Riddarna på Rhodos

Fantomen Rhodos 3Idag är det den 26 juni och denna dag år 1522 inledde turkarna sin belägring av Johanniterriddarnas fästning på än Rhodos. Stridsropet ”Allahu akbar!” skallade och fanorna med islams trosbekännelse fladdrade i vinden. Den turkiska hären var uppfylld av iver att strida för profeten Muhammed och de kristna riddarna på ön var fast beslutna att försvara sin fästning. De såg sig som kristenhetens gränsvakter mot den islamiska världen. På den tiden var ju Västerlandet och kristenheten samma sak. Islams arméer hade krossat kristendomen i Nordafrika, Levanten och Mindre Asien. Kvar var bara spillror.

Slår man i Thesaurus geographicus (1578), ett uppslagsverk över geografiska namn av Abraham Ortelius under uppslagsordet ”kristen” finner man förklaringen ”vide Europaei”, och slår man under ”Europa” står det ”hodie Christianorum regnum… Europaei Christianos vocant semet ipsos”. Alltså ”européerna kallar sig själva kristna”.

Fantomen Rhodos 1

Johanniterriddarna var en kristen, paneuropeisk orden. Riddarna kom från olika europeiska länder men förenades som kristna, européer med en gemensam fiende. År 1521 hade en ny ledare valts för orden, Philippe Villiers de L’Isle-Adam. Han visste att en attack skulle komma och gjorde det han kunde för att förstärka försvaret.

Belägringen av Rhodos år 1522 var det andra osmanska försöket att erövra ön från de kristna. Den första belägringen år 1480 var ett misslyckande. Efter att riddarnas fästning fallit bosatte sig Johanniterna på Malta.

Fantomenäventyret ”Skatten från Rhodos” (6/1980) utspelar sig år 1536 efter Rhodos fall. Under de sista dagarnas strider ska ett skepp ha lastats med ordens ”största och heligaste skatter” med sikte på Spanien. Skeppet kom aldrig fram. Vad hände med skatten?

Fantomen Rhodos 4

Fantomen beger sig till det nya fästet på Malta där han blir dubbad till riddare av Johanniternas stormästare. Manus skrevs av Norman Walker och Kari Leppänen tecknade. I äventyret besegrar Fantomen de muslimska piraternas hövding, Suliman den grymme.

Fantomen Rhodos 5

I Nordisk familjebok kan man läsa följande om Johannitorden:

Johannitorden, den äldsta andliga riddarorden. Dess medlemmar kallades urspr. johanniter l. hospitaliter (lat. Johannitæ, Fratres hospitales Sancti Johannis), sedermera, efter boningsorten, äfven kallade rhodiser- och malteserriddare. Orden leder sitt ursprung från ett af köpmän från Amalfi 1048 i Jerusalem stiftadt sällskap till skydd för kristna pilgrimer. Af den egyptiske kalifen, som då var herre öfver Heliga landet, utverkade detta sällskap sig genom skänker rättighet att bygga en kyrka (Santa Maria della Latina) ej långt från Heliga grafven samt ett munkkloster efter den hel. Benedikts regel, hvarmed de snart förenade två byggnader, innehållande härbärgen eller ’hospital” för pilgrimer af båda könen. Hvar och en af dessa byggnader fick sitt särskilda kapell. Det för kvinnliga pilgrimer afsedda helgades åt Maria Magdalena och det för manliga åt S:t Johannes (d. v. s. Johannes döparen eller möjligen patriarken Johannes den barmhärtige i 7:e årh.); de munkar, hvilka bestridde sjukvården, fingo med anledning däraf namnet Johanniter eller den hel. Johannes’ hospitalsbröder. Sedan de kristne under Gottfrid af Bouillon 1099 eröfrat Jerusalem, afsöndrade abboten Gerhard Tonque, ordens förste ”mästare”, vården af de kvinnliga pilgrimerna från brödraskapets verksamhet; orden fick en ny, af påfven 1113 stadfäst, författning jämte särskild ordensdräkt: en svart mantel med hvitt kors på vänstra sidan. Gottfrid af Bouillon gaf orden stora besittningar och egodelar.

