Jag vill inte längre kalla mig islamist

Den 9 januari 2009 publicerade Expressen min artikel ”Gaza gjorde mig radikal”. Jag reagerade på den israeliska regimens massmord i Gaza. Mycket har hänt sedan dess. Det kan finnas fog för en tillbakablick, en omvärdering i ljuset av senare erfarenheter.

I artikeln skrev jag att islamismen är den enda ideologin som åtnjuter trovärdighet hos massorna. Det är ett orimligt påstående eftersom det inte finns någon enhetlig islamism. Det finns i stället flera olika islamismer som befinner sig i intensiv ideologisk kamp med varandra. Det är också osäkert hur mycket trovärdighet de egentligen åtnjuter. Hur mycket vet folk om alternativen? Hur stora möjligheter har de att studera, debattera och bilda sig en uppfattning?

Jag skrev att islamismen är den ideologi som verkligen har chansen att störta despoterna. Men vad kommer i stället för despoterna? Jo, nya despoter i islams förklädnad, som till och med är farligare än de gamla eftersom de härskar i Guds namn. Den som ifrågasätter deras politik hädar mot Gud.

Jag ansåg att Mubarak var medskyldig till palestiniernas lidande och borde störtas. När jag skriver det här är han borta. Men i hans ställe har vi fått tokiga talibaner som vill förstöra det fornegyptiska arvet och göra kopter till andra klassens medborgare. Pyramiderna är i fara. Den arabiska våren har, som det ser ut nu, varit en katastrof. Mera lik den ”mentala istid” som Ebba Grön sjöng om.

Men isen smälter förr eller senare. Talibanismen är oförenlig med ett modernt samhälle och det inser redan väldigt många araber. Dessa kommer att bli fler. Så kanske var denna vår i själva verket ingen vår utan ett preludium till den verkliga våren som inte har kommit än.

Jag skrev att islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Problemet är bara att muslimer själva står för så mycket av förtrycket och orättvisorna mot andra muslimer. Och detta i islams namn.

Hamas vann valet 2006. Men vore det val idag skulle det förmodligen inte vinna. Gazaborna har tröttnat. Hamasfolket är lika korrumperat som PLO. De vill hålla sig kvar vid makten till varje pris och utnyttjar Palestinafrågan för att sko sig.

Demokrati är mer än val. Den är en kultur. Tyvärr är den kulturen inte tillräckligt förankrad i islamvärlden. Valet i Egypten har lett till en jordskredsseger för talibanerna i Nourpartiet, uppbackade av oljepengar från de wahhabitiska diktaturerna Saudiarabien och Qatar.

Jag skrev att om demokratin segrade i Egypten skulle Muslimska brödraskapet ta över direkt. Det har också skett. Med talibanerna i Nourpartiet som stödtrupper. Närmare studier av brödraskapet har gjort mig mycket skeptisk till dess förmåga att skapa ett fungerande, modernt och demokratiskt samhälle.

Jag skrev att de muslimska länderna behöver enas i en federation. Det är en vision som varken är möjlig eller önskvärd. Muslimerna är djupt splittrade. Muslimer hatar varandra med ett glödande, fanatiskt hat. Detta hat är lika gammalt som islam själv. Det är inte, som man ibland får höra, något som imperialisterna inplanterat för att försvaga muslimerna. Även om den säkert bidragit. Muslimerna har aldrig varit enade i ett rike. Flera riken har slagits om makten.

Det är inte heller önskvärt med en sådan federation bland annat därför att shiiterna, sufierna och andra minoriteter skulle känna sig utsatta. Jag tror inte på religiös enhet. Enhetssträvanden leder ofta till en önskan att utplåna skillnader, till konformism.

Det är svårt för muslimer som förtrycks av andra muslimer att övertygas om att de bör enas med sina förtryckare för att stå upp mot västerländsk imperialism. De senaste tre årens erfarenheter har lärt mig att muslimer kan vara riktigt elaka islamofober. De är väldigt duktiga på att demonisera varandra. Och det är heller inget nytt. Det har de hållit på med sedan religionen uppkom. Den ”inomislamiska islamofobin” får i många fall faktiskt sverigedemokraterna att framstå som islamofiler!

Den riktning av islam som jag känner mig befryndad med, den fritänkande sufismen, är en förföljd grupp. Sufier diskrimineras och dödas. Inte av icke-muslimer, utan av muslimer. Särskilt av muslimer som av våra medier brukar definieras som islamister.

Jag vill inte längre kalla mig islamist. Termen är en onödig belastning. Den stjälper snarare än hjälper. Jag har i långa artiklar försökt förklara hur jag tolkar islamismen, en islamism med sufismen i centrum. Med föga framgång.

Jag vill inte längre ha någon etikett som jag måste förhålla mig till. Det är hämmande. När jag skrev artikeln i Expressen var det för att jag ville slå mig fri. Jag var trött på att anpassa mig efter andras viljor och förväntningar. Men i stället ledde det till att jag skapade ett nytt ideologiskt fängelse åt mig själv som kväver min kreativa energi.

Nå, muttrar någon. Du vill inte kalla dig för islamist, men är du fortfarande islamist? Det beror som sagt på hur man tolkar begreppet. Problemet är ju att det kan tolkas nästan hur som helst. Om Al-Hallaj var islamist, så är jag islamist.

Jag är visserligen muslim och därtill politiskt engagerad, men inte specifikt på islams grund. Jag vill inte ha någon religiös stat, men har inget emot religiösa människor så länge de inte försöker pracka på mig något. Jag har inga absoluta svar på alla frågor. Jag lär mig ständigt nya saker. Jag omprövar gamla ståndpunkter. Jag vill inte låsa mig.

