Sångarprinsens hyllades med sång och skålar

Måndag den 18 juni var det Prins Gustaf, Sångarprinsens, födelsedag. Han föddes den 18 juni 1827 som son till kung Oscar I. Han var hertig av Uppland. Det var Gustaf som tonsatte Studentsången. Texten skrevs av Herman Sätherberg.

Födelsedagen firade vi i Konservativa Måndagsklubben (KMK) genom att sätta på oss studentmössorna och samlas vid hans staty utanför Carolina Rediviva på kvällen. Vi sjöng Studentsången och Kungssången och skålade i punsch. Cigarr hör också till.

Sedan gick vi till en krog och åt middag.

Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

Svea vår moder hugstor och skön,
manar till bragd som i fornstora da’r,
vinkar med segerns och ärans lön,
med den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockne då
känslans rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland!
Liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!

Hösten 1844 kom prinsen till Uppsala. Han studerade här, tillsammans med sina bröder Carl och Oscar, vid universitet, och hade då sin bostad i det så kallade Prinshuset. Han räknas som den hittills största musikbegåvningen inom ätten Bernadotte och fick hedersnamnet Sångarprinsen.

Gustaf avled den 24 september 1852, endast 25 år gammal. Statyn vid Carolina Rediviva gjordes av Carl Eldh och invigdes 1927, alltså på hundraårsjubileet.

Konservativa Måndagsklubben är ett sällskap för Uppsalaromantiker som hittar på roliga saker tillsammans. Vår idé är att förena glädje och bildning. Vi har en fest och en pubkväll varje månad. Hör av dig om du vill vara med! Jag nås på Facebook och Twitter

Annonser

Katolska kyrkan skapade Europa

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/6) pratar jag med den katolske bloggaren Mikael Karlendal. Han var tidigare protestant och pastor i Pingstkyrkan, men har konverterat till den katolska kyrkan. På sin blogg Till försvar för den kristna tron försvarar han den katolska tron, men skriver också om historia och om konflikten mellan islam och väst.

I podden pratar vi om vad som fick Karlendal att konvertera till den katolska kyrkan, om skillnaderna mellan protestantism och katolicism och om hur islams uppkomst och expansion påverkade kristenheten.

Den katolska kyrkan skapade Europa, menar Karlendal. Den förenade alla olika folk i Europa och gav dem en gemensam identitet.

Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.

Den mest lästa artikeln på Karlendals blogg heter ”Nio viktiga fakta som kommer att förändra din syn på korstågen”. I inledningen skriver han:

”Det är en allmän uppfattning idag att korstågen är någonting som vi i västvärlden behöver skämmas för, i synnerhet vi som kallar oss kristna och i allra högsta grad den Katolska kyrkan. De flesta tror antagligen att vi får skylla oss själva lite grann för all fiendskap som finns mellan västvärlden och stora delar av den muslimska världen, för vi har ju en gång varit imperialistiska och kolonialistiska och angripit de fredliga muslimerna i det heliga landet under korstågstiden. ’Det var ju vi som började’.”

Bild: ”Belägringen av Acre 1291” av den franske konstnären Dominique Papety (1815-1849).

Från Omar till Råbock

Efternamnet Omar fick jag av min styvfar. Min riktige far hette Badiee och kom från Iran. Jag har haft väldigt lite kontakt med min riktige far och vet nästan ingenting om hans släkt, så det skulle inte kännas rätt att bära hans namn. Jag ville ha ett svenskt namn och har sedan ett tag tillbaka tagit min mors flicknamn, Råbock. Det är ett vackert namn, tycker jag.

Varför ett svenskt namn? För att jag är svensk är den enkla anledningen, och ett svenskt namn berättar för omgivningen vem jag är. Namnet Omar har sin charm. Jag tycker om det och det kommer för svenskar alltid att förknippas med den förbindlige Herr Omar med sin flygande matta i Ture Sventon-berättelserna. Men Omar kommer aldrig att bli svenskt. Inget islamiskt namn kommer någonsin att bli svenskt. Så både jag och mina barn och barnbarn kommer, om de heter Omar, alltid att få frågor.

