När makten hotas av mutanter

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 17/10) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om filmen Total Recall från 1990.

Matikainen har liksom Arnold Schwarzenegger, som spelar huvudrollen i filmen, varit kroppsbyggare. Han har faktiskt skakat hand med Schwarzenegger! Dessutom har han haft ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och coachat i TV4:s ”Let’s Dance”. Jag och Lennart har tidigare pratat om två andra Schwarenegger-filmer, Terminator del 1 och del 2.

Science fiction-filmen regisserades av den holländske regissören och är löst baserad på Philip K. Dicks novell We Can Remember It For You Wholesale. Långt in i framtiden möter vi byggnadsarbetaren Douglas Quaid som drömmer om Mars. Hans hustru Lori försöker få honom att tänka på annat, men han kan inte släppa den röda planeten. Han beger sig till företag som inplanterar konstgjorda minnen i hjärnan. Där ska han köpa en fantasiresa till Mars som kommer att kännas helt verklig.

Men när företaget ska inplantera minnet i Douglas händer något. Det finns redan minnen av Mars där. Det visar sig att Douglas egentligen heter Hauser och var hemlig agent på Mars. Där pågår ett uppror. Hauser hade bytt sida från regeringen till rebellerna. Han blev gripen och hans identitet byttes ut till Douglas.

På Mars består les misérables, samhällets olycksbarn, av mutanter. Planetens guvernör, Coohagen, sitter på sitt högkvarter långt ifrån mutanternas verklighet där missnöjet alltså övergått till fullt uppror. Har detta något med vår tid att göra? Något med våra problem? Jag och Matikainen tänker högt om flera paralleller mellan filmen och vårt samhälle idag.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Annonser

Vetenskapsskolan är inte så vetenskaplig

Den så kallade ”Vetenskapsskolan” i Göteborg sysslar med något som kan liknas vid falsk marknadsföring. Skolan har ordet vetenskap i sitt namn. Men jag undrar om de förstår ordet på det sätt som är vanligt i västvärlden. För skolans ledning har kopplingar till salafismen, en rörelse som i sitt tänkande står i total motsättning till modern, västerländsk vetenskap.

Det nystartade Doku bör man ha koll på. Det är ett partipolitiskt och religiöst obundet projekt med målet att granska den våldsbejakande islamismen i Sverige. Islamismen är ju tyvärr, på grund av vår ansvarslösa invandringspolitik, ett växande problem.

Stiftelsen Doku är inga amatörer. En av journalisterna bakom projektet är Magnus Sandelin. Han är en av dem, som enligt min bedömning, kan mest om den islamistiska miljön i Sverige. Han är väldigt saklig och proffsig och utan någon besvärande politisk agenda som lutar åt vare sig höger eller vänster.

År 2016 gav Sandelin ut repotageboken Svenska IS-krigare – Från al-Qaida till jihadi cool. Få har den insiderkunskap som han har. I boken kunde han bland annat visa kopplingarna mellan gangstermiljön i de invandrartäta förorterna och salafismen.

Projektet Doku har genom källor kunnat bekräfta att Abdel Nasser El Nadi, som är VD på den så kallade ”Vetenskapsskolan”, finns med bland de två tusen personer som enligt Säpo utgör den våldsbejakande islamistiska miljön i Sverige. Mer specifikt handlar det i El Nadis fall om sunnitisk extremism, salafism och sympatier för jihadisterna i Syrien.

I mina öron låter det inte särskilt trovärdigt att en skola som premierar vetenskap, det vill säga förnuft, bevis och kritiskt tänkande, skulle ha en VD som sympatiserar med den värsta sortens antivetenskapliga, religiösa fundamentalism som existerar i vår tid. Doku har följt El Nadis arabiska postningar på Facebook och av dem framgår det att han är vänligt inställd till en teokratisk stat byggd på Koranens grund.

