“Leve fritänkeriet!” Tal med anledning av Ivan Aguélis födelsedag

Studiegruppen Aguéli firade idag Ivan Aguélis födelse i Sala den 24 maj 1869. Dagen till ära bjöds det på Uppsalas finaste praliner, bakade av Anneli på Drottninggatan. De var mycket dyra men kunde inhandlas tack vare en donation från en givmild medlem. Ordföranden Mohamed Omar höll tal vid obelisken i Odinslund, framför Helga Trefaldighets kyrka. Vi delade också ut flygblad till nyfikna flanörer och boulespelare.

Mina vänner och Ivan Aguélis vänner! Vi har samlats här idag för att fira konstnären Ivan Aguélis 143 födelsedag. Men han var inte bara en konstnär. Han var en mångsidig människa som förenade vetenskapliga studier, politisk aktivism, konst och esoterism, ja, det urgamla sökandet efter ”sfinxens hemlighet”. Han var för att tala med Gunnar Ekelöf ”något av ett svenskt universalgeni”. En annan konstnär, Fritz Lindström, beskrev honom så här:

”Han var bara aktivitet och ande, en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass.”

Aguéli var en vetgirig sökare under hela sitt liv, alltid beredd att ompröva sina åsikter, och brydde sig föga om sin tids politiska korrekthet. Han var frågvis och ifrågasättande. Det är denna kreativa energi som inspirerar Studiegruppen Aguéli. Vi är en grupp med säte i Uppsala som vill främja kunskapen om Ivan Aguélis liv, konst och tänkesätt.

Studiegruppen Aguéli är en förening för fritänkare. Vi tror att den fria diskussionen, det hövliga och fredliga tankeutbytet, för civilisationen framåt.  ”Fritänkare” var för Aguéli ett honnörsord. Han var muslim, en fritänkande muslim, inte en fariseisk muslim. Han var antiklerikal och motsatte sig religiöst tvång, som han såg som en kränkning av människans värdighet. Han var en sufi och sufism och fritänkeri hör ihop. Låt mig berätta om något som hände häromdagen.

I Lagga utanför Uppsala bor sedan ett tag tillbaka författaren Carl-Göran Ekerwald. Han har som ni vet skrivit ganska mycket om persisk sufism. Jag satt i på Karin Boyebiblioteket och skrev. Tisdagen den 22 maj springer jag på Carl-Göran i entréhallen. Han ska hälsa på sin dotter, Hedda Ekerwald, som undervisar i sociologi vid universitet och har sitt kontor i samma byggnad.

Jag och Carl-Göran börjar småprata. Han berättar att han just blivit färdig med en översättning av Balzacs roman Séraphita, den som bragte Strindberg att upptäcka Swedenborg och, som han säger, ”återknyta förbindelsen med en högre värld”. Han undrar vad jag gör på biblioteket. ”Jag skriver en bok om Ivan Aguéli”, svarar jag. ”Aha”, säger han, ”då sysslar vi med nästan samma saker”. ”Aguéli”, säger jag, ”var muslim, men antiklerikalist, en fritänkare”. Carl-Göran ler. ”Har du läst Kim av Rudyard Kipling?” frågar han. ”Nej”, svarar jag. ”Det ska du göra. I boken förekommer ordet sufi, och Kipling förklarar det också; efter ordet, inom parantes, skriver han fritänkare”.

Jag skrattar av lycka och så fort vi skiljts åt rusar jag till bokhyllorna och letar fram romanen. Mycket riktigt! I det sista kapitlet säger hästhandlaren Mahbub Ali till sig själv: ”Det måste vara sant som Tirahprästen sa då jag tog hans kusins hustru, att jag är en sufi (fritänkare), för här sitter jag och fördjupar mig i de mest blasfemiska tankar …”

Så är det! Kipling såg att fritänkeriet är sufismens innersta verklighet, trots alla försök att anpassa den till stela dogmer och skapa en fariseisk sufism.

Fritänkande sufier har blivit förföljda genom historien. Al-Hallaj var en stor fritänkare. Han blev korsfäst i Bagdad år 922 för att, som de sade, ha hädat. Han utropade: Ana al-Haqq! Det betyder inget mindre än att den yttersta, absoluta verkligheten finns inom mig. Gud sitter inte uppe i himlen och bestämmer. Vi fritänkande sufier bör göra detta rop till vår lösen och skriva det på våra upprorsfanor när vi en dag befriar Mecka.

