Låt oss göra Gluntarne till vår Koran!

Wennerberg 24 aug 3Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Detta radarpar utgör de två mest kända gestalterna i den upsaliensiska studentromantiken och inget litterärt verk kan konkurrera med Gunnar Wennerbergs sångsamling Gluntarne, publicerad 1851, om ställningen som Uppsalapoesins flaggskepp. Wennerberg är helt enkelt uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Idag är det Wennerbergs dödsdag, han dog den 24 augusti 1901, och den firade jag och mina vänner genom att gå upp till hans staty i Slottsbacken i Uppsala och tänka en stund på hans liv och diktning, men också på Uppsalas förändring, hur det var och det blivit. Vi rökte cigarr och skålade i punsch. I Sven G. Svenssons biografi konstaterar han att Wennerberg för både samtid och eftervärld framför allt, trots allt han uträttade senare i livet, framför allt framstod som Gluntarnes skald, ”som den evige studenten, kring vilken svävar en doft inte bara av romantikens blå blomma utan också av punsch och den verkligt goda cigarren.”

Vi skålade och vi skrålade:

Ubi bene, ibi Patria,
vivat igitur Upsala.

Där jag har det bra, där är mitt fädernesland,
således: leve Uppsala!

Nuförtiden firar vi inte 30 november, vilket jag tycker är synd. Sådana dagar erbjuder goda tillfällen att påminna oss om vår historia, varifrån vi kommer och vad vi gått igenom för att nå dit vi är. Inte behöver man okritiskt hylla Karl XII, istället kan man se det som en dag att minnas alla vanliga svenskar som led under kriget, både soldaterna ute i fält och de som var kvar hemma.

Sådana dagar kan få oss att känna att vi har något gemensamt, vi delar något, och det kan vara särskilt viktigt för de nya svenskar som vill tillägna sig vår historia. Därför vill jag denna dag, på Wennerbergs dödsdag, föreslå att vi återupptar firandet av Karl XII:s dag i Uppsala.

Gunnar WennerbergFörutom samling på kvällen mellan Skytteanska valvet och Domtrappan, som så småningom blev platsen för firandet, och Geijers hymn förstås, kan en sådan dag också innehålla seminarier och föreläsningar om olika aspekter av den karolinska tiden, storväldets fall och Karl XII:s levnad. Jag skulle gärna se teater också, både vanvördiga och devota, uppsluppna och högstämda.

Om vi inte känner oss bundna till varandra på något djupare sätt än att vi bara bebor samma plätt på jorden riskerar den sociala sammanhållningen att undergrävas. Jag tror att man blir en bättre medborgare, att man ställer upp för sitt samhälle och villigt följer lagar om man har en känsla av tillhörighet, att vi fått det har vi har i arv att vårda, inte förslösa.

En sådan känsla kan man hjälpa till att skapa genom ritualer och högtider där man påminns om vad vi gått igenom tillsammans. Karl XII är bara namnet på dagen, han personifierar en tid, men det är inte bara honom vi ska tänka på utan alla som led och dog i kriget. Det är en dag att minnas Poltava och svenskarna i den ryska fångenskapen och de rörande breven hem.

I sin självbiografi Allt var ungt skildrar den socialistiske radikalen Ture Nerman nationalismen i skolan på hans tid, festerna och talen, hur allt detta togs för givet:

”Allt det där tog man som självklart, som obligatoriskt, utan att reflektera. Man såg ännu inte ihåligheten, tomheten i många officiella fraser, märkte inte bristen på inlevelse hos vissa talare. Man anammade fosterlandet lydigt efter skolschemat, man var ju bara barnungen. Och fosterlandet var inte heller den realitet som det blir när det kommer i fara, när man förstår att man kan förlora det. Vi hade inte haft krig på nitti år och inga stora krig hade förekommit i Europa sedan 1871.”

I en tid då Sverige förändras snabbt, då saker som länge togs för givet inte längre gör det, upplever många att marken gungar under fötterna, och särskilt svårt kan det vara för nya svenskar som försöker orientera sig och hitta en identitet, då kan, även om fosterlandet långtifrån är i fara, ändå uppstå ett behov av gemensamma fester och ritualer som hjälper oss att känna att vi är en del av en större berättelse.

Det finns också vid sidan om kungen många andra gestalter från den karolinska tiden som utmärkt sig på olika områden och som skulle förtjäna att nämnas en sådan festdag. Jag tänker på en vetenskapsman som Polhem, en profet som Swedenborg och en diktare och biskop som Haquin Spegel.