Korset och svärdet. Johanniterriddarna stred för tron:

Tonques efterträdare, Raymond du Puy, gaf – för att påminna ordensbröderna om ”de åtta saligheterna”, eller de åtta riddardygderna – det hvita ordenskorset en åttkantig form (”malteserkorset”) och utvidgade ordensrege (omkr. 1120), i det att han till de tre vanliga munklöftena lade ett fjärde, nämligen löftet att kämpa mot de otrogne. Därigenom fick orden, efter den då nyss bildade Tempelherreordens mönster, en hufvudsakligen krigisk prägel. Dock bibehöll den äfven sin ursprungliga verksamhet, hvarför ordensbröderna delades i tre klasser: 1) riddare, af adlig börd, för krigiska värf, 2) präster l. kapellaner, för själavården, 3) tjänande bröder, för pilgrimers och sjukas vård. Ordens krigsdräkt bestod af röd vapenrock med ett hvitt kors på bröstet och på ryggen. I fred buro riddarna den svarta manteln med det hvita korset. Ordensvapnet bestod af ett större malteserkors af silfver i rödt fält med en af rosenkrans omgifven krona och därunder ett mindre malteserkors med omskriften ”Pro fide” (För tron). Riddarfanan bar ett rödt kors.

År 661 hade Rhodos erövrats av muslimerna under kalifen Muavija, men under korstågen kom ön återigen i kristna händer:

661 (eller något föregående år) eröfrades ön af araberna under kalifen Muavija, men kom under korstågen ånyo i de kristnes händer och eröfrades 1309 af johannitriddarna, som slogo sig ned på R. och med anledning däraf fingo namnet rhodiser-riddare.

Kristenhetens sista bålverk i Österlandet:

Från deras tid finnas i behåll betydande fästningsverk och andra byggnader, bl. a. ett flertal sedermera till moskéer förvandlade kyrkor, och vid hufvudgatan i staden R. (den s. k. ”Riddargatan”) äro ännu många gamla hus smyckade med johanniternas kors och vapensköldar. Efter att flera gånger glänsande ha försvarat sig mot turkarna nödgades de i dec. 1522 efter 6 månaders motstånd att åt Soliman den stores general, Kassim pascha, uppge staden, kristenhetens sista bålverk i Österlandet.

Serieäventyret ”Skatten på Rhodos” slutar med ett Fantomen återbördar skatten till Malta och dubbas till riddare. ”Stå upp, Fantomen”, säger stormästaren. ”Fantomen, illuster hedersriddare av Johannes Döparens broderskap!”

Fantomen Rhodos 2

Piraternas stad i Nordafrika bränns ner och slavarna befrias. De muslimska piraterna som härjade i Medelhavet var som vår tids jihadistiska terrorgrupper, de såg sitt våld, sina plundringar och sin slavhandel som en del av ett rättfärdigt jihad mot de kristna.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Mord och mission

Antikalifen, seriefigur
Antikalifen af Upsala

En av de tre jihadisterna som attackerade London den 3 juni var muslimsk missionär. Youssef Zaghba var enligt brittiska medier engagerad i den hemlighetsfulla, islamiska missionsorganisationen Tablighi Jamaat.

Även jihadisterna som genomförde attacken den 7 juli 2005 i Londons tunnelbana var engagerade i organisationen. Vi vet också att jihadisten som mejade ner folk på en julfest i San Bernardino i USA den 2 december 2015 brukade gå till en Tablighi-moské.

Redan 2005 konstaterade den konservativa, amerikanska tankesmedjan Middle East Forum att: “For a majority of young Muslim extremists, joining Tablighi Jamaat is the first step on the road to extremism.”