I sin Facebookpostning från hösten 2014 ger inte El Nadi, rapporterar Doku, något uttryckligt stöd för Islamiska Staten, men han skriver ofta om ”det sunnitiska projektet” som något eftersträvansvärt. I en postning beskriver han det som ”en stark, sunnitisk, islamisk stat”.

Salafismen, den extrema sunnitiska rörelse, som ligger till grund för terrorgrupper som Al-Qaida och Islamiska Staten (IS), anser att allt som står i Koranen är sant. Står det att Gud skapade den första människan av lera, så betyder det exakt det. Det är inte poesi, alltså. Det är därför man kan höra salafistiska ”tänkare” som Saleh Al-Fawzan, en av Saudiarabiens viktigaste religiöse ledare, säga sådant som att solen roterar kring jorden!

Det var inte observationer som gjorde att han kom fram till denna sluts utan läsning av Koranen. En muslim, sade han, ska hålla sig till Koranen, och inte följa ”moderna teorier”. Det betyder att om du vill veta något om stjärnor och planeter, så ska du inte titta i en kikare utan i Koranen. Se hans utläggning här

Salafisterna förespråkar också att man som muslim ska följa profeten Muhammeds undervisning till punkt och pricka. Vi talar här om texter från medeltiden. Texter som tillåter slaveri, stening och heligt krig.

När det kommer till vetenskap, så hade Koranens förmodade upphovsman, Muhammed, bara tillgång till det som fanns på hans tid. I Koranen framgår det att Koranens författare hade en geocentrisk världsbild och sannolikt också trodde att jorden var platt. I Koranen står det att solen går ner i en dypöl på kvällen, det är därför det blir mörkt. I en text påstår Muhammed att man omöjligt kan veta vilket kön ett barn har innan det fötts. Bara Gud känner till detta, säger han. Han kunde förstås inte veta att vetenskapen i västvärlden skulle utvecklas som den gjort, så vi idag vet oerhört mycket mer än Muhammed och hans samtida i Arabien. Och väst har med sin vetenskap också berikat hela världen.

När Skolinspektionen besökte den så kallade ”Vetenskapsskolan” frågade de vad eleverna fick lära sig i religionsundervisningen. En elev svarade då: ”man får lära sig mycket om arabiska, bön, islam”. Eleverna kunde i intervjuerna med inspektionen inte redogöra för något annat inom ämnet religion förutom islam. Något som får mig att tänka på följande vers i Koranen: ”Men vill någon hava något annat än Islam till religion, skall det aldrig mottagas från honom, och i det tillkommande livet skall han höra till de tillspillogivna.” (Zetterstéens översättning 3:79)

Skolans VD El Nadi är så pass extrem att han antyder att den religiösa diktaturen Saudiarabien är för mesig. Han vill ha tuffare tag. Som sunnimuslim, menar han, ska man inte bråka mot andra sunnimuslimer, även om de är IS-fanatiker, utan man ska hålla ihop mot fienden, framför allt representerad av det sataniska USA, som han ironiskt kallar ”det amerikanska kalifatet”.

Mot det falska ”amerikanska kalifatet”, det vill säga västvärlden med dess demokrati, vetenskap och yttrandefrihet står alltså det sanna och riktiga, islamiska kalifatet som håller på att byggas upp av jihadisterna i Syrien. Och denne El Nadi, som hejar på teokratisk diktatur, leder en skola med namnet ”Vetenskapsskolan”. Till skillnad från uttrycket ”det amerikanska kalifatet” så var nog detta val av namn inte menat att vara ironiskt…

Kalifatet i Syrien och Irak misslyckades med sina vansinniga planer om världsherravälde. Men El Nadis ”skolkalifat” expanderar i Sverige. Nyligen öppnade en ny skola i Gävle och nästa år har man fått tillstånd att öppna i Halmstad. Projektet Doku kan också avslöja att man vill starta gymnasieverksamhet. Det vore en framgång för salafismen, ett bakslag för vetenskapen.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Ny podd! När medborgargardet tar makten

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 30/9) sitter jag, Antikalifen, med mina yngre kollega Påven (André Popovsky) i ett studentrum i Uppsala och pratar om Frank Millers seriebok The Dark Knight Returns. Boken, som kom ut i fyra delar 1986, är en milstolpe i serietidningarnas historia och förändrade för alltid hur vi ser på Batman. Det var nu Bruce Wayne/Batman blev den mörke och allvarlige gestalt som vi förknippar med hans namn.

