Dagens Nyheter recenserar ”En opieätares bekännelser”

Lars Linder har skrivit en neutral och balanserad anmälan av småskriften En opieätares bekännelser. Artikeln, som bär rubriken ”Opieätaren som vill in i värmen igen” (4/9 2012), finns endast tillgänglig i pappersupplagan.

Jag undrar varför Lars Linder och flera andra kommentatorer talar om att jag ”vill in i värmen”. Syftet med skriften har varit att visa var jag står i dag. Jag tror inte längre på islamismen. Det är det jag velat berätta. Jag förkastar också antisemitismen. Det har jag också velat berätta. För den som följt min blogg kommer skriften inte som någon överraskning.

Låt mig citera två stycken ur recensionen. Jag avföll 2009 och det blev rätt tyst kring mig, skriver Linder.

”Men nu är han tillbaka, med ett nytt avfall. Först i några artiklar på nätet, nu i den lilla skriften En opieätares bekännelser (Aguéli förlag) där han ber om ursäkt, klär sig i säck och aska och tar tillbaka allt. Sin plötsligt påkomna militans liknar han vid ett opiumrus, en snedtändning han skyller på ungefär lika delar utbrändhet, utanförskap och okunnighet.”

”Ja, vad händer? Bäst vore väl om han nöjde sig med en framtid som en tillbakadragen poet och luttrad sufier, långt från debattens strålkastarljus. Fast där står han förmodligen inte ut särskilt länge.”

Några som kommenterat ”Omars avbön” har påpekat att jag inte förklarat allt i min skrift. Till exempel de djupt konservativa värderingarna jag gav prov på under irrfärdsåren. De kan inte ha dykt upp ur tomma intet, menar man. Det hade de inte. Jag har sedan tonåren haft en nostalgisk längtan efter svunna tider och en existentiell ångest som jag tolkat som en vantrivsel i moderniteten. Detta har lett mig till utvecklingsfientliga ideologier. Jag ska skriva mer om detta framledes. Småskriften skulle vara just en småskrift för att offentligen markera ett slut och en ny början.

Till mina vedersakare vill jag säga: Ha inte så bråttom att döma!

Du kan beställa En opieätares bekännelser genom att sätta in 72 kr (60 kr för skriften och 12 kr för porto) på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Bor du i vårt fantastiska Uppsala kan du spara portopengarna och köpa den direkt på Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7.

Annonser

10 reaktioner på ”Dagens Nyheter recenserar ”En opieätares bekännelser”

  1. Kenneth Karlsson

    Hej Mohamed.

    Vi hade några småilskna utbyten då 2009 på din gamla blogg tills du stängde av mig. Har ändå läst dig sporadiskt, och numer regelbundet igen, och är såväl imponerad som glad för din omsvängning till en mer resonabel hållning. Har en fråga: du måste ju nu ha gjort dig ovän med många av de som älskade dig när du blev islamist. Får du hatbrev/mejls, eller har det enbart blivit tyst?

  2. Haider E Karrar

    Det var väl ganska väntat. Du är en smart kille som utmanar etablissemanget med din vassa penna. Alternativen var antingen att lönnmörda eller utpressa dig, jag tror på det senare. Det är verkligen synd.

  3. Isse

    MO,
    Förklara nu hur judarna utpressade dig!
    Nu kanske du förstår hur hjärnan fungerar på hjärntvättade människor….

    Jag menar att styr vi hela världen, ja då stoppar vi in lille Omar i fickan utan besvär…

    En normal människa borde förstå att om du inte lnte räds islamisterna eller nassarna, så torde inte judarna kunna utpressa dig. Men så långt tänker inte hjärntvättade fanatiker….

    1. Haider E Karrar

      Allt som MO skrivit tidigare står sig som fakta fortfarande. Vi får se framöver hur mycket MO vågar skriva om tidigare ämnen. Om MO blivit utpressad eller inte tror jag knappast det är något han skriver om på sin blogg.

      Det som stör mig, är att personer som du, s k intellektuella, fritt tänkande människor i väst endast känner till påhopp. Det verkar som att bara vi är hjärntvättade, alla andra på ”rätt” sida står som klartänkande fria människor, det är inte en hållbar inställning min vän. Ryck upp dig, du som står för friheten!

    1. Herman von Rescht

      Absolut inte. Det ska finnas fler Israel, och inte bara för judar. Också anhängare till vad i väst kallas för ”antisemitism” behöver en stat. De är utestängda, förtryckta och förföljda. Och de kan inte hoppa tillbaka till det de lämnat med både mössa och bekännelseskrift i hand, som en annan populär författare. De kan inte ens komma ur garderoben som på en Pride festival. Nu har SVT och Bonniers ett vittne.

      Enda kruxet är som jag ser det i historien är att det var ”de” som hängde på Omar och slöt till hans linje och inte tvärtom. Det är djupt problematiskt att vara en trovärdig berättare/vittne när man påtar sig ledarrollen i samma stund som man väljer att hoppa av till ”islamismen” eller ”antisemitismen”. Allt uppstod och försvann med Omar. Man kan säga att Omar hade lite bråttom med att göra karriär bland dissidenterna. Det är inte lätt att beblanda sig med genier, galningar och sedan kompletta idioter. Människor gillar smicker och det var den imbecilla delen av hans publik som blev hänförd. Och mest sårad efteråt. Intellektuella och författare klarar inte av att leda eller forma ”massorna”. Alla blir inte Adolf Hitler. Dissidenterna, den intelligentare delen av dem, kanske valde att spela den roll som förväntades av dem.

      Kanske behövs det en stat också för islamister. De går på vad som helst och ställer upp på det mesta. Såna behövs också. I egenskap av dumskallar har islamister dispens. I den nya staten Israel ska man hålla rågången klar mellan genier, nationella galningar och sedan spritt språngande religiösa fanatiker. Storheten i israel består i att de kunnat samla dessa från all världens hörn under ett tak. Rena djurparken.

      Det var politiskt oklokt att hoppa in i lejongropen (då Omar inte visste vad han själv ville och vad som förväntades av honom) och sedan hoppa ur (utan att riktigt förstå vad islamister, antisemiter och andra anomalier egentligen är ute efter). Han ville helt enkelt inte lyssna på och tolka in deras behov och valde istället att agitera för ena diktatorn efter den andra eller uddlösa kulturkvällar.

      Omars inhopp visade att visst finns en inte obetydlig efterfrågan på radikala politiska alternativ, också hos makteliten. T o m eliten är trött på sig själv och tömd på idéer. Konsten, kulturen och medierna vill ha något radikalt. Kanske behöver den lite tröst i elitens väntan på Godot. Kanske är det utan Omar som det blir lättare att mobilisera för en sioniströrelse för både nationalister och islamister och andra antisemiter. Vi får förbereda oss på nästa akt i dramat. Med mer action i och ur garderoben och mindre poesiaftnar och fikapauser. Elitens behov av sionism och tolkning av Israel är obeskrivligt omättligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s