I Frankrike fungerar organisationen som en inkörsport för islamiska extremister, noterade man på tankesmedjan: “Perhaps 80 per cent of the Islamist extremists in France come from Tablighi ranks, prompting French intelligence officers to call Tablighi Jamaat the ‘antechamber of fundamentalism’.”

Utåt sett är Tablighi Jamaat en helt och hållet apolitisk organisation som enbart ägnar sig åt islams religiösa delar. Men denna skillnad mellan religion och politik är svår att upprätthålla då profeten Muhammed ju byggde en islamisk stat.

Tablighi-rörelsen har växt fram ur den så kallade Deobandi-skolan i Indien. Det finns en annan mera känd rörelse som också växt fram ur denna skola: talibanerna. Tablighi och talibanerna delar ett gemensamt ursprung och en gemensam lära, men de skiljer sig åt i metod. Tablighierna vill bygga den ideala, islamiska staten genom mission, talibanerna genom jihad. Steget kan vara kort mellan de två rörelserna: John Walker Lindh, en amerikansk konvertit rill islam, reste med Tablighi Jamaat till Pakistan 1998. Han anslöt sig senare till talibanerna.

Organisationen finns även i Sverige. Det ska byggas en ny moské i stadsdelen Stenhagen i min hemstad Uppsala. I november 2015 sålde kommunen en tomt bredvid S:t Maria kyrka till Uppsala Dawa-stiftelse. Stiftelsen är en del av tablighi-rörelsen. Dawa är arabiska och betyder ”att kalla”, i detta fall åsyftas ”att kalla till islam”, det vill säga mission. Det arabiska ordet ”tabligh” i namnet Tablighi Jamaat betyder ”predika” eller ”meddela”.

Tablighi Jamaat grundades i Indien på 1920-talet för att rena muslimer från påverkan från den indiska, hinduiska kulturen. Den spreds sedan till hela världen och räknar idag cirka femtio miljoner medlemmar. För att få unga muslimer att rensa bort varje spår av icke-islamisk kultur tar man dem med på resor i tre eller 40 dagar. Man sover tillsammans i moskén och följer ett program som innehåller bön, koranläsning, predikan och ”turer”. Turen går ut på att gå runt närområdet, knacka dörr hos muslimer och kalla dem till moskén.

Man menar att de unga männen kommer att färgas av miljön under resan och förvandlas från vanemuslimer eller slarviga muslimer till medvetna och strikta muslimer. Tablighi Jamaat anser att varje medlem någon gång under sitt liv bör företa en resa om tre månader till rörelsens center i Pakistan, Indien och Bangladesh.

En av de ledande företrädarna för Tablighi Jamaat i Uppsala heter Akmal Hyder och kommer ursprungligen från Bangladesh. Han är professor vid Högskolan i Gävle. I juni 2014 var han med och arrangerade en stor missionskonferens i Norrköping. Han blev då intervjuad av en kvinnlig journalist för Arbetarbladet. Hyder vägrade att ta hennes utsträckta hand. Kvinnor var förbjudna att delta på konferensen. ”Islam skiljer mellan kvinnor och män. Vi blandar inte”, sade Hyder till Arbetarbladet.

Han tyckte också att jämställdheten mellan män och kvinnor överdrivits i Sverige. ”Det är en kultur som byggts upp under många år. Det har blivit som en religion för er”, sade han.

Rörelsen uppmanar alltså inte som talibanerna direkt till väpnad jihad, men förhärligar i sina predikningar och i sina studiecirklar profeten Muhammeds krig och erövringar. Dessa härtåg ses som förebildliga för rörelsens missionsresor.

Skillnaden mellan Tablighi Jamaat och jihadistgrupper är att tablighierna vill bygga den islamiska staten nerifrån och upp genom att islamisera individerna medan jihadistgrupperna vill bygga den islamiska staten uppifrån och ner genom väpnad revolution. Tablighi Jamaat menar att när muslimerna har blivit riktiga muslimer kommer Gud att ge dem seger och styret över världen.

