Strindberg och antisemitismen

Den refraktäre (ungefär ”motspänstige”) författaren Jan Myrdal skriver följande om Strindberg och antisemitismen i artikeln ”Normal som sill och potatis”, publicerad i samlingen En annan ordning (1988):

”Naturligtvis finns det komplikationer med Strindberg. De är historiska och bör studeras. Under åttiotalets första år var han den ledande antisemiten i Sverige. Den förde honom i skarp konflikt med de traditionella liberalerna och med bröderna Brandes i Köpenhamn, vilka var de som propagerade för den nordiska litteraturen i Europa.

Judarna hade fått (nästan) fulla medborgerliga rättigheter 1870 av vänstern med röstsiffrorna 98 för och 18 emot i första kammaren och 116 för och 58 emot i andra kammaren. Tio år senare var Strindberg antisemit på vänsterkanten. Hans argument – som han diskuterade med Edvard Brandes – var att judarna hade emanciperats av demokraterna men svikit folket genom att assimilera sig med överklassen och bli svenska reaktionärer. Argumentet var inte särskilt bra. Överklassens judar assimilerades självklart med överklassen. Det var en klassfråga inte en rasfråga. ‘Socialism för de korkade’, sade Engels om sådana resonemang.

Längre fram mot nittiotalet, när antisemitismen i Frankrike helt klart var en del av den allmänna reaktionära rörelsen övergav Strindberg sina rasistiska åsikter och även de flesta av sina fördomar. Han fortsatte att misstro Dreyfus. Men som så många andra tyskar och svenskar på vänsterkanten gjorde han det inte därför att han var jude, utan därför att han var officer och gentleman.” (s. 78)

Mer om Strindberg och antisemitismen kan man läsa i artikeln ”Strindberg och antisemitismen” i samlingen I de svarta fanornas tid (1998), s. 120-139.

Karl Marx om poeterna

Franz Mehrings biografi över Marx, Karl Marx. Hans livs historia, utkom 1918. Den översattes till svenska av Ture Nerman. Jag läser en utgåva från 1983 med ett förord av Bo Gustafsson. Enligt Gustafsson är biografin ”fortfarande som helhet den bästa skildring av Marx och hans tid som finns, både ur saklig och litterär synpunkt”.

Mehring (1846-1919) var en marxistisk publicist, historiker och politiskt aktivist. Han skrev bland annat en studie över Gustaf II Adolf som inför 300-årsminnet av dennes födelse ”kort men briljant gjorde upp med den naiva föreställningen om Gustaf II Adolf som den protestantiska religionens räddare”. (Gustafsson). Alla Mehrings skrifter brändes på nazisternas bokbål 1933.

Jag visste att Karl Marx skrev dikter i sin ungdom, men har bara läst fragment. Jag har bestämt mig för att söka rätt på dem.

”Efter ankomsten till Berlin krävde till att börja med ’kärlekens nya värld’ ut sin rätt. ’Drucken av längtan och tom på hopp’ utgöt han sig i tre häften dikter, som alla tillägnades ’min dyra, evigt älskade Jenny v. Westphalen.’” (s. 40)

Så beskriver Mehring Marx’ inställning till poeter, som är så underhållande att jag känner att jag måste återge den här:

”Marx hade i sin tidigaste ungdom förgäves försökt att bli diktare, han bevarade dock alltid en stor sympati för poetskrået och ett stort överseende med dess små svagheter. Han menade väl, att diktare är underliga kufar, som man måste låta gå sina egna vägar och som man inte får mäta med samma mått som andra människor; de vill bli smickrade om de ska sjunga, men någon skarp kritik är det inte värt att komma med.” (s. 133)

På lördag börjar jag på en kurs i marxism.

Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism

Traditionalismen är en religionsfilosofisk skola, vuxen ur den västerländska esoterismen, som grundades på 1920-talet av den franske filosofen René Guénon (1886-1951). Skolan vidareutvecklades i olika riktningar av andra esoteriska tänkare och författare som Frithjof Schuon, Seyyed Hossein Nasr, Ananda Coomaraswamy och Julius Evola.

