Ivan Aguéli om Kalevala

Jag har nu läst Kalevala i fransk öfversättning, efter att hafva läst på originalspråken en stor del av Bibeln, Hamasa (arabiska folksånger), Schahname o. Ramayana, ända till (…), koptiska munkmartyrer o. Etiopiska konungaböcker. Men knappt någonsin har jag haft en så äkta konstnjutning – Bibeln o. Hamasa undantagna – som från Kalevalas storslagna fresker. Den påminner mig om allt möjligt. Indiska epos som lif o. energie, men mera lugnt, mera harmoniskt, om semitiska traditioner, om lufthvalfvets pelare, om tusen o. en natt med dess dueller på trollformler, om Homérus, men mycket vackrare än Homérus. Som bildframkallningskonst är Kalevala ett af världens förnämsta mästerverk. Men den är också något mera. Den är nordiska naturens initiationsbok o. Katedral. Jag skall annorstädes tala om Kalevala som art literaire. Här, med allra största försiktighet, om dess symbolik. Tänk dig Wäinämöinen, hjälte o. vis, en sorts mänsklighetens öfverste präst, en sorts Adam Gadmon, den gamle i tiden nära Urljuset. Tänk dig Ilmarinen, den sanna vetenskapen, klokheten gifvande visheten medlen, instrumenten, för sitt ordnande verk på jorden; Vipunen, sorts Pan, den ende som alltid svarar rätt då man frågar rätt om naturens hemligheter. Lemminkäinen, hjälte o. poète, som gör att träden, i sig sjäfva kanhända sterila, bära guldfrukter, som förvandlar den gråa sanden till perlor, men som frambringar oläten då han olyder Wäinämöinen, o. slutligen Sången, Kantele som tjusar hela universum, gudarösten, som tvingar hela människan, alla hennes begär, hennes aspirationer, hennes lifsverksamhet, andlig som lekamlig, ända ifrån solen i hennes själ till larverna i hennes jord, o. Trollen i hennes tankar till andaktsfull tystnad, till hörsamhet, till lydnad.

Fortsätt läsa ”Ivan Aguéli om Kalevala”

Annonser

Fritz Lindströms porträtt av Ivan Aguéli

Detta porträtt målades av Fritz Lindström.  Året var 1898, platsen Paris. Människogestalten har något oskarpa konturer, som om den vore en del av – och träder fram ur – rummet. Hans inåtvända ögon ser på oss, men ser oss inte. Man anar att han i stället blickar in en annan värld – demonernas och änglarnas underbara och skrämmande värld. Det är något kattlikt över hans vitt lysande ögon. Kattens pupiller blir som bekant runda och mycket lysande i mörkret. Det egyptiska ordet för katt är mau, som betyder en seende. Den som ser på oss är en slags kattmänniska, till hälften människa och till hälften katt. Många av oss har någon gång träffat på en katt som reser på sig, klöser och tumlar runt så att man tror att den leker med något. Men när man närmar sig för att undersöka vad som försiggår märker man där inte finns något garnnystan eller någon annan fysisk sak heller. Katten leker med en osynlig kamrat. Det verkar som om gränserna mellan de synliga och de osynliga världarna inte är lika oöverstigliga för dem som för oss andra.

I J. K. Huysmans roman Là bas (1891) är huvudpersonen Durtal bjuden på middag hos sin vän, läkaren des Hermies. I ett samtal om ockulta fenomen kommer de in på existensen av immateriella väsen i lufen, så kallade elementarer. Gévingey, som är astrolog, säger: ”Rymden är befolkad av mikrober; skulle det vara förvånande att den också vimlade av andar och larvae? Både vatten och vinäger överflödar av mikroskopiska djur som vi kan se just i mikroskop, varför skulle inte luften, onåbar för människans syn och instrument, myllra som de övriga elementen, av mer eller mindre kroppsliga väsen och embryon i olika stadier av mognad?” Varpå hustrun till den fromme klockaren Cairhax, en av gästerna, svarar: ”Det är kanske därför katter plötsligt tittar ut i tomrummet och nyfiket betraktar något som passerar och som vi inte kan se.”

