Sankt Nikolaus

selmas-sagaÅrets julkalender, Selmas saga, är ett äventyr med mycket julkänsla. Åttaåriga Selma ska tillsammans med den excentriske vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt ge sig ut på en resa för att hitta Tomtens rike. Den expeditionen går mot Nordpolen. Men det finns en annan tomte, Sankt Nikolaus, som bor i det mer lättillgängliga Mindre Asien. Bodde snarare, han är död sedan länge. Nikolaus föddes omkring år 280 i Patara i Lykien och dog den 6 december 343 i Myra. Han var ärkebiskop i Myra. Den 6 december, hans dödsdag, firar man hans himmelska födelse. Han är ett helgon.

Men det är inte sant att han var en tomte, han var en människa. Men han var tomtelik, om man med tomte menar någon med röda och vita kläder som delar ut presenter. Och så var han förebild för vår idag mest populära tomtefigur, han som på engelska heter Santa Claus. Det var holländare som tog berättelserna om honom med sig till Amerika. På holländska heter han Sinte Klaas.

Till skillnad från jultomten, vet man med säkerhet att Sankt Nikolaus funnits på riktigt. Men berättelserna om honom har legendarisk karaktär, så som helgonlegender brukar ha. Han föddes alltså i Lykien till kristna föräldrar. Enligt legenden ska han ha varit asketiskt lagd redan som spädbarn; han avstod nämligen att dia sin mor på onsdagar och fredagar. Onsdag eftersom det var då Jesus förråddes av Judas Iskariot och fredag eftersom det var då han korsfästes.

Sankt Nikolaus prästvigdes och for sedan till Jerusalem för att bli eremit. Efter en tid i avskildhet och självspäkelse återvände han till sin hemstad där han blev ärkebiskop. Det var en tid av förföljelser mot de kristna under kejsarna Diocletianus i början av 300-talet och Sankt Nikolaus blev själv kastad i fängelse och torterad. Han frigavs när Konstantin blev Roms kejsare. Konstantin som alltså omvände Rom, och därmed så småningom hela västerlandet, till kristendomen.

sankt-nikolausNikolaus är framför allt känd för sin givmildhet, och för att han var noga med att inte visa att det var han som var givaren. ”Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör”, som det heter i skriften. Han räddade tre döttrar till en skuldsatt man från att prostitueras genom att i tre nätter i rad kasta in en säck med guld till familjen. Vilken julsaga!

Lördagen den 3 december firade man Sankt Nikolaus i S:t Lars kyrka i Uppsala. Det är stadens enda romersk-katolsk kyrka. En man hade klätt ut sig till Sankt Nikolaus, han hade röd biskopsskrud och röd mitra och bar ett stort lösskägg, och delade ut klappar till barnen. Och så sjöng man ”Helige Nikolaus, biskop från fjärran”, Sankta Lucias melodi, och ”Niklaus är en vänlig man – vi tackom nu så gärna”, efter Staffan var en stalledräng. Inte helt opassande med tanke på att både Staffan och Lucia också är helgon.

Efter sin död begravdes Sankt Nikolaus först i Myra, men när muslimerna erövrade området år 1071 fördes relikerna till Bari i Italien. De troende menar att helig olja kommer från relikerna; denna kallas Manna di San Nicola sägs ha undergörande krafter. Hade relikerna lämnats kvar hade de riskerat förstörelse, då muslimerna plundrade kyrkorna som kom under deras makt. Profeten Muhammed hade ju befallt att alla ”avgudabilder” skulle krossas.

Berättelserna om Sankt Nikolaus, som fortfarande berättas i juletider, påminner oss om att Mindre Asien, det nuvarande Turkiet, en gång var en del av den europeiska, kristna kulturen, men stegvis föll under islams makt och istället blev en del av den islamiska civilisationen. Muhammed, islams grundare, ledde år 630 under slutet av sitt liv själv ett härtåg mot det bysantinska riket, eller Östrom som det hette. Detta jihad, detta heliga krig mot de kristna, fortsatte sedan under de fyra så kallade ”rättledda kaliferna”, ledare för den islamiska stat som profeten upprättat.

Det heliga kriget mot Östrom slutade med en islamisk seger år 1453 då Konstantinopel föll. De ottomanska kaliferna, som övertagit kalifvärdigheten på 1500-talet, fortsatte sedan sitt krig mot det kristna Europa tills de hejdades utanför Wiens portar år 1683.

Den islamiska historien är fortfarande levande bland muslimer. Fråga vilken muslim som helst från Marocko, Syrien, Irak, Egypten eller Pakistan, ja vilket muslimskt land som helst, vem min namne Omar var. De allra flesta, kanske alla, kommer att kunna svara. Omar var en av de rättledda kaliferna, en stor krigare och en av Muhammeds bästa lärjungar. Han ledde den islamiska hären ut i krig och besegrade perserna vid Qadisiyyah 636, vilket innebar slutet för det zoroastriska perserväldet. Tidigare samma år slog han den bysantinska armén vid Yarmouk öster om sjön Gennesaret. I moskéer över hela världen, även i Sverige, får man lära sig att vörda Omar och vara stolt över hans segrar och erövringar för profeten Muhammeds religion.

kejsarinnan-teodoraDet bysantinska riket existerade i tusen år och låg alltså mellan islams välde och de västra delarna av Europa. Det fungerade i praktiken som en gränsvakt som hindrade de ivriga jihadhärarna från att rycka fram. Det första försöket att erövra Konstantinopel skedde 674, sedan följde alltså flera försök ändra fram tills 1453 då den europeiska, kristna kulturen gick under. Hagia Sofia, kyrkan som byggdes av Justinianus I mellan åren 532-537, och anses vara den bysantinska arkitekturens mästerverk, omvandlades till moské. De vackra mosaikerna med kristna bilder täcktes över. Hade Konstantinopel fallit redan 674, eller vid det andra anfallet år 715, hade kanske Europa varit islamiskt idag.