Wennerberg 24 aug 1Karl XII och hans dag är egentligen bara en bisak i Gluntarne, ja, berättelsen om Glunten och Magistern som börjar den 30 november 1837, är framför allt en berättelse om vänskap. Magistern är en excentrisk man i trettioårsåldern som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut. Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Det tioåriga kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.

När korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak och frågar vem han tror det är som bor här. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som sätter sin prägel på staden, som ger den dess karaktär. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Om Uppsala är lärdomens Mecka, då är Gluntarne vår Koran! Den är mycket bättre än Koranen eftersom den inte innehåller något våld eller något förakt för de otrogna, nej, till och med de som går på som turkar får i sången ”Uppsala är bäst”, heta folk ändå! Det är en bok, som liksom Koranen hos muslimerna, kan användas vid livets alla skiften, vid sorg och glädje och vid bröllop och begravning. Den innehåller tack och lov inget alkoholförbud, och så är den på svenska!

Gillar du vad jag gör och skriver? Swisha punschpengar till 0760078008

Livets skål!

Fröding som ungMåndagen den 22 augusti det Gustaf Frödings födelsedag. För vissa är han främst det gamla bergtrollet, för andra den galne profeten med det långa skägget på hospitalet, men för mig är han studenten med pincenén, den osäkra blicken och de veka läpparna. Han som kände sig ”utäck” och klagade att ingen flicka blev kär i honom. ”Jag kan inte begripa varför ingen flicka blir kär i mig. Jag är säkert för utäck te kropp och själ”, skrev han i ett brev. Han fick köpa kärlek på bordell.

Det gick inte så bra för Fröding i Uppsala. Han ägnade sig hellre åt roliga saker än studier. Han kom hit hösten 1880 och skrev in sig som tjugoåring. Han hade ärvt stora pengar efter sin pappa, pengarna låg i ett skrin i hans studentrum och kompisarna tog mer än gärna för sig. Hur det gick till under hans studenttid kan man läsa om i dikterna ”En uppsalaflicka” och ”Studentkårens dotter”. De berättar om glädjeflickan Fina som studenterna har ”bröllop med var natt”.

I dikten ”Anita” möter vi Fröding som fullblodig livsdyrkare. Det där är med dygd, ”stel och överskruvad”, ska bort. Det står i vägen för lycka och njutning. Han ville utbringa ”livets skål” och känna ”varma, vita jungfrulemmars tryck”. Man skulle inte behöva skämmas för sin ”sinnlighet”, och smyga med sin kärlekskamrat, utan ”Sinnligheten skall sin panna, bära stolt och hög.”

Hans radikalism på detta område uttryckte han inte bara på vers, utan även på prosa. Han tillhörde Verdandikretsen där han propagerade för moderna idéer om yttrandefrihet, religionsfrihet och mindre moralism i relationen mellan tjejer och killar.

Man kan som Fröding i skrift vända sig emot den moralism som hindrade ogifta från att umgås fritt och kräva att få leva ut sin hunger efter närhet och kärlek, eller så kan man som vissa unga, muslimska män rikta sin erotiska längtan mot himlen.

Det man inte kan få på jorden kan man få i himlen! Profeten Muhammed lovade ju sina trogna, särskilt de som dog för honom i det heliga kriget, orörda jungfrur, så kallade ”hourier”. De var deras att ta för sig och njuta av!

För vad ska unga män göra som lever i en kultur och religion där man inte får umgås med det motsatta könet och där det är syndigt att bara titta på varandra? Vad ska de göra när det kostar dyrt att gifta sig och de inga pengar har? Bordell? Tänk om någon ser dem? De flesta dörrar är stängda. Då kan paradiset med dess sköna jungfrur och vin i överflöd verka lockande. Man får sitt eget harem.

Detta är inte bara spekulation, en av de mest populära predikanterna bland unga, jihadistiska män är den vältalige Anwar al-Awlaki, och han skildrar gärna paradisets fröjder i sina predikningar. Och det är mer än bara andlig lycka vill jag lova! Lyssna på honom här

USA har kallat Anwar al-Awlaki för ”en av al-Qaidas farligaste terrorister”. Och det beror inte på att han själv smäller bomber utan på de ”mentala bomber” han stoppar i unga människors huvud. De som lyssnar på honom börjar hata världen och älska paradiset. Och de vill dit! Hans predikningar inspirerar fortfarande unga män som ansluter till Islamiska staten.

