Balzac, Swedenborg och mänsklighetens enda religion

I romanen Louis Lambert (1832) porträtterar Honore de Balzac en lärjunge till Swedenborg. Denne, huvudpersonen, säger:

”Swedenborg gör tydligtvis en sammanfattning av alla religioner, eller snarare mänsklighetens enda religion. Även om religionerna till sin form skiftat i oändlighet, så har deras innebörd och metafysiska konstruktion aldrig varierat. Egentligen har människan endast haft en religion. […] Swedenborg slutligen, återupptar ur magernas lära, ur bramaismen, buddhismen och den kristna mystiken det som är gemensamt för dessa fyra stora religioner – det verkliga, det gudomliga – och skänker deras lära en så att säga matematisk mening. För den som kastar sig i dessa religioners floder, vilkas alla upphovsmän icke är kända, står det klart att Zarathustra, Moses, Buddha, Confucius, Jesus Kristus och Swedenborg har haft samma grundtankar och syftat mot samma mål. Men den siste av dem alla, Swedenborg, kommer kanske att bli nordens Buddha. […] Hans teokrati är sublim, och hans religion är den enda, som kan erkännas av en överlägsen begåvning.”

Balzac, Louis Lambert, översättning av Gunnel Vallquist, Stockholm, Bibiliofila klubbenm 1950, s. 86 f. (med ett tillägg av ”buddhismen”, som tappats bort i övers. men återfinns i originalet). Citatet är hämtat ur uppsatsen ”Mellan Balzac och Kafka: August Strindbergs Inferno” av Anni Bourguignon, Strindbergiana, tjugotredje samlingen, 2008, s. 51.

Annonser

Ronny Ambjörnsson om sufismen och den ordlösa insikten

Följande skildring av sufismen är hämtad ur idéhistorikern Ronny Ambjörnssons bok ”Tankens pilgrimer” (2002), den andra delen i det planerade fyrbandsverket ”Europas idéhistoria”, s. 102-107.

Med sufism avses en muslimsk form av mystik, som utvecklades under de första abbasidernas tid och som starkt skulle komma att sätta sin prägel på fromhetslivet inom islam. Benämningen sufi och sufism syftar troligen på den enkla klädedräkt av ull, suf, som många anhängare till sufismen bar i protest mot den lyx som redan under de umayyadiska kaliferna växte fram bland de skriftlärda och prästerskapet. Sufismen har sina rötter i den dualism som präglade andliga strömningar inom hellenismen, som nyplatonismen och gnosticismen. Den östliga kristendomen, särskilt i dess nestorianska form, har säkerligen därtill haft en viss betydelse för sufismens uppkomst. Men man kan även i sufismen se ett uttryck för en långt vidare mystisk strömning, som under olika tidsperioder präglat inte bara islam och kristendomen utan också en rad andra fromhetsinriktningar inom buddismen och hinduismen i Indien och Östasien och taoismen i Kina.

Vissa drag är gemensamma: för det första en likgiltighet för världslig vinning och en därmed sammanhängande inriktning på inre, andliga erfarenheter och för det andra en övertygelse om att den enskilda individen har möjlighet att nå gemenskap med en ”högre” värld. Denna möjlighet är inte i första hand förknippad med filosofi och rationellt tänkande, utan med vissa andliga tekniker som ofta, men inte alltid, har med koncentration och självkontroll att göra. Den som söker Gud förliknas av sufierna vid en resande som vandrar längs en väg (tariqa) och därvid passerar olika stationer, en föreställning som också möter inom kristen mystik. För att företa denna vandring krävs inte någon egentlig analytisk förmåga utan snarare en form av sensibilitet. Sufierna själva beskriver den kunskap de eftersträvar som en ordlös insikt, en form av gnosis som kontrasteras mot traderad kunskap, ilm.

Fortsätt läsa ”Ronny Ambjörnsson om sufismen och den ordlösa insikten”

Wahhabismen är motorn bakom terrorn

Idag den 4 juni utdelade domstolen i danska Glostrup fällande domar mot fyra svenska medborgare för en planerad attack mot tidningen Jyllands-Posten år 2010. Vi vet att attentatsmännen var muslimer, men vilken gren av islam bekände de sig till? Hur tolkade de religionen? Till vilken ideologisk-religiös miljö hörde de?

De flesta skulle svara ”islamismen”, och det stämmer i viss mån. Men islamism är en vag och vid term som egentligen säger väldigt lite om deras världsbild och sätt att tänka. Vi behöver en mer exakt term. ”Wahhabismen” är en sådan.

Islam kan indelas i två huvudriktningar: shiism och sunnism. Wahhabismen är ett sätt att förstå och tolka religionen som uppstått inom sunnismen. Wahhabismen utmärker sig genom en långt driven litteralism, ett förakt för rationellt tänkande och en fientlighet mot helgon- och gravkult. Den gör anspråk på att återgå till ett rent ”ursprungsislam” fri från mänskliga påfund.

I en artikel i Aftonbladet varnar Jan Guillou för wahhabismen. Denna ”perversa” och ”galna” sekt är statsreligion i Saudiarabien, skriver han, en stat som är ”motorn bakom terrorismen”. (”Saudiarabien är motorn bakom terrorismen”, 14/9 2008)

Wahhabismen uppstod i det nuvarande Saudiarabien på 1700-talet men dess idéer kan spåras tillbaka till den medeltida teologen Ibn Taimiyya (1263-1328), vars skrifter influerade förkunnaren Muhammed ibn Abd al-Wahhab (1703-1792), efter vilken wahhabismen fått sitt namn. Han hyste en särskild fientlighet mot shiiter och sufier som kallades ”gravdyrkare”. Alla Al-Qaidaleaktivister hänvisar till Ibn Taimiyyas skrifter för att rättfärdiga sin terror. Hans åsikter är alltså aktuella än idag och hans namn dyker upp hela i tiden i terrorsammanhang. För wahhabiterna är han en i praktiken ofelbar auktoritet.

Fortsätt läsa ”Wahhabismen är motorn bakom terrorn”