I september 2006 höll den dåvarande påven Benedict XVI en föreläsning vid universitet i Regensburg där han citerade den bysantinske kejsaren Manuel II som 1391 kommenterade förhållandet mellan kristendom och islam med dessa ord:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt.”

Föreläsningen väckte ilska bland muslimer. Kyrkor blev attackerade. Manuel II:s kommentar låter brysk och kategorisk, men åtminstone hans ord om jihad är helt riktiga. Profeten Muhammed, liksom kaliferna som efterträdde honom som ledare för den islamiska staten, föreskrev att islam skulle utbredas med svärdets makt. Och de visade i handling hur det skulle gå till. Och det är detta islam, det ursprungliga islam, som jihadisterna i Islamiska staten i Syrien och Irak (IS) vill återvända till.

Målningen av den franske konstnären Jean-Joseph Benjamin-Constant (1845-1902) föreställer kejsarinnan Teodora, Justinianus I:s gemål.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Ej kommer han med härar

forsta-adventFörsta söndagen i advent inföll i år den 27 november. Jag gick till S:t Lars kyrka i Uppsala för att sjunga psalmer och uppleva stämningen. Jag tycker att julen blir torftigare utan kyrkan. S:t Lars en romersk-katolsk kyrka, som ni vet så jag föredrar jag katolicismen framför protestantismen. Jag är ju Wallenstein! Första advent minns man Jesu intåg i Jerusalem, ridande på en åsna. Folket, fullt av förväntan, ropade Hosianna, Davids son! Här var kungen alla hade gått och längtat efter, men ödmjuk och ringa. Inte som världens kungar.

En psalm som sjöngs denna dag är Bereden väg för Herran från 1812, skriven Frans Michael Franzén, och handlar just om intåget i Jerusalem. Flera rader i Franzéns psalm framhåller Jesus roll som fredsfurste, vilket gör honom väldigt annorlunda än Muhammed, islams grundare. Jag har ju varit både kristen och muslim, gått i både kyrkor och moskéer, så jag kan inte låta bli att fundera på dessa skillnader. Idag har jag ingen tro, men som svensk är den kristendomen en viktig del av min kultur.

Profeten Muhammed var en härskare och härförare. Han ledde sina härar i fält mot dem som inte ville tro på hans budskap och underkasta sig hans lagar. Han tog slavar och byte och han dömde till stening och halshuggning och andra straff. Men Kristus, de kristnas gud och lärare, hade ingen världslig makt. Han använde aldrig våld. ”Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt”, heter det i psalmen.

När Muhammed talar om svärd menar han riktiga svärd. Han visade detta genom att själv bära svärd leda härar av svärdsmän ut i jihad för att döda de otrogna. I sin Koran uppmanade han sina män att döda de araber som ville hålla fast vid sin gamla tro: ”Döda dem varhelst ni finner dem!” Det var genom svärdet som tidigare kristna länder som Syrien, Egypten och hela Nordafrika föll under islams lag och legenderna om dessa erövringar lärs fortfarande ut i moskéer över hela världen som en del av islams ärofulla historia.

Men när Jesus i Matteusevangeliet talar om att inte har kommit med fred utan med svärd, menar han svärdet som metafor. Han menar att hans budskap kommer att väcka fiendskap hos vissa. Och detta kommer att splittra människor. Jesus själv slog ingen med svärd. ”Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider”, heter det i psalmen.

Det skiljer honom alltså från Muhammed som själv bar ett riktigt svärd, slogs med svärd, och befallde sina trogna, som också bar på riktiga svärd, att döda hans fiender. Det är svårt även för den välvilligaste Korantolkaren att bortse från detta. Enligt Koranen är Muhammed ett föredöme som de troende ska följa. Traditionellt har muslimska teologer ansett att profeten är den som bäst begrep hur Koranen ska tolkas eftersom det var han som tog emot den. Och Muhammed tolkade ordet ”jihad”, som betyder ansträngning och strävan, som ett fysiskt krig, en krigisk ansträngning, där man dödar riktiga människor.

Muhammed blev kung över Arabien och byggde ett rike av denna värld, en stat som dömde de som lämnade hans religion till döden. Men Jesus rike är av ett annat slag. ”Giv akt, det helga riket ej är av denna värld”, heter det i Bereden väg för Herran. Han dömde ingen till döden. Tvärtom, när folket förde fram en kvinna, anklagade henne för äktenskapsbrott och ville stena henne, sa han: ”Den som är utan skuld kastar den första stenen”. Han räddade hennes liv.

Men när en kvinna, anklagad för samma brott, fördes inför Muhammed, befallde han att hon skulle stenas. Kvinnan väntade dock barn. Så Muhammed lät henne först föda barnet och amma det. Sedan tog han barnet ifrån henne och dömde modern till döden genom stening. Det krävs hårdhet och kyla för att göra något sådant.

Jesus är nämnd i Muhammeds bok Koranen, men han är en endimensionell figur. Bokens författare har plockat bort allt som gör honom gåtfull, levande och gripande. Jesus huvudsakliga roll tycks vara att förebåda Muhammeds ankomst och bekräfta hans profetskap. Jesus i Koranen är inte kristen. Han förkastar den kristna tron på Guds människoblivande, korsfästelsen och uppståndelsen. Figuren som talar kallas Jesus, men det är Muhammeds ord. I sin Muhammedbiografi från 1930 gör biskopen och orientalisten Tor Andrae en riktig observation: ”En kristen finner i islam mycket, som erinrar om hans egen religion, men det möter honom i en egendomlig, karikerad form.”

