Det våras för gravskändarna. Wahhabiternas förstörelse av Timbuktu

En tragedi utspelas just nu i den mytomspunna ökenstaden Timbuktu. Gamla helgongravar och andra minnesmärken vandaliseras av en grupp ilskna fanatiker som kallar sig ”Ansar Din”.

Varför? Hur kan man göra något sådant? Detta är ju islamiska helgongravar och islamiska minnesmärken.

Förklaringen är att muslimer är uppdelade i flera olika grupper som bär på olika tolkningar av religionen. Det pågår en konflikt om vem som representerar “riktig” islam. De som just nu skändar gravar i Timbuktu är wahhabiter.

Wahhabismen är uppkallad efter sin grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab som levde på den arabiska halvön på 1700-talet (1703-1792). Han ansåg att muslimernas vördnad för helgon var en form av ”avgudadyrkan” och måste bekämpas. Han medverkade själv till att gravar förstördes.

Wahhabismen växte i styrka sedan Muhammed ibn Abd al-Wahhab år 1740 ingått en pakt med rövarhövdingen Ibn Saud. Rörelsen blev alltmer militant och började döda och plundra andra muslimer som man kallade ”gravdyrkare”.

Efter mer än hundra års strider lyckades wahhabiterna slutligen få kontroll över de heliga städerna Mecka och Medina och kunde år 1932 utropa kungariket Saudiarabien.

I ett tusen fyra hundra år hade muslimer från hela världen byggt vackra gravmoskéer och monument i städerna. Den islamiska civilisationens alla estetiska traditioner fanns representerade. Allt detta förstördes.

Förstörelsen av Mecka och Medina hör utan tvekan till de allra värsta kulturella tragedierna i mänsklighetens historia. Men är föga uppmärksammad.

När olja upptäcktes i Saudiarabien började man använda pengarna för att sprida wahhabismen utomlands. Den saudiska missionen nådde till slut jordens alla hörn, även till det avlägsna Sverige.

Den arabiska våren har gett wahhabismen vind i seglen. I alla länder där ”våren” dragit fram har gravar skändats. I Libyen, Tunisien och Egypten har wahhabitiska grupper fått mer att säga till om.

Det är i denna kontext man måste se den religiösa vandalismen i Timbuktu. När svenska medier skriver att ”islamister förstör helgedomar i Mali” leder till det mer förvirring än förståelse. Varför skulle ”islamister”, underförstått de mest trogna muslimerna, förstöra islamiska helgedomar?

Det är först när man känner till den wahhabitiska läran och dess historia som händelserna blir begripliga. När man kallar gravskändarna i Mali för ”islamister” antyder man att de skulle vara ”politiska muslimer”, det vill säga att de prioriterar politisk aktivism. Så är icke fallet.

För wahhabiterna är den religiösa renlärigheten huvudsak, politiken en bisak. Wahhabismen är i första hand en religiös rörelse, en sekt. De har ingen känsla av samhörighet med muslimer utanför gruppen utan betraktar dem som kättare, så kallade ”gravdyrkare”.

För wahhabiterna är frågan om ”gravdyrkan” mycket mera central än Palestinafrågan eller frågor som kolonialism, underutveckling, fattigdom, analfabetism, miljöförstöring och diktatur.

”Ansar al-Din kommer i dag att förstöra var enda helgongrav i staden. Samtliga utan undantag”, uppgav rörelsens talesperson Sanda Ould Boumama för nyhetsbyrån AFP.

Vad tycker de islamiska organisationerna i Sverige om saken? Deras tystnad är talande.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s