Numera befinner sig al-Awlaki själv i Muhammeds paradis. Amerikanerna dödade honom med en missil som avfyrades från en drönare där han terrorrekryterade i sitt ursprungsland Jemen. Men hans predikningar sprids fortfarande på nätet och övertygar en och annan att gå ut på jihad och därigenom befrias från den värld som Muhammed benämnde ”fängelse”.

Omar firar FrödingDär Fröding dyrkade livet, dyrkar jihadisterna döden. Livet i världen må vara besvärligt och få av oss får alla sina önskningar uppfyllda, men, och för mig är det avgörande, vi vet att det finns. Varför offra det vi vet är riktigt mot det vi bara kan fantisera om? Ja, det låter så förnuftigt. Men när en ung man redan är omtöcknad av otillfredsställd köttslig lust, och, utöver detta, låtit sig hypnotiseras av näst intill pornografiska bilder av paradiset, kanske han inte förmår tänka helt förnuftigt.

På skaldens födelsedag besökte jag och tre kamrater Frödings grav i Uppsala och utbringade ”Livets skål”. Vi skålade också för varandra. Han ligger ju begravd här då Ungdomens skald, enligt dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom, borde vila i Ungdomens stad. Jag läste dikten ”Atlantis” som innehåller följande underbara rader:

Tingen, som skymta på botten,
äro ej klippor och revlar och skär
— ser du de glänsande slotten,
ser du palatserna där?
Sagans Atlantis,
drömmens Atlantis,
världen, som sjönk, det är!

Nu är det höst, terminen börjar snart, och jag ser nya, unga ansikten som kommit för att skriva in sig vid universitet. De har osäkra blickar, sökande och fyllda av längtan. En och annan ung man påminner om Fröding som student. Men någon pincené har de inte. Modet skiftar, ungdom och lust består!

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Därför går jag med i Svenska kyrkan

Min konfirmationSvenska kyrkan förlorar tusentals medlemmar varje månad. Inget ser ut att kunna hejda tappet. Förr var det icke-troende som lämnade, sedan ett tag tillbaka lämnar även troende eftersom man anser att kyrkan inte längre står för traditionell kristen tro.

I dagarna fick prästen Johanna Andersson nog. Hon förklarade sina skäl i Expressen. Hon har länge känt sig mobbad av kyrkoledningen, en mobbning som tilltog när hon tillsammans med två andra präster startade Facebookgruppen ”Mitt kors” för att uppmärksamma förföljelsen av kristna i världen. De fick inte det stöd man borde kunna förvänta sig av sina medkristna.

Jag förstår att kristna, människor som tar sin tro på allvar, lämnar kyrkan. Men jag tycker inte att de gör rätt. De bör stanna och försöka påverka. Det är ju deras kyrka, den grundades av kristna som tog sin tro på allvar. De som byggde upp kyrkan i Sverige offrade mycket, till och med sina liv. Det känns inte rätt att den ska lekas sönder.

För mig är tron inte viktig. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan. Som barn gick jag i kyrkan på söndagar. Sedan blev jag muslim. Varför och hur är en lång historia. Jag var muslim i många år, jag tvivlade, sökte, studerade och kämpade inom islam. Sedan lämnade jag. Idag har jag ingen tro.

Men som svensk är jag sympatiskt inställd till Svenska kyrkan. Den bär på en stor del av vårt kulturarv. Jag tycker om att gå till kyrkan för att fira lucia, jul och andra högtider. Det gjorde jag även ibland då jag var muslim. Jag var ju svensk och hade en kristen kulturbakgrund. Jag gick på midnattsmässa i Domkyrkan i Uppsala. På konserter också.

Jag försökte alltid försona islam med min svenska kultur och överbrygga skillnader. Men det var svårt. De flesta muslimer jag mötte var inte intresserade eller negativt inställda. Det fanns kurdiska islamiska föreningar, somaliska och bosniska, men ingen svensk.

För mig är psalmerna poesi. Mässan är ett skådespel. När jag hör prästen uttala nattvardens inledande ord, ”Den natt då han blev förrådd”, blir jag alltid berörd. Det är starka ord och en stark berättelse. Gud kommer till världen som en människa, han blir hånad, förråds och dör för oss. Men är det sant? Jag tror inte det.

Nu har jag gått med i kyrkan igen. För att jag vill ha kyrkan där, jag vill kunna gå dit och höra psalmerna, fira jul och lucia, och känna att det där magiska rör vid mitt hjärta. Berättelsen om Jesus i stallet, Josef och Maria och änglarna. Då blir jag själv som ett barn igen.

Men det finns folk i kyrkan som vill förstöra denna upplevelse. Det har hänt att jag besökt Domkyrkan för en stunds meditation och funnit att någon ställt in skrot och skräp där. Det skulle tydligen föreställa konst.

