En episod från mitt uppvaknande

Medan jag fortfarande var dåsig och något rusig av fundamentalismens giftiga opium hade jag en mejlväxling med en nyfunnen vän. Han var en av mycket få muslimer som sökte min bekantskap trots att jag nästan omedelbart efter min ”radikalisering” 2009 hade blivit svartlistad av de flesta ”moskémuslimer” på grund av bristande ”renlärighet”. Jag var ju sufi och därmed ”kättare”.

Jag upprättade en mejlinglista för att sprida mina nya ”radikala” idéer. Ganska snart efter mitt ”avfall” insåg jag att jag måste klargöra skillnaden mellan min egen sorts ”upplysta” och ”sufiska” islamism och talibanernas och Al-Qaidas hårda och primitiva islamism. Detta blev särskilt viktigt efter självmordsattacken i Stockholm julen 2010.

På mejlinglistan skickade jag ut ett videoklipp från Youtube med en kvinna som blev piskad i Sudan. Jag förväntade mig att alla skulle äcklas och ta starkt avstånd från denna typ av ”shariastraff”. Till min förvåning ansåg min nye vän att detta inte var något att förfäras över. Det var helt i sin ordning. Här var alltså en kvinna som skrek av smärta och bad om nåd. Som krälade i stoftet och förgäves försökte värja sig mot den vinande piskan.

Palestiniernas elände var förvisso upprörande. Men var svaret på Palestinafrågan verkligen en religiös ideologi med totalitära inslag? Jag började tvivla. Jag gjorde mitt bästa för att utveckla en mer ”upplyst” islamism, och försökte även hitta förebilder för en sådan ute i världen, men jag kände att jag ville ha mer än en finputsning av fasaden, jag krävde till exempel ett totalt avståndsstagande av kropps- och dödsstraff.

Jag undrade om dessa muslimer i Sverige, somliga av dem konvertiter, som anser att stening, stympning och prygel är lämpliga straff, själva verkligen skulle ha hjärta att stena en medmänniska? Jag har svårt att tro det. Jag tror att den dagen de verkligen står ansikte mot ansikte med sitt offer bryter de ihop. Det hoppas jag åtminstone.

Skillnaden mellan vad de uppfattar att religionen kräver och verkligheten är för stor. Det går inte att bara blunda för att dessa straff finns föreskrivna i religionens normerande grundtexter. Därför borde det vara teologernas ansvar att komma med trovärdiga lösningar på hur man som muslim ska förhålla sig till dem. Det gör de inte. Ingen vågar vara först. Man är rädd för att bli utesluten ur den islamiska gemenskapen.

De bortförklaringar som en del ”upplysta” teologer kommer med, som att dessa straff bara får utmätas under vissa omständigheter och endast om vissa stränga villkor uppfyllts, räcker inte. För mig finns det inga omständigheter i världen som kan rättfärdiga att en människa stenas, stympas eller piskas, såsom den där stackars kvinnan i Sudan.

Annonser

6 reaktioner på ”En episod från mitt uppvaknande

  1. bashar

    Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade inga hämndbegär.
    ”Vem som än går in i Abu Sufyans hus är i säkerhet”.

    Vi har även hört berättelsen om då Ali, må Gud vara nöjd med honom, lät bli att döda en krigare som hade spottat honom i ansiktet. Skräcken för att handla under hämndlystenhet lät honom avstå.

    Ändå upprättade dessa män kroppsstraff.

    Jag tror inte kroppsstraff är lösningen på brottslighet, men det har ändå en avskräckande roll.

  2. V.D

    Det här är Allahs ord, världens skapare och härskare.

    [24:2] STRAFFET för äktenskapsbryterskan och för äktenskapsbrytaren är hundra piskrapp för var och en; och låt inte medkänsla med dem avhålla er från att följa Guds lag, såvida ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Och se till att några troende bevittnar bestraffningen.

    Det här är Mohamed Omars ord, en man som uttrycker kufr vardagligen.

    ”Jag började tvivla. Jag gjorde mitt bästa för att utveckla en mer ”upplyst” islamism, och försökte även hitta förebilder för en sådan ute i världen, men jag kände att jag ville ha mer än en finputsning av fasaden, jag krävde till exempel ett totalt avståndsstagande av kropps- och dödsstraff.”

    1. Mohamed Omar

      Vad ska jag säga? Jag försökte också som du att fly från verkligheten. Jag ville inte lyssna på mina vänners goda råd och du kommer förmodligen inte heller att lyssna på mina. Fanatismen är en sjukdom som man måste växa ifrån själv, i sin egen takt, när man själv känner sig tillräckligt stark att ta sig ur den.

  3. Björn

    Man ska ha i åtanke att dessa texter skrevs ner i en annan tid, med en annan kulturell kontext än den vi har att göra med idag. Eller är det kufr och haram att tänka så? Nåja, det gör ju mig detsamma, jag är inte muslim.

    Religion handlar om (eller bör i alla fall handla om) andlighet. Om det många kallar för Gud verkligen existerar, så torde dennes hela och sanna natur stå så långt bortom människans fattningsförmåga att det vore enfaldigt att tro att denne faktiskt skulle diktera småaktiga och världsliga ting som spö- och dödsstraff. Det har också väldigt lite med den personliga relationen till det gudomliga att göra, vilket borde vara kärnan och essensen i varje genuin andlig tradition.

    För övrigt, fundamentalister som tar patent på sanningen, är inte det rent kätterskt? Hur kan en människa tro sig veta något om Guds yttersta vilja? Det är tecken på högmod, och på sätt och vis någon form av avgudadyrkan (shirq?) då man projicerar världsliga värderingar på Gud.

  4. Pingback: ”De verkligt hårdföra fundamentalisterna har hela tiden betraktat mig som hedning”. Jag blir intervjuad av Guido Zeccola « Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s