Valentine de Saint-Point

Det är väldigt gubbigt på min blogg har jag fått höra. Därför tänkte jag idag berätta kort om en kvinna som få har hört talas om: Valentine de Saint-Point (1875–1953). Hon var poet, skådespelerska, dansös och politisk aktivist. Hon hade en säregen skönhet och stod i sin ungdom modell för konstnärerna Alphonse Mucha och Augste Rodin. Hon var en del av det italienska avantgardet och ingick i kretsarna kring Ricciotto Canudo, redaktör för tidskrifterna Europe Artiste och Monjoie! och Marinetti, redaktör för tidskriften Poesia och senare författare till det teknikfetischistiska och krigsgalna futuristiska manifestet.

De Saint-Point är något av en doldis och kulturhistorikerna har ännu inte utrett hur stort inflytande hon hade på Canudo och Marinetti och avantgardismen överhuvud. I Sverige är hon helt okänd. Hon skrev själv Kvinnornas futuristiska manifest (1912) och Lustans futuristiska manifest (1913), som nästan aldrig nämns eller citeras. I det senare manifestet myntade hon stridsropet ”vi måste göra lustan till ett konstverk”. Här följer några citat ur manifestet i engelsk översättning:

“Lust, conceived beyond moral preconceptions and as an essential element of the dynamism of life, is a force.”

“Lust is not a sin. Like pride, lust is a virtue that urges one on, an epicentre at which energies are resourced.”

“Lust is the expression of a being projected beyond itself.”

“Lust is the carnal quest for the unknown.”

“Lust is the act of creation and the creation as such.”

“We must face lust with awareness. We must make of lust what a refined and intelligent person makes of himself and of his own life, we must make lust into a work of art.”

De Saint-Points båda manifest borde ha översatts till svenska för länge sedan. Men ännu är det inte försent att gottgöra denna underlåtelsesynd. På den tiden var kvinnlig erotisk lusta tabubelagd och hennes idéer ansågs skandalösa. I sitt kvinnomanifest (1912) argumenterar hon för att kvinnorna inte borde eftersträva samma rättigheter som männen utan i stället vara mera kreativa och verka för att bryta ner all ordning:

“Woman, become sublimely unjust once more, like all the forces of nature! Delivered from all control, with your instinct retrieved, you will take your place among the Elements.”

Hennes manifest är en kritik av Marinettes futuristiska manifest av 1909 i vilket han hyllar kriget, militarismen, patriotismen, idéerna som dödar och föraktet för kvinnan. De Saint-Point menar att om kvinnorna förtjänar förakt, så gör även männen det. Hon menar att hela mänskligheten har sjunkit ner i medelmåttighet och förlorat, som hon uttrycker det, sin virilitet. Angående krigare påminner De Saint-Point om att kvinnor visst kan kämpa med större mod och ursinne än män och hänvisar till den grekiska mytologins amasoner, drottningen Semiramis och Jean d’Arc.

”Women are Furies, Amazons, Semiramis, Joans of Arc, Jeanne Hachettes, Judith and Charlotte Cordays, Cleopatras, and Messalinas: combative women who fight more ferociously than males, lovers who arouse, destroyers who break down the weakest and help select through pride or despair …”

Det finns mycket att berätta om denna intellektuella amason. Jag återkommer till henne vad det lider. Hon flyttade till Kairo 1924 och därifrån började hon ge ut tidskriften Le Phoenix, revue de la renaissance orientale som försökte överbrygga klyftan mellan islam och väst. Hon deltog aktivt i de egyptiska och syriska nationalistiska rörelserna. Tidskriften fick dock läggas ner efter påtryckningar från de brittiska och franska underrättelsetjänsterna. Denna historia påminner inte så lite om Ivan Aguélis verksamhet i Kairo och hans italiensk-arabiska tidskrift Il Convito. Både De Saint-Point och Aguéli var djupt påverkade av Madame Blavatskys teosofiska läror. Hon och Aguéli var generationskamrater, Aguéli var född 1869, men han gick bort alldeles för tidigt.

Valentine De Saint-Point konverterade faktiskt till islam, eller mera specifikt till sufismen, under en resa till Marocko 1918. Hon antog det arabiska namnet Rawhiya Nour El-Din. Slutet av sitt liv tillbringade hon i Egypten där hon var god vän och medarbetare till den franske filosofen René Guénon, grundare av ”den traditionella skolan” och Aguélis vän och lärjunge i Paris. Hon begravdes på den islamiska gravplatsen El-Imam Leiss.

De Saint-Point gav ut flera diktsamlingar, Poèms de la Mer et du Soleil, La Guerre, och La Soif et les Mirages, men också skönlitterär, estetisk och politisk prosa.

Läs lustans manifest i engelsk översättning här

Kvinnomanifestet här

Annonser

En reaktion på ”Valentine de Saint-Point

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s