I en intervju i Upsala Nya Tidning den 6 februari 2017 sade Atique Ullah, en av Dawa-stiftelsens företrädare: ”Vårt mål är att hjälpa unga muslimer att integreras i samhället”.

Men i själva verket är målet segregering, att vända unga muslimer bort från svensk kultur och svenska värderingar, och till en strikt tolkning av sunnitisk islam. Det framgår när man läser Tablighi Jamaats litteratur och lyssnar på deras förkunnelse. Rörelsens “manual” heter Fazail-e-Amaal, finns översatt till engelska och tillgänglig på nätet.

I boken står det att muslimernas olyckor beror på att de inte tillämpar islam till fullo. Därav följer att lösningen på deras bekymmer är att uppväcka den rena, ursprungliga och fullständiga tillämpning av islam som man tror rådde på de tidiga muslimernas tid.

I boken kallas jihad, det heliga kriget för att underkuva de otrogna, för “a sublime task” och det sägs att de som inte har den äran att delta i jihad åtminstone kan göra sin plikt mot islam genom att delta i tabligh, det vill säga i missionsarbetet. Se kapitlet “Muslim Degeneration and its only remedy”.

I intervjun i Upsala Nya Tidning lovar Atique Ullah att ingen extremism kommer att tillåtas i den nya moskén. Men varför har extremism tillåts i Uppsalamoskén? Atique Ullah och andra tablighier har suttit i Uppsalamoskéns styrelse utan att göra någonting åt det faktum att gävleimamen Abo Raad, en av jihadismens viktigaste ledare i Sverige, hållit studiecirklar för unga män. De har varit tysta och låtit det ske.

Om Atique Ullah inte tycker om extremism, varför har han inte protesterat mot Abo Raads verksamhet i Uppsalamoskén? För er som inte känner till bakgrunden: Abo Raad hyllade terrorgruppen Islamiska Statens offensiv sommaren 2014.

Det är oroväckande att en organisation som Tablighi Jamaat, med så många fall av missionärer som övergått till att bli mördare, kan etablera sig i Sverige utan någon verklig granskning eller debatt.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock). Du kan även köpa min senaste bok, ANTIKALIFEN. BORT OCH HEM IGEN, för 200 kr. Ange adressen dit boken/böckerna ska skickas.

Hellre Swedenborg än Muhammed

Idag är det eid, den islamiska festen som avslutar ramadan. Jag firar inte eftersom jag inte längre är muslim. Muslimer påpekar gärna att Muhammed är den siste profeten, men det är inte sant. Många har kommit efter honom. I Sverige har vi Swedenborg (1688-1772).

Jag dyrkar jag varken Swedenborg eller Muhammed, jag tror inte på något övernaturligt överhuvudtaget. Det här är alltså skoj. Men om jag skulle dyrka någon av dem, skulle jag föredra Swedenborg, vår svenske profet. Swedenborg var dessutom, till skillnad från Muhammed, en fredlig man.

Swedenborg är begravd i Uppsala Domkyrka.

Swedenborg meme 1

Gillar du vad jag gör? Du kan köpa min senaste bok, ANTIKALIFEN. BORT OCH HEM IGEN, genom att swisha 200 kr till 0760078008 (Eddie Råbock). Ange adressen dit boken/böckerna ska skickas. 

Serien av jihadattacker mot Europa har mötts av en motattack

Antikalifen pratar 4Då har det alltså hänt. Serien av jihadattacker i Europa har lett till en motattack. Natten den 19 juni körde en brittisk man rakt in i samling muslimer utanför en moské i London.

Moskén i Finsbury Park är salafistiskt, det vill säga den står för en fundamentalistisk typ av islam som håller sig till Koranen och profeten Muhammeds exempel. Moskén ska numera vara lugn, men var tidigare tillhåll för imamen Abu Hamza al-Masri som var anhängare till Al-Qaida och hyllade Usama bin Ladin. Han sitter inlåst för terror i USA.

