Myten om den fungerande mångkulturen

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 11/7) pratar jag med den katolske bloggaren Mikael Karlendal. Han var tidigare protestant och pastor i Pingstkyrkan, men har konverterat till den katolska kyrkan. På sin blogg Till försvar för den kristna tron försvarar han den katolska tron, men skriver också om historia och om konflikten mellan islam och väst.

I podden pratar vi om hur protestantismen färgat den svenska historieskrivningen och nationalkänslan, men framför allt pratar vi om Spanien under islamiskt styre. Det sägs ofta att det muslimska Spanien var en tid av tolerans och fredlig samexistens. Är det sant? Nej, menar Karlendal. Det var inte alls ett fungerande mångkulturellt samhälle.

Spanien erövrades av muslimerna år 711 och ingick till en början i det ummajadiska kalifatet. Muslimerna härskade över Spanien i fram till 1200-talet, då de kristna kungarikena i norr började bli mer framgångsrika i att återta landet i den så kallade reconquistan. År 1492 besegrades det sista muslimska riket i Spanien, Granada.

Karlendal har liksom jag läst boken The Myth of the Andalusian Paradise – Muslims, Christians, and Jews under Islamic Rule in Medieval Spain (2016) av den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera. Han redogör där för hur det verkligen såg ut i det muslimska Spanien – och det var långt ifrån något mångkulturellt paradis.

På sin blogg skriver Karlendal:

”Det huvudsakliga motivet bakom denna erövring av kristna områden längs Medelhavets kuster och av Spanien och vidare försök var religiös. Man ville bedriva heligt krig – jihad. Detta bekräftas både av muslimska och kristna källor från denna tid och tiden närmast efter samt av det arkeologiska materialet.”

”Han citerar flera olika både muslimska och kristna källor från 700-talet och senare under medeltiden som alla entydigt säger att ordet jihad betyder heligt krig och inget annat. När samtida källor – muslimska eller kristna – ska beskriva de muslimska erövringstågen så kallas de jihad och de ges en religiös motivering. Och det handlar om erövringskrig och inte om försvarskrig. Och jihad i denna betydelse är en helig plikt för alla muslimska män och kommer näst efter plikten att dyrka bara Allah. Den muslimska rättsskola som kom att dominera Spanien under hela den muslimska perioden var den malikiska skolan och den är entydig på denna punkt.”

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock). Lyssna på podden här! 

Annonser

Johan Westerholm kommer till Uppsala

Torsdagen den 6:e september talar Johan Westerholm på konservativa Föreningen Heimdal i Uppsala på temat ”Slutspurt inför valet”.

Johan Westerholm är en socialdemokratisk samhällsdebattör, opinionsbildare och redaktör för det webbaserade nyhetsmagasinet ledarsidorna.se.

Med bara ett par dagar innan valet så kan vi i valrörelsens slutspurt vänta en spännande och intressant valanalys från Johan Westerholm.

Efter föredraget kommer det att finnas fika till försäljning, och därefter kommer det att finnas möjlighet att ställa frågor till talaren.
Inträde är gratis för föreningens medlemmar och kostar 20 kr för övriga.

Föreningen anordnar varje vecka föredrag med intressanta talare. Höstens program återfinns på http://heimdal.nu

Föreningen Heimdal hittar du i källaren på S:t Larsgatan 10 i Uppsala.

Tankar inför valet

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser pratar jag med Ronie Berggren om mina tankar inför valet. Som jag ser det är det etablissemanget som står mot Sverigedemokraterna. Etablissemanget består av gammelmedia och gammelpartierna, det vill säga sjuklövern. Invandringsfrågan, som påverkar alla andra frågor, kommer att dominera detta val. Det mest spännande val jag upplevt under min livstid!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Från vänstern till libertarian

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 17/7) pratar jag med författaren, journalisten och entreprenören Boris Benulic. Han föddes 1955 och tillhörde vänstern under hela sitt liv, men kallar sig sedan några år tillbaka libertarian. Man kan höra honom på den libertarianska podden Radio Bubbla.

Benulic har varit redaktör på den kommunistiska tidningen Stormklockan och marknadschef på vänsterförlaget Ordfront. I podden berättar om vänstern inifrån. Och när Ordfront gav ut en tokvänsterbok som hävdade – hör och häpna – att den grekiska kulturen kom från Afrika!

Vi kommer så klart in på Benulics självbiografi som kom ut nyligen: Inte mitt krig. Och om att Karl Marx visste vad han talade om när han skrev att religion är opium för folket. Marx använde själv opium!

