Var forntidens perser vita?

Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.

Iranier i allmänhet tycker inte om att sammanblandas med araber och är noga med att påpeka att de är indoeuropéer och har ett annat språk och en annan kultur. Det här intresserar mig, dels eftersom min far kom från Iran, och dels för att jag som muslim under många år, med kontakter med både sunniter och shiiter, araber och perser, stötte på dessa attityder och motsättningar i olika sammanhang.

Majoriteten av iranierna som bor i Sverige identifierar sig inte som muslimer, många är till och med fientliga till islam, och känner sig stå nära den svenska kulturen. Man märker detta i att iranier ofta visar intresse för, och deltar i, svenska högtider som jul och midsommar, och är öppna för bilda familj med ”gammelsvenskar”.

I Wikipedia-artikeln om iranska amerikaner kan man läsa att iranierna är en väldigt välintegrerad grupp med högt antal blandäktenskap med icke-iranier. Det förvånar mig inte. Samma sak gäller i Sverige. När man läser om muslimer som konverterat till kristendomen, så är det ofta iranier. Jag tror att detta är ett sätt för dem att markera att man vill vara en del av den västerländska kulturen. En undersökning från juni 2018 visade att Sverigedemokraterna är det största partiet bland svenskiranier.

Det finns iranier som, kanske som en del i sin vilja att assimilera sig, påstår att forntidens iranier var vita, det vill säga de såg ut som européer, men att deras utseende förändrades efter den arabiska invasionen på 600-talet. En som argumenterar för detta är den persiske nationalisten Reza Jason Jorjani, en akademiker född och uppvuxen i USA. Han samarbetade tidigare med Alt-Right-rörelsen.

I en artikel hävdar Jorjani för att den persiske poeten Jalaluddin Rumi, som levde på 1200-talet, var vit. Bakgrunden är att det skulle göras en film om Rumi och Leonardo DiCaprio blev förslagen till huvudrollen. Detta ledde till att Twittervänstern fick ryck haglade anklagelser om ”whitewashing” mot Hollywood under hashtagen #RumiWasntWhite. Drevet lyckades, DiCaprio blev så rädd för Twittervänstern att han hoppade av rollen.

Jag tror DiCaprio hade funkat bra i rollen som Rumi. Det hade inte sett konstigt ut, för det finns iranier som är ljushyade. Och han hade kunnat sminka sig. Däremot så tror jag inte att forntidens perser som folkgrupp var vita, alltså hade ett europeiskt utseende. Det kan man se om man tittar på gamla statyer och reliefer.

Men vad menar man egentligen med vita? Menar man vita i betydelsen icke-svart, så visst var de vita. Men menar man vita som i svenskar, tyskar och engelsmän, så nej, då var de inte vita. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad Jorjani menar med vita. Jag förstår inte heller vad Twittervänstern menar de säger att Rumi inte var vit. Menar de att han var brun eller svart?

I samma artikel tar Jorjani upp den arabiska invasionen av Iran på 600-talet. Han menar att denna ledde till att Iran blev ett mindre vitt land. Han beskriver också araberna som barbarer från öknen som plundrade, våldtog och brände där de drog fram. Det är möjligt att många av det tidiga islams soldater var beduiner, men islam uppstod inte i öknen, som det så ofta heter i polemiska texter, utan bland köpmän i staden Mecka. För jämviktens skulle bör man nämna att perserna var duktiga på att plundra och bränna när de invaderade Grekland.

Men Jorjani har en poäng när han påpekar att vänstern gärna talar om vit kolonialism, men inte om arabisk eller turkisk eller annan icke-vit kolonialism:

There is an agenda to erasing this heritage: it allows de-colonial theorists to claim that only non-white people can be colonized, and to demonize white colonialism by excluding the benevolent Persian Empire from the history of the white world.

Uppfattningen att forntidens perser var vita stötte jag också på i ett mindre seriöst sammanhang, nämligen i en av mina Biggles-böcker. James ”Biggles” Bigglesworth är för er som inte vet stridspilot och huvudperson i en lång rad klassiska pojkböcker av den engelske författaren W.E. Johns.