Traditionalismen uppstod ur den ockultistiska miljön i Paris och spårar sina rötter framför allt till teosofin, det vill säga Madama Blavatskys läror, och martinisterna, det vill säga kretsen kring doktor Papus. Guénon var en del av denna miljö, men bröt sig ut och bildade en egen skola. Han skrev därefter polemiska böcker riktade mot teosofin, spiritismen och vad han uppfattade som ”oäkta” eller ”icke-traditionell” andlighet.

Liksom teosoferna och de flesta andra esoteriska strömningar hävdar traditionalisterna uppfattningen att alla religioner är olika manifestationer av en och samma tidlösa religion eller filosofi som man benämner ”philosophia perennis”. Det som gör traditionalisterna speciella är deras konservatism – som är både religiös och politisk. Modernismen är ett ”kristillstånd”. Den brittiske historikern och islamologen Mark Sedgwick har skildrat traditionalismens idéhistoria i boken Against the Modern World (2004).

Konstnären Ivan Aguéli nämns ibland som en föregångare till traditionalismen. Han samarbetade med René Guénon i Paris före första världskriget. Han introducerade honom också sufismen, särskilt om Ibn Arabis filosofi. Kontakten med Aguéli gjorde att Guénon så småningom ”inträdde i islam”, som han sade.

När jag tog mig för att skriva en bok om Aguéli och på allvar började studera hans liv och hans tankar insåg jag att han var mycket annorlunda än traditionalisterna. Aguéli var evolutionist och hyllade Darwin. Han var teosof och swedenborgare. Han var för kvinnoemancipationen. Han hatade den katolska kyrkan och dess prästerskap. Han beundrade den italienske frihetskämpen och antipapisten Garibaldi.

Fortsätt läsa ”Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism”

Valentine de Saint-Point

Det är väldigt gubbigt på min blogg har jag fått höra. Därför tänkte jag idag berätta kort om en kvinna som få har hört talas om: Valentine de Saint-Point (1875–1953). Hon var poet, skådespelerska, dansös och politisk aktivist. Hon hade en säregen skönhet och stod i sin ungdom modell för konstnärerna Alphonse Mucha och Augste Rodin. Hon var en del av det italienska avantgardet och ingick i kretsarna kring Ricciotto Canudo, redaktör för tidskrifterna Europe Artiste och Monjoie! och Marinetti, redaktör för tidskriften Poesia och senare författare till det teknikfetischistiska och krigsgalna futuristiska manifestet.

De Saint-Point är något av en doldis och kulturhistorikerna har ännu inte utrett hur stort inflytande hon hade på Canudo och Marinetti och avantgardismen överhuvud. I Sverige är hon helt okänd. Hon skrev själv Kvinnornas futuristiska manifest (1912) och Lustans futuristiska manifest (1913), som nästan aldrig nämns eller citeras. I det senare manifestet myntade hon stridsropet ”vi måste göra lustan till ett konstverk”. Här följer några citat ur manifestet i engelsk översättning:

“Lust, conceived beyond moral preconceptions and as an essential element of the dynamism of life, is a force.”

“Lust is not a sin. Like pride, lust is a virtue that urges one on, an epicentre at which energies are resourced.”

“Lust is the expression of a being projected beyond itself.”

“Lust is the carnal quest for the unknown.”

“Lust is the act of creation and the creation as such.”

“We must face lust with awareness. We must make of lust what a refined and intelligent person makes of himself and of his own life, we must make lust into a work of art.”

De Saint-Points båda manifest borde ha översatts till svenska för länge sedan. Men ännu är det inte försent att gottgöra denna underlåtelsesynd. På den tiden var kvinnlig erotisk lusta tabubelagd och hennes idéer ansågs skandalösa. I sitt kvinnomanifest (1912) argumenterar hon för att kvinnorna inte borde eftersträva samma rättigheter som männen utan i stället vara mera kreativa och verka för att bryta ner all ordning:

Fortsätt läsa ”Valentine de Saint-Point”

Oklokt att förbjuda hädelse

Profeten Mirza Ghulam AhmadNär Muhammed, som av de flesta troende muslimer anses vara en profet, framställs på ett icke fördelaktigt sätt i västvärlden brukar de muslimska kritikerna svara att i muslimska länder, där tillåter man minsann inte ”hädelser” mot Jesus.