Det är en skrämmande utveckling, samtidigt som den är väntad. Jag har i flera artiklar här på Det Goda Samhället varnat för att det islamistiska våldet och hatet kan komma att mötas av våld och hat från européer i de drabbade länderna.

Det är när jihadattackerna möts av motattacker, som följs av fler jihadattacker och så vidare, som situationen verkligen kan komma att urarta i ett inbördeskrigsliknande tillstånd. Islamiska Staten har redan skickat ut en uppmaning till sina anhängare om att trappa upp jihad på Europas gator. Och samma dag som attacken i London skedde en misslyckad självmordsattack mot poliser i Paris.

För att hindra våldsspiralen måste regeringarna ta sitt ansvar och allvarligt börja begränsa massinvandringen från Afrika och Mellanöstern till Europa. Den mångkulturella modellen bör också ersättas med en assimilationsmodell som uppmanar invandrare att smälta in i majoritetskulturen och identifiera sig som i första hand engelsmän, fransmän, svenskar och så vidare.

De resurser som frigörs när man begränsar massinvandringen kan användas till ökat u-landsbistånd och flyktinghjälp i närområdena. Man kan också erbjuda generösa bidrag till de invandrare som trivs bättre med hemlandets kultur, att återvända och etablera sig i hemlandet.

Så länge massinvandringen fortsätter, parat med en allt djupare mångkulturell splittring, befarar jag att våldet kommer att öka, både från jihadister och från européer.

Massinvandringen till Europa leder inte till att islamvärlden blir bättre, tvärtom leder den till att vi flyttar problemen som gör islamvärlden dålig till Europa. Europa blir mer som islamvärlden.

Många européer känner sig allt mer desperata då de ser att deras länder förändras. De upplever att de håller på att bli främlingar i sitt eget land, i vissa fall utsatta för rasistiskt hat och våld från grupper med invandrarbakgrund. Det handlar inte bara om att invandrare inte jobbar. Det handlar om att hela stadsdelar förlorar sin europeiska, kulturella karaktär. Det finns en grogrund för hat och för att galningar, extremister av olika slag och medborgargardister börjar agera utanför lagens ramar.

Londons muslimske borgmästare Sadiq Khan reagerade tidigare på jihadterrorn genom att säga att det är ”en del av att leva i en storstad”. Den typen av defaitism kan bidra till att öka desperationen hos vissa som känner sig övergivna av staten och kanske redan är psykiskt instabila och våldsbenägna. Kommer han nu att säga samma sak till oroliga muslimer? Ta det lugnt, attacker mot muslimer är sådant man får räkna med.

Islam är den minst omtyckta religionen i Europa, en majoritet vill till och med stoppa all invandring från islamiska länder. Det beror sannolikt på allt man läser i nyheterna om terror och förtryck, men också att allt fler européer har egen erfarenhet av islamisk fundamentalism.

Muslimska ledare har fördömt jihadattackerna i Europa, men man har inte velat erkänna kopplingarna mellan islam och jihadistisk terror. Man har inte velat granska religionen kritiskt. För det är stor skillnad mellan islam och kristendomen. Islam grundades av Muhammed som var en krigare. Han påbjöd jihad, det heliga kriget. Han dömde människor till prygel och stening. Han lät halshugga de som häcklade honom.

Hade det funnits YouTube på 600-talet hade klippen med Muhammed och hans mäns handlingar fått Islamiska Staten att framstå som moderata muslimer.

Det vore ett stort steg framåt om muslimska ledare kunde stå upp och säga att Muhammed kunde göra fel och vi inte kan fortsätta att okritiskt tala om honom som en förebild för alla tider.

Om muslimer vill förbättra sitt rykte och kunna leva i harmoni med andra i Europa tror jag att de behöver uppvisa större vilja till självkritik och anpassning till europeisk kultur.