Vad ska invandrare göra som har två muslimska föräldrar? De kan ju inte ta sin svenska mors eller svenska fars namn. Jag tycker att de, om de vill vara svenskar, antingen ska ta ett nytt svenskt namn eller försvenska sina befintliga namn. Folk har tagit namn genom alla tider. Det är inget konstigt med det. Invandrare som kom till Amerika tog engelska namn, eller amerikaniserade sina namn. Så visar man sin vilja att bli en del av den nya kulturen och nationen. Ett svenskt exempel som jag kommer att tänka på är islamologen Sameh Egyptson. Han kommer från Egypten (koptisk kristen), så det nya svenska efternamnet passar honom bra. Jag har också träffat en syrier i Uppsala som har en far som heter Adel – det betyder rättvisa på arabiska. Han har bytt efternamn till Adelson. Fyndigt!

På nätet finns det några artiklar om invandrare som byter till svenska namn. I Aftonbladet av den 7 mars 2017 kan man läsa om en Mohammed som bytt namn till Sebastian och en annan som Mohammed som bytt namn till Niklas. Den förste Mohammed hade sökt hundratals jobb, utan att få svar:

Jag är utbildad och försöker verkligen, det är inte för att jag inte har kvalifikationer som jag inte får jobben. Nu under tiden som jag har kallat mig för Sebastian har jag märkt skillnaden i folks reaktioner. Det handlar mycket om ett ”vi och dem” och som Sebastian är jag en del av ett ”vi” i Sverige.

Hur mycket av detta som är sant och hur mycket som är vänsterpropaganda är svårt att säga. En grundregel är att aldrig lita helt och fullt på etablissemangsmedier. Dock är det sant att det finns ett vi och ett dom. Och det är inget konstigt med det. Jag tycker att de som anstränger sig att bli en del av vi:et förtjänar beröm och uppmuntran. Ännu mer om de inte bara gör det för att få jobb, utan för att de faktiskt vill bli en del av den svenska kulturen.

Min morfar släktforskade lite grann, så jag vet att namnet Råbock är ett soldatnamn. Den förste i vår släkt med det namnet är soldaten Hans Jonsson Råbock, född i byn Mattmar i Jämtland omkring år 1664. Han var dragon för Tångeråsens by i Offerdal, och även skomakare. I släkten hittar vi också Jon Hansson Råbock, som var född i Bleckåsen och Alsens socken år 1694. Han blev soldat 1715 och togs tillfånga 1718 i Norge. Efter ett års fångenskap kom han tillbaka hem där han försörjde sig som kyrkovaktare. I Frösö dödbok beskrivs han som ”en mycket god kristen, ärlig och redlig samt trofast man”. Både Hans och Jon var alltså karoliner – de tjänade som soldater under kungarna Karl XI och Karl XII.

Vad är en råbock? En råbock är ett rådjur av hankön. Söker man på ordet på Litteraturbanken hittar man framför allt jakthistorier som i Almqvists roman Herrarne på Ekolsund (1847) eller Victoria Benedictssons Efterskörd (1890).

Följande stycken är hämtade ur Herrarne på Ekolsund:

Efter en liten stund fick von Drachenmilch öga på tvenne personer i grönt hoflivrée. Han störtade fram och utbrast med ett anskri: ”Konungen är utrest och jagar! Gott im Himmel!” En af de begge männen, som verkligen tillhörde hofvets jägeristat, närmade sig fänriken, hvilken han personligen kände, gjorde militärisk honnör och svarade: Hans majestät har nyss fått sigte på en skön råbock och förföljer honom.

Pouffardin vände sig till de öfrige och sade med hög stämma: ”påminnen er nu er pligt, mina hofjunkare! jag upprepar hvad jag sagt: jag vill hafva bal i afton efter jagten. Jag vill dervid göra min nya hofjägmästare – så vida han i dag visar sig skicklig, och fäller den råbock, jag ombetrott honom att hemta hem åt mig ur skogens rike – den utmärkelsen, att få dansa menuett med den skönaste af våra damer.”