I boken Biggles i oasen (först publicerad 1938) befinner sig hjälten i Kairo då han möter en man som vill ha hjälp att ta sig till en oas. Där ska det finnas ättlingar efter Kambyses den andres persiska armé som försvann i en sandstorm år 525 f. Kr. Mannen tror att ättlingar till de persiska soldaterna lever i oasen, som vissa kallar Zenzura:

Ingen kan säga om oasen verkligen finns, men det skulle väl vara konstigt om ett namn existerade utan nån grund? Då och då under århundradena har det kommit underliga rykten i omlopp om en oas och om ruinstäder långt inne i Libyska öknen, i de trakter som tuareg-araberna kallar Djävulsområdet. Om ni tittar på en karta över Afrika, ser ni att området är helt vitt, utan några tecken. Möjligen står det ’Okänt land’. Nån vit man har säkert aldrig varit där. Ändå har ryktena om den mystiska oasen levt kvar. Och inte bara det. Tuaregerna, ökennomaderna, berättar om en främmande vit ras som lever där ute. Om detta verkar otroligt, så kom ihåg att det finns en vit arab-ras längre västerut, mitt i Sahara. Vetenskapsmännen är överens om att de är ättlingar till en försvunnen fenicisk stam. Som ni antagligen hörde den feniciska kulturen i Nordafrika till de mäktigaste. Om man kommer ihåg detta, verkar det väl inte så orimligt att oasen – om den nu existerar – skulle kunna vara bebodd av ättlingar till de överlevande från Cambyses olyckliga armé.

När de kommer fram till oasen och möter folket som lever där, utropar deras egyptiske vän: ”De är inte araber. De är vita”.

Och senare:

Jag är säker på att det här är en okänd stam och att de är ättlingar till Cambyses armé. Hur skulle de annars kunna ha så vitt skinn? Ja, om de inte är vita, så är de i alla fall nästan vita. De är absolut inte araber.

Men nu är det så att araber är en väldigt heterogen folkgrupp som framför allt förenas av ett gemensamt språk. Det finns människor, särskilt i Levanten, som identifierar sig som araber och som är lika ljushyade som italienare eller greker. Syriens president Assad skulle kunna vara tysk eller fransman. Men visst, beduinerna i Arabien, de som brukar räknas som de ”äkta araberna”, är mörkhyade.

I Biggles-boken så blir Biggles och hans vänner tillfångatagna av perserna och nära på offrade till deras hemska krokodilgud. De må vara vita, men knappast civiliserade och humana!

Och vad gjorde den persiska armén i Egypten? Jo, enligt den grekiske historikern Herodotos så var den på väg till Siwaoasen för att förstöra Amuntemplet där eftersom prästerna hade vägrat att erkänna honom som Egyptens rättmätige härskare.

”En vind uppstod från söder, stark och dödlig och förde med sig höga pelare av virvlande sand, som helt övertäckte trupperna och fick dem att försvinna helt och hållet”, skrev Herodotus. Hans historia kan dock vara lika påhittad som Biggles.

Den översta bilden, Alexandermosaiken daterad till cirka år 100 f.Kr, föreställer Alexander den store i strid mot perserna i slaget vid Issos år 333 f.Kr.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Annonser

Gudakejsaren Trump

Karnevalen i Viareggio är en av de mest berömda i Italien och årets höjdpunkt för lokalbefolkningen. Konstnärer tillverkar magnifika skulpturer som dras runt i vagnar under paraderna. Liksom de svenska etablissemangskonstnärerna är de italienska motsvarigheterna vänstervridna och den politiska satiren slår gärna högerut. Annars riskerar det ju att kallas hat.

I år hade man byggt en gigantisk skulptur föreställande Donald Trump i skinande rustning. Det här kommer från den så kallade gudakejsar-memen, det vill säga Internet-skämtet om Trump som enväldig gudakejsare över ett galaktiskt imperium. Det var ett sätt för Trump-fansen att driva med vänsterns anti-Trump-propaganda, som utmålade honom som megalomanisk fascist och blivande diktator.

Det är svårt att veta vad italienarna haft för avsikt med sin skulptur. Är det satir på Trump eller på den hysteriska anti-Trump-vänstern? Det vore kul om det vore det senare, men, med tanke på vad man gjort på tidigare karnevaler, befarar jag att den första tolkningen är mer sann.

