Carl-Göran Ekerwald förförde oss med sin charm

Idag föreläste den jämtländske författaren Carl-Göran Ekerwald för Collegium curiosorum om vetenskapsmannen, bibel- exegeten och andeskådaren Emanuel Swedenborg (1688-1772), ett av det svenska 1700-talets universalsnillen som uppnått internationell ryktbarhet, såsom Polhem, Celsius och Linné, men som till skillnad från de övriga inte fått den uppmärksamhet och den respekt han förtjänar av sina misstrogna landsmän.

Eftersom jag är chaufför till yrket fann jag det desto mer lämpligt att på förmiddagen åka och hämta Carl-Göran och Sigrid Kahle på deras adress i centrala Uppsala. De två har funnit kärleken på ålderns höst. Sigrid tyckte att Carl-Göran var en intressant och attraktiv man och bjöd hem honom på kaffe. Men det stannade inte vid det. ”Han förförde mig med sin charm”, säger Sigrid.

Vi parkerade bilen i Odinslund och promenerade sedan över Domkyrkoplan till katedralkaféet där samkvämet skulle hållas.  ”Swedenborg var son till Jesper Svedborg, professor i teologi, som bodde på Stora torget i Uppsala”, inleder Carl-Göran sin föreläsning.

”Swedenborg studerade vid universitet här. Han skrevs in vid nio års ålder. Han hade Polhem som lärare. Men varken uppsalaborna eller svenskarna i övrigt har riktigt velat kännas vid honom. När Swedenborg skulle flytta till Stockholm så övertog han Linnés lägenhet uppe på Skeppsbron med utsikt över Saltsjön. På huset finns en plakett där det står att här har Linné bott. Man har dock inte satt ut Swedenborgs namn. Varför har man inte det? Jo, det beror på att Swedenborg i Sverige är väldigt kontroversiell. Man kan säga att svenskarna i stort sett har tagit avstånd från honom. Under det att engelsmän, amerikaner, tyskar och fransmän tyr sig till Swedenborg.

Speciellt i England är han väldigt stor, delvis beroende på att han bodde så mycket där. Han dog ju i London. Om ni kommer till London och ska söka upp Swedenborgs kvarter då ska ni ta tunnelbanan till en station som heter ’Angel’. Det passar utmärkt eftersom Swedenborg samtalade en hel del med änglarna. Det är ett lustigt sammanträffande och sådana får man uppleva många av när man närmar sig Swedenborg. I morse fick jag ett paket i brevlådan. Jag tänkte att det måste vara ett manus som kommit i retur. Jag öppnade paketet och vad fann jag om inte en bulgarisk bok om Swedenborg! Jag får alltså en bok om Swedenborg på posten samma dag som jag ska möta er och föreläsa om Swedenborg. I Frankrike är Swedenborg väldigt bekant. Inte minst tack vare Balzac. Han skrev en roman om Swedenborg som heter Séraphita, utgiven 1834, och som naturligtvis inte finns på svenska. Vi har allt av Balzac, men inte den. Därför att i Sverige tycker vi inte att vi ska ha det. Men jag har översatt den förstår ni.

I Europa är han alltså större än i Sverige. Det började redan under hans levnad. Swedenborg sade: Gud älskar republiker. En sådan åsikt var statsfientlig och därför blev man antecknad av polisen om man läste Swedenborg. Det fanns en säkerhetstjänst då också. Men sedan är det vår svenska skepsis som gjort att man undvikit honom. Man frågar: Var han verkligen i himlen? Var han i helvetet? Sådana frågor är löjliga och irrelevanta. Man har sett honom som en galning.

Den första som tog Swedenborg på allvar var Atterbom som ligger begravd här uppe på Gamla kyrkogården. Han skrev en svensk litteraturhistoria, Svenska siare och skalder i sex band mellan 1841 och 1855, och i den tar han upp Swedenborg på ett mycket positivt sätt. Strindberg kan räknas som swedenborgian från år 1888. Hur blev han det? Han blev det genom att läsa Séraphita.