Islam är Muhammeds religion och kristendomen är Kristus religion. De båda religionerna har formats av två helt olika personligheter. Den ene en härskare och härförare, en som slog ner sina fiender och tog byte och slavar. Den andre en kringvandrande predikant som led och dog på ett kors. En kung som red på en åsna. Det är något att tänka på i advent.

”Sägen till dottern Sion: ’Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.’”

Målning av Pietro Lorenzetti (1306-1345)

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Häxjakt i Harry Potters värld och på riktigt

mary-lou-bareboneDen nya Harry Potter-filmen ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” utspelar sig i 20-talets New York. Harry själv är inte med, han är ju inte född än. Huvudperson är istället en viss Newt Scamander, magizoolog.

Magizoologi är ett ämne som behandlar fantastiska vidunder (eller varelser kanske man ska säga, vissa är nämligen små och söta) och studeras av eleverna på trollkarlsskolan Hogwarts. Newt, som spelas av Eddie Raymande, är en blyg, engelsk gosse som tittar fram under sin röda lugg. Han kommer med båt från Storbritannien, men redan i tullen på Ellis Island börjar det gå galet.

Några av de fantastiska vidundren han har i sin väska smiter iväg och vänder upp och ner på hela New York. Den lilla nifflaren, tjuvaktig som en skata, vill gärna nosa på allt som glittrar. Men metropolen är redan hemsökt av annan, betydligt mörkare magisk kraft. En svart virvelvind som river sönder sina offer och förstör hela hus.

Medan den tafatte Scamander jagar runt på stan för att stoppa tillbaka varelserna i sin väska blir han bekant med trollkarlarna och häxornas hemliga värld. Men han lär också känna deras fiender. En sekt kallad New Salem Philanthropic Society ledd av den fanatiska puritanen Mary Lou Barebone försöker med agitation och flygbladsutdelning piska upp hat mot häxorna. I sitt kapell, Second Salem Church, uppkallad efter byn Salem där de beryktade häxprocesserna hölls i slutet av 1600-talet, samlar hon sin församling, The Second Salemers. Målet är att utrota häxeriet.

Sektledaren Mary Lou har adopterat tre barn med magiska förmågor, barn till häxor alltså, som hon behandlar styvmoderligt, för att inte säga fruktansvärt. Hon försöker bokstavligen slå magin ur kroppen på dem. De hunsas, kränks och pryglas med bälte.

I vår moderna värld finns det åtminstone en stat som styrs enligt Mary Lou Barebones och The Second Salemers principer. Jag tänker inte på Islamiska staten i Syrien och Irak (IS), för någon kan ju invända att det inte är en riktig stat. Nej, jag tänker på vad jag benämner Islamiska staten i Saudiarabien (ISS). Där har man upprättat ett veritabelt mugglartyranni (en mugglare är på harrypotterska en icke-magiker) som förföljer de man i sin febriga fanatism inbillar sig är magiker.

Magi är strikt förbjudet i Islamiska staten i Saudiarabien. Människor blir faktiskt pryglade, fängslade och halshuggna, i denna dag, efter anklagelser om häxeri. Det finns ett speciellt telefonnummer man kan ringa för att rapportera häxeri. Det är ganska vanligt att saudiska husbönder förgriper sig på sina utländska hembiträden. Blir de anmälda kan de dock skylla på att de blivit förhäxade, vilket slutar med att mannen går fri och hembiträdet straffas. Mary Lou hade dock själv inte uppskattat Saudiarabien, hon predikar ju en annan tro än islam och hade därför förmodligen avrättats tillsammans med häxorna hon hatar. Som kvinna hade hon dessutom inte fått synas, än mindre agitera på gatorna.

Det är inte bara i Saudiarabien man tror att häxor finns på riktigt. Enligt en undersökning genomförd av Pew Research Center tror en stor del muslimerna i flera länder på häxeri, demoner och onda ögat. Alltså inte bara en liten sekt som filmens New Salem Philanthropic Society. I Koranen beskrivs häxeri, eller ”sihr” som det kallas på arabiska, som en verklighet, och häxor och trollkarlar som ondskans hantlangare. Och för de troende är Koranen fortfarande Guds ord som tas på stort allvar.

Även troende muslimer i Sverige. Imamen i Halmstadsmoskén, Abu Muadh, pekade i en predikan ut en kvinna som häxa. Predikan lades ut på YouTube den 1 maj i år, och i klippet som har rubriken ”Dhikr Allah”, anklagar Abu Muadh om en nyanländ, muslimsk kvinna för att syssla med häxeri, ”sihr”, och alltså vara en häxa, ”sahira”. För att understryka hur ond denna kvinna är kallar henne också hondjävul, ”shaytana”. Detta händer alltså i Sverige år 2016.

Församlingen sitter tyst och andäktigt och lyssnar på Abu Muadh. Ingen protesterar. Man kan bara ana vad det betyder för den stackars kvinnan att från predikstolen i stadens moské anklagas för häxeri. Utfrysning? Mobbing? Något ännu värre? Vi har en konstnär som hotas till livet på grund av ett vidskepligt bildförbud. Jag skulle inte bli förvånad om i framtiden också så kallade häxor kan komma att utsättas för attacker. För så är det ju i länderna där många av våra muslimer kommer ifrån.

