Grattis, Tomas!

Först nu har jag fått tid att kommentera årets nobelpris i litteratur. Grattis, Tomas! Eftersom alla viktiga kulturnissar tycks rörande överens om att Tomas Tranströmer en skicklig skald och jag gjort mig ökänd som något av en motvallskärring kommer kanske denna gratulation som en överraskning. Saken är dock den att Tranströmer skriver förbannat fina dikter. Detta oavsett vad jag tycker om Svenska akademien. Jag har bara träffat Tomas en gång, han har ju som bekant en integritet som liknar osynlighet. Han håller sig helst hemma med familjen och uttalar sig ogärna i känsliga frågor, särskilt politiska.

Vi sågs på de internationella poesidagarna i Malmö våren 2006. Poesidagarna fyllde tjugo år – och gick i graven – det året. När min diktsamling Tregångare kom ut i augusti 2005 var det faktiskt en recensent som jämförde mig med Tomas. ”I sina bästa stunder påminner Mohamed Omar om en annan troende poet, nämligen Tomas Tranströmer”, skrev Ola Klippvik i Östgöta Correspondenten (15/9 2005). Men även om jag vore lika duktig på att skriva som Tomas så kommer jag aldrig att få nobelpriset.

Hur som helst har jag mycket att tacka Tomas för – utan honom hade mina dikter förmodligen sett betydligt annorlunda ut. Han hjälpte mig att hitta en röst. Men samtidigt – det ska jag inte sticka under stol med – blev hans poesi ibland till en hämmande mall för hur poesi ska skrivas ”rätt”. Vi har haft vårt käbbel. Men vi hade förbaskat trevligt på den krog i Malmö där vi – en hop svenska och utländska poeter – satt och surrade våren 2006. Poesidagarnas grande maestro Lasse Söderberg plåtade.