Katter trivs bäst på natten då de tassar runt med sina glödande ögon i månljuset. Egyptierna framställde månen under bilden av en katt, ty månen är efter skymningen himlens seende öga, och katten är hans motsvarighet på jorden. De hölls för heliga av det gamla Egyptens präster likväl som av araben Muhammed, islams profet. Sufierna, islams mystiker, vördar dem. I Europa säger man att katten är häxans spiritus familiaris. Den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft, lärjunge till Poe och Baudelaire, skriver att katten är ”gåtfull och står nära sällsamma ting som människor inte kan se.” Katten är vidare ”det gamla Egyptens själ och bär på sägner från glömde städer i Meroë och Ofir. Han är besläktad med djungelns härskare och arvinge till det urgamla och hotfulla Afrikas hemligheter. Sfinxen är hans kusin och han talar hennes språk; men han är äldre än sfinxen och minns vad hon har glömt.”

Fortsätt läsa ”Fritz Lindströms porträtt av Ivan Aguéli”

Varför är många muslimer så ointresserade av att göra studiebesök i kyrkor?

Under de många år som jag har umgåtts med religiöst aktiva muslimer i moskéerna har det slagit mig hur lite de flesta av dem vet om andra religioner. Jag har många gånger hört muslimer säga att kristna ”tillber tre gudar”. Jag har hittills inte träffat en muslim i Sverige som på allvar har försökt förstå hur de kristna själva uppfattar treenighetsläran.

Men det var bara ett ganska harmlöst exempel. Det finns hur många som helst. Det viktiga är inte enskilda anekdoter om vissa muslimers fördomar utan den anda av förakt för andra religioner som, med få undantag, genomsyrar en stor del av det tongivande moskéfolkets sätt att tänka.

Det är omöjligt att umgås med aktiva muslimer i moskéerna utan att förr eller senare stöta på detta förakt. Det finns förstås hyggliga muslimer som behandlar kristna med respekt men man kan inte komma ifrån att föraktet ändå är utbrett och är ett problem.

Den stora boven är wahhabismen, en sekt som uppstod på 1700-talet och som spridits över hela världen med hjälp av saudiska oljedollar. Det är inom wahhabitiska miljöer man finner de värsta attityderna mot andra religioner, men, och detta är viktigt, även mot andra muslimer.

Om det bara vore så att det var enskilda lekmän som stod för denna, låt oss kalla det fobi, skulle inte problemet vara lika stort. Tyvärr är det inte så. Föraktet för andra religioner förkunnas av de religiösa ledarna från predikstolarna. Man hånar andra religioner och gör verbala karikatyrer av deras läror.

Vad är då skillnaden mellan de tokkristna som påstår att muslimer ”tillber en mångud” och tokmuslimerna som påstår att kristna ”tillber tre gudar”? Är de inte lika goda kålsupare? Skillnaden är den att de tokkristna är en liten ynklig minoritet medan tokmuslimerna inte ens är tokiga med muslimska mått mätt, utan snarare utgör mainstream.

Fortsätt läsa ”Varför är många muslimer så ointresserade av att göra studiebesök i kyrkor?”

”De verkligt hårdföra fundamentalisterna har hela tiden betraktat mig som hedning”. Jag blir intervjuad av Guido Zeccola

Det har gått ungefär tre år sedan jag kom ut som ”radikal muslim” med en artikel i Expressen, ”Gaza har gjort mig radikal” (9/1 2009). Sedan dess har jag förändrats en hel del. Jag vill inte längre kalla mig islamist och har gett upp mina försök att skapa en ”upplyst” islamism. Jag har också återgått till det kritiska förhållningssätt till religion som jag hade innan. Men denna gång tror jag att jag har mer kunskap och erfarenhet och är mindre tvehågsen och inte lika rädd för att bli utfryst av den muslimska gruppen. Jag har också bett om ursäkt för att jag har torgfört antisemitiska idéer. När jag stolt deklarerade min ”antisionism” 2009 visste jag varken vad sionism eller antisionism var för något. Nu vill jag studera Palestinafrågan i lugn och ro och förhoppningsvis kunna bidra med en rationell och pragmatisk kritik utan att förstöra debatten med svartvita och kategoriska påståenden. Guido Zeccola, chefredaktör på Tidningen Kulturen, har intresserat sig för min utveckling och ställde mig följande frågor.