Prenumerera på podden på SoundCloud så att du inte missar något avsnitt!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Postapokalyptiskt Danmark utan mångkultur

Postapokalyptiska teveserier om människor – särskilt ungdomar – som försöker överleva i en farlig och främmande miljö har varit populära den senaste tiden. Den kändaste serien av det slaget är nog amerikanska zombie-långköraren The Walking Dead, som sänts i åtta säsonger sedan 2010. En annan omtyckt serie, och ännu inte lika uttjatad, är The 100 om en grupp tonåringar ledda av tjejen Clarke som upplever äventyr och faror i en värld förstörd av kärnvapenkrig.

I Netflix postapokalyptiska The Rain (maj 2018) finner man likheter med både The Walking Dead och The 100 liksom med flera andra liknande serier. Det som gör att The Rain sticker ut i sällskapet är att den är en dansk produktion. Och svenskar kommer säkert att uppskatta att flera scener utspelar sig i södra Sverige och att flera av rollfigurerna talar svenska!

Det första avsnittet var lovande. De två syskonen Simone och Rasmus hämtas av sin far. Jagade av mörka mål tar de sig till en underjordisk bunker. De måste undvika regnet som innehåller ett dödligt virus. Fadern är vetenskapsman och har något med viruset att göra. Han lämnar dem i bunkern där de sitter och väntar i hela sex år. När maten tar slut måste de ta sig ut. Ingenting är sig likt. Regnet har utplånat stora delar av befolkningen i Skandinavien. Och kanske även i resten av världen.

Simone, som spelas av Alba August (dotter till Bille August och Pernilla August), leder sin lillebror Rasmus, och så småningom även en grupp ungdomar. De vill överleva, men även ta reda på reda på orsaken bakom det dödliga regnet och vilken roll den försvunne fadern har i det hela. Med nyfikenhet och stigande spänning får tittaren genom gruppens ögon uppleva Danmark efter katastrofen.

Men efter några avsnitt (det är åtta sammanlagt) börjar besvikelsen konkurrera med dessa känslor då man inser åt vilket håll det ska gå. Filmmakarna lyckas inte leva upp till förväntningarna utan landar i en barnslig historia om ett ondskefullt företag lett av Bondskurkar som strävar efter världsherravälde. Det ska sändas en säsong till, men det är tveksamt om det blir bättre. Inte heller förekommer det så många typiskt skandinaviska inslag. Dock dricker de svenskt brännvin i sjätte avsnittet och Martin, tuffingen i gänget, kommenterar något i stil med: ”Fy fan vad äckligt, hur kan man ha kummin i spriten?”

Klichéerna är många i The Rain, men inte kulturerna. Trots att både Danmark och Sverige idag ser helt annorlunda ut än för några decennier sedan, med stora delar av befolkningen med ursprung i Afrika och Mellanöstern, är alla huvudpersonerna vita ”gammeldanskar”. I Köpenhamn möter tonårshjältarna flockar av människor som förlorat sin mänsklighet – zombier men ändå inte – som är beredda att döda för en bit mat. Men de har alla traditionellt nordiskt utseende. Kanske för att man inte vill skildra icke-vita på detta ofördelaktiga sätt? Kanske hade det lett till beskyllningar om rasism? Enligt Wikipedia så fanns det 170 moskéer i Danmark år 2017. Men vi får alltså inte se några förfallna moskéer eller ”muslimska zombier” som jagar mat bland ruinerna.

Det är tråkigt för det hade onekligen varit intressant att utforska vad som skulle hända med det mångkulturella samhället efter en stor katastrof. Hur hade livet i bunkrarna sett ut? Man kan till exempel tänka på relationerna mellan muslimer och icke-muslimer när det kommer till hur män och kvinnor får interagera, halalmat och krångel med duschar, idrottsutrymmen och bönetider? I det mångkulturella Sverige hade det förmodligen ställts krav om att det skulle sättas upp pilar i bunkrarna som visade riktningen mot Mecka. Och skulle inte de andra i bunkern bli irriterade när de trogna går upp i gryningen för att be? Bönen är inte tyst, dessutom börjar den med ett utrop.

Hade överlevarna delat upp sig i etniska och religiösa gäng som slåss om revir? Hade islamisterna grundat ett eller flera mini-kalifat? Vi vet ju att islamisterna utnyttjade kaoset efter statens kollaps eller försvagning i länder som Somalia, Afghanistan, Libyen och Syrien. Med stor muslimsk befolkning i Europa är ett liknande scenario här inte osannolikt. I stället riktas uppmärksamheten mot en förlegad vänsterfantasi om det ondskefulla storföretaget Apollon lett av medelålders vita män. Den verkliga fruktan som många européer bär på idag, om en katastrof orsakad av jihadister med massförstörelsevapen, verkar vara känslig att ta i.

