Det islamiska hotet mot Europa är verkligt

johan-sobieskiEtt av historiens många märkliga sammanträffanden är att jihadattacken mot New York den 11 september 2001 inträffade samma datum som det ottomanska rikets jihadkrig mot Wien år 1683.

Hade Usama bin Ladin valt dag med Wien i åtanke? Nej, det är förmodligen just ett sammanträffande. Al-Qaida är en salafistisk jihadgrupp med liten respekt för det ottomanska riket. I stället är det profeten Muhammed och hans heliga krigare som är förebilder. Salafismen är ju en väckelserörelse som vill tillbaka till det ursprungliga islam, Koranen och Muhammeds islam.

Men, det jag ville ta upp här, är att vid en katolsk söndagsgudstjänst den 11 september i habsburgarnas huvudstad Wien, trehundratrettiotre år efter det stora slaget som avgjorde Europas öde, varnade kardinalen Christoph Schönborn i sin predikan för att Europa är på väg att lämna sitt kristna arv och att många muslimer, liksom en gång ottomanerna, fortfarande drömmer om erövring.

Kardinalen vände sig till församlingen i Sankt Stefans-katedralen i Wien och frågade: ”Kommer det att bli ännu ett försök till islamisk erövring av Europa?”

Det var ju det slaget vid Wien hade handlat om, det ottomanska riket, det dåvarande kalifatet, ville erövra Europa och lägga det under islam. ”Många muslimer vill det”, fortsatte kardinalen, ”och de säger: ’Europa är slut’”.

Är kardinalen islamofob? Sprider han fördomar om muslimer? Nej, han påstår inte att alla som kallar sig muslimer vill erövra Europa, utan att många vill det. Och det är sant. Islam är och har alltid varit en missionerande religion. De som tror på Koranen och ser Muhammed som sin lärare tror också att missionsarbete är en skyldighet.

Det finns muslimer som vill erövra Europa genom mission, andra vill göra det genom svärdet. Så finns det en tredje grupp som vill att Europa ska fortsätta vara som det är. De är muslimer till namnet, och de kallar Muhammed sin profet, men de anstränger sig inte att följa hans budskap i sin helhet.

De kristna arméerna besegrade kalifens muslimska arméer utanför Wiens portar 1683. Efter detta blev muslimerna bara svagare och svagare. De förlorade ett efter ett tidigare erövrade länder som Grekland, Rumänien, Serbien och Ungern. Till slut föll kalifatet efter första världskriget.

Men att turkarna inte kunde ta Europa berodde också på någonting annat. De hade en fiende i ryggen som tog mycket kraft: perserna. Ända sedan den safavidiska dynastin tagit makten i Persien i början av 1500-talet och infört shiaislam som statsreligion hade de båda rikena legat i luven på varandra. Det sunnitiska osmanerna stod mot de shiitiska safaviderna. Lyssnar man på dagens jihadister lyfter de gärna fram detta: det är de shiitiska kättarnas fel att vi inte kunde ta Europa!

Jihadisterna jämför detta med dagens situation där det moderna kalifatet i Irak och Syrien, terrorgruppen IS, hindras från att expandera av det shiitiska Iran och dess allierade, Assad i Syrien och shiapartierna i Irak. Iranierna är inte våra vänner och vill oss inte väl, men just nu fungerar de som mur mot den salafistiska jihadismen. Vi gynnas av denna inomislamiska konflikt.

Kardinal Christoph Schönborn gör rätt i att varna, för hotet är verkligt. I de moskéer jag varit i drömmer man inte bara om ett Europa, utan om en värld, under islams banér. Jag minns när jag som muslim besökte London och kyrkor som gjorts om till moskéer. De visades upp som tecken på Europas svaghet och på att islams seger var nära förestående.

I en dokumentär i danska TV2 tidigare i år, ”Moskéer bakom slöjan”, visade man vad imamer kan säga inför dold kamera. En imam, som tidigare ansetts ”moderat”, avslöjades med att säga att muslimer kommer att erövra Europa.

Ordet som imamen Mohammad Fouad al-Barazi använde i inslaget är ”fath”, som betyder ”öppning”. Det är samma ord som i islamiska texter används om profeten Muhammeds erövring av Mecka och senare om hans följeslagares erövring av Egypten, Syrien, Persien med flera länder. Den turkiske sultan som år 1453 erövrade Konstantinopel bar hederstiteln ”Al-Fatih” eller Erövraren. Han är en hjälte i dagens Turkiet.

Mehmet som sultanen hette, är känd och respekterad över hela islamvärlden. Och han var en erövrare, inte en försvarare. Men hur många européer känner till Johan III Sobieski, den polske kung som undsatte Wien och räddade det från undergång? Inte många, och än färre hyser någon beundran för honom. Det är så det ser ut. Vi har ett Europa som glömt sin historia och är fyllt av skam och självanklagelser. Och så har vi en islamisk värld där man hellre talar om sin storhet och ära.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Vad menar vi med islams storhetstid?

averroesBåde muslimer och västerlänningar talar ibland om ”islams guldålder” eller ”islams storhetstid”. De använder samma ord men menar olika saker. Västerlänningar syftar på en period i muslimernas historia då vetenskapsmän, fritänkare och kättare på vissa håll kunde uttrycka sina tankar, framför allt från 800-talet och fram till mongolernas erövring av Bagdad 1258, medan muslimerna syftar på islams tidigaste historia under profeten Muhammed och de fyra ”rättledda” kalifernas teokratiska styre. Man ser detta som ett utopiskt samhälle där Guds lagar rådde och muslimer satte livet efter döden före livet i världen och jihad, det heliga kriget, gav dem seger efter seger mot de otrogna.