I The Dark Knight Returns får vi följa en åldrad Bruce Wayne som lagt av sig sin mantel. Men medan han lever som pensionär sjunker staden Gotham allt djupare ner i korruption, laglöshet och våld. Ett gäng mutanter härjar och hotar att ta över. När staten inte längre kan skydda medborgarna ingriper Bruce Wayne, släpper ut fladdermusen inom sig, och tar makten: ”I am the law.”

På mentalsjukhuset Arkham vaknar Jokern upp ett flera år långt katatoniskt tillstånd. Hans psykiatriker, dr Bartholomew Wolper, är en karikatyr av en vänsterakademiker som alltid ursäktar skurkarna och ser dem som offer. I dr Wolpers värld är det ”fascisten” Batman som är skurken och den fara som man bör oroa sig över, inte massmördaren Jokern.

Efter att Jokern blivit frisläppt från Arkham uppträder han tillsammans med dr Wolper på en talkshow. Det är tänkt att han ska få chansen att visa upp sitt nya, reformerade jag. Jokern ler och säger att han ska mörda alla i rummet. Men dr Wolper invänder att Jokern inte alls menar så….

Låter det bekant? Vänsterakademikerna som alltid ska hitta på ursäkter åt kriminella och terrorister till och med när de klart och tydligt deklarerat sina motiv och avsikter. Vi får höra att jihadisterna inte har någonting med islam att göra och de är offer för västerländsk imperialism.

När Frank Miller skrev serieboken bodde han själv i New York, förebilden för Gotham, och hade blivit rånad flera gånger. Han var arg och hittade viss tröst i att kolla på actionrullar om medborgargardister som slår tillbaka som Dirty Harry och Death Wish.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Magistern stannade kvar

Igår var det den 2 oktober och Gunnar Wennerbergs 201:a födelsedag. Av den anledningen samlades ett sällskap i Uppsala. Det blev fest, och jag fick äran att hålla tal. Så tågade vi gemensamt till Wennerbergs staty i Slottsbacken för att lyssna till Västgöta nations körs hyllning. Där skedde också mössbytet – från den vita studentmössan till den blå. Det här är mitt tal:

Mina damer och herrar!

Ärade festdeltagare!

Idag är det den 2 oktober och därmed Gunnar Wennerbergs födelsedag. Wennerberg är en stor man för många. Och som de flesta stora män har han olika sidor. För oss upsaliensare är det framför allt en sida vi beundrar: det är Uppsalaskalden. Stockholm har sin Bellman, vi har vår Wennerberg. Här i lärdomens stad – där till och med kajorna talar, eller snarare skriker, på latin minns vi honom som Gluntarnes författare, en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851.

Wennerberg är uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Här är Eddie Råbock, f d Omar, i blå studentmössa, vid ceremonin framför Wennerbergs staty i Slottsbacken.

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

I Sven G. Svenssons biografi konstaterar han att Wennerberg för både samtid och eftervärld framför allt, trots allt han uträttade senare i livet, framför allt framstod som Gluntarnes skald, ”som den evige studenten, kring vilken svävar en doft inte bara av romantikens blå blomma utan också av punsch och den verkligt goda cigarren.” Men Gluntarne handlar om mer än bara studentlivet, de handlar om vänskap. Vänskapen mellan den äldre Magistern och den yngre Glunten. Två generationer som både festar och är bakis tillsammans. Och det är den anda som också råder här i vår gemenskap, glädje över generationsgränsen. Glunt byter just gosse, en skolgosse, och en Magister vet vi alla vad det är.