Jag är inte swedenborgian men jag tycker hans fantasi är storartad. Den är så vacker. Dessutom kan det ligga någonting i vad han har sett i den andliga världen. Det vet man inte. Om Sverige är världens mest skeptiska land så är Uppsala Sveriges mest skeptiska stad. Vi befinner oss just nu i den absoluta skepsisens högborg. Jag kände poeten Karl-Gustaf Hildebrandt som skrev en dikt om Uppsala. Vill ni höra Uppsalas akademiska röst? Det är kajornas skrik om kvällen, skrev han. Det är elakt.

Man kan inte förneka att Swedenborg hade förmågan att se i fjärran. Den 29 juli 1759 befann han sig på en middagsbjudning i Göteborg. Klockan var sex på kvällen. Det satt ett tjugotal personer runt bordet. Under middagen reste sig Swedenborg upp och gick orolig av och an i rummet. ’Vad är det med dig?’ frågade de andra. ’Stockholm brinner’, svarade Swedenborg upphetsat. ’Jag har mitt hus där på Söder’. Två timmar senare sade han: ’Gudskelov har man lyckats släcka innan elden nådde dit’. Swedenborg bodde på Hornsgatan 35, som numera blivit 42. Där hade han sin trädgårdspaviljong som flyttats till Skansen. Detta skedde på en fredag. Alla var häpna. Ett av vittnena gick till landshövdingen och berättade vad han varit med om. ’På måndag kommer en kurir från Stockholm’, sade landshövdingen. ’Låt oss se vad han har att säga om saken’ När kuriren kom bekräftade han att det gått till exakt så som Swedenborg hade sagt. Det hade brunnit på Söder exakt den dagen och vid exakt den tidpunkten. Detta är fullkomligt klart fastlagt. Det är ingen skröna eller så. Jag är personligen skakad av den historien. Tänk att man kan se saker och ting sextio mil bort! Då är det inte bara fantasi eller poesi detta med andeskådning. Då finns det ett visst allvar med. Kanske har människan en begåvning av ett annat slag som vi har försummat som vi kan upparbeta. Vetenskapen vet fortfarande inte allt om människan.

Swedenborg var allt annat än skeptiker. Han var fullkomligt förvissad om att han färdades i himlen och helvetet. Det han beskrev av andevärlden var i hans uppfattning verkligt.”

De flesta av oss skulle efter föreläsningen kunna instämma i Sigrids ord: ”Han förförde oss med sin charm”. En tanke som slog mig medan jag lyssnade var att det inte bara är araberna som har en profet. Vi svenskar har vår: Swedenborg. Efter Carl-Görans inspirerande genomgång av denna profets liv och tänkesätt företog vi en gemensam promenad till graven i Domkyrkan. Där talade han om hur Swedenborgs försvunna kranium, som en engelsk frenolog lagt beslag på, slutligen kom till rätta.

Den svenske konstnären och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917), som jag intresserat mig mycket för, var djupt påverkad av Swedenborgs lära. Aguéli inträder i sufismen, islams mystik, men fortsätter att vörda Swedenborg. År 1906 skriver han till sin mor från Kairo:

”Jag arbetar på ett arbete om de hemliga lärorna i orienten o då [när det blir färdigt] skall man få se huru stora likheter det är mellan Swedenborg o den heliga skaran av stora själar, jag talar om helgonen o. gudsmän som ännu idag beskydda den vanlige dödlige då han lämnar världen o närmar sig Gud då man ser huru detta andliga ätteled går ifrån de hemliga lärorna i Egyptens, Assyriens o Indiens tempel för att stråla som klarast hos de så kallade fakirerna o. dervischerna.”

Det finns, menar Aguéli, en kontinuitet mellan det forna Egyptens ”hemliga läror” och dervischerna och fakirernas, det vill säga sufiernas, läror. Redan under antiken uppfattades Khem, ”det svarta landet”, som urhemmet för magi och hemlig kunskap. Ordet alkemi sägs komma från det egyptiska namnet på Nilens fruktbara svarta slam, khem. Det finns ett ordspråk från Talmud som säger att all världens magi är uppdelad i tio delar; Egypten har fått nio delar och resten av världen delar på den återstående delen. Egyptologen Okasha El Daly har i sin banbrytande forskning kommit fram till att egyptiska sufier under medeltiden var mycket intresserade av det forna Egyptens religion, i synnerhet magi, alkemi och läkekonst. Några av dem kunde, långt före Champollion, åtminstone bristfälligt förstå hieroglyfer. Det är därför inte helt osannolikt att det forna Egyptens magi, alkemi, astrologi och medicin levt vidare i olika former bland dervischerna.

