Pensionärer fick veta mer om Ivan Aguéli

Idag föreläste jag om konstnären och sufin Ivan Aguéli inför en pensionärs- förening i Uppsala. Jag hämtade det mesta materialet från min kommande bok, ”Anteckningar rörande Ivan Aguéli”, ur vilken jag även publicerat fragment på den här bloggen. Jag berättade flera anekdoter om Aguélis vistelse i Uppsala och så om hur han blev mer ”fosterländskt sinnad” på äldre dar. Föreläsningen gav jag rubriken ”Borta och hem igen” för att jag ville uppmärksamma just denna sinnelagsförändring: hur Aguéli gick från en som ville ”kapa alla navelsträngar”, det vill säga frigöra sig från sitt ursprung, till en som längtade hem till Nordens mörker och is, snö och dimma. Hade han fått leva hade han förmodligen målat mer som Carl Wilhelmson, Karl Nordström och prins Eugen.

Jag sade också några ord om frågan om Aguélis påbrå. Han ansåg nämligen själv att han var oäkta son till Karl XV. Modern Anna, en bondflicka från Dalarna, hade nämligen i sin ungdom gått en kurs i matlagningskonst i kungens kök på slottet i Stockholm. Finns det något som helst fog för Aguélis påstående eller talar han i nattmössan? Skrönorna om ”Kron-Kalles” många frillor är allom bekanta. Men så länge det inte finns en DNA-analys att tillgå kan vi inte ge ett säkert svar. Nu är jag själv ganska skeptisk, men det kan vara roligt att leka med tanken. Jämför man Aguélis och Kron-Kalles porträtt finner faktiskt man vissa likheter, även i uppsyn och hållning. Det där ”snobbiga” som Aguéli försökte arbeta bort men som förblev en del av hans personlighet. Även som sufi i Egypten fortsatte Aguélis snobberi; han nöjde sig inte den folkliga sufismen utan valde den mest elitistiska, exklusiva och intellektuella formen av sufism. Han föraktade det enkla folket på landsbygden, vilka han ansåg vidskepliga, okunniga och råa.

Aguélis bild av sig själv som kungason, liksom svanungen i H. C. Andersens saga fostrad av en främling, förklarar delvis hans alienation och olyckliga känsla av att vara ”lytt”, liksom hans aristokratiska manér och galanteri samt överspända hederskänsla och teatraliska lättstötthet. Det förklarar också kylan, för att inte säga hatet, mellan Aguéli och hans ”officielle” far. Denne föraktade för övrigt konst, i den sköna svanungen såg han blott en ful ankunge, men kung Karl däremot var enligt Nordisk familjebok ”en intresserad dilettant inom såväl skönlitteratur som målarkonst.” Familjeboken förtäljer vidare att Karl var ”en sann konstvän, fann trevnad i konstnärskretsar och uppmuntrade den nationella riktningen inom tidens bildkonst. Själv var han en outtröttlig målare.” Hade Aguéli ärvt sin konstnärliga talang? En av åhörarna, historikern Olmin, kom fram till mig efter föreläsningen och påpekade att det visst kan ligga någon sanning i Aguélis påstående. Jag vet inte. Eftermiddagen avslutades med fika och lotteri.

Annonser

En reaktion på ”Pensionärer fick veta mer om Ivan Aguéli

  1. Pingback: Döda och levande poeters Uppsala | Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s