De trettio sångerna, som tillkom mellan åren 1847 och 1850, berättar ju historien om en ung student, Glunten, och en något äldre, kallad Magistern. Sångerna är utformade som dialoger mellan de två, ackompanjerade av piano. Magistern sjunger i baryton och Glunten i bas.

Wennerberg är Uppsalas Bellman på så vis att han skildrade studenten där Bellman skildrade Stockholmsbohemen. Han skapade bilden av hur studenten skulle vara, och inte minst, hur studentlivet skulle levas. Glunten och Magistern är Studenterna i Platons idévärld, vi är blott skuggor.

Glunten, den yngre, är något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Magistern är en excentrisk överliggare som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut, eller som vi skulle säga idag A Man Who Went His Own Way.

Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Han vill inte vara en incel för alltid. Och det tioåriga, dundrande kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.

Kom ihåg att Glunten och Magistern möttes den 30 november. Det finns de som undrar vad meningen är med att fira gamla kungar. Då kan man svara: det är på sådana fester och sådana dagar som gluntar och magistrar möts och den där uppsalamagin som bara finns här, uppstår. En sista tanke: Magistern stannar kvar, han ger inte upp. Han är sorgsen, men inte bruten. Den upsaliensiske festen fortsätter även utan Glunten!

Gunnar Wennerberg firas varje år 2 oktober. Då byter man alltså också studentmössa från den vita till den blå. Vill du vara med på nästa fest – eller andra liknande fester innan dess – så är du välkommen att kontakta mig. 

Om förra årets 200-årsfest kan du läsa här

Vänstern ursäktar skurkarna

Brittiska medier varnar för att det numera så många våldsbejakande islamister i Storbritannien att man inte kan ha koll på dem. Fängelserna har blivit en rekryteringsplats. Där kan islamisterna möta varandra, be och studera Koranen tillsammans. I stället för att komma ut som pånyttfödda, hederliga medborgare, riskerar islamisterna att komma ut ur fängelset ännu mer hjärntvättade och ännu farligare. Khalid Masood blev till exempel omvänd till fanatisk islamism när han satt i fängelse. Det var han som den 22 mars förra året gick till attack nära parlamentet i London. Sex människor dog, omkring femtio skadades.

Vad ska man göra? Man borde förstås haft en restriktiv invandringspolitik från början, så att vi haft någon islamisering med medföljande radikalisering. Men nu måste vi utgå från nuet. Att gråta över spilld mjölk hjälper ingen. Det britterna ska göra, och alla andra västländer också, är att stänga sina gränser för asylsökare från andra sidan jorden. Vi hjälper fler riktiga flyktingar för mindre pengar i närområdet. Vi måste också sluta tycka synd om kriminella. Alla icke-medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Utan undantag. Finns ingen anledning att vi ska ta hand om andra länders brottslingar. Men där finns alltid någon vänstersinnad ”expertkommentator” som helst av allt pratar om terroristers och kriminellas mänskliga rättigheter.

Vänstern vill alltid hitta ursäkter för islamistiska terrorister. De är arga på grund av USA och Israels politik. De är i själva verket mer offer än förövare. För de har växt upp i en orättvis, rasistisk och så kallad islamofobisk värld. Men Khalid Masood visste vad han gjorde. Han hette från början Adrian Russell Elms innan han konverterade till islam i fängelset. Han var så hängiven att han vallfärdade till Mecka. Han blev också missionär och ansträngde sig för att omvända andra till islam.

Innan sin attack skickade Khalid Masood ett meddelande på WhatsApp där han förklarade att han utkämpade jihad, helig krig, mot västvärlden. Han hade ett dokument med titeln ”Jihad in the Quran and Sunnah”, det vill säga ”Jihad i Koranen och i sunnan”. Sunna betyder profeten Muhammeds ord och gärningar, vad man tror att han sagt och gjort. Dokumentet försökte alltså, med exempel ur Muhammeds egen undervisning, rättfärdiga terrorhandlingar. Khalid Masood skickade detta dokument till ett antal vänner strax innan han gick till attack.