Det har hänt att man skulle fira lucia i Domkyrkan, men allt blev förstört av att någon hoppade in och rappade. Det var många som blev besvikna och ledsna den dagen. Någon kanske hade tagit med en turist för att visa hur vi firar lucia i Sverige och så får de uppleva detta.

Rap behöver inte vara dåligt. Jag är själv inte förtjust i det, men det finns säkert god rap. Dock hör det inte hemma i luciafirandet. Då blir det någonting annat. Inte det människor förväntade sig.

Om jag är medlem i kyrkan kan jag rösta i kyrkovalet 2017. Då kan jag rösta på dem som vill att kyrkan ska bevara och hålla levande våra traditioner. Att de ska vara värdigt och vackert. Då kan jag rösta på dem som säger nej när det pockas på att skrot ska ställas ut i Domkyrkan eller att en rappare ska förstöra lucia för Uppsalaborna.

Därför är mitt råd till er som är missnöjda med tillståndet i Svenska kyrkan: stanna kvar! Er röst behövs i valet 2017.

(På bilden ser ni mig som ung konfirmand på S:t Pers kyrka i Uppsala)

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Muhammed och Münchhausen

Münchhausen flyger på en kanonkulaBaron Karl Friedrich von Münchhausen var en verklig människa som levde på 1700-talet. Men det är sagofiguren Münchhausen och inte den verklige människan som blivit berömd. Aldrig hade väl baronen där han satt på sitt gods i Hannover kunnat drömma om att hans namn en gång skulle flyga över världen.

Visst var han en skicklig berättelse, som också kryddade sina berättelser med överdrifter för att roa sina vänner. Men jag har svårt att tro att baronens egna berättelser om sina bedrifter var lika fantastiska och groteska som de nedtecknade sagorna om honom. Dessa sagor, som alltså gjort baronen berömd, skrevs av en bibliotekarie från Kassel. I slutet av 1700-talet måste denna bibliotekarie, som hette Rudolf Raspe, av vissa skäl lämna sin stad och gå i landsflykt till England. Här fick han det svårt att klara sig. För att rädda sin ekonomi kom han på en idé: han hade hört en del av den gamle baronens berättelser och tänkte att de, något förbättrade, skulle bli en bra, och säljande, bok.

Och så utkom år 1785 i England Baron Münchhausens berättelser om sina underbara resor och sina fälttåg i Ryssland. Det gick som författaren ville, boken fick stor spridning, spreds i flera upplagor och översattes till skilda språk. Baronen tar tjänst som officer i den ryska armén och följer med på dess fälttåg mot turkarna. Där blir han tillfångatagen och såld som slav:

”Trots allt mitt mod och trots min ädla springares snabbhet och smidighet vann jag, under kriget mot turkarna, inte alltid de framgångar jag skulle kunnat önska. Jag hade till och med oturen att bli tagen tillfånga, naturligtvis på grund av mina fienders oerhörda övermakt. Och vad som är ännu sorgligare, jag blev såld som slav. Turkarna behandlade sina krigsfångar på det sättet.”

Nu är sagorna om Münchhausen varken allvarliga eller sorgliga, men verkligheten som skymtar bakom sagorna är både allvarlig och sorglig. Tusen och åter tusen européer blev under århundradena slavar hos turkarna. Det är få som minns dem idag, i stället har vi för vana att frossa i egen skam genom att bara älta hur Europa behandlat andra illa.

Och tyvärr lever idén om slaveriet kvar inom islam, den har inte helt dött ut. Det finns fortfarande muslimska lärde som försvarar denna grymhet. Vad beror det på? Jo, att slaveriet har ett så tydligt stöd både i Muhammeds bok Koranen och i hans undervisning. Muhammed själv ägde slavar.

Men i andra Münchhausen-sagor är baronen inte slav utan sultanens gunstling. Baronen fullgör olika uppdrag åt turken och de blir så förtrogna att de dricker ihop. ”Man äter mycket bra vid det turkiska hovet, men, som herrarna veta, har Muhammed förbjudit sina troende allt bruk av vin. Nå, trots koranen finns det nog en och annan, som i smyg tar sitt glas. Och till dem hörde sultanen.”

Men även om sultanen inte uppträdde som en rättrogen när det kommer till nykterhet, så var han desto mer såsom en rättrogen ska vara i sin brist på humor. Baron Münchhausen och sultanen ingår ett vad: han får fyra timmar på sig att hämta en fin tokajer från Wien till palatset i Konstantinopel. ”Om vinbuteljen fråga inte är här inom fyra timmar”, säger sultanen, ”låter jag utan förskoning hugga huvudet av er. Ty jag är inte van att låta skoja med mig, som ni kanske vet.”

