“Leve fritänkeriet!” Tal med anledning av Ivan Aguélis födelsedag

Studiegruppen Aguéli firade idag Ivan Aguélis födelse i Sala den 24 maj 1869. Dagen till ära bjöds det på Uppsalas finaste praliner, bakade av Anneli på Drottninggatan. De var mycket dyra men kunde inhandlas tack vare en donation från en givmild medlem. Ordföranden Mohamed Omar höll tal vid obelisken i Odinslund, framför Helga Trefaldighets kyrka. Vi delade också ut flygblad till nyfikna flanörer och boulespelare.

Mina vänner och Ivan Aguélis vänner! Vi har samlats här idag för att fira konstnären Ivan Aguélis 143 födelsedag. Men han var inte bara en konstnär. Han var en mångsidig människa som förenade vetenskapliga studier, politisk aktivism, konst och esoterism, ja, det urgamla sökandet efter ”sfinxens hemlighet”. Han var för att tala med Gunnar Ekelöf ”något av ett svenskt universalgeni”. En annan konstnär, Fritz Lindström, beskrev honom så här:

”Han var bara aktivitet och ande, en ständigt brinnande låga full av idéer, metafysik, skarpa iakttagelser och kvicka drastiska inpass.”

Aguéli var en vetgirig sökare under hela sitt liv, alltid beredd att ompröva sina åsikter, och brydde sig föga om sin tids politiska korrekthet. Han var frågvis och ifrågasättande. Det är denna kreativa energi som inspirerar Studiegruppen Aguéli. Vi är en grupp med säte i Uppsala som vill främja kunskapen om Ivan Aguélis liv, konst och tänkesätt.

Studiegruppen Aguéli är en förening för fritänkare. Vi tror att den fria diskussionen, det hövliga och fredliga tankeutbytet, för civilisationen framåt.  ”Fritänkare” var för Aguéli ett honnörsord. Han var muslim, en fritänkande muslim, inte en fariseisk muslim. Han var antiklerikal och motsatte sig religiöst tvång, som han såg som en kränkning av människans värdighet. Han var en sufi och sufism och fritänkeri hör ihop. Låt mig berätta om något som hände häromdagen.

Fortsätt läsa ”“Leve fritänkeriet!” Tal med anledning av Ivan Aguélis födelsedag”

Sufin är en fritänkare

I byn Lagga utanför Uppsala bor sedan ett tag tillbaka författaren Carl-Göran Ekerwald. De senaste veckorna har jag suttit mycket i läsesalarna på Karin Boyebiblioteket i kvarteret Kemikum och arbetat med min bok om Ivan Aguéli. Det är tisdag den 22 maj 2012 och på min fikarast springer jag på Carl-Göran i den nybyggda entréhallen. Han ska hälsa på sin dotter, Hedda Ekerwald, som är professor i sociologi vid universitet och har sitt kontor i samma hus.

Jag och Carl-Göran börjar småprata. Han berättar att han just blivit färdig med en översättning av Balzacs roman Séraphita, den som bragte Strindberg att upptäcka Swedenborg och, som han säger, ”återknyta förbindelsen med en högre värld”. [1] Han undrar vad jag gör på biblioteket. ”Jag skriver en bok om Ivan Aguéli”, svarar jag. ”Aha”, säger han, ”då sysslar vi med nästan samma saker”. ”Aguéli”, säger jag, ”var muslim, men antiklerikalist, en fritänkare”. Carl-Göran ler. ”Har du läst Kim av Rudyard Kipling?” frågar han. ”Nej”, svarar jag. ”Det ska du göra. I boken förekommer ordet sufi, och Kipling förklarar det också; efter ordet, inom parentes, skriver han fritänkare”.