Om europeiska länder drastiskt ändrar sin invandringspolitik, avskaffar mångkulturen och börjar främja en anda av sammanhållning, tror jag att vi fortfarande kan undvika en blodig framtid. Men tiden börjar bli knapp.

För ett tag sedan varnade chefen för den franska säkerhetstjänsten Patrick Calvar att Frankrike står på randen till ett inbördeskrig. Allt som behövdes för att tända gnistan var en eller två jihadistiska attacker. Detta sades alltså före jihadmassakern i Nice den 14 juli. Hur många attacker till kan vi uthärda?

Lyssna även på podden Amerikanska nyhetsanalyser. På kvällen den 19 juni talade jag med Ronie Berggren om attacken mot muslimer vid Finsbury Park-moskén.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Konservativa Uppsalaprofiler

Konservativa Uppsalaprofiler 20 juni 2017

Tisdagen den 20 juni intervjuade jag, Antikalifen, den konservative författaren och poeten Simon O. Pettersson, som är aktuell med boken SVENSKA KONSERVATIVA PROFILER. Flera av profilerna som beskrivs i boken är också upsaliensare, bland andra Hans Järta, Geijer, filosofen Boström, statsvetaren Rudolf Kjellén och historikern Harald Hjärne.

I bokens förord skriver Pettersson att behovet av konservatism är större än någonsin:

”Konservatismen finns här som en omfattande och rik idéresurs, till hjälp för den som försöker finna svar på tidens frågor.”

Konservatism handlar således inte bara om nostalgiskt tillbakablickande:

”I min roll som historisk hävdatecknare är min blick också riktad mot framtiden. Jag drar mig således inte från personliga omdömen om vad som är värdefullt för att formulera än konservativ åskådning i dag och vad som tvärtom är problematiskt. Boken går på så sätt utöver sin roll som introduktion och blir också till ett inlägg i den aktuella diskussionen.”

Vi mötes på café Ofvandahls där vi drack kaffe och åt en bit tårta. Den konservative dandyn och upsaliensiske kulturpersonligheten Michaël Lehman var kameraman. Jag och Lehman utgör tillsammans duon Gluntens Drängar (GD). Han är också ordförande i sällskapet Konservativa Måndagsklubben (KMK).

KMK vill vårda och levandegöra svenska, framför allt upsaliensiska traditioner, med både lidelse och humor. Vi strävar efter att förena politik och kultur till en helhet. Vad gör vi? Vi samlas kring gravar på födelse- och dödsdagar, vi firar jubileer, och arrangerar pubkvällar, fester, poesiuppträdanden med mera. Vi har en YouTube-kanal som heter Gluntens Drängar.

Efter intervjun och Ofvandahls gick vi till Erik Gustaf Geijers grav på Gamla kyrkogården. Han var en stor upsaliensisk kulturpersonlighet, och även universitetets rektor. Där läste Pettersson dikten ”På nyårsdagen 1838”. Vi avslutade med en skål i snaps till Geijers ära.

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Boken SVENSKA KONSERVATIVA PROFILER ges ut av Realia förlag. Köp boken här

Vill du bli medlem i Konservativa Måndagsklubben (KMK)? Kontakta mig via Facebook eller Twitter

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Vilka är Gluntens Drängar?

Sångsällskapet Orphei Drängar, OD, är en känd upsaliensisk manskör. Gluntens Drängar, GD, är en okänd upsaliensisk manskör. Frågan är om GD kan kallas kör. Vi är två glada amatörer, vissa skulle kalla oss klåpare. Men det vi inte har i talang, tar vi igen i glädje. Medan OD stämmer sina strängar och knäpper till Apollos pris, sjunger vi Gluntens pris. Den Evige Studenten. OD är apolloniskt, det är konstfärdigt framförda sånger. GD däremot är dionysiskt, det är yvigt och skråligt. Kanske blir vi bättre med tiden? Kanske inte. Det gör detsamma. Vi är alla Zeus söner. Både de äkta och de oäkta!