I sin hand håller Trump-skulpturen i ett stort svärd med Twitter-symboler vid hjaltet. Twitter har ju förändrat styrkeförhållandena mellan presidenten och media. Richard Nixon hade inget Twitterkonto och förlorade mot media. Trump kan alltid gå runt media och tala direkt till folk. För övrigt är gudakejser-memen coolare än Tricky Dick, eller hur?

Men varifrån kommer gudakejsar-memen? Enligt vad jag läst på en sajt som kartlägger memer, så dök sannolikt upp sommaren 2015. Men vem är gudakejsaren? Det finns ett science fiction-figurspel som heter Warhammer 40K. I korthet fungerar det så här: man samlar ihop en armé av miniatyrfigurer av plast eller metall som man målar och ställer på ett bord. Sen så slåss man mot varandra genom att slå tärningar. Med hjälp av linjaler kan man mäta hur långt infanteri och stridsfordon kan gå och hur långt kanoner kan skjuta. Det har också kommit datorspel.

Striderna äger rum i en futuristisk värld 40 000 år in i framtiden där mänskligheten är samlad i ett galaktiskt imperium med centrum på planeten Terra. Där har gudakejsaren suttit på en gyllene tron i tio tusen år och hålls vid liv genom någon slags kombination av teknologi och magi. Hans mest lojala genmodifierade supermänniskosoldater kallas ”space marines”.

Donald Trump har gjort memen ännu mer populär genom sina uttalanden om att inrätta ett rymdkommando vid Pentagon och sätt upp en rymdstyrka (space force). Ordet ”again” i Trumps slogan ”Make America Great Again” visar att det finns en nostalgisk laddning i hans vision. Man ska gå tillbaka i känslan, för att gå framåt ekonomiskt, vetenskapligt och tekniskt.

När var Amerika som störst? Kanske den 20 juli 1969 då Apollo 11 landade på månen och astronauten Neil Armstrong yttrade orden: ”Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten”. När mänskligheten tog detta steg så var det under det i stjärnorna och rändernas tecken. Den amerikanska flaggan var den första jordiska flaggan som sattes ner på en annan planet.

För att hålla memefabriken i gång på högtryck, så har Trump även talat om att börja skicka människor till Mars. Och så vill han tillbaka till månen. Japp, Make America Great Again. Ska bli spännande att se om han kommer att samarbeta med Elon Musk, som har liknande planer, eller om det kommer att bli en kapplöpning till Mars mellan The Donald och Musks rymdbolag SpaceX.

”Om vi inte tar oss ut dit, om framtiden inte innehåller att vi är där ute bland stjärnorna som en art som lever på flera planeter – jag skulle tycka att det vore en otroligt deprimerande framtid”, har Musk sagt.

Trumps kampanj utlöste en våg av kreativa energi som gav upphov till en aldrig sinande ström memer på nätet. Och de fortsätter komma. Men kreativiteten tar sig också uttryck i ”köttrymden”, det vill säga den verkliga världen. Förra året samlade ett gäng serieskapare in pengar på IndieGoGo till en serietidning med titeln Trump’s Space Force. De ville ha 15000 dollar, men fick in 72000. I tidningen framställs Trump som en Han Solo i kamp mot utomjordiska monster. Jag har tyvärr inte läst den fysiska tidningen, men det jag sett på nätet ser snyggt ut.

En skillnad mellan vänstern och högern idag, vilket märks gång på gång i kulturkriget, är vänsterns avsaknad av humor. Högern har inget emot att skoja med sig själva, vilket märks i både gudakejsar-memen och den här serietidningen. Vänstern däremot tar sig på minst lika stort allvar som islamiska fundisar. Den politiska korrektheten har ungefär samma roll i vänsterns världsbild som sharia för islamfundisarna.

I konst, film, litteratur, serier och memer kan man uttrycka saker som inte kan tala öppet om på det mer konkreta och ytliga politiska språket. Ibland kan man genom konsten uttrycka tankar, känslor och drömmar som man på ett medvetet plan inte ens visste fanns. Gudakejsar-memen må vara Trump-fansens parodi på vänsterns nojor, men samtidigt kan den också innehålla något av deras verkliga längtan ut mot stjärnorna och äventyret.