Idag på Ivan Aguélis födelsedag firar vi tros- och yttrandefriheten.  Var inte rädd! Konst, musik och litteratur måste få ifrågasätta, utmana och provocera inte bara de döda, utan också de levande och rådande ideologierna och makthavarna. Yttrandefriheten bör rimligtvis även kunna innefatta misshagliga yttranden. Friheten får inte tas för given, utan måste ständigt erövras på nytt. Följande rader skrev Ivan Aguéli 1894:

”Man måste emellertid komma ihåg att vi själva ej existera utan vår fria vilja och ju mer vi följa vår fria vilja desto mera äro vi oss själva. Att beröva någon hans fria vilja eller också tillegna sig den i det att man gör sig till hans andliga auktoritet eller förinta den eller förfalska den, det är ett avskyvärdare brott än våld, despotism eller mord eller att stinga ut ögonen på någon som är svagare än vi. Och det högsta goda som man kan göra människorna är att skänka dem bruket av sin fria vilja, ty det är att skänka dem sig själva.”

Här i domkyrkan ligger Swedenborg begravd. Han var en fritänkare. Aguéli säger om honom att han förmedlade kunskapen från det gamla Egypten. Gustavianum som vi ser här framför oss, med Rudbecks anatomiska teater, inhyser Victoriasamlingen av fornegyptiska föremål. Aguéli skulle säkert ha besökt den om han levt idag. Han menade att Egyptens kunskap levde kvar hos sufierna och ockultisterna. Han studerade också hieroglyfer.

Vi Uppsalabor bör vara stolta över att Aguéli har gått på våra gator och vi bör vara stolta över att hans lärare Swedenborg är begravd i vår Domkyrka så att vi bekvämt kan hälsa på honom. Aguéli strosade längs Sankt Olofsgatan, som då hette Jernbrogatan. Han var på också Carolina Rediviva och letade böcker.

Aguéli var i Uppsala 1897. Han skulle hämta arvet efter sin far. En ungdomskamrat, Wilhelm Wennersten, berättar att ”på Carolina, där bibliotekarien Andersson rentav skaffade säkerhetsvakt för att se till att den mystiske främlingen där, som begärde fram och läste de mest svårsmälta orientalia, ej skulle spränga biblioteket i luften.”

En annan ungdomskamrat, kyrkoherde Reinhold Matson, berättar att Aguéli föredrog Helgra Trefaldighet som vi har här bredvid oss framför Domkyrkan.

”Aguéli sysslade icke med målning i Uppsala. Han resonerade bara om färger och motiv. Domkyrkan fann aldrig nåd för honom. Men Trefaldighetskyrkan tyckte han om.

– Ser du, sade han en dag, vad den där stora domkyrkan ser liten ut, och den lilla bondkyrkan verkar stor. Det är uppkomlingen, som vräker sig mot gammal, verkligt förnäm adel.”

Ivan Aguéli gick bort alldeles för tidigt. Han blev överkörd av ett tåg den 1 oktober 1917. Han kan ha mördats. Vi vet inte. Han längtade hem till Sverige och ville måla våra skogar och sjöar. Han ville försonas med mörkret och snön, med isen och dimman. Han var trött på öknen. Han fick aldrig komma hem och det är det tragiska.

Men Aguéli sade att döden bara är som att byta kläder. Lägga av sig ett plagg och sätta på sig ett annat. Om det är sant att det är så, så kanske hans ande är här ibland oss. Kanske står han här och tittar på oss nu. Jag hoppas att han i så fall är glad för att vi firar hans 143 födelsedag.

Ett fyrfaldigt leve för Ivan Aguéli!

Han leve!

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Ett fyrfaldigt leve för fritänkeriet!

Det leve!

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Annonser

6 reaktioner på ”“Leve fritänkeriet!” Tal med anledning av Ivan Aguélis födelsedag

  1. Pingback: Carl-Göran Ekerwald föreläser snart « Nya Il Convito

  2. Pingback: Aguéli förlag har öppnat en sida på Facebook | Nya Il Convito

  3. Pingback: Aguélipris instiftat | Nya Il Convito

  4. Pingback: MEDBORGARE SADE 9000+ | Anteckningar från källarmoskén

  5. Pingback: Hurra! Idag är det Ivan Aguélis födelsedag | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s