Och i Victoria Benedictssons roman Efterskörd hittade jag detta stycke:

Som sexton års pojke hade han nemligen deltagit i en rådjursjagt, som lemnat efter sig ett minne för lifvet. Och dock hade jagten från jägaresynpunkt varit helt lyckosam; han hade skjutit en stor och vacker råbock. Men det döende djurets stumma förebråelse hade han aldrig kunnat glömma – hur det reste sig upp emot honom medan stora, klara tårar runno nedför den raggigt glänsande nosen – den skrämda blicken i de glänsande bruna ögonen, oskyldiga som en ung flickas eller ett barns, och med den stumma anklagelsen: ”Hvad ondt hade jag gjort dig”.

Ordet råbock förekommer också i Karl XII:s bibel, Biblia, Thet är All then Heliga Skrift På Swensko, i Höga visan, andra kapitlet, nionde versen:

Min wän är lijk enom råbock eller vngom hiort: sij han står baak wår wägg och seer genom fenstret och gluggar genom gallret.

I 1917 års översättning står det gasell i stället:

Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.

Råbocken skildras i en kort prosadikt, ”Septemberromans”, av Vilhelm Ekelund:

Nu blev skogen tom. Nu blev det så underligt svalt, så ensamt tyst. Vad ser jag om en morgon! På vackra planen, där förr var sommarns skratt och lekar – en råbock, hög , lyssnande, orörlig: medan tätt kring hornens spetsar i kyligt-bleka, rhenvins-klarbleka luften en fjäril fladdrar sakta.

Namnet Råbock förekommer också bland engelsktalande: Roebuck. Jag hittade en man med samma namn som min egen morfar, John Roebuck. Min morfar hette John Råbock och föddes 1920 i byn Bleckåsen. Engelsmannen Roebuck föddes 1718 i Sheffield och dog 1794. Han ska ha varit en betydelsefull uppfinnare. Jag vet inte mer än vad som står i Wikipediaartikeln.

Här är en målning av Bruno Liljefors: ”Rådjur i sommargrönska” (1925).

Ett antal vänsternissar på nätet har gjort sig lustiga över namnet Råbock. Man kan fråga sig om de på samma sätt skulle göra narr av en svensk konvertit till islam som bytt namn till Mohammed? Nej, då heter det att man är islamofobisk eller åtminstone okänslig och vanvördig mot andra kulturer. Men det motsatta går alltså an. Ständigt denna osunda oikofobi, detta förakt för den egna kulturen, för det svenska. Ändå är det hit så många vill komma från hela världen.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008

Rolig bordsvisa

Här är en rolig bordsvisa, som passar bra när du är klädd i högtidsdräkt. Och ännu bättre om det är vår.

Ordenskapitlet

Hemliga riter,
sprit, flera liter.
Nu skall du vigas in i vår sekt.
Blodiga offer,
otäcka stoffer,
ordnar uppå suspekt högtidsdräkt.
Var orden har väl sin ritual,
flertalet har dock gjort detta val,
blanda din rit
med rikligt med sprit
så orgien blir total.

Melodi efter ”Vårvindar friska” med text av Julia Nyberg (1785-1854). Lyssna här

Massinvandringen förvandlar Sverige

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden, inspelat 5 juni, pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist och författare. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangets medier. Än idag insisterar till exempel journalister på att skriva ”flyktingar” i stället för ”asylsökare”.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappat är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I tre artiklar på sajten Det Goda Samhället har Sandelin fortsatt att belysa invandringsfrågan. I ”Sveriges stora demografiska förändring” (24/5) visar han hur Sverige genomgår en extrem befolkningsförändring. Och att detta har kunnat ske utan att debatteras ordentligt. 2017 beviljade Sverige 3,5 gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande – drygt 36 000 – som övriga Norden gjorde tillsammans.

I ”Sveriges stora demografiska förändring, del 2″ (29/5) redovisar Sandelin statistik som visar att 25 procent av männen i brottsaktiv ålder är födda utomlands. Det är förmodligen ännu fler, förklarar han, eftersom många nyanlända ännu inte har folkbokförts av SCB.

