Fritz Lindströms porträtt av Ivan Aguéli

Detta porträtt målades av Fritz Lindström.  Året var 1898, platsen Paris. Människogestalten har något oskarpa konturer, som om den vore en del av – och träder fram ur – rummet. Hans inåtvända ögon ser på oss, men ser oss inte. Man anar att han i stället blickar in en annan värld – demonernas och änglarnas underbara och skrämmande värld. Det är något kattlikt över hans vitt lysande ögon. Kattens pupiller blir som bekant runda och mycket lysande i mörkret. Det egyptiska ordet för katt är mau, som betyder en seende. Den som ser på oss är en slags kattmänniska, till hälften människa och till hälften katt. Många av oss har någon gång träffat på en katt som reser på sig, klöser och tumlar runt så att man tror att den leker med något. Men när man närmar sig för att undersöka vad som försiggår märker man där inte finns något garnnystan eller någon annan fysisk sak heller. Katten leker med en osynlig kamrat. Det verkar som om gränserna mellan de synliga och de osynliga världarna inte är lika oöverstigliga för dem som för oss andra.

I J. K. Huysmans roman Là bas (1891) är huvudpersonen Durtal bjuden på middag hos sin vän, läkaren des Hermies. I ett samtal om ockulta fenomen kommer de in på existensen av immateriella väsen i lufen, så kallade elementarer. Gévingey, som är astrolog, säger: ”Rymden är befolkad av mikrober; skulle det vara förvånande att den också vimlade av andar och larvae? Både vatten och vinäger överflödar av mikroskopiska djur som vi kan se just i mikroskop, varför skulle inte luften, onåbar för människans syn och instrument, myllra som de övriga elementen, av mer eller mindre kroppsliga väsen och embryon i olika stadier av mognad?” Varpå hustrun till den fromme klockaren Cairhax, en av gästerna, svarar: ”Det är kanske därför katter plötsligt tittar ut i tomrummet och nyfiket betraktar något som passerar och som vi inte kan se.”

Katter trivs bäst på natten då de tassar runt med sina glödande ögon i månljuset. Egyptierna framställde månen under bilden av en katt, ty månen är efter skymningen himlens seende öga, och katten är hans motsvarighet på jorden. De hölls för heliga av det gamla Egyptens präster likväl som av araben Muhammed, islams profet. Sufierna, islams mystiker, vördar dem. I Europa säger man att katten är häxans spiritus familiaris. Den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft, lärjunge till Poe och Baudelaire, skriver att katten är ”gåtfull och står nära sällsamma ting som människor inte kan se.” Katten är vidare ”det gamla Egyptens själ och bär på sägner från glömde städer i Meroë och Ofir. Han är besläktad med djungelns härskare och arvinge till det urgamla och hotfulla Afrikas hemligheter. Sfinxen är hans kusin och han talar hennes språk; men han är äldre än sfinxen och minns vad hon har glömt.”

Mörkerseende innebär i kattmänniskans fall förmågan att, liksom gestalten i Lindströms målning, se igenom maya, tingens slöjor. Den typiska kattmänniskan skiljer sig i flera avseenden från den typiska hundmänniskan. Katten spinner, hunden skäller. Katten är introvert, hunden extrovert. Katten är individualist, hunden kollektivist. Hunden är ett dagdjur, katten ett nattdjur. Exoterismen, religionernas yttre läror, lärs ut om dagen till vem som helst, medan esoterismen, religionernas inre läror, lärs ut om natten till de få och utvalda. Människan är, som så många psykologer, poeter och mystiker vittnat om, en annan om dagen än om natten.