Men där finns kanske också något annat – en oro. För människornas imperium i Warhammer-världen hotas av kaos. Elitsoldaterna för en förtvivlad kamp för att upprätthålla gränserna, både de inre och de yttre. Det här är något moderna amerikaner kan känna igen sig i, känslan av att leva mitt i en stor förvandling med ett okänt slutmål. Man anar dock att slutet inte kommer att bli gott och känner att man förlorat kontrollen. Trumps mur kan på ett omedvetet plan upplevas som mer än en fysisk mur, ja, som en symbol för ordning.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Den vita araben

Den brittiske författaren Percy Francis Westerman (1876-1959) skrev pojkböcker om äventyr och krig. Hans första bok, A Lad of Grit, kom ut 1908, samma år som Robert Baden-Powell grundade scoutrörelsen. På Wikipedia står det att scoutrörelsen påverkades av Westermans böcker, vilket verkar rimligt.

Den svenska översättningen av Westermans pojkbok Den vita araben – som kunskapare i Central-Afrika gavs ut av Fritzes bokförlag 1934 i en serie som kallades Fritzes scoutböcker. Hjälten i boken är just en scout, alltså i betydelsen spejare eller kunskapare. Originalet med titeln The White Arab publicerades året innan. Westerman var en produktiv författare – Wikipedia listar 178 titlar – och mycket populär på 1930-talet, men numera bortglömd.

Historien i Den vita araben påminner om verklighetens Lawrence av Arabien, en engelsk spion som klär ut sig till arab och så säga goes native. På omslaget syns en europeisk yngling i arabisk dräkt på en vit springare. Jag blir omedelbart påmind om Peter O’Toole som Lawrence av Arabien i filmen från 1962.

Bredvid den beridne hjälten står en riktig arab, ödmjukt bugande. Ynglingen, som heter Denis Hornby, är mycket ung, bara nitton år, men har stora språkkunskaper. Det beror på att han är äldste son till en engelsk officer som tjänstgjort i Sudan:

”Han var fullt hemmastadd i arabiska och swahili, och han kände till de flesta av de dialekter, som talas av Sudans befolkning.”

Mig veterligen talas inte swahili i Sudan, men det är inte mycket i den här berättelsen som är historiskt korrekt. Hur som helst väljs han ut på grund av sina speciella kunskaper och skickas på ett uppdrag till Sudan. ”Mr. Hornby, ni måste tala, tänka och leva som en arab”, blir han tillsagd. Och det lyckas han med:

”Denis såg fullkomligt ut som en arab. Ingen rakkniv hade fått vidröra hans ansikte på nära två månader, och resultatet hade blivit ett tjockt svart skägg. I sin fladdrande vita dräkt liknade han, där han skred fram med högburet huvud, en scheik eller beduin av högre klass.”

Denis lägger sig till med alla infödingarnas seder. Han äter med händerna:

”I avsaknad av redskap fiskade Denis och hans värd upp köttbitar ur stuvningen med fingrarna samt knådade köttet och riset till bollar, som de sedan förde till munnen.”

Jag har själv ätit på det här sättet, framför allt när jag bodde i Afrika, och min erfarenhet är att det är ganska trevligt att sitta tillsammans runt ett fat och äta med händerna. Enligt profeten Muhammeds sed ska man äta med höger hand eftersom den högra sidan, liksom i de flesta kulturer, är den goda sidan. Det är en symbolik som redan fanns på plats när Muhammed kom med sin nya religion.

I romanen pågår en tävling om inflytande i Sudan mellan Storbritannien och Sovjetunionen. Ryska spioner smugglar in vapen och försöker uppvigla muslimerna i regionen till ”heligt krig” mot engelsmännen. Det blir Hornbys uppgift att stoppa dem:

”Om allt ginge efter den uppgjorda planen, skulle snart revolutionen utbryta i Afrika för så vitt intet gjordes för att hindra den olagliga importen av vapen och kanske den ännu farligare propagandan.”