GZ: Omar, du har varit en hyllad poet, författare och essäist i många år. Du var till och med med i den svenska PEN-klubben. Plötsligt hände något med dig efter massakern i Gaza i december 2008. Händelserna i Gaza upprörde hela världen men du gick så att säga över gränsen. Varför gjorde du det?

MO: Gazamassakern utlöste undertryckta känslor som oroat mig under en lång tid. Jag kände att jag anpassade mig efter andra, att jag inte var mig själv. Jag har också sedan ungdomen lidit av en självdestruktiv och självföraktande sida. Det har gjort att jag ibland haft svårt att trivas i det trevliga och artiga umgänget. Jag kände mig som en bedragare där jag satt på de småborgerliga middagarna. Tänk om de visste vilket monster jag är!, kunde jag tänka. Jag tror att denna sida har sitt ursprung i olycklig kärlek.

Det fanns någon inom mig som inte ville tro att det fina och trevliga kunde vara sant, som ser det vackra som en falsk yta. Det var en inre röst som sade: ”Du luras, du är rutten på insidan. Du förtjänar inte att bli omtyckt. Allt är ett ynkligt spel. Det är fånigt och falskt. Bara den som lider, bara den som blir hatad är sig själv och äkta”.

Fortsätt läsa ””De verkligt hårdföra fundamentalisterna har hela tiden betraktat mig som hedning”. Jag blir intervjuad av Guido Zeccola”

Självmordsattacken i Stockholm. Några reflexioner.

Den 11 december 2010 skakades Sverige av den första självmordsattacken i vårt land någonsin. Den irakisk-svenske terroristen Taimour Abdulwahab utlöste sin sprängladdning på Bryggaregatan i Stockholm. Hans plan var att ha ihjäl så många oskyldiga julhandlare som möjligt. Men något gick snett. I Taimours ögon förtjänade inte dessa män, kvinnor och barn, bland dem muslimer, att leva. De tillhörde nämligen inte hans sekt, wahhabismen, och var därför legitima måltavlor.

Denna perversa form av islam, wahhabismen, var det som motiverade och drev Taimour till att utföra sitt vansinnesdåd. Han hade likt många andra förvirrade, rotlösa invandrarungdomar i Sverige sökt sig till islam i hopp om trygghet, gemenskap och en tydlig identitet. Men i de muslimska miljöerna hade han i stället för kloka förebilder kommit i kontakt med ungdomar som hatade inte bara det svenska samhället, utan även alla muslimer som inte var som dem. I stället för att bli en mogen, hel människa skulle han bli uppfylld av arrogans och hat.

Tyvärr är wahhabismen den mest synliga formen av islam bland ungdomar i Sverige idag. Åtminstone för dem som har sunnitisk bakgrund. Wahhabismen har ju växt fram ur sunniislam. De flesta utåtriktade moskéer, organisationer och hemsidor är tydligt influerade av wahhabismen. Det beror på wahhabismens ekonomiska och politiska makt. Denna sekt är nämligen sedan 1930-talet upphöjd till statsreligion i det oljerika Saudiarabien. När en ung muslim i Sverige bestämmer sig för att bli religiös är risken stor att det är en wahhabitisk grupp han hamnar i, och vill han senare förkovra sig i religionen är risken stor att det är till en skola i Saudiarabien han reser, mer specifikt till den wahhabitiska imamfabriken, ”universitetet” i Medina.

Fortsätt läsa ”Självmordsattacken i Stockholm. Några reflexioner.”

Annika Borg, Helle Klein och den antisemitiske syndaren

Efter Uppdrag gransknings avslöjande reportage om den så kallade ”familjerådgivningen” i svenska moskéer skrev jag en artikel (17/5 2012) som gick ut på att verkligheten var ännu värre än vad som framgick i programmet. Det är den, och det vet jag eftersom jag vistats i moskéer i många år.

