Jag debatterar i radio

Idag kl 17.30, i Studio Ett i P1, debatterar jag min uppmaning att bojkotta vallfärden till Mecka. Som debattmotståndare har radio valt Bejzat Becirov, VD för den stora moskén i Malmö. Den saudiska regimen utnyttjar sin kontroll över Mecka för att sprida wahhabismen, en intolerant tolkning av islam. Läs min uppmaning till bojkott här. Jag ångrar att jag höjde rösten i affekt. Jag ska försöka bli bättre på att behärska mig. Men Bejzats mummel gjorde mig otålig.

Pierre Durrani fikade i Uppsala

Kulturföreningen Collegium curiosorum bjöd Pierre Durrani på söndagsfika i Uppsala den 28 oktober. Han växte upp med en pakistansk far och en svensk mor på Söder i Stockholm. Han uppfostrades i pingstkyrkans tro. Som tonåring var han punkare och anarkist ett tag. Stod på barrikaderna. Efter en resa till Pakistan konverterade han till islam. Själv menade han att han återupptäckte islam, som en slags naturlig ordning som fanns inom honom.

Pierre blev så småningom en ledande gestalt inom den unga islamiska miljön. Han framträdde i teve, radio och tidningar som representant för “blågul islam”, ett koncept han var med och lanserade. Det var han som skapade namnet Sveriges Unga Muslimer (SUM). Han studerade ett år på Muslimska brödraskapets skola i Frankrike. På 1990-talet lärde han känna Tage Lindbom och intresserade sig för den så kallade ”traditionella skolan” och philosophia perennis, den tidlösa filosofin. Han initierades i flera sufiordnar.

Efter terrorattacken den 11 september fick han under en vecka redigera Expressens debattsida. Han debatterade i teve med Carl Bildt. I början av 2000-talet läste han den filosofiska romanen Ishmael av Daniel Quinn. Miljöfrågan, som tidigare betytt mycket för honom, fick en ny dimension. Civilisationen som vi känner den var inte hållbar. Pierre drogs till den ”gröna anarkismen”. Han lämnade islam, men känner fortfarande stor sympati för islams mystiker, och började ty sig till mer hedniska, polyteistiska religionsformer. Han betraktar islam som en del av sin identitet, sin personliga historia, som har format honom.

Pierre är en oerhört fascinerande tänkare med en rad unika erfarenheter. Jag hoppas verkligen att han skriver en självbiografi. Han är också en inspirerande talare. Som ni förstår känner jag igen mycket av mig själv i honom. Våra banor har också korsats. Han studerar för närvarande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Vi på Collegium curiosorum hoppas att han kommer tillbaka och fikar med oss igen snart.

Muslimer bör bojkotta vallfärden till Mecka

I fredags eller lördags (26 eller 27 oktober 2012), beroende på hur man räknar, inföll offerhögtiden (eid al-adha), det vill säga den glädjefest som avslutar vallfärden till den heliga staden Mecka. Omkring tre miljoner muslimer reser till Saudiarabien varje år för att deltaga. Svenska muslimer reser också. Det borde de inte göra, anser jag. Den årliga vallfärden till Mecka, som kallas ”hajj” på arabiska, borde bojkottas – omedelbart och totalt.

Det finns flera skäl till detta. Hajj är ett gigantiskt pr-jippo för den saudiska diktaturen. Den ger diktaturen religiös legitimitet. Den tillför också den redan svinaktigt rika styrande familjen, huset Sauds, kassakistor miljarder dollar. Miljarder som används för att köpa vapen från USA, till att finansiera jihadistisk terrorism och till att sprida intolerant fundamentalism över hela världen.

Sett till befolkningens storlek avrättar Saudiarabien flest människor av alla världens länder, enligt Amnesty. Den saudiska regimen pryglar, stympar och halshugger människor. De senaste åren har Saudiarabien ingripit militärt i både Jemen och Bahrain. Saudiarabien är världens största sponsor av jihadistisk terrorism, som framför allt riktas mot andra muslimer. Den saudiska regimen finansierar just nu jihadistiska rebeller i Syrien som våldtar, dödar och plundrar.