I detta sitt sätt liknande sultanen, som också var kalif och de troendes furste, sin företrädare profeten. Muhammed lät ju också halshugga de som skojade med honom. Men trots att Muhammed saknade sinne för humor, särskilt när han själv var föremål för den, kunde han berätta sagor som var minst lika fantastiska och tokiga som sagorna om baron Münchhausen.

När baronen flyger på en kanonkula, flyger Muhammed på en bevingad häst med kvinnligt människohuvud. När Münchhausen far till månen, far Muhammed genom alla de sju himlarna. Och han klyver dessutom månen mitt itu. När Münchhausen går ombord på sitt skepp och ska lämna den underliga Ost-ön märker han att alla träd på stranden bugade sig ända till marken för honom. Samma sak berättade Muhammed, men han stannade inte där, han mötte också träd som kunde tala.

Münchhausen och sultanenDet finns alltså likheter mellan sagorna om baron Münchhausen och profeten Muhammed. Men det finns också skillnader. Åt Muhammed-sagorna får man inte skratta. Rättrogna muslimer tror att de är sanna och tar dem på stort allvar. Istället för att läsas för barnen som godnattsagor, lärs de ut i koranskolor. När det ena är tänkt att roa genom att visa hur stollig en människa kan vara är det andra, trots att det är minst lika stolligt, tänkt att lär oss hur vi ska leva. Det finns också en annan, viktig skillnad. Berättelserna om Muhammed är inte bara fantastiska och orimliga, en stor del är ganska realistiska och hemska. Münchhausens krig liknar mest en lustig operett medan Muhammeds krig mot de otrogna är fruktansvärda och kan inte annat än uppröra en civiliserad människa. Särskilt hemskt blir det när profetens män förgriper sig på tillfångatagna kvinnor. Ja, visst kan man skratta åt Muhammeds berättelser om himlafärder och talande träd, men skrattet fastnar i halsen när man inser att det finns fanatiker som tar inte bara dessa berättelser, utan också de om heligt krig, på allvar.

Den gode baronen som möter oss i ”münchhausiaderna” var en stor spjuver, och man anar att han själv inte tror på sina sagor. Muhammed däremot verkar ha trott fullt och fast på sina. Någon spjuveraktighet ser man inte skymten av. Han krävde dessutom att andra skulle tro alla bisarra historier. Om inte väntade svärdet.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Assassinerna och den heliga sandalen

Den heliga sandalenTerrorgruppen Islamiska staten (IS) benämns ibland ”mördarsekt” i medierna. Dess medlemmar och anhängare ser dock inte på gruppen som en sekt med en särskild och avvikande tolkning av islam utan som ett kalifat, en panislamisk stat. Ibland spåras Al-Qaidas och IS ursprung till en annan grupp, en som var verksam under medeltiden och som också har benämnts ”mördarsekt”, nämligen assassinerna. Ordet har lånats in till flera europeiska språk med betydelsen ”lönnmördare”. På arabiska benämns de ”hashashin” efter ”hashish” som betyder ”gräs”. Detta eftersom de anklagades för att bruka hasch som en del av sin religionsutövning. Assassiner betyder alltså ”haschare”.

År 1094 satte assassinerna upp sitt fäste på berget Alamut i nordvästra Persien där de leddes av Hassan Sabbah eller ”den gamle på berget”, som han kallas i Marco Polos reseskildring. Assassinerna är bekanta för en större krets genom det populära datorspelet Assassins Creed, som dock har mycket lite med den verkliga historien att göra. I verkligheten var assassinerna en ismailitisk grupp, och ismailismen är en undergrupp inom shiismen, vilket innebär att de till skillnad från sunniterna tror att profeten Muhammed utsåg sin svärson Ali till efterträdare som ledare för muslimerna, och efter honom hans ättlingar. Ismailiterna, och shiamuslimer i allmänhet, har alltsedan islams tidiga historia befunnit sig i konflikt med sunniterna.

Är det sant att assassinerna berusade sig med hasch eller andra droger? Det är osannolikt och en av många myter som spreds om gruppen av dess fiender, de ortodoxa sunniterna. Även idag påstår imamer att muslimer med avvikande uppfattningar berusar sig med droger och ägnar sig åt andra ”laster”, särskilt sexuella sådana, för att svartmåla dem. Det är lättare än att bemöta deras teologi.