Frågan är om det som västerlänningar tänker på när de talar om ”islams storhetstid” var så islamiskt egentligen. Muslimernas framgångar inom vetenskap, ingenjörskonst och byråkrati byggde framför allt på kunskaper man tagit från de erövrade, otrogna folken. Det fanns en och annan arabisk filosof som lånade tankar av grekerna, men dessa var illa sedda och sågs som kättare. Arabiska filosofer som Avicenna (980-1037) och Averroës (1126-1198), som uppskattas av västerlänningar, betraktas fortfarande generellt som kättare och rentav som icke-muslimer av islams lärde. Avicenna, som egentligen hette Ibn Sina, förnekade kroppens uppståndelse och Averroës, som egentligen hette Ibn Rushd, menade att världen var evig. Dessa tankar står helt i strid med profeten Muhammeds läror och dessa filosofer kan svårligen ses som ”goda muslimer”. I Nordisk familjeboks förklaring av arabisk litteratur kan man läsa:

”Den egentliga filosofiska spekulationen, som ledde sitt upphof från öfversättningar från grekiskan – Huneins (d. 873) öfversättningar af Aristoteles och Platon öfvergingo sedermera både i den hebreiska och medeltida latinska litteraturen – var därför en mer exotisk företeelse och liksom några andra profana vetenskaper af större betydelse för Europa än för araberna själfva.”

Det talas ofta om hur araberna räddade den antika kulturen genom sina översättningar. Men man översatte helst inte drama och poesi (definitivt inga komedier!) utan skrifter man trodde sig ha nytta av, framför allt geografi, medicin och matematik. Det var huvudsakligen sekulära drivkrafter, som behovet av hälsovård, konstruktion, handel och samhällsorganisering, som motiverade översättningarna och kunskapssökandet, och de gick an så länge skrifterna inte ansågs stå i motsättning till islams läror. Så att kalla denna verksamhet islamisk är inte riktigt. Många, vissa säger de flesta, översättare var inte heller muslimer utan judar och kristna. Den i Nordisk familjebok nämnde Hunein ibn Ishaq (809-873), som översatte flera grekiska texter om medicin till arabiska, var kristen.

Och samtidigt som muslimer tog till sig av nyttiga kunskaper förstörde de sådant som de uppfattade som hädiskt och antiislamiskt, som tempel, statyer och litteratur. Persien, Egypten och Indien utsattes för en fruktansvärd kulturförstörelse.

Muslimerna ska under medeltiden ha byggt toleranta samhällen medan de kristna européerna mest ville ut på korståg för att döda hedningar. Den bilden stämmer inte; muslimerna hade redan erövrat hela Mellanöstern och Nordafrika, kristna länder som nu islamiserades, och korstågen tillkom som en reaktion för att återta Jerusalem och skydda kristna pilgrimer. I Koranen och i Muhammeds lära är påbudet om jihad, det heliga kriget för att utbreda islams styre, tydligt utsatt. Något liknande finns inte i Jesu lära.

Det som västerlänningar kallar ”islams storhetstid” gick under 1258 då de vildsinta mongolerna erövrade Bagdad, säte för det abbasidiska kalifatet. Men intellektuellt krossades den av Imam Al-Ghazali, känd i väst som Algazelus (1058-1111), en islamisk lärd som kastade ut det grekiska tänkandet och befäste den islamiska ortodoxin på Koranen och Muhammeds grund.

Ghazali lämnade sitt liv som lärare vid Nizamiyah-universitetet i Bagdad och sökte istället Gud genom självspäkelse, böner och umgänge med fromma män. Han ägnade tio år åt att resa, först till Mecka, sedan till Jerusalem, Damaskus och Kairo, tills han slutligen återvände till Bagdad. Hans upplevelser och tankar under dessa resor ligger till grund för hans mest kända verk: Ihya ‘Ulum al-Din (”Återupplivandet av religionens vetenskaper”). Han hade nu gått från att vara en lärare till att bli en predikant. Han föraktade världen och kallade människor till Gud och det kommande, eviga livet.

I sin bok ”Filosofernas sammanbrott” visar Ghazali att filosofernas tankar strider mot Koranen och Muhammeds läror och därför bör förkastas. Han sätter upp ett av filosofernas påståenden och mot det sätter han koranverser och yttranden av Muhammed. Det är allt som behövs för att nedgöra filosoferna, att Koranen är sann och Muhammed talar sanning är självklarheter. Det behövs inget filosoferande, profeten Muhammed har kommit med allt människan behöver för sin frälsning. Filosofin är onödig, och faktiskt också farlig då den kan leda på villovägar.

Ghazali beundras än idag av islams lärde för sin kamp mot den grekiska filosofin och har fått hedersbenämningen “hujjat al-islam”, islams argument eller bevis, för vad man uppfattar som ett lyckat försvar av islams ortodoxi mot den grekiska filosofin. Att hans försvar blev så lyckat, inte i intellektuell mening men i inflytande, är en av islamvärldens stora olyckor. Jag har skummat igenom en del av hans skrifter i engelsk översättning men inte hittat några bevis för Guds existens eller Muhammeds profetskap. Tror inte att jag kommer att hitta dem även om jag skulle läsa noggrant nästa gång.

I en artikel på en svensk, islamisk sajt som drivs av Ghazali-institutet, kan man läsa att dagens muslimer bör hämta inspiration av Ghazali i sin kamp mot västerländskt inflytande:

“Idag kämpar islam med det västerländska inflytandet, liksom det en gång kämpade med den grekiska filosofin. Vår tro och vårt andliga liv är på väg att urholkas och förlora i djup och skärpa. Nu som då finns ett behov av att ‘återuppliva religionens vetenskaper’. Den som fördjupar sig i Al- Ghazalis arbeten kommer där att finna många konstruktiva upplslag för att ta den uppgiften i angrepp.”

Medan kristna skolastiska teologer är helt döda i väst och framför allt studeras av idéhistoriker är islams medeltida teologer i högsta grad levande. Den stora pågående salafistiska väckelsen, återgången till urislam, bygger till stor del på Ibn Taymiyya, en teolog från 1300-talet. Han citeras flitigt av både Al-Qaida och Islamiska staten, men också av Muslimska brödraskapet och av de salafister som ägnar sig mer åt mission än terrorism.

Så är Ghazali verkligen orsaken till att muslimerna slutade tänka? Efter 1400-talet framträdde ju inga betydande tänkare i islamvärlden. Det har inte gjorts några upptäckter på fem hundra år och det som finns av vetenskap har de tagit av väst. Majoriteten av världens muslimer tror hellre på Koranens berättelse om Adam och Eva än på den vetenskapliga evolutionsläran. En anledning till förfallet är att den islamiska ortodoxin besegrade filosoferna, ja, uppenbarelsen kväste förnuftet. Här måste en del av skulden läggas på Ghazali, men jag tror att om han inte hade gett sig på filosoferna med Koranen i högsta hugg hade någon annan gjort det. Man får inte glömma att de fåtaliga filosofer som verkade under “storhetstiden” aldrig hade något stöd av massorna; de tillhörde en elit. Massorna hämtade, då som nu, sin världsbild i moskéerna och hos de islamiska, ortodoxa lärda som oförtröttligt förkunnade Koranens budskap. Som det så riktigt konstateras i Nordisk familjeboks förklaring av arabisk litteratur: “Kitab Allah (Guds bok) är inom islam i vida högre grad än inom något annat trossamfund allt vetandes källa.”