Fantastiska vidunder får man tro på i Saudiarabien. Djinnerna förstås, den arabiska folktrons andar som profeten Muhammed tog med i sin Koran och i sin nya religion. Och så har vi den bevingade hästen Buraq med människohuvud som förde Muhammed genom de sju himlarna ända upp till Gud. När de fantastiska vidundren är nämnda i islams skrifter så inte bara får, utan måste man, tro på dem. Men man får inte hitta på några själv. Muhammed var den siste profeten och den siste som fick hitta på. Det betyder inga söta, tjuvaktiga små nifflare alltså.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Bort och hem igen

dnv-tidningen-2016Tankesmedjan Den Nya Välfärdens tidning är här! Jag har en kolumn i tidningen där jag berättar om min väg in och ut ur islam. Läs papperstidningen som DN-bilaga eller på skärmen här

Här är min kolumn:

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Min egen resa in och ut ur islam känns så. Även om Kvarngärdet i Uppsala där jag tillbringade min barndom på 80-talet inte var lika idylliskt som Fylke, men vi var trygga där vi lekte på gårdarna. Det var så många barn att kvarteret kallades ”Indianbyn”.

Som barn var jag som vilken annan svensk pojke som helst. Jag hette Eddie, inte Mohamed. Jag såg samma filmer, lyssnade på samma musik och tänkte och tyckte i stort sett som mina skolkamrater. Min styvfar, som jag kallade pappa, var visserligen muslim. Men det visste jag inte då. Jag visste bara att han var mörkhyad och kom från Kenya. Han var inte det minsta religiös. Det var istället min mor som stod för det religiösa inslaget, vi gick i kyrkan vissa söndagar.

Min biologiska far kom från Iran. Jag hade ingen kontakt med honom, men blev efterhand nyfiken på mitt iranska ursprung och jag började fantisera om ett liv med honom. Det var det som ledde mig till islam. Jag trodde det skulle föra mig närmare honom. Ganska lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed.

En kväll satt jag i moskén i Uppsala. Jag var 17 år och vid min sida satt en äldre man och såg på mig med en besynnerlig blick. Jag frågade vad det var och han sa: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på att du kommer att komma till paradiset men din mamma kommer att komma till helvetet”. Han och de andra bröderna i moskén fick mig att skämmas för att min mor inte var muslim. Jag arg när jag tänker på att en man kan säga något sådant till en ung människa. Men jag blir också arg på mig själv som lät det ske.

BilboSedan följde många år som muslim, ibland var jag mer hängiven och ibland mindre. Men tvivlen gnagde i mig, hur mycket jag än bad så kändes det tomt. Det talades mycket om Gud, men jag upplevde honom aldrig. Det talades om änglar, men jag såg inga. Som muslimsk intellektuell fick jag senare utstå mycket kritik av icke-muslimer. Jag försökte svara så gott jag kunde. Men många frågor hade inget bra svar. Det gick inte att komma runt att profeten Muhammed gifte sig med en liten flicka. Att han lät stena en kvinna. Att han ledde i arméer i heliga krig och tog slavar. Hur kunde jag kalla honom min lärare och ledare? Enligt Koranen var Muhammed den bäste människa som någonsin levat, han var ett moraliskt föredöme.

Jag sa till mig själv: ”Om jag ändå vet vad som är rätt och fel, om jag kan döma Koranen efter mitt samvete, vad behöver jag den då till?” Så småningom stod jag inte längre. Jag ville vara sann mot mig själv. Därför lämnade jag islam. Det var någon gång 2010, skulle jag tro. Men det var en ljus och varm sommardag 2011 som fördämningarna verkligen brast och alla känslor och tankar jag gömt inom mig vällde fram.

Jag var Eddie innan jag blev Mohamed. Och när jag lämnade islam hittade jag tillbaka till Eddie. Men alla erfarenheter jag gjort under åren som muslim försvann inte. I slutet av Tolkiens saga om Bilbo, när hobbiten kommit hem till Fylke efter sitt stora äventyr, säger Gandalf till honom att det fanns en mening med alltihop. Han kom hem, han är fortfarande Bilbo, men ändå inte densamme.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Gustav Adolfsdagen 6 november 2016

gustav-adolf-2016Gustav Adolfsdagen den 6 november är en viktig högtid i studentstaden Uppsala. Studenterna går i procession ned för Carolinabacken till Odinslund där den stupade kungen hyllas med sång. I Odinslund står en obelisk rest av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten, för att hedra Gustav Adolf. I år sjöng man traditionsenligt bland annat Luthers psalm Vår Gud är oss en väldig borg och Heidenstams Sverigesång: ”Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, vår längtans bygd, vårt hem på jorden!” Sverige är mitt hem på jorden, Uppsala mitt hem i Sverige.

En nation behöver sina högtider då vi firar vår gemenskap och påminns om vår historia. På Gustav Adolfsdagen minns vi upsaliensare numer framför allt hans betydelse för universitet. Det har blivit mycket viktigare än hans roll som protestantismens försvarare, militär nytänkare och stormaktsbyggare. Men det står förstås var och en fritt att komma ihåg just den sida av kungens gärning som man själv uppskattar. Gustav Adolf hade både bra och dåliga sidor, men om hans stora betydelse för Sverige råder ingen tvekan. Flera av mina katolska vänner deltog till exempel vid ceremoni i Odinslund. De är inte långsinta…

gustav-adolfDet man alltså framför allt tänker på idag är den så kallade gustavianska donationen år 1624 i vilken Gustav II Adolf till universitetet i Uppsala donerade närmare 400 gårdar men även torp, kvarnar och ängar. Donationen säkrade universitetets fortlevnad och än idag bidrar avkastning från den till att främja forskning och annan verksamhet vid universitetet. En blomstringstid inleddes och antalet studenter ökade kraftigt. Olof Rudbeck blev professor i medicin och företrädde den nya naturvetenskapen. Han upptäckte lymfsystemet, byggde den anatomiska teatern på Gustavianums tak. Huset är förstås uppkallat efter Gustav Adolf.