Den islamistiske terroristen visste alltså exakt vad han gjorde. Han hade läst sin Koran. Men ändå påstår vissa att islam har ”någonting” med terrorism att göra. Detta samtidigt som Islamiska Staten kallar sig ISLAMISKA staten och uttalar den islamiska trosbekännelsen. Detta samtidigt som IS och talibanerna och allt vad de heter alltid noggrant citerar ur Koranen och sunnan för att rättfärdiga sina hemska handlingar. Jag påstår inte att IS är ”det sanna islam”, jag påstår bara att det har något med islam att göra.

När jag hör den islamistkramande vänstern komma med sina ursäkter kommer jag att tänka på en scen ur Frank Millers Batman-berättelse The Dark Knight Returns. Den utspelar sig tio år efter att Bruce Wayne gått i pension. Han är 55 år gammal och vill inte längre vara Batman. Men staden Gotham (New York…) sjunker allt djupare ner i laglöshet och kaos, och han tvingas tillbaka till sitt kall.

Mentalsjukhuset Arkham för ”the criminaly insane” har här bytt namn till ”Home for the Emotionally Troubled”. Det låter snällare och mer pk-aktigt. Men även om namnet har ändrats, så har inte verkligheten gjort det. Galningarna är lika galna och farliga som de var förut. På detta Arkham hittar man psykiatrikern dr Bartholomew Wolper, en typisk hippie-akademiker som aldrig kan hitta fel på sina patienter, skurkarna alltså, utan bara i samhället och framför allt på de som bekämpar skurkarna. Batman är i dr Wolpers ögon den riktige skurken på samma sätt som ”islamofoberna” i islamistkramarvänsterns ögon är värre skurkar än de islamistiska terroristerna. De kanske inte skulle formulera sig så, men om man tittar på vad de faktiskt gör, ser man att de ägnar mer tid åt att varna för ”islamofoberna” än för islamisterna.

Dr Wolper är övertygad om att Jokern, en fullständigt vansinnig massmördare, egentligen är ett offer för den ”fascistiske” medborgargardisten Batman. Han tröttnar aldrig på att påpeka att även de kriminella har rättigheter. Och han ser till att Jokern får lämna Arkham. Efter frisläppandet uppträder båda, psykiatrikern och hans patient, på en talkshow. Den reformerade Jokern ska få chansen att berätta sin version. Vad händer? Jokern ler sitt ondskefulla leende och säger att han ska mörda alla som befinner sig i rummet. Talkshowvärden blir chockad och vet inte riktigt hur han ska reagera. Då rycker psykiatrikern in och förklarar att Jokern inte menar vad han säger. Men Jokern menar visst vad han säger och strax är alla döda. Psykiatrikern också.

Hur mycket islamisterna än anstränger sig att förklara sina motiv så spelar det ingen roll för våra islamistkramande dr Wolpers. De har alltid en ursäkt. Islamisterna menar inte vad de säger. De är i själva verket offer för västvärldens kolonialism, imperialism och rasism. I dr Wolpers värld är inte Jokern psykiskt sjuk – det är Batman som lider av en psykos, som är ”besatt”. På samma sätt påstår islamistkramarna att islamismens kritiker är sjuka, ja, de lider av ”fobi”. När man pratar om islamisterna måste man använda snälla ord och vara försiktig, men när man pratar om ”islamofoberna” kan man ta av silkesvantarna.

