Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism

Traditionalismen är en religionsfilosofisk skola, vuxen ur den västerländska esoterismen, som grundades på 1920-talet av den franske filosofen René Guénon (1886-1951). Skolan vidareutvecklades i olika riktningar av andra esoteriska tänkare och författare som Frithjof Schuon, Seyyed Hossein Nasr, Ananda Coomaraswamy och Julius Evola.

Traditionalismen uppstod ur den ockultistiska miljön i Paris och spårar sina rötter framför allt till teosofin, det vill säga Madama Blavatskys läror, och martinisterna, det vill säga kretsen kring doktor Papus. Guénon var en del av denna miljö, men bröt sig ut och bildade en egen skola. Han skrev därefter polemiska böcker riktade mot teosofin, spiritismen och vad han uppfattade som ”oäkta” eller ”icke-traditionell” andlighet.

Liksom teosoferna och de flesta andra esoteriska strömningar hävdar traditionalisterna uppfattningen att alla religioner är olika manifestationer av en och samma tidlösa religion eller filosofi som man benämner ”philosophia perennis”. Det som gör traditionalisterna speciella är deras konservatism – som är både religiös och politisk. Modernismen är ett ”kristillstånd”. Den brittiske historikern och islamologen Mark Sedgwick har skildrat traditionalismens idéhistoria i boken Against the Modern World (2004).

Konstnären Ivan Aguéli nämns ibland som en föregångare till traditionalismen. Han samarbetade med René Guénon i Paris före första världskriget. Han introducerade honom också sufismen, särskilt om Ibn Arabis filosofi. Kontakten med Aguéli gjorde att Guénon så småningom ”inträdde i islam”, som han sade.

När jag tog mig för att skriva en bok om Aguéli och på allvar började studera hans liv och hans tankar insåg jag att han var mycket annorlunda än traditionalisterna. Aguéli var evolutionist och hyllade Darwin. Han var teosof och swedenborgare. Han var för kvinnoemancipationen. Han hatade den katolska kyrkan och dess prästerskap. Han beundrade den italienske frihetskämpen och antipapisten Garibaldi.

Politiskt var han i stort sett vänster, ett barn av den franska revolutionen, anarkist och syndikalist, även om han hade en del excentriska, ”reaktionära” idéer. Mot slutet av sitt liv hyllade Aguéli till exempel den spanske kungen och visade förakt för republikanerna. Men det berodde nog på att han, egocentriker som han var, ville måla i fred utan att bli störd av arga arbetare.

Guénons fortsatta tänkande antog en helt annan karaktär. Han försvarade vad han kallade ”ortodoxi”, det vill säga de läror som sanktionerats av det officiella prästerskapet. Han menade att ”autentisk” andlighet bör hålla sig inom ramarna för ”de stora religionerna”. Guénon och hans lärjungar sökte sig till de mest konservativa tolkningarna av religionerna och betraktade alla reformer i liberal riktning som förfall och förflackning.

Aguéli och Guénon företräder två strömningar inom västerländsk esoterism som man skulle kunna kategorisera som vänster och höger. Högeresoterismen kräver anpassning till ortodoxin. Den hyllar de kanoniserade helgonen och påvarna. Vänsteresoterismen däremot är ointresserad av ortodoxin. Den hyllar kättarna, de exkommunicerade och förbannade. Högeresoterismen föraktar och fruktar individualitet och originalitet och kräver underkastelse under godkända auktoriteter medan vänsteresoterismen ser individens kreativitet, fantasi och intuition som positiva gåvor.

I islam representerar sufismen i dess olika former den esoteriska traditionen. Högersufismen försöker anpassa esoterismen till det ortodoxa prästerskapets uppfattningar. Man tonar ner vilda, lidelsefulla och extatiska element och försöker hålla sufismen så ”nykter” det går. Vänstersufismen däremot bejakar extasen, de individuella uttrycken och fantasin och lyfter fram Ibn Arabi, Suhrawardi och Al-Hallaj, vilka avrättas som kättare, som förebilder.

Imam Khomeini, den iranska revolutionens ledare, var en högersufi. Han uppskattade sufismen som ett slags teoretisk gnosis (erfan-e-nazari på persiska) men anpassad till ortodoxin och ”tämjd”. Khomeini var för övrigt ytterst konservativ i sin tolkning av islams exoteriska aspekter. Han läste och citerade också Hafiz, men det var en ortodox läsning, i vilken allt som ”stör ordningen” förklaras bort eller sopas under mattan. Ivan Aguéli sympatiserade med ett helt annan slags sufism, en vänstersufism representerad av melamierna, islams heliga dårar, vilka han jämförde med Baudelairs dandy.

