Ronny Ambjörnsson om sufismen och den ordlösa insikten

Följande skildring av sufismen är hämtad ur idéhistorikern Ronny Ambjörnssons bok ”Tankens pilgrimer” (2002), den andra delen i det planerade fyrbandsverket ”Europas idéhistoria”, s. 102-107.

Med sufism avses en muslimsk form av mystik, som utvecklades under de första abbasidernas tid och som starkt skulle komma att sätta sin prägel på fromhetslivet inom islam. Benämningen sufi och sufism syftar troligen på den enkla klädedräkt av ull, suf, som många anhängare till sufismen bar i protest mot den lyx som redan under de umayyadiska kaliferna växte fram bland de skriftlärda och prästerskapet. Sufismen har sina rötter i den dualism som präglade andliga strömningar inom hellenismen, som nyplatonismen och gnosticismen. Den östliga kristendomen, särskilt i dess nestorianska form, har säkerligen därtill haft en viss betydelse för sufismens uppkomst. Men man kan även i sufismen se ett uttryck för en långt vidare mystisk strömning, som under olika tidsperioder präglat inte bara islam och kristendomen utan också en rad andra fromhetsinriktningar inom buddismen och hinduismen i Indien och Östasien och taoismen i Kina.

Vissa drag är gemensamma: för det första en likgiltighet för världslig vinning och en därmed sammanhängande inriktning på inre, andliga erfarenheter och för det andra en övertygelse om att den enskilda individen har möjlighet att nå gemenskap med en ”högre” värld. Denna möjlighet är inte i första hand förknippad med filosofi och rationellt tänkande, utan med vissa andliga tekniker som ofta, men inte alltid, har med koncentration och självkontroll att göra. Den som söker Gud förliknas av sufierna vid en resande som vandrar längs en väg (tariqa) och därvid passerar olika stationer, en föreställning som också möter inom kristen mystik. För att företa denna vandring krävs inte någon egentlig analytisk förmåga utan snarare en form av sensibilitet. Sufierna själva beskriver den kunskap de eftersträvar som en ordlös insikt, en form av gnosis som kontrasteras mot traderad kunskap, ilm.

Denna insikt är alltid en ”sanning” jag själv kommit fram till och som därigenom skiljer sig från den allmänna kunskap som sharistudierna ger. Den syriske författaren Adonis uttrycker det så här: ”Sharia är allmän och avsedd för alla, sanningen är enskild och vänder sig till var och en för sig”. För att nå den sanning som eftersträvas måste sufin vara beredd att avstå från vanor som tidigare styrt hans liv. Detta gäller inte minst språket. Sufin måste skapa ett språk som inte låser tanken. Många sufier var poeter. De såg i poesin en möjlighet att inte bara bekräfta utan också utforska tillvaron. Andra fann i musiken och kroppens rytmiska rörelser en väg ut ur jagets begränsning. ”De dansande dervischerna” är namnet på en sufisk rörelse som går tillbaka på den iranske poeten Jalal ad-Din Rumi, verksam i Anatolien (nuv. Turkiet) på 1200-talet. Målet för denna rörelse var den extas som de dansande uppnådde och som tänktes öppna vägen till den ordlösa insikten.

En tanke hos många sufier är att människan för att nå insikt måste söka sig fram till vad Adonis kallar ”det främmandes och sällsammas religion”. Vandringsmetaforiken skall ses i detta sammanhang. Ett av sufismens mest älskade verk är Fåglarnas samtal, en versberättelse av Farid ud-Din Attar (ca 1140-ca 1230), också han från Iran. Här förs vi in i fåglarnas sällsamma värld. Diktens fåglar ger sig iväg på en lång resa för att söka sanningens mystiska fågel Simurgh, som vistas på berget Qaf. Det är en resa som är lika mycket yttre som inre, ”en väg av drömmar”. Vid framkomsten finner fåglarna att vad de sökt är den Gud som bor i djupet av deras egna jag, ”vi-hetens och du-hetens gåta”.