Charles KeatingtonMichaël Lehman, alias Charles Keatington

An old-fashioned dandy and a devoted Britannophile, who prefers timelessness, style, and class before trends, fashion, and modernity. Conservative in both mind and manners. Does not share the set of »Swedish values».

A free spirit in a profoundly sick society; a Bohemian in the eternally destroyed Klara; a vigilante in the name of the Truth and the Light; a dandy of the Brideshead set around Lord Sebastian and Mr. Ryder.

An incorruptible admirer of Baroness Thatcher and of stars, that do not give a damn; an explorer of his own path both forwards and backwards; a passionate singer of the Black Ballads of life and of the both tragic and cheerful epistles of the watchmaker without watch, workshop, and condition; a troublesome stranger in both time and space.

Member of The Town Crier’s Club

Besök Michaël Lehmans blogg The Daily Cavalier

Antikalifen läser stor bok 1Mohamed Omar, numera Eddie Råbock, alias ANTIKALIFEN

När jag växte upp på 80-talet fanns det varken internet eller smartphones. Serietidningar var stort och vi fantiserade om att bli superhjältar. Serietidningarna förmedlade också värderingar – demokratin måste försvaras mot onda galningar som vill ta över världen. Det var när Abu Bakr al-Baghdadi i Irak, Usama bin Ladins efterträdare i positionen som ärketerroristen nummer ett, utropade sig till Kalifen i bestämd form singularis, som jag bestämde mig för att bli Antikalifen. En ensam superskurk gör ingen bra story, tänkte jag. Idén snodde jag från den kristna traditionen av antipåvar, en som gör anspråk på påvevärdigheten, men som inte har erkänts av Rom.

En superhjälte måste ha en dräkt också. Jag valde mörk kostym, fluga och en röd fez. Men jag har inga vapen och inga superkrafter och är inte ute och slåss och fångar bovar. Det enda jag gör är att sitta en fåtölj och läsa. Så egentligen har jag nog inte blivit någon riktig superhjälte utan fortsätter bara att fantisera och dagdrömma!

Antikalifatets säte har jag förlagt till Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. I den lägenhet han kallar sitt palats händer det att Antikalifen sätter på sig sin finaste fez och sin finaste kostym, tittar sig i spegeln och säger: ”Spegel, spegel på väggen där! Säg mig vem som fagrast i antikalifatet är!” Han får alltid svaret: ”Du, o högvärdige antikalif!” Och när han står där och beundrar sig själv tänker han att han skulle passa väldigt bra som en orientalistisk stereotyp i någon av de pulptidskrifter eller serietidningar han gillar. Ser han inte lite grand ut som Mandrake, fast med fez istället för hög hatt?

Uppsala lämpar sig också utmärkt som säte för Antikalifen av en annan anledning: staden är spexens Mecka. Ett av de äldsta spexen uppfördes första gången den 30 november 1865 vid Södermanlands-Nerikas nation och hette Mohrens sista suck. Handlingen försiggår i närheten av Granada i det moriska Spanien, på 1400-talet får man tänka sig. Antikalifen skulle inte bara göra sig som seriefigur utan även som rollfigur i ett orientalistiskt Uppsalaspex!

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Du kan även köpa min bok ANTIKALIFEN: BORT OCH HEM IGEN för 200 kr. Ange till vilken adress boken/böckerna ska skickas.

Liiiiibyerna!

Back to the future 2I kultfilmen Tillbaka till framtiden från 1985 bygger den excentriske uppfinnaren ”Doc” om en bil till en tidsmaskin. Maskinen drivs med plutonium som Doc snott av libyska terrorister. I en känd scen blir Doc och hans unge vän Marty (Michael J. Fox) hittade på en parkeringsplats.

Doc blir skräckslagen och ropar: ”Oh my God. They found me. I don’t know how, but they found me. RUN FOR IT, MARTY!!”

Marty: ”Who? Who?!”

Doc: ”Who do you think?! THE LIBYANS!!!”