Den sunda västerländska självkritiken slår ibland över i ett osunt självhat där man nästan desperat söker efter möjligheter att förhärliga andra kulturer. Därav talet om “islams storhetstid”, en tid till vars främsta förtjänster hör ett oislamiskt filosoferande som förkastas av islams egna lärda.

Porträttet föreställer Averroës, målad av italienaren Andrea di Bonaiuto på 1300-talet.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Bort och hem igen

BilboTolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ur islam. Även om Kvarngärdet i Uppsala där jag tillbringade min barndom på 80-talet inte var lika idylliskt som Fylke, upplever jag nu, när jag ser tillbaka på den tiden, ett magiskt skimmer omkring det. Vi var trygga där vi lekte på gårdarna. Det var så många barn som stojade där att Kvarngärdet kom att kallas ”Indianbyn”. Som barn var jag som vilken annan svensk pojke som helst. Jag hette Eddie, inte Mohamed. Jag såg samma filmer, lyssnade på samma musik och tänkte och tyckte i stort sett som mina skolkamrater. Jag åt varmkorv och när jag blev lite äldre smakade jag folköl. Att USA stod för det goda var självklart, och lika självklart var det att Khomeini, Gaddafi och Saddam var galna och obegripliga skurkar. Världen var uppdelad i två block. Det ena leddes av Reagan och de andra av Gorbatjov. Islamism var ingen faktor, åtminstone inte i min värld, fastän man hade hört talas om Khomeini och Iran-Irakkriget. Ordet islamism användes inte.

Min styvfar, som jag kallade pappa, var visserligen muslim. Men det visste jag inte då. Jag visste bara att han var mörkhyad och kom från Kenya, samma land som Obamas pappa kommer ifrån. Jag tyckte det var underligt att vi inte fick äta fläsk när hans mor var på besök. Men jag förstod inte varför. Pappa var inte det minsta religiös. Det var istället min mor som stod för det religiösa inslaget i vårt familjeliv, och det var en religiositet av det dämpade slaget. Hon arbetade som kontorist i Svenska kyrkan och vissa söndagar firade vi gudstjänst i den lokala kyrkan S:t Per. Min präst hade en typisk munkfrisör, milda ögon och ett fromt leende. Jag minns hur besviken jag blev när jag fick veta att det inte var han som var Jesus!

Jag har sedan barndomen haft en känsla av att inte duga. Jag upplevde att jag liksom ”lurade” människor när jag gjorde något bra och fick beröm. Den känslan bottnar nog i att min far övergav mig. Han lämnade mig och min mor när hon var gravid, innan jag fötts. En gång när jag var liten åkte min mamma buss. Jag låg i barnvagnen. Min biologiske far klev på samma buss. Han bara gick förbi, berättar min mamma. Han låtsades som om han inte märkte mig.

Jag fick inte reda på vem min biologiske far var förrän 1986. Då var jag tio år. Det var en klasskamrat på Kvarngärdesskolan som på en rast lite skadeglatt berättade att min pappa varit hos dem på fest. Min pappa har inte varit på någon fest hos dig, svarade jag. Jag syftade förstås på min styvfar som var den ende pappa jag kände till. Klasskamraten insisterade. Han berättade att min pappa kom från Iran och det gjorde hans också. På kvällen konfronterade jag mina föräldrar och de berättade hela historien för mig. Det gjorde ont att veta att min klasskamrat fick besök av min far men inte jag. Min klasskamrat kände min far bättre än vad jag gjorde. Jag kände mig dumpad. Och jag mådde inte bättre av att jag hade en annan klasskamrat, själv halvfinne och halvpalestinier, som hånfullt skrek efter mig: ”Hans mamma knullar med en neger!”

När jag blev äldre blev jag nyfiken på mitt iranska ursprung och jag började fantisera om ett liv tillsammans med min far. Det gick inte så bra på högstadiet och jag tog ett sabbatsår. Jag sökte efter en roll, ett syfte, någonstans där jag kunde passa in. Jag tog kontakt med en grupp iranska kemistudenter och de lärde mig om islam, hur man läser Koranen och utför sina böner. De lärde mig också lite persiska. Det var som om jag förberedde mig för att förenas med min far. Knappt hade jag började lära mig om islam innan skillnaden mellan shia och sunni blev tydliga. Min far var shiamuslim och Iran var ett shiaislamiskt land. Men de flesta muslimer, även bland de jag mötte i Uppsala, var sunnimuslimer. Min kenyanske styvfar och hans familjer var sunniter. Om jag blev shiamuslim skulle jag inte passa in i min styvfars familj, om jag blev sunnimuslim skulle jag inte passa in i min biologiske fars familj. Något som också förstärkte denna motsättning var mitt efternamn, Omar.

Omar al-Khattab är den andre kalifen, Muhammeds efterträdare, som ledare för muslimerna. Han räknas som ett helgon av sunniterna, stark och rättrådig. Men shiamuslimerna ser honom som en skurk och förbannar honom. Det finns en iransk ritual som går ut på att man gör en docka som föreställer Omar, skymfar den och spottar på den för att till sist bränna upp den. Det är i stort sett omöjligt att heta Omar i Iran. Mina shiamuslimska vänner kallade mig istället Ammar. Så inte nog med att min mamma var kristen och min pappa var muslim. Jag hade två pappor; den ena var sunnimuslim och den andre var shiamuslim! På grund av mitt efternamn och eftersom jag hade kontakt med min styvfars familj, jag reste till Kenya också, valde jag sunnitisk islam. Men jag kände trots detta en viss samhörighet med shiismen och fortsätta att studera den. På något sätt trodde jag att jag på så sätt kom honom närmare, vilket är ganska lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed.