I The Dark Knight Returns får vi också möta den nye polischefen i Gotham, Ellen Yindel, som tycker att prio ett är att jaga medborgargardister, framför allt Batman. Hm… varför inte fundera över varför medborgargarden uppstår? Kanske för att staten inte gör sitt jobb ordentligt. Det är ett stort tema i Millers Batman-berättelse: statens vanmakt. The Dark Nights Returns kom ut i fyra delar 1986. När Miller skrev den bodde han i New York, hade blivit rånad flera gånger, och var arg. Han fann tröst i att titta på actionrullar om medborgargardister som rensar gatorna – som Dirty Harry och Death Wish.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Mångkulturen blev ingen nöjespark

I år är det 25 år sen Steven Spielberg väckte liv i ödledjuren som varit döda i sextio miljoner år och lanserade den första delen av filmserien Jurassic Park. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Företaget InGen använder gammalt DNA för att framställa nya, levande dinosaurier. Så öppnar man en nöjespark på ön Isla Nublar. Turisterna kommer att bli förtjusta och InGen kommer att bli stormrika. Men något går snett…

Det blev två filmer till i Jurassic Park-trilogin – den sista bör helst förbigås med tystnad. År 2015 började man med en ny trilogi i värld – Jurassic World. Även denna gång har vi en dinosauriepark som slutar i katastrof. I år kom del två i den nya trilogin – Jurassic World: Fallen Kingdom. Inget nytt, man har sett allt förut.

Fallen Kingdom tar vid tre år efter föregångarens slut. Nöjesparken på ön Isla Nubar är helt förstörd. Där finns inte längre några turister, men dinosaurierna är kvar. Men hur länge till? Ett vulkanutbrott hotar att utrota de märkvärdiga ödlorna. I USA råder delade meningar om hur man ska hantera situationen. Ska man låta naturen ha sin gång och dinosaurierna dö ut eller ska man försöka bevara dem?

Hjältarna Claire (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt) rekryteras för att evakuera så många dinosaurier så möjligt från att dränkas att glödande lava. Men en ond entreprenör på en kuslig herrgård har andra planer. Och på herrgården finns flickan Maisie som smyger runt i korridorerna och tjuvlyssnar.

Eftersom den amerikanska filmindustrin är så vänstervriden som den är, så måste politiken pressas in. Självklart är tekniksnillet en mörkhyad kille med aftofrisyr och självklart är det den tuffa tjejen som undsätter hjälten när nöden är som störst. Inget fel i svarta nördar – sådana finns förstås. Det är bara det att det känns så påklistrat. Och nu för tiden känns det inte ens längre som om man bryter mot någon norm eller bryter mot någon stereotyp bild – i stort sett alla nördar och tekniksnillen i filmer och teveserier är ju icke-vita.

De obligatoriska referenserna till Donald Trump är också tröttsamma. Ja, vi vet att hela Hollywood hejade på Clinton. Men måste vi bli påminda om det i varenda ny rulle? När den onde vite företagarens onde vite legosoldatsboss inte är överens med en av de tuffa tjejerna, paleo-veteriniären dr Zia Rodriguez, som så klart är latina, mumlar han: ”Nasty women”. En uppenbar hänvisning till Trumps sätt att beskriva sin rival Hillary: “What a nasty woman”.

Filmen är alltså både tråkig och vänstervriden. Så varför ska man bry sig om den? Temat i dinosauriefilmerna är hur stor faran är med att sätta igång stora experiment utan att noga kalkylera konsekvenserna.

Mångkulturalismen skulle kunna ses som en enda stor nöjespark där man kan gå omkring och beskåda, och kanske till och med delta i, världens olika färgglada kulturer. Det skulle bli en enda stor mångkulturfestival med samba, bongotrummor och falafel. Man skulle till och med tjäna pengar på det!

Men nu har vi facit i hand. Hur många ser upp till Sverige på grund av mångkulturalismen och massinvandringen? Hur många turister besöker Rinkeby? Nej, det är fortfarande det typiska och så kallat töntiga svenska saker som turister gillar. På Turistbyrån kan man köpa vykort med Slottet och röda stugor, men inget med Rinkeby torg.