I krönikan ”Radikaliseringen” (3/6) berättar Sandelin om ett mejl som skakat om honom. Det kom från en tidigare kollega till honom inom socialtjänsten som han jobbade tillsammans med på en socialbyrå i en stockholmsförort på 70-talet. Hon känner sig inte längre trygg i Det Nya Sverige.

Lyssna på podden nedan!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Nationaldagen

Idag är det Sveriges nationaldag, även känd som Svenska flaggans dag. Man blir påmind om att ett land, trots den påbjudna mångkulturen, bara kan ha en nationaldag. Och en flagga. Flaggdag i Sverige betyder att man hissar den svenska flaggan, inte vilken flagga som helst. När mångkulturen infördes 1975, stod det så här i propositionen som antogs av riksdagen:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Men invandrarna kan inte välja nationaldag eller flagga. Så deras hemländers kultur är inte jämlika med den svenska. Och ska inte heller vara det. Enligt språklagen från 2009 är svenska huvudspråk i Sverige. Språk är en viktig del av en kultur. Eftersom det svenska språket är huvudspråk, så kan man inte säga att den svenska kulturen jämlik med den somaliska, den kurdiska och den afghanska kulturen i Sverige. Svenskan är privilegierad. Och så ska det vara.

Mångkulturpropositionen från 1975 är ogenomtänkt och ogenomförbar. Det är dags att riva och kasta den i papperskorgen. För jämlikhet mellan kulturer i en nation är en omöjlighet. Ett nation har en kultur som definierar den, som ger den dess identitet. Den svenska flaggan uppstod i den svenska kulturen och är hela nationens flagga. Det svenska språket uppstod i den svenska kulturen och är hela nationens språk. På nationaldagen firar vi händelser som skedde innan det fanns kurder, somalier, afghaner och syrier i Sverige.

Även om vi skulle vilja, så kan vi inte fira alla världens kulturer lika mycket på nationaldagen. Jag tycker därför att man ska lägga ner alla sådana ambitioner. På nationaldagen ska vi bara ha svensk kultur, inget annat. Invandrarnas kulturer firas ändå – i hemländerna. När du reser till andra länder vill du uppleva det som är speciellt i dessa länder. I Sverige ska vi främja, vårda och visa upp det som är speciellt svenskt. Då bidrar vi till mångfalden i världen.

Invandrarna som kommer hit, de kommer någonstans ifrån. De har ett hemland. Men om Sverige skulle sluta vara Sverige och förvandlas till Arabistan, då har svenskarna inget hem längre. Nu har arabiskan blivit det näst största modersmålet i Sverige. Det är inte bra. För då blir Sverige mer arabiskt och mindre svenskt. Det gör att människor med svensk kultur känner sig mindre hemma i sitt eget hemland. Människor med svensk kultur känner sig inte hemma i Rinkeby. De vill inte bo där. Det spelar ingen roll att det ligger i Sverige. Hur blir det om hela Sverige blir ett stort Rinkeby?

Livet handlar om mer än pengar. Man kan vara fattig, men ändå lycklig. Man kan vara rik och olycklig. Nu vet alla att massinvandringen är en ren förlustaffär. Men massinvandring från Afrika och Mellanöstern hade inte varit bra, även om den gett oss mer pengar. För den förvandlar som sagt vårt land till något annat. Vår miljö påverkar oss. En betongkloss mitt i Gamla stan skulle förstöra miljön. Den passar inte in. Och böneutrop passar inte in i svenska städer. Kyrkklockor passar in alldeles utmärkt.

Jag skriver massinvandring, inte invandring. Hade invandringen hållits på en rimlig nivå, hade det kunnat fungera. Men nu har det gått för långt. Vi kan inte ge fler människor från andra sidan jorden asyl. De får ta sig till sina grannländer. Vi kan hjälpa fler flyktingar för mindre pengar om vi lägger ner asylindustrin i Sverige.