I zombieserien The Walking Dead har man valt att inte undvika islam. I det första avsnittet av säsong åtta (hösten 2017) får man för första gången möta den muslimske karaktären Siddiq. Vilken bild av islam vill man då förmedla? Avsnittet heter ”Mercy”, det vill säga barmhärtighet, vilket ger en antydan. När andra bråkar vill Siddiq ha fred, alltså ”islam betyder fred”. Han citerar också en vacker vers ur Koranen: ”Min barmhärtighet övervinner min vrede”. Men citat kommer inte från Koranen utan från en hadith, en berättelse om profeten Muhammed. Det är inte så noga med fakta, så länge budskapet är att islam är bra. Siddiq citerar dock även ur en riktig vers i Koranen, 2:215, som handlar om att ge till de resande. Men han citerar förstås inte nästa mindre trevliga vers som handlar om jihad, det heliga kriget.

Men i The Rain hoppar man över de många problem som mångkulturen innebär. Kanske är det bättre med ingen mångkultur alls än med skönmålning som i The Walking Dead? Det är synd att man känner att man måste välja mellan tystnad eller skönmålning och att det tredje alternativet är så sällsynt: att seriöst, uppriktigt och nyanserat skildra den nya verkligheten. Det hade både kunnat bli bra underhållning och lett till välbehövliga diskussioner. Science fiction borde vara den genre där man kunde reflektera kring en framtid med fortsatt mångkultur och islamisering.

I filmen 2012, som kom ut 2009, går världen under i en klimatkatastrof. Man får se hur både det Sixtinska kapellet i Vatikanen och Jesusstatyn i Rio de Janeiro störtar samman. Regissören Roland Emmerich ville också ha med en scen som visar Meckas förödelse, men han blev avrådd. Risken att få en dödsfatwa på sig var för stor. Det är alltså inte bara politisk korrekthet som gör att man antingen ignorerar eller skönmålar islam.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Ateisten som gillar kyrkklockornas klang

Evolutionsbiologen Richard Dawkins fick en anglikansk uppfostran, men är ateist. Han tror alltså inte på någon religion alls, men han är klok nog att göra skillnad på dem. Dels gör han skillnad på ”sin” religion och andras och dels gör han skillnad på bättre och sämre religioner. Detta retar förstås det auktoritära vänsteretablissemanget som bara går med på kritik mot islam om man också kritiserar kristendomen – knappt ens då.

Dawkins har beskrivit sig själv som ”kulturkristen” och ”sekulär kristen” och säger att han tycker om att sjunga julpsalmer och känner nostalgi för kristna traditioner. Så skulle jag beskriva mig själv också. Jag har ingen tro på något övernaturligt. Jag var muslim i flera år och när jag lämnade, lämnade jag alla former av tro. Men jag känner stor sympati för vårt kristna kulturarv. Julevangeliet om gudabarnet i krubban är en fantastisk berättelse.

Och jag uppskattar detta arv ännu mer när jag jämför det med islam. För det är stor skillnad mellan de två religionerna. Det finns ingen jul i islam och ingen berättelse om en Gud som steg ner till jorden och föddes som en människa för att dela våra bördor. Det finns inga julpsalmer om tre vise män som leds av en stjärna och inga vackra målningar som visar hur Maria och Josef böjer sig ned över den nyfödde. Målningar, skulpturer, ja, alla former av bilder saknas i moskéerna.

Eftersom Dawkins är kulturkristen så är kristendomen ”hans” religion. Det som man upplever som sitt har man ett särskilt känslomässigt band till. Även om man inte tror att Jesus är gudomlig eller att han uppstod på den tredje dagen, så känner man något när man ser en julkrubba, hör psalmen ”O helga natt” eller besöker en gammal kyrka.

Dawkins blev nyligen anklagad för islamofobi då han på Twitter (16/7) jämförde kyrkklockornas klang med islams utrop ”Allahu akbar”. Han lade upp ett foto på sig själv sittande utanför Winchesterkatedralen och kommenterade att ljudet av kyrkklockor var så mycket behagligare än islams ”aggressiva” utrop.

Men en muslim får tycka att Koranen är bättre än Bibeln och att böneutrop låter bättre än kyrkklockor. Det struntar vänstern i. ”Allahu akbar” betyder just detta – att islams gud är större och bättre än allting annat. Att islams gud är större betyder att islam ska dominera. Inte konstigt att utropet kan uppfattas som hotfullt av icke-muslimer.

