Torbjörn Säfve om Rushdieaffären

Den svenske författaren och sufin Torbjörn Säfve, även känd som Ali Touba, skrev följande debattinlägg i Aftonbladet med anledning av dödsdomen mot Salman Rushdie. Artikeln, ”Mellan mig själv och Allah”, är som ni alla förstår synnerligen aktuell. Säfve gör dock en alldeles för kategorisk åtskillnad mellan sufism och fundamentalism. Sufismen är inte en homogen rörelse. Det finns asketisk och sensuell sufism. Det finns intellektuell och folklig sufism. Det finns också en fundamentalistisk sufism. Khomeini, som Säfve framställer som sufismens motsats, var faktiskt också en slags sufi. Khomeini studerade Ibn Arabi och uppskattade dennes filosofi. Han lovordade och citerade både Rumi och Mansur Al-Hallaj. Men Khomeini var en konservativ sufi som försökte anpassa sufismen till den fundamentalistiska ortodoxin.

När jag föreläser på bibliotek och kulturföreningar brukar jag propagera för den riktning inom islam som kallas sufismen. Det är nämligen så att sufismen är den naturliga hemmahörigheten för muslimska författare.

Vi har en lång tradition. Vi fanns redan före profeten Muhammed, men vi mognade i hägnet av honom. Våra stora namn råkar vara iranier (eller perser, som det hette på den tiden) och deras frispråkiga dikter höjde den muslimska litteraturen långt över den samtida omgivningens. Omar Khayyam, Rumi, Hafiz … ingen muslim, hur fundamentalistisk han eller hon är, kan vara omedveten om deras existens.

Jag fick min introduktion i islam genom sufiska filosofer och musiker i Marocko. De lärde mig att Allah är identisk med livets centralaste och mest eftersträvansvärda kvaliteter, Kärlek och Frihet. De lärde mig också att aldrig någonsin erkänna någon ”bulvangud” mellan mig själv och Allah. Den för alla muslimer gemensamma trosbekännelsen, la ilaha ill Allah (inga gudar utom Allah), ska tolkas på följande sätt: mellan sufin och Allah finns ingen imam eller ayatollah eller kung eller sultan eller statsminister eller president eller storkapitalist som kan diktera vad sufin ska tänka, tycka, säga eller skriva.

Detta är hädelse för fundamentalisterna, dessa knäböjare som tror att kontakten med Allah måste ske i en moské via en imam. För en sufi finns moskén i det egna hjärtat och en sufi är sin egen imam. Ritualer och ceremonier skapar ängslan och ofrihet. En sufi är motståndare till ängslan och ofrihet. Omar Khayyam säger i en dikt att han besökt en moské en enda gång i sitt liv och det var när han gick dit för att knycka en bönematta. Han säger många fler ”fräckheter”: han häcklar de självgoda ritualföljarna och liknar dem vid självspäkande kastrater. Så yttrar sig även Rumi och Hafiz. Och det gör det därför att de identifierar Allah med Kärlek och Frihet.

När nu de rigida fanatikerna i Khomeinis ledband tar sig för att dödsdöma en häcklande författare och bränna hans bok på bål, då förnekar de sufismen komplett och gör sig till bundsförvanter med mörkrets krafter. Jag som bekämpar Martin Luthers förödande influens på norra Europas människor, jag står plötsligt inför det iskalla faktum att islams fundamentalister vill införa en ännu värre lutheranism än Luthers i våra landamären. Vi behöver inte fler tvång och fobier, vi har haft tillräckligt av dem. Vi behöver Kärlek och Frihet, ty det har vi ingalunda tillräckligt av. Fundamentalisterna erbjuder oss inte det vi behöver. Sufismen gör det, däremot. Men kommer någon att tro mig i fortsättningen? Allahs namn har misskrediterats av fundamentalisterna. De är så fängslade av sina småborgerliga föreskrifter att de inte ser hur illa de propagerar för islam. Om vi ska införa medvetandet om Allah i Sverige och i Europa, då måste vi demonstrera en bättre religion än Luthers och katolska kyrkans. Hittills har fundamentalisterna inte begripit att kristendomens vidriga historia, med alla dess inkvisitioner och bannlysningar och inskränkningar i yttrandefriheten, icke borde upprepas. Vi vill inte ha den sortens förtryck mera. Det måste fundamentalisterna lära sig.

Själv gick jag in i sufismen för att slippa de kristna tankekategorierna och den lutherska underkastelseetiken. Jag fann hos sufismens djärvaste filosof, Ibn Arabi, en underbar känsla av Kärlek och Frihet. Jag fann där vad jag aldrig funnit hos någon annan filosof: en kunskap om Allah och om konsten och om det Kreativa Feminina, det som gör tillvaron till ett lustfyllt och lärorikt äventyr. Jag kommer aldrig att lämna sufismen. Jag kommer att tränga längre och längre in i den, tills jag kan pressa oljan ur sanningens valnöt och låta människorna smaka den i ordform. Det är min ambition som författare.

Den ambitionen – ska den saboteras av människor som inbillar sig att Allah är identisk med Straff och Ofrihet?

Torbjörn Säfve, ”Mellan mig själv och Allah”, Aftonbladet den 24 februari 1989

Läs:

Om hur Torbjörn Säfve blev sufi

Hammaren och månskäran

Den skrivande dervischen. Samtal med Torbjörn Säfve

Sufin är en fritänkare

Annonser

En reaktion på ”Torbjörn Säfve om Rushdieaffären

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s