Högeresoterismen identifierar sig med religionshistoriens vinnare. De som hade makten att definiera vad som var ”rätt” respektive ”fel” lära. Vänsteresoterismen identifierar sig i stället med förlorarna. De utstötta, förbannade och fördömda. De vars namn inte fick nämnas och vars böcker brändes. För vänsteresoterikerna är gestalter som Prometheus, Loke och Satan inte nödvändigtvis onda, snarare tvärtom.

I sin pamflett Gud och Staten skriver den ryske anarkisten Michail Bakunin att ormen i lustgården, som frestar människan att äta av kunskapens frukt, symboliserar tänkande och upproret, två saker som driver utvecklingen framåt. För Karl Marx är Prometheus är filosofins främsta helgon och martyr. Vänsteresoterikerna ser i Prometheusgestalten en representant för uppror, fritänkeri och mänsklig värdighet. För högeresoterikerna representerar den människans hybris, en negativ egenskap, ja en synd. Den rätta attityden är ödmjukhet och att ”veta sin plats”.

Högeresoterismen framhäver ”de heliga böckerna” som rättesnören. De böcker som kanoniserats av den religiösa makten. Den förespråkar vidare ”de ortodoxa läsningarna”. Det är esoteriska läsningar, förvisso, men sådana som räddhågset sneglar mot de exoteriska auktoriteterna och ber om deras godkännande. Vänsteresoterikerna däremot förkastar inte ”de heliga böckerna”, men de läser dem ur ett vänsterperspektiv. Dessutom söker de, fast det förmodligen är hopplöst, också efter de glömda, de brända, de bortrensade böckerna. De vill finna bladen som togs bort och brändes när Koranen samlades och evangelierna som gömdes i grottor av kätterska munkar.

Man kan konstatera att i alla de stora religionerna symboliserar ”vänster” det fördömda, onda och oanständiga och höger det goda, välsignade och anständiga. Vänster är maktlösheten, den version som inte kom med när ortodoxin skulle formuleras. Höger är makten, den version som upphörde att vara en version och blev ”sanningen”. Vänsteresoterikerna är inte rädda för oordning och kaos. De ser mångfald, motsägelser och paradoxer som en del av livets drama. Högeresoterikerna däremot ser oordning som ett stadium man ska övervinna på vägen mot ordning, enhet och jämvikt.

Högeresoterismen är djupt pessimistisk och anser att vi befinner oss i mörkrets tidsålder, Kali yuga, och att allting bara blir sämre. Renässansen, upplysningen och den franska revolutionen förde människan allt längre ner i den sekulära modernismens ”sataniska” avgrund. Vänsteresoterismen umtärks i stället av optimism och ser modernismen som en möjlighet för människan att utvecklas andligt, intellektuellt och moraliskt.

Politiskt förknippas högeresoterismen med ideologier som extrem konservatism (tron, altaren och svärdet), fascism och nazism, medan vänsteresoterismen förknippas med liberalism, socialism och anarkism. Denna uppdelning i vänster- och högeresoterism är förstås en förenkling och de olika tendenserna överlappar varandra och kan ibland förenas i en och samma person eller i en och samma rörelse. Men de fungerar som beteckningar för två olika huvudattityder.

När jag läste delar av Ivan Aguelis skrifter, som vänner översatte åt mig från italienska, franska och arabiska, gick det upp för mig hur olik han var Guénon. Visst finns det också likheter, men faktum är att Aguéli gick bort innan traditionalismen blev en skola och att det inte är särskilt sannolikt att han hade gillat den. Aguélis antiklerikalism var ursinnig.

Den 19 maj i år deltog jag i en manifestation till den palestinska nakbans åminnelse. Nakba är arabiska för katastrof och används för att beteckna fördrivningen 1948. Jag skrev sedan en artikel på Newsmill, ”För Palestina – mot fanatism och ockupation”, som slutade så här:

”De gångna tre åren har fått mig att inse att jag inte trivs med livet som ett fromt får. Jag kan helt enkelt inte inordna mig. De bokstavstrogna hävdar att jag är högmodig och styvnackad och därför kommer att pinas i helvetets eld. Må så vara. Bara jag slipper vara tillsammans med dem. Jag står inte ens ut med deras sällskap här i vår korta jordetillvaro.”

Jag läste nyligen Thomas Karlssons memoarbok Bland mystiker och magiker i förorten (2012). Karlsson är en esoteriker som följer ”den vänstra handens väg”. I boken nämner han Jesu liknelse om fåren och getterna. De lydiga fåren står till höger om Kristus och väntar på frälsning. Till vänster står getterna och väntar på fördömelse. Han kommenterar:

”Jag kunde inte komma ifrån att detta luktade religiös konservatism långa vägar. Om man dessutom tog reda på vad den ’rätta’ vägen innebar, så var det lydnad och en rad attribut som närmast förde tankarna till totalitära ideologier.”