Den saudiska regimen är islamofobisk. Muslimer bojkottade Danmark på grund av Jyllands-Postens karikatyrer. Ska man bojkotta någon stat på grund av islamofobi så är det Saudiarabien, som gjort tusenfalt mer för att sprida islamofobi genom att stödja wahhabitisk mission över hela världen. Wahhabismen är en kvinnoförtryckande, aggressiv, sekteristisk, antiintellektuell och kulturföraktande tolkning av islam. Den svärtat ner bilden av islam. Den hävdar också att den är den enda sanna tolkningen av islam och förföljer, diskriminerar och dödar andra muslimer.

Fortsätt läsa ”Muslimer bör bojkotta vallfärden till Mecka”

Tokfundamentalisterna och den syriska oppositionen

En av de mer framträdande aktivisterna för ”revolutionen” i Syrien sitter i styrelsen för Uppsalamoskén. Han hade varit medlem i Muslimska brödraskapet i Syrien och kommit till Sverige som flykting i början av 1980-talet efter brödraskapets misslyckade, våldsamma uppror. Han talar ofta på oppositionens möten och demonstrationer. Det är också han som är ansvarig för moskéns ”studiecirklar” med den illa beryktade salafistfanatikern Abdul Wadud som ”cirkelledare”. Mannen är god vän med Abdul Wadud och i samtal med mig har han sagt att han tycker att predikanten är en ”bra förebild för ungdomar”. Det är därför han fortsätter att bjuda honom till moskén och har gjort honom till en slags ungdomsledare.

Den 16 maj 2012 sände SVT:s Uppdrag granskning ett avslöjande reportage om kvinnosynen i svenska moskéer. Två kvinnor utgav sig för att vara offer för misshandel. De sökte råd hos imamerna och filmade konversationen med dold kamera. Kvinnorna besökte också Uppsalamoskén där de fick träffa Abdul Wadud, utbildad i Saudiarabien. Moskéerna får ta del av statens bidrag till trossamfund vilket innebär att de förbinder sig att ”upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar”. Det betyder bland annat att samfunden ska arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Utåt sett är de flesta muslimska ledare tydliga med att man ska följa svenska lagar och värderingar, men inför dold kamera ger de uttryck för en helt annan inställning.

Abdul Waduds kloka råd var att den misshandlade kvinnan borde be sin make om förlåtelse! Han ansåg också att maken hade rätt att äkta en annan kvinna utan hennes samtycke och att han kan tilltvinga sig samlag med dem. Dessutom avrådde han henne från att kontakta polisen. Detta är den kvinnosyn som genomsyrar stora delar av den sunnifundamentalistiska miljön, en miljö står bakom det väpnade upproret i Syrien. En viktig anledning till upproret är faktiskt att man anser att baathpartiet har gett kvinnorna alldeles för mycket frihet! I predikan efter predikan återkommer de fundamentalistiska imamerna till det skandalösa i att kvinnor går barhuvade på gatorna. Detta är ett ”horaktigt” beteende.

Sunnifundamentalister reser redan från Sverige till Syrien för att strida. I artikeln ”Svenska islamister strider i Syrien” (21/9 2012) uppger Aftonbladet att ”ett mindre antal personer rest till Syrien för att ansluta sig till olika stridande grupper”. Man kan anta att de har inspirerats av att lyssna till fanatiska predikanter i svenska moskéer och i ännu högre grad via nätet och satellittevekanaler.

”Tidigare har det förekommit att personer bosatta i Sverige rest till länder som Irak, Afghanistan och Pakistan för att där strida på islamisternas sida mot USA. ‘Jihadturismen’ till Syrien är ett nytt fenomen.”

”Vi noterat att det uppstått ett intresse bland våldsbejakande islamister i Sverige för att åka till Syrien”, säger Jonathan Peste, Säkerhetspolisens chefsanalytiker för kontraterror. ‘Det rör sig om ett fåtal personer.’”