När Dawkins blev ombedd att förtydliga vad han menade med sin tweet sa han att islams böneutrop kunde vara vackert, men att ”Allahu akbar” är det sista man hör innan en självmordsbomb smäller.

Det är svårt att föreställa sig att någon skulle vråla Jesus namn och sedan spränga sig själv i luften bland kvinnor och barn på en marknad. Jesus manade inte sina lärjungar till erövringskrig. Men det gjorde Muhammed – och han ledde själv sin armé på härtåg för att erövra, ta slavar och plundra.

Våldet i Bibeln, och det är i Gamla Testamentet man finner det, består för det mesta av skildringar av krig och grymheter i det förflutna, inte av ännu gällande påbud att gå ut i krig. I Koranen däremot hittar vi påbud, som är menade att gälla i dag, om att gå ut i jihad, heligt krig. Jesus rike var inte av denna värld, men Muhammed var en riktig kung. Han styrde ett världsligt rike. Och han befallde faktiskt att de som var upproriska skulle dödas, bland annat genom korsfästelse. Jesus däremot, han korsfäste ingen, utan blev själv korsfäst.

Vi har alltså kommit till det läge att man inte ens kan säga att man föredrar kyrkklockor framför böneutrop utan att kallas islamofob. Man måste alltså antingen tycka om båda sakerna lika mycket eller tycka att böneutropet är vackrare än klockorna. Det är ju alltid okej att nedvärdera eller ogilla väst. En islamofob är en hemsk människa, men en västofob, vad är det? Det är väl bara någon som hyser berättigat hat mot den rasistiska och imperialistiska västerländska civilisationen? Så tycks vänstern resonera. Den islamiska civilisationens alla övergrepp vill man inte tala om.

Jag minns själv hur jag en gång försökte förklara för en muslim att jag inte tyckte Koranen var en bra bok. Det finns massor med böcker som jag föredrar, sa jag. Det var en trevlig och intelligent muslimsk tjej. Verkade inte särskilt fundamentalistisk alls. Men hon kunde helt enkelt inte begripa att jag kunde säga att Koranen var sämre än Sagan om ringen. Det måste bero på okunskap, försökte hon. Nej, jag hade läste hela Koranen men föredrog ändå Tolkiens sagor.

Efter ett tag förstod jag att hon försökte finna ursäkter åt mig. Det jag sa var något oerhört. Jag förstod att om jag hade samma sak till någon annan, så hade det kunnat sluta illa. I vissa islamiska länder hade jag kunnat bli lynchad, kastad i fängelse eller avrättad.

Dawkins kan sitta utanför Winchesterkatedralen och uttrycka sina tankar om kyrkklockor och islamiska utrop. Än så länge blir han bara lynchad av Twittervänstern. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla anonyma människor, även muslimer, som lever i de växande miljöer i väst där islamisk fundamentalism är stark – det kan vara i familjer och islamiska utanförskapsområden – och där felaktiga tankar kan leda till utfrysning och psykisk eller fysisk misshandel.

Även om Dawkins är ateist och gärna vill att fler människor lämnar vad han kallar ”vidskepelse” bakom sig, så förmår han inte riktigt glädjas över kristendomens tillbakagång. För vad kommer istället?

Risken finns att det är islamisk fundamentalism, inte ateism, som vinner inflytande. Han har sagt att han har ”blandade känslor” inför sekulariseringen i väst eftersom det är möjligt att kristendomen är ”ett bålverk mot någonting värre”.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008

Han är knappast änglalik, men jobbar åt änglarna

Upptäckte att jag inte lagt upp detta avsnitt av min podd Tankar från framtiden här på bloggen. I podden pratar jag om seriefiguren John Constantine som fyllde 65 år i maj i år. Han föddes den 10 maj 1953 i Liverpool och hans stackars mor dog i barnsäng samma dag.

Trots sin ålder är det ytterst sannolikt att Constantine skulle gå i pension med tanke på hur populär seriefiguren fortfarande är. Serietidningen fyller trettio år i år – det första numret kom ut i januari 1988. Men figuren hade då redan gjort sitt första framträdande, tre år tidigare i juni 1984 i Alan Moores serietidning Swamp Thing.

I serietidningen är Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool som kan en del magi (det heter att han ”klåpar i det ockulta”). Magin använder han för att bekämpa demoner och alla möjliga andra hemska varelser. Han går alltid klädd i röd slips och beige trenchcoat och har en cigarett i mungipan. Moore ville att han skulle likna musikern Sting.

Med sina laster är Constantine knappast änglalik, men han jobbar åt änglarna.