Resan visar sig alltså ha haft ett dubbelt mål: Gud och det egna jaget. Den mystiska erfarenheten, ”sanningen”, består i förnimmelsen av ett gudomligt du, förborgat i det egna jaget. En av de tidigaste sufierna, Mansur al-Hallaj (ca 858-922) beskrev upplevelsen så här: ”Jag har en Vän, som jag besöker i ensamheten och som är närvarande trots att han undslipper mina blickar. Det är som om jag talade med mig själv …” På liknande sätt uttrycker sig de kristna mystikerna, vilket inte är konstigt med tanke på att den allmänna idébakgrunden delvis är densamma. Liksom de kristna mystikerna söker al-Hallaj en förening med det gudomliga, en unio mystica, som det kommit att kallas inom den kristna mystiken. Al-Hallaj talar om vin som blandas med vatten.

Din Ande förenar sig med min ande
Liksom vin blandas med rent vatten
Och när något rör Dig, rör det mig
Nu ”Du” är ”jag” i allt.
Jag har blivit den jag älskar
och den jag älskar har blivit jag!

Till skillnad från kristendomen där mystiken aldrig kom att attrahera några stora skaror fick sufismen en växande folklig förankring. Därtill bidrog säkerligen en större frihet i sufiernas ställning. Många sufier bröt med etablerade kulturella mönster. En av de första sufierna var en kvinna, Rabia al-Adawiya (död omkr. 800), något som väckte viss uppståndelse i en kultur där kvinnan annars hade en ganska undanskymd position. Den asketism som låg i rörelsens natur inbegrep inte nödvändigtvis social isolering eller celibat. Det fanns och finns inom islam ett visst motstånd mot celibat som går tillbaka till Muhammed, vilken i en hadith säger att islam inte har utrymme för några munkar. Likgiltigheten för världslig rikedom fick inte leda till likgiltighet för de rikedomar som sinnena utan kostnad erbjöd oss. Den tidigare nämnde sufiske poeten ar-Rumi använder sig ibland av ett erotiskt språk för att uttrycka kärleken till Gud. Överhuvudtaget spelar kärleken, inte bara i sin erotiska form, en viktig roll i sufiernas tankevärld. Den religiösa upplevelsen beskrivs som kärlek. Religionen liknar kärleken i det att den får oss att gå utanför oss själva. ”I kärleken existerar inte längre Du och Jag”, skriver Attar.

Men kärleken och religionen ställs också ofta i motsats till intellekt och förnuft. Kärleken kan inte förstås, bara upplevas. Kärleken till Gud kan ibland vara så stark att vi riskerar att inte uppfattas som normala. Ar-Rumi talar om tokighet.

Du måste bli okunnig om denna intelligens: Du måste bli tokig!
Drick gift och häll ut livets vatten! …
Överge trygghet och stanna på skrämmande platser.
Kasta bort gott rykte, bli vanärad och skamlös!

Tokigheten är emellertid, på ett paradoxalt sätt, uttryck för en högre visdom. Saker och ting blir, skriver ar-Rumi, ”tydliga genom sina motsatser”. Det är genom motsatserna vi kan uppleva världen, varmt genom upplevelsen av kallt, glädje genom sorg. Endast Gud står över dessa motsatser. Han är, uttrycker ar-Rumi det i ordalag som skulle komma att användas av en senare kristen tänkare (Nikolaus Cusanus), ”motsatsernas enhet”.

Sufiernas inriktning på det egna jaget uteslöt inte att de ville dela med sig av de erfarenheter de tyckt sig ha gjort. En del sufier hade ett stort antal lärjungar som följde dem på deras vandringar. Andra predikade på torg och marknadsplatser. De bedrev också en form av moralisk och existentiell handledning, det vill säga de tog emot människor som var upptagna av olika livsproblem och diskuterade dessa med dem. De tycks därvid, efter vad som berättas om en del av dem, inte ha gjort så stor skillnad mellan olika religiösa inriktningar eller ens mellan religioner. Även hinduer, judar och kristna togs ibland emot.

Många sufier nådde stor berömmelse och åtföljdes av stora skaror lyssnare. När de dog blev deras gravar föremål för vallfärder av folk från hela den muslimska världen. Redan under de första abbasiderna skedde en uppdelning mellan olika sufiska inriktningar eller vägar, tariqor. Tariqa blev också beteckningen på ett sufiskt sällskap och översätts ibland med ”ordenssällskap” (det sufiska sällskapet innefattade ofta någon form av lös organisation). Det hände även att en tariqa-orden förfogade över ett samlingshus, en khaniqah, där lärjungar undervisades och ensamma, vandrande sufier, dervischer, togs emot och erbjöds vistelse.