Den charmiga prästen, författaren och debattören Annika Borg hänvisade till min artikel i ett inlägg på bloggen Kristen opinion (20/5 2012).

”En annan röst i debatten är Mohamed Omar, som nu lämnat islamismen. Omar skriver om hur wahhabismen är det stora hotet mot en svensk islam, och menar att de samfund/föreningar som motarbetar våra grundläggande värderingar ska förlora sina statsbidrag.”

Företrädare för islamiska organisationer i Sverige, vars arbete mest tycks gå ut på att vifta bort kritik med löjliga bortförklaringar så att verksamheten i moskéerna kan fortsätta ostörd, skyllde på att de så kallade ”familjerådgivarna” led av bristande kompetens! Annika svarade: ”Men att man inte ska slå andra människor och inte heller tvinga dem till sex är inte en fråga om kompetens.”

När hon skrev detta i maj var jag fortfarande nedsmetad med antisemitiskt träck. Annika Borgs meningsmotståndare i den inomkyrkliga debatten tog därför genast chansen. Helle Klein på den kristna tankesmedjan Seglora utropade att ”Kristen Opinion går över gränsen” som lyfter fram ”antisemiter”.

”Den medialt kända prästen och Sensusmedarbetaren Annika Borg lyfte nyligen fram den ökände debattören Mohamed Omar i sin diskussion om imamers ansvar i Sverige. Sedan Omar gjort avbön från islamismen är han tydligen välkommen in i värmen igen enligt Borg, fastän han inte på något sätt har backat från sina många antijudiska uttalanden och aktiviteter.” (30/5 2012)

Fortsätt läsa ”Annika Borg, Helle Klein och den antisemitiske syndaren”

Den svenske Al-Qaidaledaren och något om wahhabismen

I oktober 2008 rapporteras i flera tidningar att en 43-årig svensk medborgare dödats av amerikanska soldater i Irak. Han kallas för ”Al-Qaidasvensken” men hans alias inom den egna kretsen av terroristsympatisörer var ”Abu Qaswara”. Han hade befunnit sig i en misstänkt byggnad. När koalitionsstyrkorna skulle ta sig in för att rekognoscera uppstod en eldstrid. Abu Qaswarah sårades och detonerade då sin självmordsväst. Förutom sig själv dödade han tre kvinnor och tre barn.

Innan den ödesdigra resan till Irak hade den svenske självmordsbombaren varit bosatt i en Stockholmsförort där han, enligt Säpo, lett ett nätverk som stött terrorverksamhet i Afghanistan, Irak och Nordafrika. Han färdats till Irak under förevändningen att ”göra jihad”. I hans fall innebar det att strida mot den irakiska militären och polisen och mot alla andra muslimer – shiiter såväl som sunniter – som inte delade hans tolkning av islam. Vad var det för en tolkning?

Abu Qaswara, liksom många av hans gelikar inom den löst sammanhållna rörelse som brukarbetecknas Al-Qaida, tillhör wahhabisekten. Ur denna sekt har det växt flera grenar. Han tillhörde den ”jihadistiska” grenen, det vill säga de som anser att väpnat uppror är ett tillåtet sätt upprätta en i deras mening sant islamisk stat.

Timothy Winter (Abdal-Hakim Murad), en framstående muslimsk akademiker vid Cambridgeuniversitet, konstaterar i en artikel som publicerades strax efter terrordåden i London den 7 juli, att, “… al-Qaida har sina rötter i wahhabismen”. Han skriver att, “strikta wahhabiter betraktar de vanliga sunniternas teologi och fromhet som kufr (otro). Följaktligen har wahhabitiska extremister inte tvekat att döda muslimer, inklusive teologer av hög rang; muslimer har faktiskt alltid varigt al-Qaidas främsta offer”. Det spelar ingen roll hur mycket de saudiska religiösa ledarna försöker förneka det uppenbara. “Det är i den wahhbitiska teologins kontext som Usama bin Ladin och hans beundrare verkar”, skriver Winter.

Fortsätt läsa ”Den svenske Al-Qaidaledaren och något om wahhabismen”