Läs:

Från Offerdal till Persien. Samtal med Carl-Göran Ekerwald

Skotsk sufi besökte Uppsala

Advertisements

9 reaktioner på ”Carl-Göran Ekerwald förförde oss med sin charm

  1. Herman von Rescht

    Om man vill fortsätta i de gamla egyptiernas spår och Hermes Trismegestos spår så kan man lika gärna gå med i frimureriet. Det hela med Agueli blir rätt poänglöst, såvida studiegruppen inte vill göra sig till en öppen ordenssällskap med uppdraget att spela en vänsterflank åt frimureriet. Att försöka skrapa ihop stöd från kommunister och socialister för det ”antiimperialistiska lägret” i mellanöstern och förena islam med socialism i en sorts islamsocialism mot den högerkonservativa wahabismen är onekligen ett intressant att alkemistiskt politiskt experiment. Jag tror Augeli skulle ha större nytta av Torbjörn Säfves kunskaper i boxning än hans sufism för att ha en chans till den guldmedalj som heter Palestina, eller snarare palestinapolitik. Fast jag tvivlar på att det skulle locka någon, skapa någon ”fight” och än mindre leda till äkta guld. Snarare något röd-grön sörja med en tunn guldbeläggning. Men det är alltid något och något, typ kattguld, är bättre än ingenting.

  2. Iranier

    Hej Mohammad
    Jag ville bara gratulera dig för de iranska framgångerna under OS 😀
    Hoppas det blir ännu mer framgångar nu när fri brottningen och Takwando sätts igång vilket det borde bli eftersom vi har varit duktiga i dessa grenar.

    1. Herman von Rescht

      Varför tycker du det? Omar själv verkar vara en hängiven anhängare av ordensväsendet. Vill han framhäva någon som en framstående person i positiv bemärkelse så lyfter han fram dennes medlemskap i just olika ordnar. Det är som om det är en persons beroende till ordensväsendet som bestämmer om man ska ta den person på allvar. De muslimska församlingarna däremot delar inte samma positiva syn på ordensväsendet och hemliga sällskap. Man kan på goda grunder påstå att förruttnelseprocessen inom den islamiska världen tog riktigt fart när ”islam” hamnade i händerna på auktoriteter som stod nära dessa sällskap och utvecklades till islamismer av olika slag.På ett sätt skulle det behövas ett kalifat för att sätta stopp för eländet. Därmed inte sagt att de gamla var bra eller att jag skulle vilja ha dem tillbaka. Som Arabernas Konung kan jag tänka mig att utse en kalif åt muslimerna.

      Herman von Rescht – Ramadan 1433.

  3. Herman von Rescht

    Apropå Swedenborg och alkemi, så hade Iran en magisk kväll i tisdags natt, två guld och två silver i tre olika grenar.Bilder av firande iranier i London.

    http://www.bbc.co.uk/persian/sport/2012/08/120809_l41_l2012_pics_iranian_cheerful_olympics.shtml

    Bilderna visar hur mycket Iran betyder för iranier. Guld regnar över nationer. Apropå ”nationer”, det sägs att om man träder in i Norrlands Nation i Uppsala, blir man ung på nytt. Jag råkade vara där på en konferensmiddag i höstas. Det är därför jag blivit odödlig.

    Ikväll är det natten till 21 Ramadan, och det är en av nätterna där ens öde bestäms. Ikväll fick jag ett fantastiskt uppslag – ja ett genombrott i min forskning – till ett papper att presentera på en konferens nu i höst. Jag tänker gå för guld. 🙂

  4. Pingback: Aase Fridegård berättar om sin pappa « Nya Il Convito

  5. Jag rekommenderar författarens minnen samlade i Skogsvaktarns pojke, Norstedts, 2002. De sista raderna innehåller ett litet lustigt nödrim, men sammanfattar våra liv:

    Vårt liv är en färd
    genom vinter och natt.
    Vi söker en väg,
    men himlen är svart.

  6. Pingback: Sigrid Kahle har gått bort | Nya Il Convito

  7. Pingback: De vackraste verserna kom aldrig på pränt. Något om Satansverserna | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s