Så småningom kom jag i kontakt med en ung man från Eritrea i vår lokala, sunnitiska moské, som då var inhyst i en villa. Han tillbringade både dagar och nätter i moskén. Jag började också sova över i moskén och följde honom vart han gick. Han talade om änglar och demoner, om himmel och helvete, och jag trodde honom eller åtminstone trodde jag att jag trodde honom. Med sitt gåtfulla leende framstod han som en varelse från en annan värld. Ja, han skimrade. Så småningom förstod jag att min skimrande kompis var medlem i en ultrakonservativ rörelse som kallades Tablighi Jamaat. När han gick omkring och pratade med människor på stan så var det en del av ett program, ett program som gick ut på att sprida islam över världen, ja, tabligh är arabiska och betyder just förkunnelse. Jag gick också med och började resa runt till olika moskéer, sova över och predika budskapet. Vi knackade också på hos muslimer och försökte övertala dem att komma till moskén. Vi var profeternas efterföljare och ett ljus i en mörk värld. Vi satt på golvet och delade bröd, vi läste Koranen och bad tillsammans.

När jag tänker tillbaka på denna tid, på den pojke som var, känner jag mig utnyttjad. Tablighi Jamaat såg mig bara som en proselyt, någon de kunde använda för att sprida sin rörelse. Någon annan relation hade vi inte. Jag sökte vänner och kanske framför allt en fadersfigur. Det var det som saknades i mitt liv, då min styvfar och jag aldrig fick en sådan relation. En gång frågade en imam i Uppsalamoskén, en svensk konvertit som också var aktiv i Tabligh och som jag såg som en vän och en förebild, om vi kunde fortsätta vara vänner även om jag någon gång blev shiamuslim. Han tittade på mig och sa nej. Ett kort nej och ingenting mer. Det fanns en hårdhet i hans blick och en kyla i hans röst som skrämde mig. I den stunden insåg jag att ”broderskapet” i moskén aldrig skulle kunna fylla tomheten jag kände efter min frånvarande pappa. Men ändå fortsatte jag att gå dit.

En kväll satt jag i moskén i Uppsala och fingrade på ett radband eller försökte läsa Koranen. Vid min sida satt en äldre man, en av dem som undervisade mig i islam, och såg på mig med en besynnerlig blick. Jag frågade vad det var och han sa: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på att du kommer att komma till paradiset men din mamma kommer att komma till helvetet”. Jag kommer aldrig att glömma den smärta jag kände. Han och de andra bröderna fick mig att skämmas för att min mor inte var muslim. Så här i efterhand blir jag arg när jag tänker på att en man kan säga något sådant till en ung och skör människa. Men jag blir också arg på mig själv som lät det ske.

Sedan följde många år som muslim, ibland var jag mer hängiven och ibland mindre. Förutom sunni- och shiaislam utforskade jag sufismen, islams mystik, och politisk islam. Men tvivlen gnagde i mig, hur mycket jag än bad så kändes det tomt. Det talades mycket om Gud, men jag upplevde honom aldrig. Det talades om änglar, men jag såg inga. Som muslimsk intellektuell fick jag utstå mycket kritik av icke-muslimer. Jag försökte svara så gott jag kunde. Men många frågor hade inget bra svar. Det gick inte att komma runt att profeten Muhammed gifte sig med en liten flicka. Det gick inte att komma runt att han lät stena en kvinna. Det gick inte att komma runt att han ledde i arméer i heliga krig och tog slavar. Hur kunde jag kalla honom min lärare och ledare? Enligt Koranen var Muhammed den bäste människa som någonsin levat, han var ett moraliskt föredöme. Detta gick inte att förena med stening, barnäktenskap och slaveri. Men tänk om dessa dåliga texter var påhittade? Tänk om bara de bra texterna var sanna? Enligt vilket kriterium då? Dessa dåliga texter finns i samma böcker som de bra. Om vi tar bort dem kan vi inte heller lita på de bra och harmlösa texterna. Hur blir det då med Muhammeds undervisning om bönen och fastan och vallfärden till Mecka? Religionens grundvalar vacklar.

Jag sade till mig själv: ”Om jag ändå vet vad som är rätt och fel, om jag kan döma Koranen efter mitt samvete, vad behöver jag den då till?” Jag försökte hitta ursäkter till att ha kvar Koranen. Islam hade blivit en del av min identitet och jag hade investerat tid och kraft i religionen. Så många år! Jag tänkte mig att Koranen skulle kunna fungera som en rent andlig bok, något man reciterade under sina böner och andra ceremonier. Den är inte bättre än någon annan religions skrifter, den är bara ”vår”. Men det är ju inte vad Koranen säger om sig själv. Den säger att den är en lagbok att döma med och att den är ett moraliskt rättesnöre som står högre än människans förnuft och samvete. Den säger att den är bäst.

Antikalifen läser stor bok 1I mitt hjärta visste jag att Koranen inte var en gudomlig bok, ja, jag visste att det var en helt och hållet mänsklig bok. Det finns ingenting i Koranen som inte skulle ha kunnat komma från en människa som levde i Arabien under den tid då den skrevs. Hur länge skulle jag fortsätta lura mig själv? Så småningom stod jag inte längre. Jag ville vara sann mot mig själv. Därför lämnade jag islam. Det var någon gång 2010, skulle jag tro. Men det var en ljus och varm sommardag 2011 som fördämningarna verkligen brast och alla känslor och tankar jag gömt inom mig vällde fram. Jag minns det som igår. Jag satt i en bil på Fjällnora badplats utanför Uppsala och lyssnade på radio. Plötsligt bara brast det och tårarna rann. Jag grät som ett barn. Jag tittade på badgästerna runtomkring mig genom min tårdränkta blick. För första gången på länge kände jag mig som ett med mig själv och mina medmänniskor. Det var en slags eufori. Jag ville bara gå ut och krama vem som helst.

De allra flesta muslimer fortsätter att förneka, hitta bortförklaringar och beskylla kritiker för islamofobi. Jag förstår varför. De vill inte tvingas göra det svåraste av allt, att se bristerna, de fula sidorna i sin egen religiösa tradition. Det kommer att tvinga dem att omvärdera tidigare val, kanske förstöra relationer med vänner och släktingar, och hamna i en ny, okänd och förvirrande värld. Det är inte lätt för en människa som har varit muslim i hela sitt liv, vant sig vid att betrakta Muhammed som den perfekta människan och Koranen som den perfekta boken, och omgett sig med människor som tyckt samma sak, att plötsligt börja tänka i nya banor.