Att gå in i sig själv och där söka svar på andliga frågor förutsätter en begreppslig sofistikering som inte ryms inom vardagsspråket. Sufierna utvecklade också, under påverkan av antika föreställningar, en världsbild som tillät dem att se en parallellitet mellan människan och världen utanför henne, mellan det grekerna kallade mikrokosmos (det lilla kosmos) och makrokosmos (det stora kosmos). Vägen in i det egna jaget, mikrokosmos, var samtidigt en väg ut i det stora kosmos, makrokosmos. Gud har skapat världen och där nedlagt en del av sig själv. Men han är gömd, den enhet han representerar är splittrad i alla de ting varav tillvaron är uppbyggd. Sufierna citerade ofta en hadith vari Gud säger: ”Jag var en gömd skatt och därför ville jag bli känd”. Det är för att bli känd som Gud skapar världen.

Människans sökande har alltså, enligt denna uppfattning, en fundamental roll, inte bara för henne själv utan även för världen i dess helhet. Människan är i grunden en sökande varelse, därav de i sufismens språk ständigt återkommande bilderna av resa och resande. Människan har utgått från Gud och måste, för att inte gripas av förtvivlan, hitta vägen tillbaka. Men Gud har också utgått från sig själv och tagit sin boning i världen. På människans lott faller att tydliggöra dessa sammanhang. Världens tillkomst förliknas av en del sufier vid tillverkningen av en spegel. Innan människan skapats är spegeln matt. Men människans skapelse polerar spegeln: Gud ser sig själv. Uppfattningen anknyter till den bild av människan som kommer till uttryck i Bibeln och det finns också en hadith som säger att människan skapats till Guds avbild, en hadith som sufierna ofta åberopade.

Men om Gud ser sig själv i människan ser också människan sig själv i Gud: det finns i sufiernas idévärld, liksom i mystiken överhuvudtaget, en jämställdhet mellan Gud och människan som i ortodoxa ögon måste te sig stötande. Det ges också i sufiernas språkbruk uttryck för vad som lätt kan uppfattas som självförgudning. När människan, enligt sufisk uppfattning, i sitt sökande når Gud sammansmälter hon med denne. Hon blir själv Gud. En sufi, al-Hallaj, sägs ha utropat ”Jag är Sanningen!” (det vill säga Gud).

Man kan tycka att sufierna, med sitt anspråksfulla språk och sina himlastormande attityder skulle göra sig omöjliga i det muslimska samhället. Ändå fortsatte de sin verksamhet in i modern tid. Och även om filosoferna hade det svårare att framträda i det samhälle som tog form efter den abbasidiska guldåldern blev de ändå inte stoppade, annat än undantagsvis. Det anställdes få kättarprocesser mot dem. Till en del har detta sin förklaring i den segmentering som kännetecknade det muslimska samhället och som tillät människor med olika religionstillhörighet att leva sida vid sida.

Men det finns även en annan omständighet som kan anföras i detta sammanhang. Liksom sufierna ingick i ordnar där medlemmarna var, om än i olika grad, initierade utgjorde filosoferna och deras lärjungar också en privat krets som sällan framträdde offentligt, utan vände sig inåt, till varandra. Det var i det muslimska samhället möjligt att dra sig tillbaka i en form av esoterisk avskildhet. Obekväma tänkare tolererades så länge de inte riktade sig till en större publik. I skaran av invigda tilläts tankar som i ett mer offentligt sammanhang aldrig skulle accepteras.

Till detta kommer att den religiösa auktoriteten inom islam aldrig var så centraliserad som i det kristna Västerlandet. En fördömande fatwa från en skriftlärd kunde lätt omintetgöras av en fatwa med motsatt uppfattning från en annan skriftlärd. Även om det religiösa etablissemanget i den muslimska världen kunde reagera nog så hårt och komma med drastiska ingripanden var dessa inte sällan dikterade av tillfälliga maktkonstellationer eller personlig aversion hos någon nyckfull härskare. I varje fall synes detta ha varit förhållandet i det som kallas den muslimska guldåldern.

Advertisements

En reaktion på ”Ronny Ambjörnsson om sufismen och den ordlösa insikten

  1. Pingback: Carl-Göran Ekerwald föreläser snart « Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s