Den unge hjälten är nära att avslöja sin arabiska förklädnad när han ligger i feber och talar i sömnen på engelska. En vän, även han förklädd till arab, häller i honom opium för att han ska tystna. När man undrar vad det är för underligt språk han talar – är det måhända de otrognas språk? – skyller vännen på att det är en engelsktalande djinn, en ande, som bemäktigat sig honom.

I boken beskrivs muslimernas föreställning om jihad, det heliga kriget, på ett barnsligt sätt. Men det är just så många muslimer genom historien har uppfattat det, enkelt och konkret. Det är ett krig för att utbreda islam och den som faller kommer till paradiset och får njuta av vin, god mat i stora lass och sköna jungfrur. När man läser profeten Muhammeds egna yttranden om jihad, så är det inte heller särskilt komplicerat eller filosofiskt.

Muslimerna i Sudan drömmer om ”ett mäktigt islamitiskt kejsardöme”, ett kalifat med andra ord. Och de tror att kommunisterna kan hjälpa dem att förverkliga drömmen. Ungefär som islamisterna i väst idag, som, trots att de har helt andra mål, samarbetar med vänstern när det främjar deras intressen.

Ett ganska underhållande stycke i boken är när en konflikt uppstår på grund av att de ateistiska ryssarna inte visat islam tillbörlig respekt, vilket kommer i vägen för en allians mellan de rättrogna och kommunisterna.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Ny video! Livets mening

I en ny video pratar jag om livets mening. Det finns ingen!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)
Bli månadsgivare på Patreon
Klicka här för att gilla Antikalifens sida på Facebook

Ny video! Att föredra helvetet framför paradiset

Det var ungefär ett år sedan jag lade upp någon ny video på min YouTube-kanal Antikalifen. Den 5 februari lade jag i alla fall upp två nya.

I en av dem pratar jag om hur islamiseringen hotar yttrandefriheten. I den andra läser jag några av tittarnas kommentarer. Jag får beröm av vissa för att jag lämnat islam. Andra, som är troende muslimer förmodar jag, menar att jag har låg intelligens, är förledd av Satan och kommer att brinna i helvetet. Jag är ateist och tror varken på himmel eller helvete. Men om det nu fanns ett helvete där de som inte tror på islam hamnar efter döden, så skulle jag nog föredra det framför paradiset. Jag kan tänka mig att sällskapet och samtalen är intressantare i helvetet där alla icke-islamiska tänkare är. Bara jag slipper bli stekt!

Varför kallar jag mig Antikalifen? Jag fick idén när jag läste om en antipåve på medeltiden. Ordet har ingen fast eller tydligt innebörd, jag tyckte mest att det lät kul. Jag har på mig en Arkiv X t-shirt jag fick i julklapp: ”I want to Believe”.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Drottning Disa

Disa har namnsdag den 3 februari. Vem är det? Jag håller på med en bok om svenska högtider. Jag är ingen expert, långt därifrån. Jag är elev och lär mig, men jag vill dela med mig av det jag lär mig och min lust att lära.

Något jag förstått är att de svenska högtiderna bygger på två element, det hedniska och det kristna och det hedniska förstås är äldre. Men det hedniska är av en annorlunda karaktär än det kristna eftersom det handlar om naturen, inte om en lära från himlen. Den hedniska delen är inte på samma sätt ”religiös” eftersom den handlar om sommar och vinter, sol och måne.

När kristendomen kom till Europa, så fyllde den nytt vin i gamla läglar. De gamla årstidsfesterna fanns redan, men nu fick de nya kristna innebörder.

Att Disa har fått namnsdag i början av februari tror jag har att göra med disablotet som ska ha hållits då. Det var en offerhögtid till disernas ära. Diserna var i nordisk mytologi kvinnliga andeväsen, de dödas andar enligt vissa, eller gudinnor som kunde vara både elaka och vänliga.

Kung Adils den mäktige ska ha fallit av sin häst vid ett disablot i Uppsala, det vill säga det som nu heter Gamla Uppsala. Han red runt Disarsalen, vilket verkar ha varit ett tempel rest åt diserna, när hästen snubblade. Adils var son till Ottar Vendelkråka och blev enligt sagan höglagd i Gamla Uppsala. Det ska vara den norra av de tre stora högarna, den som kallas Torshögen.

I Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar skildras Adils död så här:

En vinter, när många hade samlats till disablotet, ledde de otåligaste fram en häst. De skriade, att han skulle visa, att han nu kunde sitta i sadeln igen.

Tyngd av dystra aningar, klädde han sig och steg upp på hästen, men han lät tyglarna hänga och hade åldrats mycket. Fast hans ögon nära på voro blinda och täcktes av hinnor, som endast släppte igenom ett grått ljus, såg, han mycket, som var osynligt för de andra. Han såg, att den goda fylgja, som troget ledsagade var och en från vaggan till domsstället i underjorden, gick bredvid hästen också nu, men bortvänd med händerna för ansiktet liksom gråtande. Han visste, vad det betydde.

Det hade frusit starkt i vinternatten, och Karlavagnen tindrade. Adils satt hopsjunken och gungade en smula, allteftersom hästen rörde sig. Han red ett varv inom stenringen, där offret skulle hållas.

Men hästen snavade, och konungen föll av och slog huvudet mot den närmsta stenen, så att hjärnan rann ut. Där låg nu den mäktigaste och rikaste av Skilvingar utsträckt på ismarken. Svearna sprungo fram med sina bloss och räckte varandra händerna över hans blod och lovade, att de därefter mer än guldet i ringen på armen skulle hedra järnet i plogen och svärdet.

Samtidigt med disablotet hölls i Uppsala ett ting och en marknad, marknaden kallades Distingsmarknaden. Sista blotet hölls av kung Blot-Sven år 1084, sedan återstod marknaden och tinget. Det finns en saga där tingets och marknadens ursprung leds tillbaka till en Drottning Disa i hednisk tid. Hon var en klok flicka som höll ting i Uppsala. Kungen fattade tycke för henne och tog henne till hustru. Hon är känd genom en pjäs som skrevs av Johannes Messenius och uppfördes i Uppsala första gången 1611.

Man tror att sagans Disa är en personifikation av diserna. Man har så att säga samlat alla dessa diser som man brukade offra åt i en enda figur. Bellman nämner henne i Fredmans epistel nummer 62:

Movitz! på Taflan se marken,
Där sju nöten betade gräs.
Där ser du Noach i Arken.
Kors hur’ det rägnar på parken!
Där rider Drottningen Disa;
Där kör Propheten Elisa
Up til himla uti en chaise.
Glas-ögon opp på din näsa,
Där står historien at läsa
Om Susanna; Movitz nu läs.

I stället för disablotet fick vi vid samma tid Kyndelsmässodagen. Denna högtid är enligt Nordisk familjebok, ”liksom så många andra kristna fester, ingenting annat än en kristnad hedning”. Festen jämförs i uppslagsboken med romarnas februalia eller lupercalia, då romarna bland annat ska ha sprungit nakna genom staden.

Båda dagarna delar ett tema: rening. På kyndelsmäss minns man hur det gått fyrtio dagar sedan jungfru Maria födde sitt barn. Hon hade då blivit ”ren” och kunde gå till templet. Dagen kallas också Jungfru Marias rening.

I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (1555) skriver han så här om distingsmarknaden:

Den berömdaste af dessa marknadsplatser är den i ärkebiskopsstaden Upsala, genom hvilken flyter en betydlig å, som merendels i början af februari tillfryser så starkt, att dess is kan bära en ofantlig mängd af människor liksom af dragare och alla slags handelsvaror. Denna marknad har från urminnes tid till den dag i dag kallats och kallas alltjämt disting, d.v.s. den plats där den kloka drottning Disa höll ting… De varor som äro föremål för handel allt efter de köpslåendes önskningar och behof, äro av mångfaldigt slag, såsom värdefulla pälsvaror af olika djur, vidare silfverkärl avsedda att göra tjänst vid måltider äfvensom att tillfredställa kvinnornas omättliga begär efter prydnadsföremål; yttermera spannmål, metaller såsom järn och koppar, samt tyger och matvaror.