De arga libyerna skriker på arabiska medan de kör mot Doc och Marty i en minibuss. En av dem skjuter ner Doc med sin AK-47, men när han ska göra slut på Marty också klickar vapnet: ”Damn Soviet gun!”

Vi kan vara glada för att även verklighetens terrorister klantar ibland, som Taimour Abdulwahab i Stockholm. Han hade byggt en bomb som kunde ta livet av cirka 40 personer, men han lyckades bara döda sig själv.

Detta var alltså 1985 när diktatorn Khadaffi ännu styrde Libyen. Det fanns libyska terrorister på den tiden. De var mordiska och galna, men inte lika mordiska och galna som Al-Qaida, och sedan Islamiska Staten (IS).

Den så kallade arabiska våren, som hyllades i västmedier, ledde till att Khadaffis skurkregim ersattes av ett kaos där jihadisterna kunde härja ganska fritt. Dessa såg revolutionen i Libyen som en av flera fronter i ett globalt, religiöst krig.

Libyerna dödade Doc för att han snott deras plutonium, inte för att han var otrogen.

Vem hade, när Tillbaka till framtiden gick på bio 1985, kunnat tro att arabiska terrorattacker skulle bli en del av vardagen i västvärlden? Den där scenen med libyerna som kör omkring i en volkswagen och mejar ner folk ter sig inte längre otrolig i London, Paris eller Berlin.

Libyerna är tillbaka

Den 5 april 1986 bombade libyska terrorister ett diskotek i Berlin. Men det var inte för att döda otrogna på måfå. Det var för att döda amerikanska soldater som brukade hänga där. Hemskt och ondskefullt, ja, men inte lika hemskt och ondskefullt som bombningen i Manchester 2017.

Självmordsbombaren Salman Abedi hade libyskt ursprung. Hans föräldrar fick asyl i Storbritannien i början av 90-talet eftersom de var förföljda av Khadaffi. Varför var de förföljda? För att de var demokrater? Nej, för att pappan, Ramadan Abedi, ville ersätta Khadaffi med en islamisk talibanstat.

När den så kallade arabiska våren bröt ut i Libyen åkte Ramadan Abedi tillbaka för att slåss med rebellerna för sin islamistiska drömstat, påhejade av naiva västmedier. De ville alltså inte ha bort Khadaffi för att han var en diktator, utan för att han inte var en islamistisk diktator. Khaddafis gröna bok skulle bytas ut mot Koranen.

Sonen Salman var också i Libyen och slogs. ”Under skolloven brukade han resa till Libyen för att hälsa på sin familj och då anslöt han sig till trupperna som slogs mot överste Gadaffi”, berättar en tidigare klasskamrat.

”Han hatade den mannen. Han berättade en gång för mig att han ville döda honom, och döda honom med sina egna bara händer.”

Salman och andra libyska jihadister hatade Khaddafi för att han var en dålig muslim som inte styrde enligt islamisk lag. Hur mycket borde de då inte hata de otrogna regeringarna i väst? De som inte ens försöker styra enligt islamisk lag. De som inte ens tror på Koranen.

När vi tar inte flyktingar måste vi fråga oss om det kan finnas en rimlig anledning till att regimen i hemlandet, hur skurkaktig den än är, vill låsa in dem. De kan vara så, som i fallet familjen Abedi, att de faktiskt utgör ett hot.

Libyerna

Som svar på diskoteksbombningen i Berlin, bombade Reagan Tripoli. Reagan gillade förresten Tillbaka till framtiden. Han citerade åtminstone ur den i sitt ”State of the union”-tal 1986:

Never has there been a more exciting time to be alive — a time of rousing wonder and heroic achievement. As they said in the film ”Back to the future”, ‘where we’re going, we don’t need roads.

Hur ska vi svara på jihadattackerna som nu drabbar västvärlden? Jihadisterna finns ju här mitt ibland oss. Reagan hade det lättare. Where are we going?

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)