Man hade inte i tillräckligt hög grad räknat med konflikter och utanförskap. När InGen byggde sin park på Isla Nublar hade man i alla fall tagit med i beräkningen att vissa dinosaurier, till exempel Tyrannosaurus Rex, var farliga. Och man hade vidtagit åtgärder. Men när mångkulturalismen klubbades igenom i Sveriges riksdag 1975 var det ingen som ens nämnde radikal islamism. Vi var helt oförberedda.

Mångkulturalismen var egentligen ett ännu mer vansinnigt projekt än en nöjespark för människoätande dinosaurier. Nöjesparken i filmen var inhägnad, isolerad och kontrollerad, medan mångkulturalismen infördes i hela Sverige på en gång. Borde man inte ha prövat på en liten ö först?

I slutet av Jurassic World: Fallen Kingdom har flera dinosaurer räddats från ön och stängts in på den stora herrgården. Men en brand gör att de håller på att kvävas av brandröken. Återigen står man inför dilemmat: ska man rädda dem eller låta dem dö?

Den goda lilla flickan Maisie följer sitt hjärta. Hon trycker på den stora röda knappen och släpper ut monstren i världen. Vad som händer sen spelar ingen roll. Att dinosaurierna kommer att skrämma och äta upp människor och förstöra saker spelar ingen roll. Det viktiga är att det känns bra för Maisie just nu.

Det är en sådan kortsiktig godhetssyn som styrt det svenska etablissemanget i flera decennier. I alla fall när det kommer till invandringspolitiken. Att göra kalkyler, att betänka konsekvenser, är kallt och hjärtlöst. Bara tryck på knappen! Och helst ska man ta en selfie när man trycker och visa upp sin godhet på sociala medier. Sedan att vårt land gradvis förvandlas till Mellanöstern är inget man behöver prata om.

Jag saknar Jeff Goldblum i den här filmen. Han har en karisma som gör alla filmer han är med i lite bättre. I Fallen Kingdom får han bara vara med en minut i början och en i slutet. Men han får äran att spela rollen av matematikern dr Malcolm – den ende som förespråkar åsikten att låta dinosaurierna dö ut en gång till. Det låter kallt. Det låter hjärtlöst. Och visst kommer dinokramarna att gråta. Men det är bättre så.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Ny podd! Verklighetens folk gick fram i valet

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om hur det gick i valet. Förväntningarna var höga och många trodde att ”verklighetens folk” skulle gå starkare fram än de gjorde. Opinionen för en mer ansvarsfull och förnuftig invandringspolitik, något jag ser som vår ödesfråga, gick dock framåt och den så kallade ”normaliseringsprocessen” kommer att fortsätta.

Engellau menar att den katharsis, det klimax eller den omvälvning som många hade föreställt sig gick om intet. Det kommer krävas tålamod och mycket hårt arbete för att steg för steg flytta fram positionerna för ”verklighetens folk” medan det verklighetsfrånvända etablissemanget – både de röda och de blåa delarna – retirerar.

Vi talar också om det faktum att invånarna i så kallade ”särskilt utsatta områden”, det vill säga områden som präglas av hög andel invandrare och islamisering, överväldigande röstar vänster. Det ser ut som att socialdemokratins förvandling från arbetarparti till massinvandrings-, islamiserings- och bidragsparti håller på att fullbordas. Allt fler skattebetalande arbetare röstar höger.

Jag menar att de etablerade partiernas ideologi och program spelar en underordnad roll i förhållande till deras inställning till massinvandringen. För oavsett vad borgarna lovar, så leder till deras ansvarslösa invandringspolitik till en vänstervridning och en islamisering av samhället genom att demografin förändras. Vill du veta hur Sverige kommer att se ut i framtiden om den nuvarande politiken fortsätter? Titta på Rosengård och Rinkeby.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

https://soundcloud.com/tankarfranframtiden/valet-2018-vad-hander-nu