Det var nog lättare för mig, jag hade levt ett annat liv innan jag var muslim. Jag var Eddie innan jag blev Mohamed. Och när jag lämnade islam hittade jag tillbaka till Eddie. Men alla erfarenheter jag gjort under åren som muslim försvann inte. De hade gjort mig klokare, men också räddare. Ja, jag är rädd eftersom jag har sett vad fanatism kan få människor att göra. Hur den kan göra dem hårda och hatiska. Jag hade mina fanatiska stunder då jag var kall mot min mor och min svenska familj. Något jag idag ångrar bittert. Det händer att jag känner att jag slösat bort mycket tid. Jag tänker på alla roliga saker jag hade kunnat göra som tjugoåring istället för att sitta i moskén. Men det finns nog en mening med det trots allt. I slutet av Tolkiens saga om Bilbo, när hobbiten kommit hem till Fylke efter sitt stora äventyr, säger Gandalf till honom att det fanns en mening med alltihop. Han kom hem, han är fortfarande Bilbo, men ändå inte densamme. Vi växer, men rötterna sitter kvar i myllan.

Jag vill gärna tro att de erfarenheter jag har gjort som muslim, all möda som jag lagt ner på att studera islam, alla timmar jag tillbringat i moskéer, inte är bortkastade. Hur många svenskar har gått i Koranskola? Jag har gjort det. Hur många svenskar har fastat i månaden ramadan? Jag har gjort det. Hur många svenskar har suttit i ett ledigt samtal med en Al-Qaidajihadistist? Jag har gjort det. Hur många svenskar har deltagit i dervischernas danser? Jag har gjort det. Och så vidare.

Islam har flyttat in i centrum av den västerländska debatten, dess inflytande ökar i våra samhällen, och allt fler blir medvetna om faran med islamisk fundamentalism och jihadism. Hur ska detta sluta? Kommer islam att genomgå en reform och anpassa sig till våra demokratiska samhällen? Kommer vi att få se kaos och krigsliknande tillstånd? Jag försöker förstå och jag försöker styra historien i en viss riktning, mot sekularism och demokrati, och i detta arbete har jag nytta av mina erfarenheter som muslim.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Mitt råd till kristna är att gå till Rom

Jagellonica 1Idag är det den 1 september och den svenska drottningen Katarina Jagellonicas födelsedag. Hon föddes den 1 september 1526 i Kraków i Polen. En sak som gör henne märkvärdig är att hon var romersk-katolsk drottning i ett land som nyss hade genomgått en luthersk reformation. Det sägs att hon utövade ett visst inflytande på sin make, Johan III, som ju var något av en kryptokatolik. Men Katarina var from och hade ett milt sätt, vilket gjorde att hon vann omgivningens sympatier trots sin romerska tro. I hertig Karls rimkrönika beskrevs hon som ”furstinna dygdefull och from, ändock hennes lära var kommen av Rom”. Hon uppfostrade sin son, Sigismund Vasa, i samma tro och när han efter Johans död blev kung över både Sverige och Polen hade Sverige kunnat bli katolskt igen. I stället blev det inbördeskrig som varade 1597-98, Sveriges sista faktiskt, mellan Sigismund och hans strängt protestantiske farbror Karl, som gjorde uppror. Det slutade som vi vet med att hertig Karl blev Karl IX av Sverige och så småningom far till lejonet från Norden, protestantismens store hjälte, Gustav II Adolf.

Johan III eftersträvade en förlikning mellan påvens kyrka och lutherdomen, han ville återföra svenska kyrkan till ”en värdigare gudstjänst, en innerligare andakt, en djupare lärdom och en större fromhet under beaktande av sakramenten”, som det heter i Sveriges historia genom tiderna (1948). Han såg till att det kom ut en kyrkohandbok i den andan, Röda boken, som antogs 1577. Den vördas fortfarande av de högkyrkliga, det vill säga de som gillar rökelse och korstecken, i Svenska kyrkan.

Drottning Katarina begravdes den 16 februari 1584 i Uppsala domkyrka där hon fått ett kor uppkallat efter sig. Idag på hennes födelsedag gjorde jag och mina vänner ett besök och lade ned en röd ros på hennes grav. Sedan gick vi till Västgöta nation och skålade till hennes ära. Det finns något romantiskt i Katarinas öde som gör det passande att hylla henne med romantikens symbol framför andra. Hon följde av fri vilja med Johan till fångenskapen på Gripsholms slott där han sattes av sin bror Erik. Enligt traditionen ska hon ha hänvisat till inskriptionen i sin trolovningsring Nemo nisi mors – ingen utom döden (skall skilja oss åt). Orden finns inskrivna i korets fönster. Varför har ingen skrivit en dikt över Katarina? Eller en roman? Det är kanske jag som är obildad.

Det jagellonska gravkoret kanske kommer att få en större betydelse i Uppsala framöver eftersom katolicismen har kommit tillbaka. År 1985 invigdes S:t Lars katolska kyrka och jesuiterna har varit verksamma här ännu längre. I koret skulle man kunna samlas för mässa, konsert eller föredrag. När Svenska kyrkan sjunker djupare ner i förvirring börjar allt fler kristna vända blicken mot Rom i hopp om en trygg hamn. Den mest namnkunniga konvertiteten under senare år är väl Ulf Ekman. Hela kristenheten i Sverige skakade när han övergav Livets Ord för påven.