I en av Wennerbergs mest älskade gluntar heter det ju att Uppsala är bäst, ”bättre än någon annan fläck på hela jorden” och att fanns det en bättre plats ”så är det på en annan planet”. Ingen annan stad i Sverige har ett lika traditionellt och samtidigt levande studentliv. Det går att festa både dag och natt. Detta, att Uppsala är så bra som det är, har vi Gustav Adolf att tacka för. Inte bara honom, men ändå.

vi-spelar-lutzen-1Detta år firade jag och mina vänner dessutom dagen genom att återskapa slaget vid Lützen. Inte så att vi klädde ut oss till soldater och gick ut på en åker och sköt på varandra. Nej, vi använde små figurer som vi ställde upp på ett stort bord. Vi hade också små väderkvarnar, vägen med dikena som gick tvärs över fältet, och ett litet Lützen i brand. Jag var Pappenheim och stred på den katolska sidan. Mina trofasta pappenheimare kom fram, men gjorde ingen nytta. När vi slutade spelet levde fortfarande den svenske kungen. Men det gjorde även jag! Den verklige Pappenheim gjorde ju ett djärvt anfall med sina kyrassiärer, träffades av en kanonkula och stupade.

Att spela krigsspel är faktiskt ett bra sätt att lära sig historia. Man får en mer konkret bild av skeendena när man ser flyttar trupper på ett modellandskap. Jag vet inte om även Snoilsky lekte med tennsoldater, men i sin Lützendikt nämner han åtminstone brickor på ett bräde.

De drabbat samman med dunder och knall
I höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från grafvar och dikes-vall,
Det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
I åkern för blodigt säde,
Och fäktande fylkingar flyttas fram
Som brickorna på ett bräde.

Bakelse på VG.jpgSången i Odinslund på kvällen var oerhört stämningsfull med studenter i frack som gick i procession med facklor och fanor. Sedan ställde de upp sig framför obelisken. Här kan man se ett filmklipp från ceremonin. Efter sången gick vi till Västgöta nation för kaffe, punsch och bakelse. Gustav Adolfbakelsen pryddes av kungens siluett i choklad. Och så lyssnade vi på Bengt Kylsberg, tidigare intendent vid Skloklosters slott, som höll ett föredrag om slaget vid Lützen. Han visade även bilder från sina resor i Gustav Adolfs spår i Tyskland.

punsch-pa-heimdalGustav Adolfsdagen är en allmän flaggdag i Sverige och Finland. Det finns ett begränsat antal dagar på året och vi kan inte fira alla länders stora män och kvinnor. Vi kan heller inte flagga varje dag. Vi måste göra ett urval och då är det naturligt att vi i Sverige väljer de svenska bemärkelsedagarna framför de utländska. Det är därför mångkultur inte fungerar i praktiken, alla världens kulturer kan aldrig behandlas lika i Sverige, den svenska kulturen har helt enkelt företräde. Vi bör erkänna detta för oss själva och för de som invandrar till vårt land. Och dessutom, tycker jag, verka för en medveten politik där den svenska kulturen görs till norm i alla offentliga sammanhang. På samma sätt som det svenska språket gjorts till huvudspråk i språklagen från 2009. I paragraf 4 står det att svenska är huvudspråk i Sverige, i paragraf 5 att svenskan är samhällets gemensamma språk som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla områden och i paragraf 6 att det allmänna har ett ”särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Denna lag kunde tjäna som underlag och inspiration för hur en lag som gör svensk kultur till ”huvudkultur” skulle kunna se ut.

När man säger att svenskar ska anpassa sig till invandrarnas kulturer i lika hög grad som de ska anpassa sig till den svenska kulturen, vilken kultur menar man då? Den somaliska? Den kurdiska? Den irakiska? Det går förstås inte. Svensk kultur utgör den minsta gemensamma nämnaren för alla som lever här och en assimilationsmodell bör ersätta den ogenomförbara mångkulturmodellen. Vi kan inte fira somaliska, kurdiska och irakiska och alla andra länders historiska gestalter vid sidan om våra svenska. Årets dagar räcker inte till.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

En gravdyrkares bekännelser

atterboms-gravI Strindbergs novellsamling Från Fjärdingen till Svartbäcken ger han en dyster bild av studentlivet i Uppsala. I novellen Ensittaren berättar han om en världsfrånvänd zoologistudent, som bodde vid kyrkogården.

“En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet! Han blev ond och svarade intet!”

Det visade sig dock att Ensittaren inte alls var någon gravplundrare, en som liksom doktor Frankenstein grävde upp likdelar att göra ett monster av. De nattliga promenaderna bland de döda gällde i själva verket en sällsynt ”lumbricus-art” (mask) som han studerade.

Jag vill bekänna att även jag tycker om att besöka kyrkogården i Uppsala. Jag har liksom Ensittaren inte några skumma syften. Men jag studerar inte heller maskar. Jag kallar mig gravdyrkare. Någon har tyckt att det låter hårdrocksaktigt och undrar om jag är hårdrockare. Så är det inte.

Ordet gravdyrkare fick jag höra ofta under min tid som muslim. Kätterska muslimer som bad vid helgonens gravar kallades så av de som strikt ville hålla sig till Koranen och Muhammeds ursprungliga och rena budskap. Helgonen tar ju ifrån Gud lite av hans storhet.

Det började med att jag tog dessa kättare i försvar. Framför allt upprördes jag av förstörelsen av kulturhistoriskt värdefulla gravvalv och monument. Då blev även jag en förtappad gravdyrkare för puritanerna. Senare fick detta ord en bredare mening för mig. Det blev en synonym till ”kyrkogårdsromantiker”, en som gärna vandrade ensam på kyrkogården i melankoliska tankar.