Sveriges flagga säger något om Sverige. Det gyllene korset visar att vi är en nation med en kristen tradition. Inte islamisk, utan kristen. Islam har aldrig haft någonting med Sverige att göra. Enligt en legend såg Sankt Erik det gyllene korset på den blå himlen när han landsteg i Finland under det första svenska korståget år 1157. Han såg detta som ett tecken och gjorde det till sin flagga. Det betyder inte att du måste vara troende kristen för att vara svensk. Jag är själv ateist. Men det betyder att kyrkklockor inte kan jämställas med islamiska böneutrop.

Tänk på allt vackert och gott som vi uppskattar i den svenska kulturen som inte hade existerat om vi hade varit muslimer. Bellmans visor… de hade inte varit möjliga. Anders Zorns målningar. Alla psalmer…

Nationaldagen 2018 ser ut att bli en av de mest firade någonsin. Jag har ingen statistik på det. Det är bara det intryck jag får av att följa sociala medier. Det blir en bra förfest inför valet den 9 september då jag tror den misslyckade mångkulturalismen kommer att lida nederlag.

Bilden är hämtad ur Sörgården. Första skolåret (1912) av Anna Maria Roos.

Medborgargardisten som rensar Chicagos gator

Den här filmen kommer helt rätt i tiden. Kanske är denna remake mer rätt nu än originalfilmen från 1974 var när den kom. Då var det Charles Bronson som gjorde rollen som hämnare, nu är det Bruce Willis. Det är skräckismästaren Eli Roth som regisserat, och det märks i vissa blodiga inslag som påminner om ”tortyrporren” i filmen Hostel (2005).

Kirurgen Paul Kersey är en lycklig familjefar i en lugn förort till Chicago. Men en kväll, när han jobbar sent på sjukhuset, bryter sig inbrottstjuvar in i hans hem. Hans fru och dotter blir skjutna när de försöker göra motstånd. Frun dör och dottern hamnar i koma. Efter attacken blir Paul chockad och tillintetgjord.

Polisen saknar resurser att utreda dådet, vilket ökar Pauls känsla av vanmakt. Men så småningom växer en övertygelse fram – han ska själv skipa rättvisa. Han lär sig hantera vapen och börjar ta upp jakten på skurkarna. Inte bara de som gett sig på hans familj, utan på dem som råkar korsa hans väg. Han blir medborgargardist.

Medierna börjar rapportera om en vit, medelålders man i luvtröja som rensar upp bland buset i Chicago och räddar medborgare i nöd. Han får namnet ”Dödsängeln”. Den lugne, trevlige och laglydige läkaren har förvandlats till en iskall domare och bödel.

I USA pågår just nu debatten om medborgarnas rätt att bära skjutvapen. Filmen tycks ta ställning genom att visa att vapen kan göra skillnad för hederliga medborgare. När man ringer polisen, är katastrofen ofta redan ett faktum. Pauls fru hade ingen pistol hemma. Hade hon haft det hade hon kunnat försvara sig.

Paul åker till sin frus hemtrakt för att begrava henne. Tjuvskyttar har tagit sig in på svärfaderns ägor och skadeskjutit ett rådjur. Svärfadern jagar iväg dem med sin bössa, sen vänder han sig till Paul och säger: ”Folk litar på att polisen ska hålla de säkra, det är det som är problemet. Polisen dyker bara upp efteråt brottet begåtts, det är som att fånga räven när den kommer ut från hönshuset”.

I slutet av filmen, när Paul har tagit ner den siste skurken som gav sig på hans familj, får han gå. Polisen vet vad han gjort, men sätter inte dit honom. Det finns ett samförstånd mellan polisen och medborgargardisten. De står i grunden på samma sida. Pauls bror Frank, spelad av Vincent D’Onofrio, oroas över vad brodern håller på med. Vid ett tillfälle säger han: ”Du är ingen snut” och Paul svarar: ”Någon måste göra det”.