Jagellonica 2Under flera decennier har den högkyrkliga rörelsen, missnöjd med liturgisk tristess och kvinnliga präster, försökt smygkatolicera Svenska kyrkan inifrån, men en efter en har de desillusionerade gått över till Rom ändå. I en boklåda hittade jag för några år sedan en självbiografisk roman av en viss Hans O. Sjöström. I romanen, som heter Står min lycka i Guds händer (1991), skildrar han sin tid som elev på Fjellstedtska skolan i Uppsala på 1950-talet. Fjellstedtska var ett privat internat-läroverk grundat 1892 med inriktning att förbereda för akademiska studier i teologi och prästtjänst i Svenska kyrkan, beläget på den östra åkanten. “Enligt skolans statuter”, skriver Sjöström, ”måste man vara konfirmerad för att gå där. Och för att konfirmeras måste man vara döpt.” På andra sidan ån, den västra, låg Magdeburg, ”flickskolan som så många drömskt stirrade mot under rasterna.” På skolan fanns de flesta strömningar inom Svenska kyrkan representerade: högkyrkliga, som han beskriver som ”halvkatoliker”, lågkyrkliga och gammalkyrkliga med mera. Men skolan var protestantisk och trots den lilla kryptokatolska kamarillan, som mest höll till i rökrummet, dominerade den traditionella antipapismen. Sjöström berättar:

“I rummet fanns egentligen inget annat att göra än att ligga och stirra i det gråblå taket eller på de gulmålade stenväggarna. Egentligen var det nog ingen större skillnad på ett sånt här rum och dödscellen i San Quentinfängelset borta i Kalifornien, där Cheryl Chessman kämpade för sitt liv. Jo, jag kunde gå utan att fråga någon. Jag kunde gå ut fast jag låg, smyga omkring i huset, gå på påven utan att be någon om lov.

– Vet du varför det heter påven?

– Nej.

– Därför att alla protestanter skiter i påven.”

De högkyrkliga utmärktes av sin faiblesse för rökverk, både cigarett och pipa. De gjorde också ofta och gärna korstecken och iakttog ”vesper”, den rituella aftonbönen, som Sjöström och hans likasinnade kallade ”gäsper”.

“Av någon anledning hade det snart visat sig att en majoritet bland rökarna var högkyrkliga. Vad högkyrkligheten exakt gick ut på var jag inte riktigt säker på, men de högkyrkliga gick ofta omkring med ett radband runt halsen, de gick gärna i svarta kläder …”

Jag har gjort samma iakttagelse, högkyrkliga både röker och dricker mer än lågkyrkliga. Dock är jag osäker på hur stor vikt man ska fästa vid detta, vad det säger om karaktären och så vidare. Själv är jag inte troende, men om jag var kristen skulle jag gå till Rom. Det är rådet jag ger till mina kristna vänner. Jag tänker så här: Rom är världens största kyrka och om jag går med blir den ändå lite större. Enhet är bättre än splittring. Jag ser det som väldigt osannolikt att Rom skulle ansluta sig till någon annan kyrka, i stället är det som kan ge enhet att de andra kyrkorna ansluter sig till Rom, trots alla sina förbehåll och invändningar.

Som jag ser det saknar frikyrkorna fast grund, de är alltför beroende av enskilda predikanter. En karismatisk predikant kan omvända många och bygga upp en församling, men när han dör rasar allt ihop. En sådan person skulle göra större nytta i katolska kyrkan där det finns en två tusen år gammal organisation som kan ta hand om hans bygge. Dessutom är både frikyrkorna och Svenska kyrkan sårbara för plötsliga förändringar. En liten grupp kan komma in och ta över. Man kan då stå där som vanlig kristen, sviken, och upptäcka att man befinner sig i en kyrka som står för helt andra saker än man själv verkat för. Katolska kyrkan är stabilare.

Fjellstedska skolan 1953Jag föreställer mig också att islams ökade närvaro i västvärlden kommer att leda till att kristna närmar sig varandra och känner större samhörighet. I förhållande till islam är skillnaderna mellan olika kristna samfund mycket små och dessutom står både protestanter och katoliker på samma grund i den västerländska civilisationen. På den grunden står jag också som västerländsk agnostiker eller ateist. I en tid som vår har Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén uppvisat bristande ledarskap, hon har inte kunnat ge kristna det hopp och den trygghet som de söker. När hon fick frågan om hon anser att islams profet är en falsk profet svarade hon: ”Nej, jag anser inte att Muhammed är en falsk profet.”

Ett mycket besynnerligt svar. Om Muhammed var en riktig profet och talade sanning så är ju inte Jesus både människa och gud och då faller kristendomen. Jag tror inte på några profeter alls, men jag har som alla andra begåvats med ett förnuft och det säger mig att antingen är man muslim och håller Muhammed för en sann profet eller så är man kristen och håller honom för en falsk profet. Antje har trasslat till det.

Gillar du vad jag skriver? Swisha punsch-pengar till 0760078008

Jag är Wallenstein

Omar som WallensteinIdag den 28 augusti 1626 utkämpades ett dramatiskt slag utanför en liten by i norra Tyskland. Jag var Albrecht von Wallenstein och ledde en armé av katolska tyskar, italienare och spanjorer ivriga att utrota det protestantiska kätteriet, självklart, men också att vinna ära och krigsbyte. Mitt långsiktiga mål som Wallenstein är att utrota protestanterna och utvidga Roms makt, men också att erövra den tyska Östersjökusten så att jag upprätta en flottstation och så småningom ta Sverige. Jag vet att svensken umgås med planer att blanda sig i kriget, så det gäller att föregå honom. I mina mest storslagna drömmar använder jag sedan den svenska västkusten, Älvsborgs fästning, för att med en katolsk armada invadera England. Ferdinand har redan utnämnt mig till ”amiral över de baltiska och oceaniska haven”.

Wallenstein / Gem. von Van Dyck (?) - Wallenstein / Painting / Van Dyck (?) -Denna gång gick dock segern till protestanterna, vår vänstra flank, som var alltför svag, bröt samman och fiendens kavalleri kunde ta sig fram till trossen och plundra våra förråd. De kunde sedan fortsätta till oförsvarade katolska områden. På den högra flanken höll jag dock den muromgärdade stugan med mina härdade legoknektar, spanjorer med många års erfarenhet från kriget i Nederländerna. Mitt kavalleri bedrog protestanterna, de trodde att jag skulle göra ett anfall på den högre flanken och de ställde därför ut flera formationer pikar där, men istället skyndade mitt kavalleri vänsterut för att undsätta general von Knopf. Vi hann dock inte fram i tid, många goda ryttare stupade i den rytande elden från protestanternas kanoner. Slaget är över, men inte kriget. Jag har nämligen rådfrågat min astrolog Pinnow som sett i stjärnorna att en stor kejserlig seger kommer snart. De stupade knektarna kommer jag att ersätta med nya, ännu är mina skattkistor fulla av guld och ännu har jag kejsarens förtroende. Än flockas män från Europas alla länder under mina fanor. Jag har till och med protestanter under mitt befäl! Den tappre belönar jag furstligt, men den fege straffar jag nesligt. Häng den lymmeln!