Jag skrattar av lycka och så fort vi skiljts åt rusar jag till bokhyllorna och letar fram romanen. Mycket riktigt! I det sista kapitlet säger hästhandlaren Mahbub Ali till sig själv: ”Det måste vara sant som Tirahprästen sa då jag tog hans kusins hustru, att jag är en sufi (fritänkare), för här sitter jag och fördjupar mig i de mest blasfemiska tankar …” [2]

Så är det! Kipling såg att fritänkeriet är sufismens innersta verklighet, trots alla försök att anpassa den till stela dogmer och skapa en fariseisk sufism för att bevara status quo eller ”kyrkoislam”. Den svenske sufin Torbjörn Säfve sade en gång: “Islam är en jättelik ocean med både kalla och varma strömmar. För oss sufer är fundamentalisterna reaktionära, småborgerliga och ytreligiösa.” [3]

[1] I Inferno upptäcker huvudpersonen Swedenborg genom att läsa Balzacs roman. Sin läsupplevelse beskriver han på följande sätt: ”Det var alldeles nytt för mig, och nu när mitt sinne var förberett slukade jag innehållet i denna utomordentliga bok. Som jag aldrig hade läst något av Swedenborg, vilken i sitt och mitt hemland hölls för charlatan, galen, liderlig, greps jag nu av en hänförd beundran när jag hörde denna änglalike jätte från förra seklet, tolkad av det djupsinnigaste bland franska snillen.” (Samlade verk vol. 37, s. 85)

[2] Rudyard Kipling, Kim, 1964, s. 323, övers. av Britte-Marie Bergström

[3] Torbjörn Säfve, Jag har valt att dyrka kvinnorna, 1993, s. 182

Lyckad diktuppläsning i Botaniska trädgården

Två stora evenemang ägde rum i Uppsala den här helgen. Vårbalen var den ena, poesi i Botaniska trädgården den andra. Detta säger jag utan minsta antydan till ironi. Även om jag inte dansade och krökade så fick jag uppleva min beskärda del av vårbalen. Jag körde nämligen taxi lördag natt och plockade upp studentynglingar i frack, ordensband och hög hatt och damer i granna balklänningar. Jag frågade en av mina kunder, en käck kavaljer, om han kunde dansa vals. Han svarade: “Nej, jag kan bara kröka”.

Trots att jag arbetade fram till fyra ansträngde jag mig att gå upp tidigt på söndagsmorgonen. Jag valde vilka dikter jag skulle läsa, messade en sista påminnelse till den innersta kretsen och åkte ner på stan för att, såsom brukligt är på söndagar, fika och spela schack med Upsala Tempels Hermetiska Orden (UTHO) på Västgöta nation. Vår orden utforskar bl. a. den esoteriska dimensionen av schack, läser dikter och utbyter uppsalanekdoter.

Jag parkerar bilen på Trädgårdsgatan, mitt emot anatomiska kapellet, och tar vägen via Slottsgränd mot Västgöta nation. En student i söndersliten frack och vinpava i handen kommer raglande runt hörnet. På Västgötaspången får jag syn på ytterligare några efterfestare. En av dem hade inga skor på sig.

På nationen får jag veta att söndagsfikat är inställt på grund av vårbalen. Jag blir nästan nerslagen av en man i bara kalsongerna som övar någon slags vild voodoodans. Ute på gården sitter tre studenter och slumrar i solen. De vaknar till då och tar en slurk ur en stor svart flaska. Kemtvättarna i staden kommer att få det besvärligt att återställa dessa frackar innan de ska återlämnas till uthyrarna, tänker jag.

Fortsätt läsa ”Lyckad diktuppläsning i Botaniska trädgården”

Vad jag lärt mig de senaste tre åren

Det har gått tre år sedan jag ”avföll”. Jag har hunnit lära mig några nya saker. En av de saker jag lärt mig är att det svenska kulturlivet är väldigt intolerant. En annan sak jag har lärt mig är att jag är glad över att bo i Sverige. Varför? Därför att med all vår intolerans så är vi ändå tolerantare än på många andra platser.

Jag kallade mig islamist och skrev en bok med titeln Islamisten. Många teg ihjäl den. Det gjorde de nog rätt i. Men Åsa Linderborg recenserade den i Aftonbladet. Peter Björkman, redaktör för den finlandssvenska tidskriften Horisont, gjorde detsamma. Flera bibliotek köpte in min bok.