För det första, västvärlden är inte kristen på samma sätt som den muslimska världen är islamisk, religionen spelar mycket mindre roll här, den är till stor del reducerad till en livsåskådning bland andra. För det andra, Jesus räknas av de flesta troende muslimer till profeterna och har en status bara snäppet under Muhammed.

Det är alltså inte huvudsakligen för att man respekterar kristendomen som man inte tillåter ”hädelser” mot Jesus utan snarare för att man respekterar den islamiska ortodoxin för vilken Jesus är en profet, nämnd i Koranen. Hur är det med ”hädelser” mot andra profeter, de som inte erkänns av den islamiska ortodoxin och som inte är nämnda i Koranen? Svar: i muslimska länder är det inte bara tillåtet, utan till och med uppmuntrat att ”häda” mot icke-godkända profeter.

Jag har tittat på två religiösa tänkare och visionärer från den muslimska världen som av många av sina anhängare räknas som profeter: persern Mirza Husayn Ali Nuri (1817-1892), kallad ”Bahaullah”, och indiern Mirza Ghulam Ahmad (1823-1908).

I flera muslimska länder förekommer karikatyrer av dessa profeter, särskilt av Mirza Ghulam Ahmad, och i flera videoklipp på YouTube utmålas de som bedragare, perversa och tjuvar. Samma pakistanska organisationer som står bakom de upphetsade demonstrationerna mot den så kallade ”muhammedfilmen” har hån, förolämpningar och smädelser av profeten Mirza Ghulam Ahmad på sina hemsidor.

Anhängarna av profeten Mirza Ghulam Ahmad kallas ahmadier och anhängarna av profeten Mirza Husayn Ali Nuri kallas bahaier. Bägge samfunden, med dess olika subgrupper, är förbjudna i flera muslimska länder. De får inte utöva sin tro och de får inte kalla sig muslimer. De muslimska aktivister som nu kräver att ”hädelser” mot Muhammed förbjuds eller att icke-muslimer ska ”visa respekt” för Muhammed, de bör i konsekvensens namn även ”visa respekt” för profeterna Mirza Ghulam Ahmad och Bahaullah. Något sådant är dock otänkbart i nuläget.

Förbud mot ”hädelse” av någon profet eller ”upphöjd religiös personlighet” överhuvudtaget utgör en oacceptabel inskränkning av yttrandefriheten och är dessutom i praktiken omöjlig att genomföra. Vem ska avgöra vem som är en ”sann” och en ”falsk” profet? Är det bara profeter som inte får kränkas eller även helgon? Hur definierar man en profet? Finns det en objektiv definition? Min profet är din bedragare, mitt helgon är din kättare. Myndigheter i USA och andra västländer kan självklart inte sitta och ta ställning i sådana teologiska frågor. Myndigheter i muslimska länder borde inte heller göra det.

Att välja ut just ”hädelser” mot Muhammed och förbjuda dem på grund av att vissa av hans anhängare uppträder aggressivt är vare sig rationellt eller rättvist mot andra religiösa grupper. Muhammed är en profet för muslimer, inte för icke-muslimer. Det är helt enkelt orimligt att muslimer kräver att icke-muslimer ska förhålla sig till Muhammed på samma sätt som muslimer när muslimerna själva inte förhåller sig till profeterna Mirza Ghulam Ahmad och Bahaullah på samma sätt som ahmadier och bahaier.

Det finns faktiskt små, obskyra grupper av shiamuslimer som hävdar att Muhammed inte var en sann profet utan en bedragare. Den verklige profeten var hans kusin Ali. Mer om detta kan man läsa i boken Extremist Shiites. The Ghulat Sects (1988) av islamforskaren Matti Moosa. Dessa anser förstås att de är de enda riktiga och äkta muslimerna. Jag bör även tillägga att det finns kloka muslimer, sådana för vilka Muhammed är en profet, som inte vill verka för inskränkningar i yttrandefriheten genom att förbjuda ”hädelser” eftersom de förstår hur viktig denna frihet är för deras egna möjligheter att yttra sig och utöva sin tro.

Tyvärr är de kloka alldeles för få och för tysta.

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Jag blir intervjuad av Uppsalatidningen

Reportern från uppkomlingen Uppsalatidningen var betydligt rättvisare och hade en mycket schysstare attityd än den som intervjuade mig för malliga Upsala Nya Tidning. Läs mer om den här.