Kattmänniskan med de lysande ögonen heter Ivan Aguéli och är en svensk konstnär. ”Han var bara aktivitet och ande”, skriver Fritz Lindström om sin modell, ”en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass”.  [1] Men Aguéli var inte bara konstnär. Han var vad Ernst Jünger kallade psykonaut, en som färdades inåt genom själens nattliga landskap och noggrant registrerade vad han såg, hörde och kände. Färden var stundtals farlig. Det som utmärker psykonauten är att han inte vill låta någon erfarenhet gå till spillo. Han ser livet som en livsviktig expedition. Information som samlas in genom observationer och experiment får inte hanteras lättvindigt: den ska mätas, vägas och förvaras för framtida studium. Psykonauten tar sin forskning om de inre världarna på lika stort allvar, om inte större, som astronauten sin forskning om de fjärran världarna – rymdens planeter och stjärnor.

I sin ungdom for Aguéli till Paris för att studera målarkonsten under Emile Bernard. Han blev teosof och trädde in i logen Ananta. En av de tongivande medlemmarna i logen var M. Jacques Tasset. När denne många år senare tittade på Fritz Lindströms porträtt sade han: ”Det ger fullkomligt hans väsen, så som jag älskade honom och minns honom. Dessa ögon som tycks blinda för världen, för människorna, men se inåt – det är just sådan han såg ut, när han sökte tränga in i dämonernas värld, den värld som vi känna från Eneidens VI. Bok. Det var den tid då den ockulta vetenskapen upplevde sin pånyttfödelse”. [2]

Profeten Muhammeds undervisning kan delas upp i två delar – en yttre och en inre. Den yttre gav han om dagen för de många och den inre om natten för de få. Exoterismen hör ihop med dagen och det öppna och kravlösa, esoterismen hör ihop med natten och det slutna och hemliga. Exoterismen hör vidare ihop med språklig exakthet och tydlighet, esoterismen med symboler, allegorier och metaforer. Exoterismens geometriska figur är fyrkanten, esoterismens cirkeln. Exoterikern är koleriker, esoterikern melankoliker. Exoterikern sätter handlandet före kontemplationen, esoterikern sätter kontemplationen före handlandet. Katten, nattens djur, uttrycker sig genom att spinna medan hunden, dagens djur, uttrycker sig genom att gläfsa. Med risk för att generalisera: exoterikern en hundmänniska, esoterikern en kattmänniska. Eller för att tala i gnostiska termer: kattmänniskan är pneumatiker, hundmänniskan hyliker.

I Indien möter Aguéli en honkatt som jamande beklagar sig inför honom. Kattan tycks ha det besvärligt. Han har inte hjärta att lämna den. ”Den som hatar kattor blir sällan lyckelig”, säger den svenska folkvisdomen.  [3] Han köper henne en stor getkotlett som hon slukar i ett nafs. Kattan blir Aguélis följeslagerska. Han ger henne det arabiska namnet Mabrouka, ”den välsignade”, men ofta kallar han henne bara ”min stackars lilla katta”. Men när han är arg på henne kallar han henne ”denna stackars idiot till katta”, ”en verklig elaking” och till och med ”sköka” och ”gatslinka”! Aguéli hade som vi sett, liksom för övrigt varje annan människa, både angenäma och mindre angenäma drag och förmådde inte alltid leva upp till sina ideal. I Paris bodde han hos djurbeskyddarinnan Madame Marie Huot. Hon har alltid minst ett tjugotal katter hos sig. De båda gick ibland ut på nätterna för att rädda herrelösa eller svältande katter i parken kring Musée de Cluny och ta dem med sig hem. Aguéli var en kattmänniska och i katterna såg han sina små släktingar. Detta medlidande, som för Gunnar Ekelöf bara är ett obegripligt och löjligt ”daltande”! [4]

[1] Brev från Fritz Lindström till kamrer H. Billman i Västerås den 2 mars 1920 (Gauffin, vol. II, s. 37)
[2] Gauffin, vol. I, s. 62-63
[3] Johan J. Törners, Samling af widskeppelser, s. 154, nr 1025, sammanställd 1737-1787, tryckt 1946
[4] Ekelöf, Ivan Aguéli, s. 8, 1944

Annonser

En reaktion på ”Fritz Lindströms porträtt av Ivan Aguéli

  1. Pingback: Lovecraft kallade sig muhammedan som barn | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s