Vad jag lärt mig de senaste tre åren

Det har gått tre år sedan jag ”avföll”. Jag har hunnit lära mig några nya saker. En av de saker jag lärt mig är att det svenska kulturlivet är väldigt intolerant. En annan sak jag har lärt mig är att jag är glad över att bo i Sverige. Varför? Därför att med all vår intolerans så är vi ändå tolerantare än på många andra platser.

Jag kallade mig islamist och skrev en bok med titeln Islamisten. Många teg ihjäl den. Det gjorde de nog rätt i. Men Åsa Linderborg recenserade den i Aftonbladet. Peter Björkman, redaktör för den finlandssvenska tidskriften Horisont, gjorde detsamma. Flera bibliotek köpte in min bok.

Jag blev svartlistad i alla medier och de enda som ville intervjua mig var Expofolket, dessa patetiska spårhundar som bara gör vad de blivit tränade till. Expo var aldrig genuint intresserade av vad jag hade att säga – religiöst, filosofiskt, ideologiskt. De ville plocka ett eller annat förgripligt citat. Expoiterna är inte intellektuella. De vill inte förstå.

Men strunt i dem. En annan sak jag har lärt mig är att många troende muslimer i Sverige är fastlåsta i ett dogmatiskt, sekteristiskt tänkande. De är besatta av renlärighet. Detta hindrar dem från att läsa och utvecklas som människor. Det finns undantag. Men dessa undantag hittar man ofta på andra platser än moskéerna.

Moskéerna är ett slags andliga ghetton där man gömmer sig för att bevara sin identitet. Man är rädd för att bli förvirrad, för att ”gå vilse” som de säger. Därför ska man inte läsa dem som tycker annorlunda. Man ska inte heller lyssna på dem.

Jag tror inte att man ska vara rädd för att läsa vad andra skriver eller lyssna på vad andra säger. Man kanske blir förvirrad. Man kanske går vilse. Men vi har en gång ätit av kunskapens frukt. Det kan inte göras ogjort. Vi är skapade med en nyfikenhet och en lust. Det är detta som gör oss till människor. Många skulle säga att jag blev förvirrad när jag blev muslim. Många skulle till och med påstå att jag gick vilse.

Jag är glad att jag är född i ett land där jag hade friheten att gå vilse. Det har gjort mitt liv till ett äventyr. Om jag hade levt i ett muslimskt land och blivit kristen eller ateist hade jag förmodligen inte kunnat skriva dessa rader idag. Jag hade varit död. Åtminstone inte om jag gått ut offentligt med mina åsikter. Man behöver inte ens gå så långt som att konvertera. Det räcker med att ha en annan tolkning av islam för att råka illa ut. Muslimer är väldigt duktiga på att förtrycka andra muslimer.

Det var många muslimer som blev skadeglada när jag skuffades ur tevesofforna. I deras ögon var jag en kättare, en sufi, som vilseledde muslimer från den rätta vägen. Jag förvirrade muslimer. Man varnar fortfarande för mig.

Jag har blivit svartlistad i alla medier och därför förlorat min försörjning. Med Åsa Linderborgs ord: jag blev paria. Jag arbetar numera som taxichaufför. Jag kör bil om nätterna. Jag har penna och papper i bilen och klottrar ner en tanke eller en diktrad när jag får en ledig stund. Jag ser mycket från mitt bilfönster. Jag älskar livet i alla dess växlingar, i alla dess motsägelser, i all dess förvirring.

Man har avskytt mig men ingen har krökt ett hår på mitt huvud. Det visar att Sverige trots allt är ett bättre land att leva i än Saudiarabien för en som tycker om att läsa och skriva. Min erfarenhet har varit både bitter och söt. Sötman består i att jag känner en så stor tacksamhet för att jag har fått göra det jag gjort. En som följt mig på vägen genom alla dessa stormar är den svenska konstnären Ivan Aguéli. Han skrev så här om friheten:

”Man måste emellertid komma ihåg att vi själva ej existera utan vår fria vilja och ju mer vi följa vår fria vilja, desto mera äro vi oss själva. Att beröva någon hans fria vilja eller också tillägna sig den, i det man gör sig till hans andlige auktoritet eller förinta den eller förfalska den, det är ett avskyvärdare brott än våld, despotism eller mord eller att stinga ut ögonen på någon som är svagare än vi.”

Det är härligt att leva. Det är härligt att tänka fel och gå vilse. Inom mig kommer det alltid att finnas en faustisk, rastlös västerlänning som vill utforska det okända, ja, som helt enkelt inte kan sitta still. Jag bodde under några år i det östafrikanska landet Kenya. På swahili kallas västerlänningar ”wazungu”. Det sägs komma från ordet ”zunguka”, som betyder att ”röra sig” eller “gå omkring”. Det kan också komma från ordet ”kizunguzungu”, som betyder ”förvirrad” eller ”snurrig”.

Ivan Aguéli hyllade Christofer Columbus och kallade honom ”västerlänningen par exellance”. Columbus vågade språnget och upptäckte en ny värld. Det var stort. Det var också en katastrof.

Annonser

6 reaktioner på ”Vad jag lärt mig de senaste tre åren

  1. Pingback: Annika Borg, Helle Klein och den antisemitiske syndaren « Nya Il Convito

  2. Pingback: ”De verkligt hårdföra fundamentalisterna har hela tiden betraktat mig som hedning”. Jag blir intervjuad av Guido Zeccola « Nya Il Convito

  3. Pingback: Tidningen Proletären recenserar ”En opieätares bekännelser” « Nya Il Convito

  4. Pingback: Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism « Nya Il Convito

  5. Pingback: Bruden är vacker men har redan en man « Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s