnets berg har Lovecraft blivit en ikon inom fantasykulturen. Han är skaparen av en suggestiv, originell och fasansfull mytologi utan vilken vare sig Stephen Kings böcker eller Alienfilmerna någonsin kommit till.

Boken, som ursprungligen skrevs i 1990-talets början, har nu översatts till svenska av diktaren Kennet Klemets. Houellebecq anser själv att boken är mer än en essä. Han kallar den för sin första roman. I den drar han upp riktlinjerna för sitt framtida skrivande. Det är ett kärleksfullt och kunnigt port­rätt av den svartsynte misantropen Lovecraft där släktskapen mellan de bägge författarna blir tydligt.

Cthulhumytologin utgör scenen för alla Lovecrafts berättelser och går i korthet ut på att gudalika varelser och fasor härstammande från en tid före människan hotar att bryta igenom våra tunna försvarslinjer och bringa kaos och förstörelse. Det är dessa varelser som antyds i urgamla myter och legender där de benämns som ”De gamle”.

I denna värld spelar legenden om Necronomicon, skriven av den galne araben Abdul Al-Hazred, en avgörande roll. Lovecraft läste Tusen och en natt som barn och namnet Abdul Al-Hazred var från början en pseudonym för honom själv. Någon har framlagt åsikten namnet är konstruerat av meningen ”All-Has-Read”.

Figuren skulle dock så småningom utvecklas till ”Den galne araben”, en muhammedansk poet från Jemen som dragit sig undan som eremit i öknen Roba El Khaliyeh, omgiven av tjutande demoner. Och som sedermera, år 731, efter tio års irrande i öknen, nedtecknade den fruktansvärda Necronomicon, på arabiska känd som Al-Azif. ”Den galne araben” förtärdes mitt på ljusa dagen av osynliga väsen på ett torg i Damaskus.

Förutom denna viktiga beståndsdel i Cthulhumytologin återfinner vi ett flertal ”arabiska markörer” hos Lovecraft. Hans monster och demoner talar till exempel alltid ett arabiskklingande semitiskt språk som han stundom benämner ”proto-akkadiska”. Men vissa formler är tydligt influerade av Koranen. Här räcker det med att nämna prisandet av ”Den krälande Nyarlathotep” som uttalas ”Subb-haqqua Nyarlathotep!”

Meningen är uppbyggd av arabiskans ”Subhana”, det vill säga ”pris ske, lovad vare” och ”haqq”, det vill säga ”[Guds] sanning, verklighet”. I muslimska sammanhang förekommer frekvent, än i dag, den snarlika formeln ”Subhana al-Haqq!”

Lovecraft talar även om ”Irams sagolika palats”, en försvunnen forntida stad som faktiskt nämns i Koranens sura 89, ”Daggryningen” vers 6 och 7: ”i det pelarrika Iram, vars like ej skapats på jorden”. Anspelningarna på Iram, en stad begravd under ökensanden, visar att Lovecraft hade åtminstone rudimentär kunskap om Koranen.

Lovecraft är ärkekonservativ, politiskt såväl som kulturellt. Prosan är även den otidsenlig. Han var förtjust i att använda ovanliga och förlegade adjektiv, skrev gärna på brittisk engelska och använde ibland anakronistisk stavning av ord. Sina brev daterade han ibland 200 år före aktuellt datum, vilket blev under den amerikanska kolonialtiden, före den amerikanska revolutionen, som han som anglofil ogillade. Han erkände aldrig den amerikanska självständighetsförklaringen.

Houellebecq upptäckte Lovecrafts berättelser vid sexton års ålder och fördjupade sig sedan i alla verk som översatts till frans­ka. Senare läste han även alla pastischer som kom i hans väg. Cthulhumytologin har nämligen skapat fanatiska Lovecraftianer på samma sätt som Arthur Conan Doyle fram­avlat fanatiska sherlockianer. I bägge fallen talar man även om en ”kanon”, det vill säga de berättelser som man vet författats av Lovecraft respektive Conan Doyle. Dessa kanoniska skrifter utgör dock numera bara en droppe i havet av det samlade corpus.

Houllebecqs essä är skriven på elegant prosa, är lika inträngande och djupsinnig, som den är lättläst och eggande. Houellebecq menar att han skrev den här boken som en första roman (den påbörjades 1988). Det vill säga en roman med en enda person (Lovecraft själv), en roman med kravet att alla återgivna fakta och alla citerade texter måste vara korrekta. Det första Houellebecq överraskades av då han forskade i Lovecraft var hans obetingade materialism. Till skillnad från många av hans beundrare och uttolkare betraktade han ald­rig sina myter som något annat än rena fantasifoster.

Lovecraft fann livet trist och funderade flera gånger på att självmord. Han hade ständigt en liten flaska cyanid inom räckhåll: ”Jag är så trött på mänskligheten och världen att ingenting intresserar mig och det inte innehåller åtminstone två mord per sida, eller handlar om onämnbara fasor från världen utanför”.

Det finns inga gudar där ute som ger tröst och stöd, menar Lovecraft, endast ett löst sammanfogat kosmos av elementarpartiklar som när som helst hotar att upplösas i kaos. Människans religioner är blott reminiscenser av ”De gamla”, det vill säga de avskyvärda monster som befolkat jorden före vår ankomst och som nu väntar på att åter ta den i besittning. ”Neg­rer” i Louisianas träskmarker och degenererade eskimåer i Antarktis befinns till exempel dyrka en statyett föreställande en bläckfiskliknande varelse: Den store Cthulhu. Dessa uråldriga gudars förhållande till människor är allt annat än välvilligt, utan snarast att jämföra med vårt sätt att betrakta insekter.

Houellebecqs essä är en ypperlig introduktion till Lovecraft och inriktar sig på väsentligheterna i hans person och författarskap, misantropin, materialismen, den politiska konservatismen och hatet mot livet.

Recensionen har tidigare varit publicerad i Upsala Nya Tidning

Annonser

3 reaktioner på ”En misantrops livshat

  1. Martin Andersson

    ”en roman med kravet att alla återgivna fakta och alla citerade texter måste vara korrekta.”
    Prosit! Houellebecq drar sig minsann inte för att hitta på eller bortse från fakta när det passar honom. Man kan t. ex. leta efter ordet ”proto-akkadiska” hos Lovecraft tills man blir gammal och grå utan att hitta det; Lovecraft använde nämligen ALDRIG det ordet. Vidare saknas belägg för flera citat som Houellebecq tillskriver Lovecraft.
    Och ”ärkekonservativ”? Lovecraft gled åt vänster på den politiska skalan under 30-talet och var inte helt oemottaglig för modernismen.
    Lovecrafts misantropi var dessutom i mångt och mycket en abstraktion.

    Ett annat problem med Houellebecq är att de fakta han faktiskt använder sig av kommer från forskning som gjordes på 1970-talet, vilket innebär att boken redan när den kom ut rent faktamässigt var långt efter sin tid. Idag är den bortåt 40 år efter, vilket i kombination med Houellebecqs fäbless för ”hittepå” gör den till en kuriositet, men knappast någon introduktion till Lovecraft värd att rekommendera.

  2. Pingback: Lovecraft kallade sig muhammedan som barn | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s