Strindbergs uppsalanovellerKyrkogårdsromantiken finns som en strömning inom litteraturen. Dess mest kända gestalt är nog den svartklädde Hamlet, som i kyrkogårdsscenen håller upp gycklaren Yoricks skalle och säger: ”Här sutto de läppar, jag kysste…”

Gravdyrkaren, eller kyrkogårdsromantikern om man så vill, är nostalgiker. Han försjunker gärna i sentimentala minnen och lever lika mycket i historien som i nuet. Han dras till mörkret mer än ljuset, till ensamheten mer än sällskapet; han föredrar månen framför solen. De flesta människor, även de som är utåtriktade och till och med jovialiska, bär nog på en sådan gotisk skuggsida av sin personlighet. Även när man skrattar och är glad kan man vara medveten om förgängelsen och döden.

Det låter dystert. Men jag tänkte också så här: detta med gravdyrkan kunde vara ett roligt sätt att levandegöra vårt kulturarv. Jag gjorde slag i saken och började anordna anspråkslösa ceremonier vid poeters, konstnärers och tänkares gravar på deras födelse- och dödsdagar. Jag bjöd även mina vänner, och till och med okända, att delta. Vi klädde upp oss så smått och tog med något starkt att skåla i. Det hände att jag lade ner en blomma.

Om det var en poet vi ”dyrkade”, som Fröding eller Atterbom, så läste jag upp någon av deras dikter. Ibland höll jag eller någon annan ett kort tal. Det blev ett tillfälle att läsa på. Så tog jag bilder av våra sammankomster och delade dem på sociala medier som Facebook och Twitter. På så vis tänkte jag att intresset skulle sprida sig.

En nation behöver sina högtider då vi firar vår gemenskap och påminns om vilka vi är. De flesta av de svenska högtiderna är kristna till sin karaktär. Det har jag ingenting emot, trots att jag är icke-troende, eftersom jag anser att kristendomen är en del av svensk kultur. Dock anser jag att det, som ett komplement, finns ett behov av sekulära högtider som kan tilltala även de som känner sig obekväma med de rent kristna inslagen.

Kulturgestalternas födelse- och dödsdagar skulle då kunna bli en slags sekulära helgondagar då vi får tillfälle att läsa på lite och utbyta kunskaper med varandra på ett festligt sätt.

Wennerberg 24 aug 3När det inte finns en grav att gå till kan man besöka en staty eller en plats som var viktig i den firades liv och verk. Gunnar Wennerberg, Uppsalaskalden framför andra, är till exempel inte begravd här, men han har en staty i Slottsbacken.

Karin Boye har inte heller en grav, men huset där hon bodde som studentska står kvar, och intill det kan man samlas med en flaska rött och läsa högt ur Carolina Rediviva eller vilken annan dikt som helst, med eller utan anknytning till Uppsala. Hon skrev så många fina dikter! I Boyes verk finns ett mörkt allvar, och detta drag har blivit något som de flesta svenskar förknippar med hennes namn. Men hon var inte någon kronisk dysterkvist, trots de stora mörka ögonen. Hennes studentkamrater vittnar om halsbrytande dårdikter, parodier och tokroliga spex.

Man skulle kunna säga att de gamla romarna ägnade sig åt gravdyrkan. Varje år firade de en allmän högtid till de dödas minne, kallad Parentália. Då offrade man till Di paréntes, ”de gudomliga förfäderna”. Och på den avlidnes födelsedag brukade folk samlas vid graven till en måltid. Man tänkte att den döde själv deltog. Och så prisade man hans eller hennes bragder i sånger. Ungefär som jag och mina vänner gör alltså! För förutom att dricka kan man ta med sig något att äta.

En annan sak man kan göra är att trycka upp ett blad och dela ut till de förbipasserande som undrar vad som står på. På det kan man skriva något om den man firar för tillfället. Det kan vara Wennerberg, Atterbom, Fröding eller någon annan. Varför inte bjuda på en chokladbit eller karamell? Ni har väl sett de frikyrkliga stå vid sina kaffebord på stan? Varför inte göra något liknande för att upplysa våra landsmän om vårt kulturarv? En kulturens mission!

När Strindberg var student i Uppsala på 1870-talet drogs han in i den nationalromantiska yran och var bland annat med om att grunda förbundet Runa. Medlemmarna besökte gärna gravhögarna i Gamla Uppsala. Så småningom kom han att fjärma sig från denna typ av gravdyrkan och i Sömngångarnätter utfärdar han följande varning:

Men akta dig då att leta i mullen,
och böka icke i ättekullen,
ty börjar du dyka i gamla fynd,
då dyrkar du snart det som är förflutet.

Denna varning kunde ha varit befogad på hans tid, men är det knappast idag. Är det något det råder brist på i Sverige så är det bök i ättekullarna. Visst ska man inte dyrka historiska gestalter okritiskt, vare sig det rör sig om skalder eller kungar. Man kan, som jag tror mig göra, göra det lekfullt och med glimten i ögat. Gravdyrkaren behöver inte vara gravallvarlig.

I Uppsalanovellen Skalden och poeten berättar Strindberg om en student med diktarambitioner som låter håret växa, dricker absint och förirrar sig i tysk, idealistisk filosofi. Studenten, som kallas ”Skalden”, får med sina vänner i ett diktarsällskap som nog inte är helt olikt Runa. “Han samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.”

Poeten är självklart också kyrkogårdsromantiker som beger sig ut på vandringar i Gamla Uppsala för att söka inspiration:

”Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att ‘ta stämning’, men han fick ingen, han drev på kyrkogården, men det blev ingenting av.”