Disa var enligt sagan en bondflicka från Venngarn utanför Sigtuna. För länge sedan då Sigtrud var kung i Uppsala (hos Olaus Magnus heter han Frej) rådde stor hungersnöd. Kungen bestämde då att alla gamla, sjuka och lytta, det vill säga alla ”tärande”, skulle offras åt Oden.

Först ska hwar och een Hwdfadher weeta
I sitt Hws skal han vpleta
Alt onyttigt Partij och så slöder
Thet han vthan nytto föder
Gubbar, Käringar, Halte och Blinne
Lamme, Siuke, vthan sinne
Thessa skole the nw alle dräpa

Disa tyckte beslutet var dåligt och ville komma till Uppsala för att ge bättre råd. För att sätta hennes fyndighet på prov bjöd kungen henne att komma till sig ej till fots, ej till häst, ej åkande, ej seglande, ej klädd, ej oklädd, ej inom år eller månad, ej på dag, ej på natt, ej i ny, ej i nedan.

Hur skulle hon klara det? Hon löste uppgiften så, att hon spände två ynglingar för en släde och lät en bock gå bredvid, hade det ena benet i släden och det andra över bocken, var klädd i ett nät och kom till kungen tredje dagen före jul (som inte räknades till själva året utan till utfyllnad) i skymningen när det var fullmåne. Kung blev så imponerad av hennes klokhet och hennes skönhet (hon var bara klädd i ett nät…) att han tog henne till drottning.

I stället för att döda alla ”tärande” föreslår Disa föreslår att folket samlas och

Ther the skulle kasta Tärningh
Huru många aff them skal dö

Men de dödsdömda ska få behålla livet, mot att de drar ut och bryter ny bygd i norr (”om the wele draga Norr vth/Och så förökia Sweiges knut/Skole the ey mista lijffuet”). Vad kan man lära sig av sagan? Jo, att makthavare ska lyssna på råd, vem det än kommer ifrån, bara det är klokt. Och så lär man sig att man i dåliga tider inte bara kan tänka på att skära ned, utan också på att öka inkomsterna.

Nybyggarandan, där man drar ut för att plöja nya mark i norr, för tankarna till Vilda västern.

Bild: Drottning Disa målad av Carl Peter Lehmann. Tavlan hänger på Uplands nations bibliotek.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Så kallad ”islamofobi” i sagovärlden Narnia

Streamingjätten Netflix har köpt rättigheterna till den engelske författaren C. S. Lews Narnia-berättelser. Detta är första gången någonsin rättigheterna till samtliga sju böcker ägs av samma bolag. De kommer att producera både filmer och teveserier.

Man kan hoppas att Netflix nu kommer att filmatisera de Narnia-berättelser som hittills har försummats, som Hästen och hans pojke (1954) och Den sista striden (1956). De båda böckerna är särskilt intressanta för mig eftersom jag tänker mycket på islam och förhållandet mellan väst och islam.

I böckerna förekommer nämligen fantasilandet Calormen som är tydlig influerat av den islamiska världen. Och skildringen är inte smickrande. C. S. Lewis har så klart beskyllts för så kallad ”islamofobi”. Kan det vara en anledning till att de ännu inte filmatiserats? Böckerna kom som sagt ut på 50-talet, idag hade nog en ängslig redaktör velat retuschera manuset en aning före publicering, för att inte dra på sig de fruktade rättvisekrigarnas uppmärksamhet.

Men inte bara de böckerna där ”sagoislam” skildras har blivit hårt kritiserade. Ingen av C. S. Lewis Narniaböcker är omtyckta av det vänstervridna kulturetablissemanget, som menar att de är kristet fundamentalistiska, rasistiska och könsrollskonserverande. Lewis var en djupt troende kristen apologet och ett av syftena med hans barnböcker var att förmedla det kristna budskapet på ett nytt och spännande sätt. Aslan, det talande lejonet som offras och återuppstår, är en bild för Kristus.

Calormen är ett stort land som ligger sydost om Narnia. Namnet kommer förmodligen från latinets ”calor” som betyder ”värme”. Mellan Calormen och Narnia ligger landet Arkenland och en stor öken. Calormen, vars huvudstad heter Tashbaan, är inblandat i ständigt krig för att utvidga sin makt, ta slavar och krigsbyte. Slaveriet är något som utmärker Calormen och väcker avsky i Narnia.

