Wahhabismen är motorn bakom terrorn

Idag den 4 juni utdelade domstolen i danska Glostrup fällande domar mot fyra svenska medborgare för en planerad attack mot tidningen Jyllands-Posten år 2010. Vi vet att attentatsmännen var muslimer, men vilken gren av islam bekände de sig till? Hur tolkade de religionen? Till vilken ideologisk-religiös miljö hörde de?

De flesta skulle svara ”islamismen”, och det stämmer i viss mån. Men islamism är en vag och vid term som egentligen säger väldigt lite om deras världsbild och sätt att tänka. Vi behöver en mer exakt term. ”Wahhabismen” är en sådan.

Islam kan indelas i två huvudriktningar: shiism och sunnism. Wahhabismen är ett sätt att förstå och tolka religionen som uppstått inom sunnismen. Wahhabismen utmärker sig genom en långt driven litteralism, ett förakt för rationellt tänkande och en fientlighet mot helgon- och gravkult. Den gör anspråk på att återgå till ett rent ”ursprungsislam” fri från mänskliga påfund.

I en artikel i Aftonbladet varnar Jan Guillou för wahhabismen. Denna ”perversa” och ”galna” sekt är statsreligion i Saudiarabien, skriver han, en stat som är ”motorn bakom terrorismen”. (”Saudiarabien är motorn bakom terrorismen”, 14/9 2008)

Wahhabismen uppstod i det nuvarande Saudiarabien på 1700-talet men dess idéer kan spåras tillbaka till den medeltida teologen Ibn Taimiyya (1263-1328), vars skrifter influerade förkunnaren Muhammed ibn Abd al-Wahhab (1703-1792), efter vilken wahhabismen fått sitt namn. Han hyste en särskild fientlighet mot shiiter och sufier som kallades ”gravdyrkare”. Alla Al-Qaidaleaktivister hänvisar till Ibn Taimiyyas skrifter för att rättfärdiga sin terror. Hans åsikter är alltså aktuella än idag och hans namn dyker upp hela i tiden i terrorsammanhang. För wahhabiterna är han en i praktiken ofelbar auktoritet.

I dagarna utkom Magnus Sandelins bok Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (Reporto, 2012). Det är mig veterligen den första kartläggningen i bokform av den våldsbejakande, islamiska miljön i Sverige. Alla ”jihadister” som förekommer i boken bär på den wahhabitiska förståelsen av islam och flera av dem åberopar direkt till Ibn Taimiyya till stöd för sina brottsliga handlingar. Ingen av dem stödjer sig på sufismen eller hänvisar till någon av sufismens centrala tänkare, filosofer och mystiker.

Sandelin berättar om hur Munir Awad, en av de fyra som nu dömts i Danmark, påträffades i Pakistan ihop med den tidigare Guantanàmofången Mehdi Ghazali. Med sig hade de en stryparsnara gömd i ett blöjpaket, 19 000 dollar, samt sexton CD-skivor med föreläsningar av ”den kanske mest framträdande ideologen hos dagens generation våldsbejakande jihadister, Anwar al-Awlaki”. Denne Awlaki, som dödades i en drönarattack den 30 september 2011, stödde sig gärna på Ibn Taimiyyah i sina våldsbejakande budskap.

I en avskedsvideo som gjordes i samband med att en av de svenska terroristerna som figurerar i Sandelins bok sprängde sig i Irak i kamp mot ”den shiitiska regeringen”, citeras Ibn Taimiyyah.

Sandelin skriver att ”wahhabismen är en del av den salafistiska rörelsen”. Det är en sanning med modifikation. Salafism och wahhabism är bara olika namn på en och samma sak. Wahhabiterna kallar sig salafister som ett sätt att hävda att de följer de tidiga muslimerna, ”salaf”. Det är förstås en ideologisk konstruktion. De tidiga muslimerna var inte överens. Salaf var inte salafister. Islam har sedan dess begynnelse uppvisat en mångfald tolkningar.

Typiskt för wahhabiter är att tala nedsättande om andra muslimer som ”gravdyrkare”. Detta är, vid sidan om vördnaden för Ibn Taimiyyah och Muhammed ibn Abd al-wahhab, en säker indikator på wahhabitisk grupptillhörighet.

Den svenske islamologen Philip Halldén skriver: “Ibn Taymiya är utan tvivel den mest hyllade och oftast citerade medeltida auktoriteten i den salafi-jihadistiska subkulturen efter Koranen och Muhammad.” (Islam och politik, Studentlitteratur, 2011, s. 53)

Alla wahhabiter är inte våldsbenägna men det är ett faktum att alla våldbejakande muslimer i Sverige kommer från denna grupp. Därför bör allmänheten, säkerhetspolisen och myndigheter skaffa sig grundläggande kunskaper om wahhabismen så att man på ett tidigt stadium kan identifiera potentiella hot.

Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab var en typisk wahhabimuslim. Han betraktade Ibn Taimiyya som en religiös auktoritet och föraktade sufier och shiiter. (Expressen, ”Här sökte Abdulwahab nya bombmän”, 20/12 2010) Det är förstås ingen slump att Taimour, när han bodde i Luton i England, föredrog att be sina böner i en wahhabitisk, saudiskanknuten moské. Han satte aldrig sin fot i en shia- eller sufimoské.

Det var i wahhabimoskén och ingen annanstans han kände sig hemma. Där var han bland likar, där fanns hans ”bröder”, där utövade man islam på ”rätt” sätt. Icke-wahhabitiska muslimer var inte hans ”bröder”. De var tvärtom hans fiender. Denna moské, Masjid Al Ghurabaa, delade och delar fortfarande Taimours wahhabitiska tro. Moskén står den saudiska regimen nära och betraktar det wahhabitiska prästerskapet i Saudiarabien som förebilder och auktoriteter. Saudiska predikanter besöker ofta moskén.

Flera av personerna som Sandelin berättar om har anammat sin wahhabitiska, våldsbejakande världsbild vid besök i Saudiarabien. För en ung man som senare ansluter sig till den somaliska terrorgruppen Al-Shabab beskrivs en resa till Saudiarabien som en ”vändpunkt”.

Muslimer är de våldsbejakande wahhabiternas primära offer. De svenskar som har rest till Irak för att ”göra jihad” har gjort det först och främst för att döda shiamuslimer. Islamofobi definieras vanligtvis som hat mot muslimer, underförstått icke-muslimers hat mot muslimer. Man glömmer då att den värsta formen av islamofobi kommer från muslimerna själva och riktas mot andra muslimer.

För att förebygga nya terrorattacker i Sverige krävs att vi slutar gå på med rallarsvingar mot ”muslimska extremister” och ”islamister” i största allmänhet och i stället fokuserar just den miljö som de våldsbejakande muslimerna faktiskt kommer från, det vill säga den wahhabitiska.

Annonser

En reaktion på ”Wahhabismen är motorn bakom terrorn

  1. Pingback: Om dagens demonstration mot den saudiska regimen « Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s