Syriens president, Bashar al-Assad, kommer från en alawitisk familjebakgrund, men baathpartiets sekulära arabnationalistiska ideologi betyder mer för hur han ser på världen än alawismen. I sin bok Drömmen om Damaskus nämner Aron Lund att Assad är en kultiverad man som diggar jazzmusik och gärna tar sig ett glas vin ibland. Om han är religiös så är han det åtminstone inte på ett strikt eller dogmatiskt sätt. Alawismen är överhuvudtaget en ganska liberal religionstyp. Den är en slags esoterisk gren av shiaislam, ganska lik frihetliga varianter av sufismen, som inte fäster särskilt stor vikt vid dogmer och yttre former. Assads hustru Asma har sunnitisk familjebakgrund, men liksom för sin man betyder detta föga. Hon är en modern, emanciperad kvinna. Paret har en jämställd relation och de har blivit förebilder för många unga människor i Syrien som ifrågasätter gamla religiösa och kulturella traditioner om hur män och kvinnor borde vara.

En av den militanta oppostionens största facebooksidor, ”The Syrian Revolution”, drivs av en imam i Eskilstuna, som brukar hålla föredrag i sunnifundamentalistiska sammanhang. Han heter Fidaaldin Al-Sayid Issa. Jag har träffat honom i Uppsalamoskén. Han var där för att predika. Hans bror heter Mustafa Al-Sayed Issa och är ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM). Bägge undervisar ungdomar i moskéer. En del av deras föredrag finns att se på nätet. Bägge hyllar ogenerat Ibn Taimiyya (1263-1328) som en av största skriftlärda i islams historia. Jag återkommer till Ibn Taimiyya längre fram. Det finns också en tredje bror, Yasir Al-Sayed Issa. Denne har figurerat frekvent i svenska medier som representant för oppositionen. Han är bland annat ledamot i styrelsen för Islamiska förbundet i Stockholm. På sin Facebookprofil har Yasir publicerat en bild på sig själv stående på en förstörd syrisk stridsvagn. Bröderna är söner till en välkänd ledare för det Muslimska brödraskapet i Syrien som flydde landet efter den misslyckade revolten 1976-82.

I Abdul Waduds studiedirkel i Uppsalamoskén deltog en ung man av syriskt ursprung. Låt oss kalla honom Mohammed. Jag växlade stundtals några ord med honom. Det var flera år innan den syriska tragedin tog sin början. Han berättade att stora delar av hans familj hade dödats i staden Hama 1982 när Syrien slog ner ett väpnat, sunnifundamentalistiskt uppror. Hans familj var medlemmar av Muslimska brödraskapet, berättade han. Själv var han engagerad i Muslimska Ungdomsföreningen i Uppsala (MUFU) som var anslutet till Sveriges Unga Muslimer (SUM). Mohammed ansåg att Abdul Wadud var en ”lärd man”. Han visste att jag var sufi och försökte flera gånger tala mig till rätta. Sufier ”dyrkar gravar” i stället för Gud, påstod han.

Han kunde säga de mest tokiga saker, men tog sig själv på stort allvar och menade att han ”bara sa som Koranen säger”. Jag minns särskilt en kväll när jag satt på golvet i moskéns förhall och fikade. Mohammed kom in, fick syn på mig, och satte sig bredvid mig, som vanligt för att undervisa mig i den rätta tron. ”Vet du”, sade han. ”Jag har upptäckt att torsdag är uppkallad efter guden Tor. Så vi som muslimer får inte använda det ordet. Vi får inte säga på torsdag ska jag göra si och så”. Jag tyckte att han lät väldigt komisk, men kvävde mitt skratt. ”Men hur är det med onsdag då”, frågade jag med spelat allvar. ”Men onsdag är ju uppkallad efter guden Oden”. Han rynkade pannan, så sade han: ”Hm … då får man inte säga onsdag heller”. ”Men vilka ord ska man använda i stället?” undrade jag. ”Vi muslimer ska använda arabiska namn. Arabiska är Koranens språk”. ”Okej, men det kan bli svårt att göra sig förstådd i Sverige”. ”Ja, nu jag, men om vi gör da’awa ska kommer hela Sverige att bli muslimskt och så kommer svenskarna att lära sig arabiska.” Da’awa betyder mission på arabiska, ordagrant ”kallelse”. ”Ja, det förstås”, sade jag.