Ha! Knektarna fruktar mig som vore jag en demon. Med rätta! De vet att jag har ödet med mig och att jag kan se framtiden i stjärnorna. Mina fanor, som är vigda åt den heliga jungfrun, dyrkar de som reliker. Många håller min medikus och astrolog, brandenburgaren Pinnow, för profet. Men andra betecknar honom som svartkonstnär och anser att han står i förbund med djävulen. Det gör detsamma, profet eller svartkonstnär, bara de fruktar honom, de dårarna!

Omar TK 28 augJag vet att svensken kommer, en gång frågade jag min astrolog och det fanns någon furste som skulle kunna motstå den kejserliga armén. Då skrev Pinnow med krita på bordet det latinska ordet DEUS (Gud). Det var, menade jag, ju egentligen ingenting att undra över. Men då svarade Pinnow, att jag skulle läsa ordet baklänges. Ha! Jag kommer att ha landstigit i Sverige innan svensken gett sig in i leken och med min invasionsarmé ska jag ta en lika stor armé av jesuiter som ska återföra kättarna till den rätta läran. I varje svensk kyrka ska jag ställa tillbaka den heliga jungfruns bild och de präster som inte vill kasta sig ner inför henne i vördnad låter jag halshugga.

Så här beskrivs Wallenstein av Grimberg:

”Soldaterna fruktade sin fältherre som ett övernaturligt väsen. De trodde fullt och fast, att han stod i förbund med hemlighetsfulla andemakter, som fäst lyckan vid hans fanor och gjort honom själv osårbar. Ensam och hemlighetsfull gick han bland alla dessa människor, ensam med sin gränslösa ärelystnad. De skarpa, stickande ögonen i det hotfullt dystra, gulbleka anletet vittnade om den eld, som lågade i hans inre. I stjärnorna trodde han sig läsa sin lycka. Blott på den litade han; denna tro var hans religion.”

Låt oss göra Gluntarne till vår Koran!

Wennerberg 24 aug 3Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Detta radarpar utgör de två mest kända gestalterna i den upsaliensiska studentromantiken och inget litterärt verk kan konkurrera med Gunnar Wennerbergs sångsamling Gluntarne, publicerad 1851, om ställningen som Uppsalapoesins flaggskepp. Wennerberg är helt enkelt uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Idag är det Wennerbergs dödsdag, han dog den 24 augusti 1901, och den firade jag och mina vänner genom att gå upp till hans staty i Slottsbacken i Uppsala och tänka en stund på hans liv och diktning, men också på Uppsalas förändring, hur det var och det blivit. Vi rökte cigarr och skålade i punsch. I Sven G. Svenssons biografi konstaterar han att Wennerberg för både samtid och eftervärld framför allt, trots allt han uträttade senare i livet, framför allt framstod som Gluntarnes skald, ”som den evige studenten, kring vilken svävar en doft inte bara av romantikens blå blomma utan också av punsch och den verkligt goda cigarren.”

Vi skålade och vi skrålade:

Ubi bene, ibi Patria,
vivat igitur Upsala.

Där jag har det bra, där är mitt fädernesland,
således: leve Uppsala!

Nuförtiden firar vi inte 30 november, vilket jag tycker är synd. Sådana dagar erbjuder goda tillfällen att påminna oss om vår historia, varifrån vi kommer och vad vi gått igenom för att nå dit vi är. Inte behöver man okritiskt hylla Karl XII, istället kan man se det som en dag att minnas alla vanliga svenskar som led under kriget, både soldaterna ute i fält och de som var kvar hemma.

Sådana dagar kan få oss att känna att vi har något gemensamt, vi delar något, och det kan vara särskilt viktigt för de nya svenskar som vill tillägna sig vår historia. Därför vill jag denna dag, på Wennerbergs dödsdag, föreslå att vi återupptar firandet av Karl XII:s dag i Uppsala.

Gunnar WennerbergFörutom samling på kvällen mellan Skytteanska valvet och Domtrappan, som så småningom blev platsen för firandet, och Geijers hymn förstås, kan en sådan dag också innehålla seminarier och föreläsningar om olika aspekter av den karolinska tiden, storväldets fall och Karl XII:s levnad. Jag skulle gärna se teater också, både vanvördiga och devota, uppsluppna och högstämda.

Om vi inte känner oss bundna till varandra på något djupare sätt än att vi bara bebor samma plätt på jorden riskerar den sociala sammanhållningen att undergrävas. Jag tror att man blir en bättre medborgare, att man ställer upp för sitt samhälle och villigt följer lagar om man har en känsla av tillhörighet, att vi fått det har vi har i arv att vårda, inte förslösa.

En sådan känsla kan man hjälpa till att skapa genom ritualer och högtider där man påminns om vad vi gått igenom tillsammans. Karl XII är bara namnet på dagen, han personifierar en tid, men det är inte bara honom vi ska tänka på utan alla som led och dog i kriget. Det är en dag att minnas Poltava och svenskarna i den ryska fångenskapen och de rörande breven hem.

I sin självbiografi Allt var ungt skildrar den socialistiske radikalen Ture Nerman nationalismen i skolan på hans tid, festerna och talen, hur allt detta togs för givet:

”Allt det där tog man som självklart, som obligatoriskt, utan att reflektera. Man såg ännu inte ihåligheten, tomheten i många officiella fraser, märkte inte bristen på inlevelse hos vissa talare. Man anammade fosterlandet lydigt efter skolschemat, man var ju bara barnungen. Och fosterlandet var inte heller den realitet som det blir när det kommer i fara, när man förstår att man kan förlora det. Vi hade inte haft krig på nitti år och inga stora krig hade förekommit i Europa sedan 1871.”

I en tid då Sverige förändras snabbt, då saker som länge togs för givet inte längre gör det, upplever många att marken gungar under fötterna, och särskilt svårt kan det vara för nya svenskar som försöker orientera sig och hitta en identitet, då kan, även om fosterlandet långtifrån är i fara, ändå uppstå ett behov av gemensamma fester och ritualer som hjälper oss att känna att vi är en del av en större berättelse.

Det finns också vid sidan om kungen många andra gestalter från den karolinska tiden som utmärkt sig på olika områden och som skulle förtjäna att nämnas en sådan festdag. Jag tänker på en vetenskapsman som Polhem, en profet som Swedenborg och en diktare och biskop som Haquin Spegel.