Jag blev svartlistad i alla medier och de enda som ville intervjua mig var Expofolket, dessa patetiska spårhundar som bara gör vad de blivit tränade till. Expo var aldrig genuint intresserade av vad jag hade att säga – religiöst, filosofiskt, ideologiskt. De ville plocka ett eller annat förgripligt citat. Expoiterna är inte intellektuella. De vill inte förstå.

Men strunt i dem. En annan sak jag har lärt mig är att många troende muslimer i Sverige är fastlåsta i ett dogmatiskt, sekteristiskt tänkande. De är besatta av renlärighet. Detta hindrar dem från att läsa och utvecklas som människor. Det finns undantag. Men dessa undantag hittar man ofta på andra platser än moskéerna.

Moskéerna är ett slags andliga ghetton där man gömmer sig för att bevara sin identitet. Man är rädd för att bli förvirrad, för att ”gå vilse” som de säger. Därför ska man inte läsa dem som tycker annorlunda. Man ska inte heller lyssna på dem.

Jag tror inte att man ska vara rädd för att läsa vad andra skriver eller lyssna på vad andra säger. Man kanske blir förvirrad. Man kanske går vilse. Men vi har en gång ätit av kunskapens frukt. Det kan inte göras ogjort. Vi är skapade med en nyfikenhet och en lust. Det är detta som gör oss till människor. Många skulle säga att jag blev förvirrad när jag blev muslim. Många skulle till och med påstå att jag gick vilse.

Fortsätt läsa ”Vad jag lärt mig de senaste tre åren”

Pensionärer fick veta mer om Ivan Aguéli

Idag föreläste jag om konstnären och sufin Ivan Aguéli inför en pensionärs- förening i Uppsala. Jag hämtade det mesta materialet från min kommande bok, ”Anteckningar rörande Ivan Aguéli”, ur vilken jag även publicerat fragment på den här bloggen. Jag berättade flera anekdoter om Aguélis vistelse i Uppsala och så om hur han blev mer ”fosterländskt sinnad” på äldre dar. Föreläsningen gav jag rubriken ”Borta och hem igen” för att jag ville uppmärksamma just denna sinnelagsförändring: hur Aguéli gick från en som ville ”kapa alla navelsträngar”, det vill säga frigöra sig från sitt ursprung, till en som längtade hem till Nordens mörker och is, snö och dimma. Hade han fått leva hade han förmodligen målat mer som Carl Wilhelmson, Karl Nordström och prins Eugen.

Jag sade också några ord om frågan om Aguélis påbrå. Han ansåg nämligen själv att han var oäkta son till Karl XV. Modern Anna, en bondflicka från Dalarna, hade nämligen i sin ungdom gått en kurs i matlagningskonst i kungens kök på slottet i Stockholm. Finns det något som helst fog för Aguélis påstående eller talar han i nattmössan? Skrönorna om ”Kron-Kalles” många frillor är allom bekanta. Men så länge det inte finns en DNA-analys att tillgå kan vi inte ge ett säkert svar. Nu är jag själv ganska skeptisk, men det kan vara roligt att leka med tanken. Jämför man Aguélis och Kron-Kalles porträtt finner faktiskt man vissa likheter, även i uppsyn och hållning. Det där ”snobbiga” som Aguéli försökte arbeta bort men som förblev en del av hans personlighet. Även som sufi i Egypten fortsatte Aguélis snobberi; han nöjde sig inte den folkliga sufismen utan valde den mest elitistiska, exklusiva och intellektuella formen av sufism. Han föraktade det enkla folket på landsbygden, vilka han ansåg vidskepliga, okunniga och råa.