Högeresoterikerna är får, vänsteresoterikerna är getter.

Läs:

Tidningen Proletären recenserar En opieätares bekännelser

Jag vill inte längre kalla mig islamist

Vad jag lärt mig de senaste tre åren

För Palestina – mot fanatism och ockupation

Annonser

10 reaktioner på ”Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism

  1. Jag är tveksam till att koppla ihop Marx och Bakunin utan vidare förklaringar. Marx var mannen som tänkte efter före och höll utopierna på armslängds avstånd, Bakunin ställde till det för sig (vilket väl går an) men också för andra genom illa planerade uppror (och då blir det inte så bra längre).

  2. Björn

    Intressanta betraktelser!

    Själv tror jag inte att världen behöver vara så svart och vit. Den blir det först när någon vill utöva absolut makt och ha monopol på sanningen. Jag tror att fröet till denna oinskränkta auktoritetsdyrkan såddes i samma veva som välorganiserade stater uppstod, då det hos makthavare fanns en vilja att likrikta befolkningen, varför pluralismen fick stryka på foten.

    Säga vad man vill om ambrahamitiska trosinriktningarna, jag har stor respekt för deras esoteriska sidor, men jag tror också att de bär på en större latens för auktoritära tolkningar, varför de inte sällan missbrukats av totalitära intressen. Den av dikotomi präglade världsbilden som varit konsekvensen av detta, tror jag bidragit till att många skruvade reaktionära strömningar tagit fart under det senaste dryga seklet.

    1. Mohamed Omar

      Det ligger mycket i det du säger om abrahamtiska religioner, eller monoteism överhuvudtaget, att de uppstod som ett ideologiskt bihang till en viss samhällsform. Men det finns inga rena monoteistiska religioner utan judendom, kristendom och islam innehåller också ”polyteistiska tendenser” (fast man kallar det inte gudar) som hela tiden har utmanat och ifrågasatt. Grav- och helgonkult, demonkult, folklig magi och så vidare har på så vis ”demokratiserat” religionen.

      1. Björn

        Det faktum att det förr i världen var svårare att kontrollera vad som skedde på den vilda landsbygden gjorde att folkliga inslag kunde frodas relativt ostört. Tänk bara på begrepp som pagan (från lat. paganus, med den ungefärliga innebörden ”lantis”) och hedning (de ute på heden).

        Jag tror det säger en hel del om människans väsen att när hon lämnas i fred från klåfingriga makthavare, så uppstår nästan alltid en pluralistisk, naturbunden andlighet sida vid sida eller sammanvävd med den allmänna religionen som företrädes av makten. Dylik synkretism gick att skåda i stora delar av Europa (allmogens folktro i Sverige var i hög grad levande ända in i modern tid) och det finns gott om exempel på ”katolska” indianer i Sydamerika som har en drös naturväsen runt omkring sig, sida vid sida om Jesus. Just katolicismens förkärlek till helgonkulter tror jag delvis är en rest från Romarrikets mångfald av andliga rörelser med en uppsjö av gudomar, hjältar etc.

        Hursomhelst; dessa folkliga föreställningar är kanske mer vidskepliga, men är å andra sidan befriade från dogmatism. De är nog uttryck för en mer pragmatiskt lagd, vardaglig andlighet som anpassas till folkets verklighet och behov.

        Ett intressant exempel är den statliga formen av zoroastrianism i det gamla Persien (eller åtminstone Sassanidernas Eran Shahr). Där var den välordnade staden idealet, medan vildmarken utanför sågs som en kaotisk, hotande tillvaro (där kanske Ahriman härjade?).
        Liknande tankegångar fanns också i Europa under olika epoker; den vilda naturen var skrämmande, farlig och anstötlig, medan de tillrättalagda städerna och tämjda palatsträdgårdarna var ett ideal.

        Jag tror att den ”folkliga” tron ligger närmare till hands för de flesta människor, men det betyder inte att jag bespottar den mer intellektuella esoteriska skolan, tvärtom. Däremot tror jag att den senare har en tendens att stagnera om den tillåts domineras alltför mycket av blind dogmatik. Du själv tycks ha varit inne på liknande tankegångar?

      2. Mohamed Omar

        Fascinerande, jag kände inte till ”pagan” och ”hednings” etymologi. Jo, är nog inne på liknande tankegångar. Folkliga andliga föreställningar, s k folktro, som har föraktats av rättrogna teologer, kan ses som en slags motståndsrörelse. Nästa gång jag reser till Kenya tänkte jag utforska de rester av den afrikanska religionen som fortfarande finns kvar, en aspekt jag tidigare försummat.

  3. Pingback: Håkan Blomqvist: ”Teosofi och vänsteresoterik” « Nya Il Convito

  4. Pingback: Michail Bakunin om spiritismen | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s