Strindberg och antisemitismen

Den refraktäre (ungefär ”motspänstige”) författaren Jan Myrdal skriver följande om Strindberg och antisemitismen i artikeln ”Normal som sill och potatis”, publicerad i samlingen En annan ordning (1988):

”Naturligtvis finns det komplikationer med Strindberg. De är historiska och bör studeras. Under åttiotalets första år var han den ledande antisemiten i Sverige. Den förde honom i skarp konflikt med de traditionella liberalerna och med bröderna Brandes i Köpenhamn, vilka var de som propagerade för den nordiska litteraturen i Europa.

Judarna hade fått (nästan) fulla medborgerliga rättigheter 1870 av vänstern med röstsiffrorna 98 för och 18 emot i första kammaren och 116 för och 58 emot i andra kammaren. Tio år senare var Strindberg antisemit på vänsterkanten. Hans argument – som han diskuterade med Edvard Brandes – var att judarna hade emanciperats av demokraterna men svikit folket genom att assimilera sig med överklassen och bli svenska reaktionärer. Argumentet var inte särskilt bra. Överklassens judar assimilerades självklart med överklassen. Det var en klassfråga inte en rasfråga. ‘Socialism för de korkade’, sade Engels om sådana resonemang.

Längre fram mot nittiotalet, när antisemitismen i Frankrike helt klart var en del av den allmänna reaktionära rörelsen övergav Strindberg sina rasistiska åsikter och även de flesta av sina fördomar. Han fortsatte att misstro Dreyfus. Men som så många andra tyskar och svenskar på vänsterkanten gjorde han det inte därför att han var jude, utan därför att han var officer och gentleman.” (s. 78)

Mer om Strindberg och antisemitismen kan man läsa i artikeln ”Strindberg och antisemitismen” i samlingen I de svarta fanornas tid (1998), s. 120-139.

Annonser

En reaktion på ”Strindberg och antisemitismen

  1. jacob

    Hej MO,
    Jag vet inte om du fick dåligt samvete av ett inlägg jag skrev om Strindberg, där jag frågade dig om du kände till Strindbergs antisemitism. Nu tycks du ha studerat den sidan av honom.

    Ämnet om begåvade författare och konstnärer är alltid intressant. Richard Wagner (Adolf Hitlers favoritkompositör) en annan mycket begåvad konstnär tillika tysk, och stor antisemit. Hans verk är inte populära i Israel.

    Nyligen skulle en konsert av Wagner uppföras på Tel-Avivs universitet. Initiativet kommer från Israeliska Wagner-sällskapet som har flera överlevande från Förintelsen bland sina medlemmar. Vad jag minns så fick den ställas in. Universitetet sa nej. Daniel Barenboim, en Israelisk duktig dirigent, har uppfört verk av Wagner utanför Israel.

    Frågan är om man kan hålla isär en persons konstnärliga storhet med hennes/hans ideologiska sida? Frågan är utan tvekan kontroversiell.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s