Aguélis bild av sig själv som kungason, liksom svanungen i H. C. Andersens saga fostrad av en främling, förklarar delvis hans alienation och olyckliga känsla av att vara ”lytt”, liksom hans aristokratiska manér och galanteri samt överspända hederskänsla och teatraliska lättstötthet. Det förklarar också kylan, för att inte säga hatet, mellan Aguéli och hans ”officielle” far. Denne föraktade för övrigt konst, i den sköna svanungen såg han blott en ful ankunge, men kung Karl däremot var enligt Nordisk familjebok ”en intresserad dilettant inom såväl skönlitteratur som målarkonst.” Familjeboken förtäljer vidare att Karl var ”en sann konstvän, fann trevnad i konstnärskretsar och uppmuntrade den nationella riktningen inom tidens bildkonst. Själv var han en outtröttlig målare.” Hade Aguéli ärvt sin konstnärliga talang? En av åhörarna, historikern Olmin, kom fram till mig efter föreläsningen och påpekade att det visst kan ligga någon sanning i Aguélis påstående. Jag vet inte. Eftermiddagen avslutades med fika och lotteri.

Snart blir det poesi i Botaniska trädgården

Studiegruppen Aguéli inbjuder till diktuppläsning i Botaniska trädgården. Linneanums trappa, mitt emot Slottet. Söndag den 20 maj kl 13.00. Idag har jag och en medarbetare varit ute på stan och smällt upp affischer. Det regnade så affischerna blev ganska blöta och skrynkliga. Men vi ska sätta upp fler i helgen. Om någon har lust att hänga med vid nästa sväng så är det bara att höra av sig. Vi ses den tjugonde! Ta gärna med kaffe, muggar och kakor eller annat som du tycker behövs för att höja stämningen. Efter uppläsningen fikar vi ihop. Alla är välkomna! Fritt inträde! Det bli både nya och gamla dikter. De nya ingår i en kommande diktsamling med titeln Skymning över Upsala.

Jag vill inte längre kalla mig islamist

Den 9 januari 2009 publicerade Expressen min artikel ”Gaza gjorde mig radikal”. Jag reagerade på den israeliska regimens massmord i Gaza. Mycket har hänt sedan dess. Det kan finnas fog för en tillbakablick, en omvärdering i ljuset av senare erfarenheter.

I artikeln skrev jag att islamismen är den enda ideologin som åtnjuter trovärdighet hos massorna. Det är ett orimligt påstående eftersom det inte finns någon enhetlig islamism. Det finns i stället flera olika islamismer som befinner sig i intensiv ideologisk kamp med varandra. Det är också osäkert hur mycket trovärdighet de egentligen åtnjuter. Hur mycket vet folk om alternativen? Hur stora möjligheter har de att studera, debattera och bilda sig en uppfattning?

Jag skrev att islamismen är den ideologi som verkligen har chansen att störta despoterna. Men vad kommer i stället för despoterna? Jo, nya despoter i islams förklädnad, som till och med är farligare än de gamla eftersom de härskar i Guds namn. Den som ifrågasätter deras politik hädar mot Gud.

Jag ansåg att Mubarak var medskyldig till palestiniernas lidande och borde störtas. När jag skriver det här är han borta. Men i hans ställe har vi fått tokiga talibaner som vill förstöra det fornegyptiska arvet och göra kopter till andra klassens medborgare. Pyramiderna är i fara. Den arabiska våren har, som det ser ut nu, varit en katastrof. Mera lik den ”mentala istid” som Ebba Grön sjöng om.

Men isen smälter förr eller senare. Talibanismen är oförenlig med ett modernt samhälle och det inser redan väldigt många araber. Dessa kommer att bli fler. Så kanske var denna vår i själva verket ingen vår utan ett preludium till den verkliga våren som inte har kommit än.

Jag skrev att islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Problemet är bara att muslimer själva står för så mycket av förtrycket och orättvisorna mot andra muslimer. Och detta i islams namn.

Hamas vann valet 2006. Men vore det val idag skulle det förmodligen inte vinna. Gazaborna har tröttnat. Hamasfolket är lika korrumperat som PLO. De vill hålla sig kvar vid makten till varje pris och utnyttjar Palestinafrågan för att sko sig.

Demokrati är mer än val. Den är en kultur. Tyvärr är den kulturen inte tillräckligt förankrad i islamvärlden. Valet i Egypten har lett till en jordskredsseger för talibanerna i Nourpartiet, uppbackade av oljepengar från de wahhabitiska diktaturerna Saudiarabien och Qatar.

Fortsätt läsa ”Jag vill inte längre kalla mig islamist”