Lovecraft på kyrkogårdenEn av mina favoritförfattare i den gotiska genren, amerikanen H. P. Lovecraft, var något av en gravdyrkare i min mening. Novellen Det onämnbara, publicerad 1925 i pulptidskriften Weird Tales, börjar med att två personer sitter och samtalar på en kyrkogård: ”Vi satt på en söndervittrad 1600-talsgrav sent på eftermiddagen en höstdag på den gamla begravningsplatsen i Arkham och spekulerade om det onämnbara.”

Det kunde mycket väl ha varit något som författaren själv hade gjort. I sin dödsruna över Lovecraft skriver författaren och brevvännen J. Vernon Sheas: ”Redan som barn älskade Howard grottor, och det är mycket möjligt att han delade Poes nekrofila dragning till de döda. Han älskade att besöka gamla kyrkogårdar.”

Romarna menade att de döda deltar i de levandes måltider vid gravarna. För oss som inte tror på det övernaturliga betyder det att man upplever deras närvaro, fantasin sätts i rörelse helt enkelt. Men det är inte alltid det går. Skalden i Strindbergs novell ”ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga”. I Tranströmers dikt Den bortglömda kaptenen berättar diktjaget om hur en viss Y ”klev upp ur sin grav efter fyrti år” och gjorde honom sällskap.

Vi har många skuggor. Jag var på väg hem
i septembernatten då Y
klev upp ur sin grav efter fyrti år
och gjorde mig sällskap.
Först var han bara ett namn
men hans tankar sam
fortare än tiden rann
och hann upp oss.
Jag satte hans ögon till mina
och såg krigets hav.
Den sista båten han förde
växte fram under oss.

Ungefär så kan det kännas när man dyrkar gravar. Flera av de stora gestalterna på kyrkogården var bara namn för mig, men när jag började läsa om dem, och deras egna skrifter förstås, klev de liksom upp ur sina gravar och gjorde mig sällskap. De fick liv i min fantasi. Och i dikten Djupt i Europa skriver Tranströmer:

Avlyssnad horisont. De vill säga något, de döda.
De röker men äter inte, de andas inte men har rösten kvar.

Ja, de döda vill fortfarande säga något. Deras tankar är inte döda för att deras kroppar är det. De har rösten kvar, man kan lyssna till den i deras verk. Som i dessa Tranströmerstrofer, visst hör man hans lågmälda, eftertänksamma röst? Han skriver att de inte andas, men jag tycker att man även kan höra något av hans andning. Om man lyssnar noga.

Till skillnad från skalden i Strindbergs Uppsalanovell fick Lovecraft riktig inspiration när han besökte kyrkogården. I ett brev från 1920 berättar han om upprinnelsen till novellen Graven, som skrevs 1917. Han och hans moster Lilian Clark promenerade genom kyrkogården Swan Point Cemetary i Providence. När de kom till en gravsten från 1700-talet frågade han sig:

”Varför kunde jag inte tala med honom, och stiga mer intimt in i livet som rådde under min valda tidsperiod? Vad var det som hade lämnat hans kropp så att den inte längre kunde konversera med mig? Jag betraktade den graven länge och natten efter att jag återvände hem började jag på Graven”.

cropped-swedenborgs-grav.jpgI en anteckning avslöjar Heidenstam att han har en egenhet, att söka upp kända personers gravar. ”Var och en har sina egenheter”, skriver han. ”Några samla frimärken, andra köpa ihop trasiga antika stolar och bord. Jag blev specialist på mer och mindre kända personers gravställen…”

För honom var gravletandet till stor del en form av turism. Efter mycket huvudbry hittade han Caesar Borgias försvunna lämningar utanför kyrkan i den lilla staden Viana. Man behöver inte resa till Italien, turista kan man göra billigt i sin egen hemtrakt. Gräv inte en grav, men gräv gärna där du står! I varje svensk stad finns det kulturskatter att upptäcka. (Även om alla inte är lika bra som Uppsala…)

Bli en gravdyrkare! Skapa en kalender där du antecknar födelse- och dödsdagar för kulturgestalterna i din egen stad. Läs på om den du ska minnas och samla dina vänner vid graven! Ta bilder av sammankomsten och sprid på din blogg och på Twitter, Facebook och Instagram så att fler blir entusiasmerade och vunna för denna sekulära form av dyrkan! I framtiden kanske vi får se folk rusa omkring med sina mobiler och leta gravar med samma iver som de idag spelar Pokémon Go.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Daredevil. Superhjälten med superskuld

Daredevil_Netflix-WallpaperI Markus evangelium berättas om hur Jesus botar den blinde i Betsaida. Han tog honom vid handen och ledde honom utanför byn, sedan spottade han på hans ögon och frågade: ”Ser du något?” Den blinde svarade: ”Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de liknar träd.” Advokaten Matt Murdoch i Hell’s Kitchen är blind, men han kan urskilja människorna. Han ser dem ”gå omkring”, dock inte som träd, utan med deras verkliga, exakta former. Förlusten av Matts yttre syn har gett honom en ännu bättre inre syn, ja, supersinnen. Hans hörsel kan läsa av hjärtslag, vibrationer och ljud.

Matt vill dock inte att någon ska känna till hans superkrafter; han hjälper osjälviskt sina medmänniskor i hemlighet utan att förvänta sig någon lön. Ungefär som när Jesus botade den blinde i Betsaida och bad honom att inte avslöja någonting. Till vardags är han advokaten Matt, om natten är han Daredevil, medborgargardisten som ser till att skurkarna inte kommer undan rättvisan.

Matt är inte förklädd gud, men väl en förklädd superhjälte, en inte helt ovanlig typ i serietidningarnas värld. Clark Kent, Supermans alter ego, är ju till vardags en försynt och fumlig journalist, men när det behövs kommer supermänniskan fram, i hans fall en utomjording från planeten Krypton. Daredevil är dock betydligt mer mänsklig, han är en jordling, och är därmed också svagare än Superman. När han får stryk så gör det ont.