William S BurroughsDet finns också en västerländsk bild av assassinerna som fritänkare där man tagit den sunnitiska svartmålningen och vänt upp och ner på den. Lasterna har blivit dygder. När ortodoxa sunniter svartmålade ismailiterna på berget genom att påstå att de ”struntade i sharialagarna” har en modern västerländsk tänkare som Nietzsche och en poet som William S. Burroughs idealiserat dem för samma sak. I sin bok Moralens genealogi kallar Nietzsche assassinerna ”fria andar, par excellence” och Burroughs menade att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern”. Förmodligen syftade han på Sabbas påstådda yttrande: ”Inget är sant. Allt är tillåtet.”

Man kan inte som vissa påstår spåra den moderna jihadismens rötter till assassinerna, denna har en helt annan historia med rötter i wahhabismen, en puritansk sunnitisk reformrörelse i 1700-talets Arabien, som i sin tur stödjer sig på den medeltida teologen Ibn Taimiyyas strikta skola. Numera är det vanligare att använda ordet salafism i stället för wahhabism. Den salafi-jihadistiska rörelse som gett upphov till grupper som Al-Qaida och IS har alltså ingenting att göra med ismailiterna.

Så assassinerna var inget medeltida IS, men de var heller inga hippieliknande ”fria andar” som rökte på och släppte loss såsom till viss del Nietzsche, Burroughs och andra ännu mer fantasifulla new agare har velat ha dem. Vill man hitta en historisk föregångare till IS så bör det bli det sunnitiska kalifatet. Det är så de själva ser sig. De sunnitiska kalifaten hatade de ismailitiska kättarna och dödade dem varhelst de fick tag på dem på samma sätt som dagens IS-kalifat slaktar shiamuslimer, alawiter och ismailiter. Att assassinerna tog sin tillflykt i bergen beror på förföljelse. De visste att om Alamut föll skulle de massakreras och kvinnorna säljas som slavar. Samma öde som drabbade jesidierna i dagens Irak när berget Sinjar intogs av IS.

Sax RohmerDen brittiske deckarförfattaren Sax Rohmers (pseudonym för Arthur Ward) roman The Quest of the Sacred Slipper, på svenska Mysteriet med den heliga sandalen, som kom ut 1948, bygger vidare på bilden av assassinerna som en mördarsekt. Den gör heller inte skillnad på ismailiter och sunniter, utan assassinerna framställs som ett medeltida IS som har fortlevt in i vår egen tid. Rohmer var förmodligen influerad av den slovenske författaren Vladimir Bartols roman Alamut från 1938 som använt alla de sunnitiska nidbilderna när han skapat sina skurkar. Det som gör Rohmers deckare så intressant är att den till skillnad från Alamut utspelas i Europa. I Den heliga sandalen framställs assassinerna som islams försvarare, som brinner för att döda alla som kränker Muhammeds ära. Ingenting sägs om att ismailiterna själva på assassinernas tid, och fortfarande idag, ses som kättare av majoritetens islam. Äventyret börjar på fartyget Mandalay i Port Saids hamn i Egypten. En man har fått sin ena hand avhuggen med en scimitar (kroksabel). Professor Deeping, en berömd upptäcktsresande och orientalist, kommenterar det inträffade med orden: ”Jag har sett precis likadana sår på män, som genomgått det gamla muselmanska straffet för stöld.”

Professorn berättar sedan för huvudpersonen, Mr Cavanagh, att han har förföljts ända sedan han lämnat Mecka. Där hade han, förklädd till muslim, stulit profeten Muhammeds sandal! ”I orienten har jag länge gällt för att vara en rättrogen. Jag besökte ju Mecka som muselman”, förklarar han. Han har också skrivit en bok om assassinerna i Syrien och deras historia. Professor Deeping hinns ikapp av assassinerna och får huvudet avhugget för sitt helgerån. Efter detta hemska dåd får Mr Cavanagh tag i ett brev skrivet av professorn. Där berättar han att assassinerna överlevt sedan medeltiden och att de är ute efter alla som rör vid Muhammeds sandal. Han överlåter sedan sandalen i Cavanaghs vård:

”Hashishin är ett mohammedanskt hemligt förbund, som år 1090 grundades av Hassan från Khorassan. En envis tradition i vissa delar av orienten påstår att hashishin ännu kvarlever i Assyrien under en viss Hassan av Aleppo, som är Sheik-al-jebal, eller högste härskare av hashishin. Mina grundliga undersökningar, då jag förberedde min assyriska mytologi, avslöjade emellertid intet spår av någon sådan person eller grupp. Därför antog jag att Hassan var en myt, i släkt med ginnerna. Jag hade emellertid fel. Han existerar. Och genom mitt alltför impulsiva handlingssätt har jag ådragit mig hans hämnd. Ty Hassan har utsett sig själv till försvarare av de mohammedanska traditionerna och relikerna. Och jag har stulit en av profetens sandaler.”