I originalfilmen från 1974 är huvudpersonen inte kirurg utan en välbärgad arkitekt. Men även här blir hans fru och dotter överfallna i hemmet. Eftersom polisen inte kan hitta och straffa bovarna bestämmer han sig för att ge sig ut på New Yorks gator och rensa upp. Han är i lagens mening en brottsling, men en hjälte i allmänhetens ögon. För det finns en rättskänsla som ligger till grund för lagen, som kommer från vår moral och kultur.

Innan arkitekten Paul drabbades av det råa våldet var en så kallad ”bleeding heart liberal”, en som ser brottslingar som offer det är synd om. Det är lätt att vara god och human när man själv inte behöver ta konsekvenserna för sina egna åsikter. Samma sak upplever vi i Sverige där kändisar och politiker tävlar om vem som kan uttala de vackraste fraserna om invandring och mångkultur samtidigt som de sitter tryggt i sina helsvenska villakvarter.

I den svenska debatten är medborgargardist snarast ett fult, och kanske även skrämmande, ord. Men det man inte tänker på är att många av populärkulturens hjältar är just medborgargardister. Till att börja med de allra flesta seriefigurer som Batman, Spiderman och Superman. De är alla brottsbekämpare som verkar utanför lagens ramar.

För Batman, vars verklige namn är Bruce Wayne, handlar det om hämnd. Liksom Paul Kersey i Death Wish blir hans familj attackerad – hans pappa och mamma blir skjutna av en rånare i en gränd. Han är bara ett liten pojke och kan inget göra för att försvara dem. Men som vuxen svär han att göra det som polisen inte klarar av, att skydda hederliga medborgare från skurkar, och ta fast mannen som mördade hans föräldrar.

En svaghet med filmen är Bruce Willis skådespelarprestationer. Han har haft ungefär samma ansiktsuttryck i varje film – det där sneda leendet – och spelat sig själv i varenda film sedan Sjätte sinnet. Willis klarar helt enkelt inte av att skildra Pauls smärta och ångest efter hustruns död. Det sneda, smått ironiska leendet hänger med hela tiden, vilket bidrar till att göra filmen till en ytlig actionrulle med häftiga våldsscener i stället för psykologisk thriller.

Medborgargardismen hyllas inte bara i filmen, man gör även ett försökt att problematisera. Det sker i form av kommentarer på olika radioshower där det pratas om ”Dödsängeln” är en ”hero” eller en ”zero”. Och vad händer om fler börjar ta lagen i egna händer? Även om det Paul gör är bra, så undergräver han ju lagens auktoritet och banar väg för anarki.

När Eli Roth fick frågan om varför han tyckte tiden var mogen för en remake, svarade han att vi inte har gjort framsteg sedan 1974 när det kommer till att bekämpa brott. Brottsligheten är utom kontroll och polisen är överväldigad. Frågorna som togs upp då är fortfarande aktuella.

Självklart är den här filmen hatad av vänstern som menar att den förhärligar våld och vapen och hyllar blodig hämnd. I vänsterns värld är ju skurkarna offer, allt är samhällets fel. De hatade också originalfilmen med Bronson. Den fick också kritik för att många av brottslingarna var icke-vita. I remaken har man försökt undvika rasistanklagelser genom att ha fler vita skurkar. Inbrottsligan som skjuter Pauls fru och dotter består av vita män. Men det greppet känns ganska krystat när man vet hur pass överrepresenterade svarta är i brott som mord, rån och våldtäkter i USA. Dessutom räcker det inte för att blidka vänsterns rättvisekrigare, att hjälten är en vit man är i sig suspekt.

Filmen kan tjäna som underlag för samtal och reflexioner om medborgargardism i en tid då polisen inte klarar av sina uppgifter och om hur massinvandringen från Afrika och Mellanöstern påverkat brottsligheten i västvärlden. Vänstern talar ju gärna om representation, att filmer ska återspegla den etniska mångfalden i samhället. Men när det kommer till brottsligheten är det inte längre okej att återspegla hur det ser ut, utan man ska förvränga. Helst ska alla skurkar vara vita. För svenskar är den här filmen sevärd då vårt land, på grund av massinvandringen, allt mer börjar likna USA med ghetton, no go-zoner, gängkrig och en etnifierad underklass.