I måndags satt jag och reportern på Café Uroxen och pratade över en kopp kaffe och idag kom tidningen ut (20/9 2012). I romanen Pukehornet (1967) beskriver Kerstin Ekman caféets kunder så här: ”Där satt för det mesta lastbilschaufförer och springpojkar som hade lunchrast och stod och skrällde med spelautomaten.” Spelautomaten är numera borttagen och vid sidan av mackor serverar man även thaimat. Här följer några citat ur intervjun:

”Ganska tidigt efter mina uttalanden blev jag mer och mer kritisk och upptäckte hur inskränkt religionen var. Att man inte skulle tänka och diskutera utan bara följa ledarna. Jag vantrivdes, det var inte min grej.”

”Att ifrågasätta Förintelsen är lika dumt som att påstå att jorden är platt. Det är jävligt idiotiskt. Jag har förstått mer hur judar känner sig. De känner sig hotade och en del är rädda. Antisemiter tänker att judar är på toppen och har all makt. Vad gör det om vi pratar om dem? Men så är det inte. En polare är lärare på en skola och han berättade att en elev inte ville säga att hon var jude för att det var så laddat. Det känns fördjävligt att inte ens judiska barn vågar säga att det är judar. Och att man själv av egoistiska skäl suttit och sagt att ’Det var kanske inte sex miljoner som dog i Förintelsen’”.

”Mina uttalanden om homosexualitet och Förintelsen gjorde jag för att det är tabu, för att provocera. Jag har aldrig sett ner på någon människa för att den var homosexuell. Jag har alltid haft homosexuella vänner, några av dem blev arga på mig. Det var också en sak som fick mig att tänka om. En vän reste hit från Stockholm för att skälla ut mig och säga att ‘Vet du inte att bögar redan mår dåligt av all homofobi?’ Det var en av de saker som fick mig att tänka till och inse att min egoism gjorde att människor for illa. Det var jävligt dumt sagt. Jag skäms som fan.”

Intervjun i Uppsalatidningen skedde med anledning av småskriften En opieätares bekännelser, som jag gav ut i augusti i år, och i vilken jag tar totalt avstånd från islamism (alla sorter) och antisemitism. Du kan beställa skriften genom att sätta in 72 kr (60 kr för skriften och 12 kr för porto) på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Bor du i vårt fantastiska Uppsala kan du spara portopengarna och köpa den direkt på Drottninggatans bokhandel, Drottninggatan 7.

Fallet Omar är tidstypiskt

Min vän och diktarkollega Bo Gustavsson skriver idag en debattartikel i Upsala Nya Tidning där han framhåller ”fallet Omar” som ett exempel på kulturens och mediernas förfall. Gustavsson är esoteriker och delvis påverkad av traditionalisternas (Guénon, Nasr, Schuon) pessimistiska syn på samtiden. Jag skulle inte som Gustavsson kalla mig själv för ”kameleont” utan för en människa som brottats med existentiella frågor och som i denna process genomgått flera kriser. Gustavsson medverkade i tidskriften Minaret när jag var redaktör. Läs en intervju med honom här. Jag tycker mycket om Gustavssons poesi. Han är värd betydligt mera uppmärksamhet än han har fått. Är denna brist månne ytterligare ett exempel på kulturens och mediernas förfall?

”Fallet Mohamed Omar är märkligt – och samtidigt typiskt. Först var han mediernas gunstling som moderat muslim och sedan blev han en paria då han gick ut som islamist, och nu gör han avbön som radikal islamist. Han är en mänsklig kameleont. Egentligen är Mohamed Omar främst ett mediefenomen. I dagens medievärld gäller det att till varje pris synas och att synas så ofta som möjligt, var som helst och när som helst. Syns gör man genom att uttala bestämda och provokativa åsikter och på sätt få en medieprofil. Medierna skapar därför en ny personlighetstyp där extrem egoism paras med en lika extrem manipulativ förmåga. Omar är ett exempel på detta. Egentligen är han ett exempel på alla andra Omar som flimrar förbi i mediecirkusen.

Fortsätt läsa ”Fallet Omar är tidstypiskt”