En annan gång kom han fram till mig, granskade mig med en misstänksam blick, så sade han: ”Du är sufi, va?” ”Ja”, sade jag, ”jag gillar sufismen”. ”Sufier dansar”, sade han. ”Det får man inte. Det är haram. Profeten Mohammed dansade inte. Då ska inte vi heller dansa.” ”Tack för dina goda råd, broder. Du kommer ju från Syrien. Finns det inte rätt många sufier där?” ”Ja”, sa han. ”Det finns sufier där. De dansar och dricker sprit och begår zina”. Zina är arabiska för otukt. ”Det är regeringens fel. Det är inte en islamisk regering, en riktig islamisk regering skulle aldrig tillåta sufismen. Den skulle förbjuda dans och sprit och zina”. ”Men Syrien är väl ett islamiskt land?” undrade jag. ”Nej”, sade han, ”det finns ingen islam i Syrien, bara jahiliyya”. Jahiliyya är bland religiösa en nedsättande beteckning på den arabiska, hedniska religionen som föregick islam. Mohammed menade alltså att Syrien befann sig i ett hedniskt tillstånd.

”I Syrien får man inte ha skägg”, fortsatte han. Det var en vanlig propagandalögn man ofta hörde från sunnifundamentalister. Detta trots att den var så lätt att avslöja. Det var ju bara att titta på en bild av muftin Ahmad Hassoun. Han har både turban och skägg. Mannen i Uppsalamoskéns styrelse, han som är ansvarig för Abdul Waduds studiecirklar, brukade berätta de mest löjliga skrönor om hur ”muslimer”, det vill säga sunnifundamentalister, förtrycktes i Syrien. En gång sade han att det var förbjudet att be, en annan att det var förbjudet att gå till moskén. ”Vi vill ha frihet”, sade han. ”Men enligt sharia”, sade jag, ”har ju inte judar och kristna samma rättigheter som muslimer. Och du säger ju att du vill ha sharia i Syrien. Är inte det också ett slags förtryck?” ”Nej, sharia är inte förtryck. För oss muslimer är det är sharian som bestämmer vad som är förtryck. Det som går emot sharian är för förtryck. Det är så vi menar.” ”Men vad menar du med frihet?” ”Vi menar friheten att leva efter sharian. Islam är både religion och politik. Man kan inte bara följa en del av islam. Man måste följa allt eller inget.” Jag ville fråga massor av saker, som vad man ska göra med dem som inte vill leva efter sharian, men insåg att det var lönlöst. ”Alawiterna”, fortsatte han, ”är Guds fiender. De låtsas vara muslimer för att förstöra islam innifrån. De är farligare än judar.” Frihet för alawiter att utöva sin religion stod inte högt upp på dagordningen för den fundamentalistiske styrelseledamoten i Uppsalamoskén.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Imamen som blev bönhörd. Utkast till en novell