Wennerberg 24 aug 1Karl XII och hans dag är egentligen bara en bisak i Gluntarne, ja, berättelsen om Glunten och Magistern som börjar den 30 november 1837, är framför allt en berättelse om vänskap. Magistern är en excentrisk man i trettioårsåldern som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut. Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Det tioåriga kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.

När korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak och frågar vem han tror det är som bor här. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som sätter sin prägel på staden, som ger den dess karaktär. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Om Uppsala är lärdomens Mecka, då är Gluntarne vår Koran! Den är mycket bättre än Koranen eftersom den inte innehåller något våld eller något förakt för de otrogna, nej, till och med de som går på som turkar får i sången ”Uppsala är bäst”, heta folk ändå! Det är en bok, som liksom Koranen hos muslimerna, kan användas vid livets alla skiften, vid sorg och glädje och vid bröllop och begravning. Den innehåller tack och lov inget alkoholförbud, och så är den på svenska!

Gillar du vad jag gör och skriver? Swisha punschpengar till 0760078008

Livets skål!

Fröding som ungMåndagen den 22 augusti det Gustaf Frödings födelsedag. För vissa är han främst det gamla bergtrollet, för andra den galne profeten med det långa skägget på hospitalet, men för mig är han studenten med pincenén, den osäkra blicken och de veka läpparna. Han som kände sig ”utäck” och klagade att ingen flicka blev kär i honom. ”Jag kan inte begripa varför ingen flicka blir kär i mig. Jag är säkert för utäck te kropp och själ”, skrev han i ett brev. Han fick köpa kärlek på bordell.

Det gick inte så bra för Fröding i Uppsala. Han ägnade sig hellre åt roliga saker än studier. Han kom hit hösten 1880 och skrev in sig som tjugoåring. Han hade ärvt stora pengar efter sin pappa, pengarna låg i ett skrin i hans studentrum och kompisarna tog mer än gärna för sig. Hur det gick till under hans studenttid kan man läsa om i dikterna ”En uppsalaflicka” och ”Studentkårens dotter”. De berättar om glädjeflickan Fina som studenterna har ”bröllop med var natt”.

I dikten ”Anita” möter vi Fröding som fullblodig livsdyrkare. Det där är med dygd, ”stel och överskruvad”, ska bort. Det står i vägen för lycka och njutning. Han ville utbringa ”livets skål” och känna ”varma, vita jungfrulemmars tryck”. Man skulle inte behöva skämmas för sin ”sinnlighet”, och smyga med sin kärlekskamrat, utan ”Sinnligheten skall sin panna, bära stolt och hög.”

Hans radikalism på detta område uttryckte han inte bara på vers, utan även på prosa. Han tillhörde Verdandikretsen där han propagerade för moderna idéer om yttrandefrihet, religionsfrihet och mindre moralism i relationen mellan tjejer och killar.

Man kan som Fröding i skrift vända sig emot den moralism som hindrade ogifta från att umgås fritt och kräva att få leva ut sin hunger efter närhet och kärlek, eller så kan man som vissa unga, muslimska män rikta sin erotiska längtan mot himlen.

Det man inte kan få på jorden kan man få i himlen! Profeten Muhammed lovade ju sina trogna, särskilt de som dog för honom i det heliga kriget, orörda jungfrur, så kallade ”hourier”. De var deras att ta för sig och njuta av!

För vad ska unga män göra som lever i en kultur och religion där man inte får umgås med det motsatta könet och där det är syndigt att bara titta på varandra? Vad ska de göra när det kostar dyrt att gifta sig och de inga pengar har? Bordell? Tänk om någon ser dem? De flesta dörrar är stängda. Då kan paradiset med dess sköna jungfrur och vin i överflöd verka lockande. Man får sitt eget harem.

Detta är inte bara spekulation, en av de mest populära predikanterna bland unga, jihadistiska män är den vältalige Anwar al-Awlaki, och han skildrar gärna paradisets fröjder i sina predikningar. Och det är mer än bara andlig lycka vill jag lova! Lyssna på honom här

USA har kallat Anwar al-Awlaki för ”en av al-Qaidas farligaste terrorister”. Och det beror inte på att han själv smäller bomber utan på de ”mentala bomber” han stoppar i unga människors huvud. De som lyssnar på honom börjar hata världen och älska paradiset. Och de vill dit! Hans predikningar inspirerar fortfarande unga män som ansluter till Islamiska staten.

Numera befinner sig al-Awlaki själv i Muhammeds paradis. Amerikanerna dödade honom med en missil som avfyrades från en drönare där han terrorrekryterade i sitt ursprungsland Jemen. Men hans predikningar sprids fortfarande på nätet och övertygar en och annan att gå ut på jihad och därigenom befrias från den värld som Muhammed benämnde ”fängelse”.

Omar firar FrödingDär Fröding dyrkade livet, dyrkar jihadisterna döden. Livet i världen må vara besvärligt och få av oss får alla sina önskningar uppfyllda, men, och för mig är det avgörande, vi vet att det finns. Varför offra det vi vet är riktigt mot det vi bara kan fantisera om? Ja, det låter så förnuftigt. Men när en ung man redan är omtöcknad av otillfredsställd köttslig lust, och, utöver detta, låtit sig hypnotiseras av näst intill pornografiska bilder av paradiset, kanske han inte förmår tänka helt förnuftigt.

På skaldens födelsedag besökte jag och tre kamrater Frödings grav i Uppsala och utbringade ”Livets skål”. Vi skålade också för varandra. Han ligger ju begravd här då Ungdomens skald, enligt dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom, borde vila i Ungdomens stad. Jag läste dikten ”Atlantis” som innehåller följande underbara rader:

Tingen, som skymta på botten,
äro ej klippor och revlar och skär
— ser du de glänsande slotten,
ser du palatserna där?
Sagans Atlantis,
drömmens Atlantis,
världen, som sjönk, det är!

Nu är det höst, terminen börjar snart, och jag ser nya, unga ansikten som kommit för att skriva in sig vid universitet. De har osäkra blickar, sökande och fyllda av längtan. En och annan ung man påminner om Fröding som student. Men någon pincené har de inte. Modet skiftar, ungdom och lust består!

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008