Konflikten mellan Narnia och Calormen i Lewis böcker verkar väldigt lik konflikten mellan väst och islam i den verkliga världen. Innan jag började skriva den här artikeln så läste jag om båda böckerna, som jag har i svensk översättning.

Boken Hästen och hans pojke är den tredje i serien om landet Narnia. Pojken Shasta växer upp hos sin fosterfar Arsheesh i Calormen. När Shasta får reda på att fosterfadern inte är hans riktiga far och att denne tänker sälja honom till någon annan, så flyr han på sin talande häst. Hästen kommer från Narnia och vill hem. På vägen träffar Shasta och den talande hästen en flicka som också är på flykt. Hon är calormen, men vill också till ”de fria nordanlanden” eftersom hon annars kommer att giftas bort mot sin vilja med en äldre, grym man. I Narnia däremot ”tvingas ingen mö gifta sig mot sin vilja”.

Calormens despotiske kejsare Tisrock och hans son Rabadash drar ut på ett fälttåg för att erövra Narnia och Arkenland. Så här säger prinsen till sin far:

”Jag önskar och förslår, om min fader, att du omedelbart samlar dina oövervinnliga härar och drar in i det trefalt förbannade Narnia och ödelägger det med svärd och eld och fogar det till ditt gränslösa välde och dödar deras konungar och alla av deras blod utom drottning Susan. Ty jag åstundar henne till maka – men först ska hon få lära sig en bitter läxa!”

Soldaterna har skägg, turban på huvudet och svingar kroksablar. De tillber en gud som kallas Tash, den Okuvlige och Skoningslöse. Calormenerna beskrivs som saracener och narnierna som korsriddare. Så är de också tecknade av illustratören Pauline Baynes.

Prins Rabadash har alltså blivit avvisad av den fagra Susan, men tänker ta ta henne med våld.

”Ni menar inte att han skulle kunna ta mig till gemål med våld?” utbrister Susan. Hennes bror Edmund svarar: ”Jag fruktar det. Gemål – eller slavinna, vilket är värre.”

När den calormenska hären står utanför kung Luns slott i Arkenland, håller Rabadash ett tal som verkar vara inspirerat av profeten Muhammed:

”Döda varenda manlig barbar innanför dess murar ända till det gossebarn som föddes i går. Det övriga är ert att fördela sinsemellan bäst ni behagar – kvinnor, guld, ädelstenar, vapen och vin. Den som blir efter när vi närmar oss slottsportarna låter jag bränna levande. I Tashs, den Okuvlige och Skoningslöses, namn – framåt!”

I Den sista striden har en gorilla fått en åsna ta på sig ett lejonskinn och utge sig för att vara Aslan. Gorillan utnyttjar åsnan för att skaffa sig makt. I början går det bra, folk tror att det är Aslan och gör som åsnan säger. Men de börjar tvivla när den falske Aslan påbjuder dem att göra onda saker. Åsnan är bara lik Aslan på ytan, men grunden (jag vill helst undvika att skriva ”värdegrunden”) är olika.

Gorillan försöker också få narnierna att tro att Tash, calormenernas gud, och Aslan, skulle vara en och densamme. Detta trots att Tash livnär sig på människors blod, han kräver människooffer, medan Aslan är barmhärtig.

Gorillan säger:

”Tash är bara ett annat namn för Aslan. Allt det där tramset om att vi skulle ha rätt och folket i Calormen fel är idiotiskt. Nu vet vi bättre. Calormenerna använder andra ord men menar samma sak som vi. Tash och Aslan är bara två olika namn på – ja, ni vet vem jag menar.”

Här tror jag att C. S. Lewis vill kritisera tanken att alla religioner egentligen bara är olika på ytan men lika i sitt inre. Gorillan säger samma sak som de som säger att det inte finns någon skillnad mellan kristendomen och islam. Den ena är inte bättre eller sämre än den andra.

Lewis vill säga att skillnaderna mellan religionerna är djupare än bara gudarnas namn, vilket visar sig i skillnader i kulturer och värderingar mellan Narnia och Calormen. Och i vår verkliga värld, vill jag tillägga, mellan väst och islamvärlden.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).