Samtidigt som assassinerna hos Rohmer beter sig som Al-Qaida och IS, de dödar för försvara Muhammeds ära, uppvisar de ett drag som inte är typiskt för dessa terrorgrupper, nämligen relikdyrkan. För moderna, salafistiska jihadistgrupper är reliker en styggelse som måste förstöras. Det är i stället hos shiamuslimer och sufier man finner relikdyrkan. Inom shiitisk islam utgör helgon- och gravkult en central del av religionen, vilket förklarar varför de är hatade av salafister. Den enda relikdyrkan som tillåts av salafister är dyrkan av den svarta stenen i Kaaban i Mecka.

”Ett sällskap lönnmördare, tydligen mohammedanska fanatiker – antingen de nu tillhörde hashishin eller inte – hade följt efter den stulna sandalen till England. De hade huggit av handen på var och en, som inte var rättrogen, men som rört vid fodralet som omgav sandalen.”

Rohmers roman gavs ut 1948 i en tid då det framstod som en ren fantasi, ja, ett helt overkligt scenario att Europa någon gång skulle komma att leva i skuggan av Muhammed ”scimitar”. Men medan jag skriver detta befinner sig flera västerländska författare, konstnärer och intellektuella, på västerländsk mark, i fara. Inte för att de har rört vid Muhammeds reliker, dessa bryr sig inte jihadisterna om, nej, de förstör dem själva när de kommer över dem, utan för att de rört vid Muhammeds ära. Det som var en bisarr fantasi 1948, som visserligen gav rysningar men som man sedan kunde skaka av sig med en axelryckning, är idag verklighet. I det upplysta Europa år 2016 lever européer i skräck inför hotet från människor som följer en lära som kräver att de som hädar mot Muhammed måste dö. ”Det var vad Mohammeds sandal hade ställt till: jag gick i ständig skräck för att bli mördad”, säger Cavanagh i romanen.

Om Rohmer skrivit sin deckare idag, om han vågat vill säga, hade han nog använt salafister istället för assassiner som skurkar, och de hade inte mördat för en relik utan för en bild, en karikatyrbild av Muhammed. På hans tid kunde européer säga och skriva vad de ville om Muhammed, vi var trygga i vår del av världen, långt från hämnande kroksablar. Så är inte längre fallet. Den muslimska invandringen under de senaste decennierna har fört med sig hyggliga muslimer, men också farliga fanatiker fulla av hat mot den europeiska kulturen. De finns mitt ibland oss och har redan utfört flera attacker. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab som attackerade Stockholm uppgav att han ville döda svenskar för att vi tillåtit Lars Vilks att häckla Muhammed. De som massakrerade redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo gjorde det för att försvara Muhammeds ära. Den holländske filmskaparen Theodor van Gogh stacks ner av en fanatiker på öppen gata för att han hädat mot Muhammeds religion. Sharia har blivit oskriven lag i Europa, åtminstone på en punkt: förbudet mot att avbilda eller häckla Muhammed. Vi tror inte på denna lag, men vi följer den av fruktan för fanatikernas våldsamma hämnd.

I boken Islam and the Future of Tolerance (2015) samtalar ateisten Sam Harris med den före detta islamisten Maajid Nawaz. Harris påpekar mycket riktigt att vår västerländska yttrandefrihet redan har krossats. Det finns ingenstans i väst som man kan teckna profeten Muhammed och känna sig trygg. Våldet kan nå en överallt. Vi lever i skuggan av jihadismen och den angår oss alla.

The Quest of the Sacred SlipperHuvudpersonen i Rohmers roman, Cavanagh, har lika svårt att begripa vad som händer som moderna, verkliga européer har att begripa vad som händer när människor mördas mitt i Europa på grund av karikatyrteckningar. ”Ty resultatet av en vanlig resebekantskap”, säger Cavanagh, var att jag nu fann mig invecklad i dunkla händelser, som verkade fullkomligt medeltidsmässiga.” När Cavanagh för första gången möter assassinernas ledare, Hassan av Aleppo, utspelar sig ett samtal där den upplyste europén försöker övertyga den muslimska fanatikern om att islam egentligen inte tillåter mord. ”Men, min bäste herre, i våra dagar kan en sådan organisation icke tolereras”, säger han. ”Kvarlevorna från de mörka tidsåldrarna måste utrotas. Hur rättvis en sak än må vara, mord kan inte tillåtas, ett förhållande som ni i egenskap av kultiverad rättrogen och – jag kastade en blick på hans ovanliga turban – avkomling av profeten måste vara väl medveten om.”