Matt blev blind som liten pojke när han fick kemikalier skvätta över ögonen. Han växte upp med sin ensamstående far som hankade sig fram som boxare och dränkte sina sorger i sprit. Pojken var begåvad och målmedveten och klarade sina studier med hjälp av blindskrift. Han kom in på universitetet och läste juridik. Det var när Matts pappa mördades av gangstrar som han blev medveten om orättvisan i samhället och bestämde sig för att stå på offrens sida.

När det första numret av serietidningen Daredevil kom ut 1964, skapad av Stan Lee och Bill Everett på Marvel Comics, fick vi veta att han hade irländsk bakgrund och var katolik, men det var först när serieskaparen Frank Miller tog sig an karaktären med berättelsen Born Again från 1986 som den katolska tron betonades och blev en del av stämningen och ikonografin. Han vårdas av nunnan Maggie, en madonnagestalt, som sedan visar sig vara den mor han aldrig känt.

daredevil-born-again”Jag bestämde att han måste vara katolik”, sa Miller i dokumentären ”The Men Without Fear: Creating Daredevil” från 2003, , ”eftersom bara en katolik kunde vara medborgargardist och advokat på samma gång.” Daredevil både jagar och försvarar skurkarna på samma gång. Han drivs av en känsla av rättvisa och försöker stå emot hatet inom sig, men det är inte lätt.

Netflix nya teveserie Daredevil, som började visas våren 2015, fortsätter på Millers inslagna linje och ännu mer fokus sätts på hjältens katolska tro, och han är en pyskologiskt mycket mer komplicerad gestalt än 1964 års endimensionelle seriefigur. Matts moraliska dilemman, reflektioner över den egna rollen som medborgargardist, självförebråelser och relationer till sina vänner, har blivit minst lika viktiga som actionscenerna, även om dessa också är både spännande och väl koreograferade.

Flera scener utspelas i kyrkan hos Matts biktfader, fader Lantom, och han tar sin tro på djupt allvar och vill inte skada någon mer än nöden kräver och får därför brottas med sin hämndlystnad. Den traditionella katolska kyrkomiljön, krucifixen och statyerna, bidrar också till den gotiska stämningen, där den moderna metropolen med sina skyskrapor, labyrintiska gatunät och mörka gränder liknar en gigantisk medeltida katedral, något vi känner igen från Batmans Gotham.

Den gotiska stämningen, som dock aldrig närmar sig skräck, förstärks också av Daredevils mörkröda dräkt med den behornade huvan och det illavarslande ordet ”devil” i namnet Daredevil. I Sverige har han hetat både Våghalsen, ett namn helt utan djävulska undertoner, och Demonen, som saknar ambivalensen i Daredevil. Är han god eller ond? Ängel eller djävul? Tittaren vet att hjälten står på rätt sida, men kan inte känna sig helt trygg. Där finns alltid en oro över att djävulen i honom, hatet och hämndlystnaden, ska förvrida hans karaktär. Skådespelaren Charlie Cox skildrar denna spänning väl och något demoniskt tycks hela tiden röra sig som en skugga över hans ansikte även i glada stunder.

Advokatbyrån som Matt driver med vännen från studietiden, Foggy Nelson, är nästan för bra för att vara sann. En kristen önskan att tjäna medmänniskan, snarare än vinstintresset, bestämmer verksamheten. Matt väljer de klienter som är i mest behov av hjälp utan att tänka på om de kan betala arvoden eller inte. Detta tär på förhållandet till Foggy, som vid sidan om att hjälpa, också vill göra karriär. Foggy ifrågasätter Matt, ber honom vara mer realistisk, men hyser samtidigt stor respekt för hans osjälviskhet och det blir till slut som Matt vill. Vänskapen mellan Matt och Foggy, och så småningom också sekreteraren, senare delägaren, Karen Page, tillför teveserien glädje som lättar upp stämningen efter våld och spänning, men också sorg som fördjupar tittarens inlevelse.

daredevil-och-lantomSeriens ärkeskurk heter Kingpin, en jättelik varelse med ett jättelikt begär efter makt. Han äger Hell’s Kitchen och alla fruktar honom. Han är full av hat och vrede och tvekar inte att döda med sina bara händer. Men han har en svaghet, kärleken till flickvännen Vanessa, det enda som hindrar honom från att bli ett monster helt igenom. När Matt ställs mot denna ondska blir han smittad av hatet, han fylls av längtan att göra slut på sina fiender, att behandla dem med samma grymhet som de behandlar sina offer. Det är då han söker upp fader Lantom och säger till sin biktfader att om han mördar Kingpin kommer hans själ att förgås. Han lämnar kyrkan med den fasta avsikten att mörda. Han ska rädda sin stad från ondskan till priset av sin egen frälsning. Men han gör det inte.

Så han är inte en god kristen i betydelsen att han inte känner hat eller tänker syndiga tankar, utan i betydelsen en som känner stor skuld när han gör fel och strävar efter att göra det rätta. För att bevara sin hemlighet, rollen som nattlig brottsbekämpare, tvingas Matt svika sina vänner Foggy och Karen, lämna dem i ovisshet och rädsla. Och det ger honom ständigt dåligt samvete, men känslan av ansvar för brottslighetens offer är starkare. Eftersom han har de krafter han har, eftersom han kan göra något, vore det fel att bara dra sig undan, sköta sitt jobb och ha kul med sina vänner som vilken vanlig dödlig som helst. Med superkrafter kommer superansvar – och superskuld.

Den här artikeln publicerades först i Katolskt Magasin

Gillar du vad jag skriver? Swisha ditt stöd till 0760078008