Jag är förvisso muslim. Det är också mina värsta fiender. De som hatar mig mest och som verkligen skulle kunna skada mig är inte icke-muslimer. De är muslimer som dessutom betraktar sig själva som ”rättrogna” och ”frälsta” (ja, de kallar sig “den frälsta skaran”, utan att skämta). De hatar mig för att jag tillhör sufismen och för att jag kritiserar wahhabismen. Man varnar för mig i moskén.

För mig betyder islam Ibn Arabis filosofi. För andra betyder islam helt andra saker. Det jag anser vara det finaste vi har som muslimer, anser andra vara höjden av kätteri. Ibn Arabi är för mig den store filosofen, Al-Hallaj den store martyren, Rumi den store skalden.

Jag kan inte bara påstå att islam är bra i alla sammanhang eller som de muslimska bröderna utropa: ”Islam är lösningen!”. Jag måste fråga: Vilken islam? Det finns tolkningar av islam som är bra. Det finns andra som är dåliga, rentav farliga och destruktiva. Med vissa tolkningar av religionen är det som med spriten: där den går in, går vettet ut. Jag har sett glada och sunda människor konvertera till islam och förvandlas till zombier.

Motsättningarna inom islam är så pass stora att man helt enkelt inte kan betrakta islam som en storhet och jämföra den med andra ideologier. Jag ser vissa krafter inom islam, starka krafter, som ett större hot mot min andliga frihet än många icke-islamiska ideologier. Det är inte framför allt sekularister som mördar sufier, det är muslimer. Det är inte framför allt sekularister som spränger moskéer, det är muslimer. Det är inte framför allt sekularister som vandaliserar helgongravar, det är muslimer. Det är inte framför allt sekularister som bränner eller förbjuder sufisk litteratur, det är muslimer.

Det pågår en kamp inom islam om vem som har tolkningsföreträdet, om hur islam ska definieras, och just nu har de mest exoteriska, antisufiska krafterna övertaget. De har oljepengarna. Samtidigt som muslimska lobbygrupper i Sverige gnäller över islamofobi är de tysta om den islamofobi, nej, snarare det mordiska hat, som deras trosfränder sprider mot sufier. Sufismen är utrotningshotad.

Om någon påstår att ”islam ska styra” måste jag fråga: Vilken islam? Mina vänners islam eller mina fienders? Som det ser ut nu är chansen att det blir mina vänners islam som styr minimal. Mina vänner, de fritänkande sufierna, har inga pengar och inga medier. De allra flesta som talar om att ”islam ska styra” är fanatiska wahhabiter som hatar sufier mer än de hatar icke-muslimer. Jag föredrar tveklöst ett sekulärt styre framför ett wahhabitiskt.

Det här är en första tillbakablick om hur mitt tänkande förändrats under de år som gått efter ”radikaliseringen”. Det blir sannolikt fler artiklar.

Bilden som illustrerar artikeln föreställer Mansur al-Hallaj, en fritänkande sufi som avrättades i Bagdad år 922 e. Kr.

Annonser

5 reaktioner på ”Jag vill inte längre kalla mig islamist

  1. Pingback: ”De verkligt hårdföra fundamentalisterna har hela tiden betraktat mig som hedning”. Jag blir intervjuad av Guido Zeccola « Nya Il Convito

  2. Pingback: Tidningen Proletären recenserar ”En opieätares bekännelser” « Nya Il Convito

  3. Pingback: Anteckning rörande höger- och vänsteresoterism « Nya Il Convito

  4. Pingback: Bruden är vacker men har redan en man « Nya Il Convito

  5. Bertil Creson

    Omar,
    Jag tackar Gud varje dag för ditt fantastiska uppvaknande. Jag vill dock tillrättalägga dig på en punkt i din artikel. Hamas skulle med all säkerhet vinna valen om Fatah skulle våga hålla sådana. Det har nyligen hållits två val på Västbanken. Ett på det tekniska universitetet. Där nådde Hamas lika många platser som Fatah. På det andra universitetet, Bir Zeit universitetet, där vann Hamas med 29 platser mot 19 för Fatah. Så visst vinner Hamas terräng…Detta skall den svenska regeringen tänka på när de motsätter sig Hamas styre, men vill ha demokratiska val i det Palestina de har godkänt.
    Sedan har jag ytterligare ett par saker att kommentera. Israel måste naturligtvis upphöra med ockupationen av Västbanken. Men om palestinierna uppriktigt vill ha fred med Israel, så får man göra fred på ett demokratiskt sätt. Nu betvivlar jag att de klarar av det. Hamas har ju svurit på att utplåna staten. De far fram på ett rent antisemitiskt sätt mot Israel. Titta bara på deras charta §7. : ””The Day of Judgement will not come about until Moslems fight the Jews (killing the Jews), when the Jew will hide behind stones and trees. The stones and trees will say O Moslems, O Abdulla, there is a Jew behind me, come and kill him. Only the Gharkad tree, (evidently a certain kind of tree) would not do that because it is one of the trees of the Jews.” (related by al-Bukhari and Moslem).”
    Jag tycker att demokratiska stater med dess befolkning borde förstå att något är fel, när man anser sig förtryckt, samtidigt som man skickar 18.000 raketer och granater in mot Israels städer och civilbefolkning….
    Man kunde säga att befolkning i Gaza hålls gisslan. Det argumentet går dock inte hem hos mig, när Hamas popularitet ökar dag från dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s