Christmas CarolEn fredag i Uppsalamoskén lyssnade jag som vanligt till en svavelosande predikan som fördömde och förbannade den ”otrogna regimen” i Syrien, som satt sig upp mot Guds lagar. Efter sina uppmaningar till jihad lyfte han sina händer mot skyn och bad snyftande, med upprörd och skälvande röst: ”Gud, förgör de otrogna!” ”Amen!” svarade församlingen i kör. Därmed tog de en stor risk. För tänk om imamens bön skulle besvaras. Tänk om Gud verkligen skullle förgöra alla otrogna, det vill säga alla som inte är sunnifundamentalister (och säkert även en del sunnifundamentalister). Där har vi ett uppslag till en novell, tänkte jag. Den skulle kunna bli en slags islamisk version av Dickens julsaga. Som titel föreslår jag ”Imamen som blev bönhörd”. Imamen vaknar en morgon och finner att alla otrogna är spårlöst försvunna. Förgjorda. Han går till socialkontoret för att hämta sitt månatliga bistånd. Ingen där. Han börjar frysa. När han ringer elbolaget är det ingen som svarar. Och så vidare. Han börjar till och med sakna några av de otrogna som var ganska hyggliga trots allt. Novellen slutar med att imamen ångrar sig och ber Gud att återuppliva alla otrogna så att samhället kan börja fungera igen. Så vaknar han och finner att allt bara var en hemsk dröm. Men han har liksom Scrooge i Dickens saga lärt sig en läxa och blivit en ny, ödmjukare människa. Kanske ler han när han går ut på gården och ser de lekande ”otrogna” barnen.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Jag blir intervjuad av Tidningen Dagen

I augusti i år gav jag ut småskriften En opieätares bekännelser, i vilken jag tar avstånd från alla varianter av islamism och ber om ursäkt för tidigare antisemitiska övertramp. Det var många som ville intervjua mig efter boksläppet för att ta reda på hur jag tänkte. Senast pratade jag kulturredaktören på den kristna, borgerliga tidningen Dagen. Intervjun publicerades idag under rubriken ”Mohamed Omar ber judiska folket om ursäkt”.

Ja, jag ber om ursäkt för att jag uttalat mig på ett antisemitiskt sätt, att jag inte upprätthöll gränsen mellan Israelkritik och antisemitism och för att jag ifrågasatte Förintelsen. Men jag ber också palestinierna om ursäkt för att jag skadat deras kamp mot Israels inhumana ockupationspolitik. Antisemitismen är inte bara omoralisk. Den skadar också palestiniernas sak. Som jag säger i mitt samtal med Dagen. Jag är muslim, men jag tror på en modern nytolkning av islam. Det finns inte, och har aldrig funnits, en homogen islam. Jag känner en stark kärlek till sufiska kättare. Jag anser också att religionen ska skiljas från staten. Här är några citat ur artikeln:

”Mohamed Omar är den muslimske poeten och debattören som länge var medias gunstling. Han satt i morgonsoffor och skrev böcker om religionsdialog. Men 2009 gick han plötsligt ut som islamist. Nu, tre år senare, tar han tillbaka allt och ber det judiska folket om ursäkt i en ny bok. Vad var det egentligen som hände?

Fortsätt läsa ”Jag blir intervjuad av Tidningen Dagen”

Jag blir intervjuad av Uppsala Fria Tidning

Idag publicerar Uppsala Fria Tidning en intervju den gjorde med mig för omkring två veckor sedan. Journalisten var sympatisk. Vi åt frukost på Café Linné. Som alltid kom bara en tiondel av allt jag sade med i artikeln. Men det får man leva med. Jag är relativt nöjd med hur den blev. Jag tror aldrig att jag har blivit helt nöjd med någon intervju genom åren. Det kanske ligger i sakens natur.

Någonting viktigt kom inte med: min kärlek till sufier som Ibn Arabi och Al-Hallaj och det faktum att jag än idag identifierar mig som muslim. Läsaren kan få intrycket att jag inte längre är muslim, vilket är fel. Jag är muslim, men en fritänkande sådan. Jag underordnar mig inga dogmer eller religiösa auktoriteter. Och jag är sekularist. Här följer några klipp ur artikeln. På två ställen har jag lagt till förtydliganden inom klamrar.

Varför skrev du boken ”En opieätare bekännelser”?

– Jag kände nog att jag var tvungen att skriva den här boken. När jag gick runt på stan och träffade folk så hade många med sig den här gamla bilden av mig. Många hade hört det här ordet islamist och det väcker så många tankar om våld, förtryck och fanatism. Jag kände mig tvungen att förklara var jag står för en bredare publik. Jag hade skrivit på en del bloggar och på Newsmill men det hade inte fått någon spridning.

Fortsätt läsa ”Jag blir intervjuad av Uppsala Fria Tidning”