Hassan av Aleppo, som bär en grön turban som ett tecken på sitt släktskap till Muhammed, svarar kort och utan att försöka vara diplomatisk: ”Profeten lärde att vi skall slå ned de otrogna.” De flesta av oss känner igen detta samtal från liknande samtal i vår egen tid. Européer vill ständigt hitta ursäkter åt terroristerna genom att säga att islam är bättre och ädlare än terroristernas handlingar, men själva insisterar terroristerna på att de är goda muslimer som följer Muhammeds bud. Islamiska staten kallar sig islamisk och stödjer alla sina handlingar på Koranen och Muhammeds undervisning, medan till exempel John Kerry, USA:s utrikesminister menar att de i själva verket är otrogna och att islam är bättre än så.

En märklig och något kuslig känsla infinner sig när man läser Den heliga sandalen. Sådant vi roade oss med för några decennier sedan, kiosklitteraturens, deckarnas och serietidningarnas barnsliga fantasier och orientalistiska klichéer, är nu en hemsk verklighet vi alla måste förhålla oss till. I Europa 2016 är den medeltidsmässiga vördnaden för Muhammed och hans religion en faktor som ingen författare eller konstnär kan ignorera.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Profeten Muhammed och hans budskap

Antikalifen läser stor bok 1Den 4 december för åtta år sedan satt jag på café Fågelsången i Uppsala och fikade med en journalist från tidningen Hemma i HSB. Vi pratade om vad jag höll på med och mina framtidsplaner. Intervjun publicerades i början av februari 2008 under rubriken ”Uppsalapoet med brett register” och i ingressen kunde man läsa: ”2005 slog han igenom med diktsamlingen Tregångare. Sedan dess har det blivit ytterligare åtta verk av den kritikerrosade Uppsalaförfattaren. Nu tar Mohamed Omar ny riktning. I april kommer hans biografi om profeten Muhammed.” Då var jag fortfarande muslim, låt vara en ovanlig muslim. Jag ansåg att de olika religionerna bara var olika manifestationer av en och samma verklighet. Jag hade tagit intryck av teosofin som mötte mig hos konstnären Ivan Aguéli, en svensk teosof och swedenborgare som sedan blev muslim och levde långa perioder i Egypten före första världskriget.

Det var tänkt att bli en riktig mastodontbiografi över profeten Muhammed. Jag hade fixat ett förlag och titeln var satt till Muhammed: Budbäraren och hans budskap. Projektet hade kommit så långt att boken redan blivit sökbar hos nätbokhandlarna. Så här beskrevs den av förlaget: ”För första gången har en svensk troende muslim skrivit en biografi om Muhammed. Genom att använda referenser och jämförelser från vårt eget svenska och västerländska kulturarv bjuder författaren Mohamed Omar på en unik möjlighet för oss att komma budbäraren och hans budskap in på livet.”

Boken blev dock aldrig tryckt. Det är inget som jag sörjer idag. Mitt manus dög inte. Vad ville jag göra? Det var alldeles för ensidigt. Där fanns inte en enda kritisk tanke. Allt handlade istället om att försvara Muhammed. Och det var besvärligt. För det finns saker som helt enkelt är oförsvarliga. Hur försvarar man till exempel att Muhammed lät halshugga flera hundra judiska fångar? Eller att han tog slavinnor? Eller att han skickade lönnmördare efter en vanvördig poet?

I islamkännaren Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd. Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät döda. I biografin kan vi läsa om flera. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Idag finns det flera stater i världen som fortfarande helt eller delvis styrs efter lagar som tillskrivs profeten Muhammed. I dessa stater är det förbjudet att som K’ab ibn Al-Ashraf gjorde häckla Muhammed och hans religion.

Kunde jag i min Muhammedbiografi ha argumenterat för att dessa berättelser – och andra av samma slag – inte var sanna? Visst skulle jag ha kunnat det. Men det är inte historiska dokument vi pratar om här utan religiösa skrifter. Som muslim skulle det bli svårt att hävda att just denna berättelse var osann, samtidigt som jag utan en bra motivering försvarade andra, ”finare” berättelser om Muhammed i samma källor.

Muhammedfiguren i islams kanoniska skrifter skiljer sig inte så värst mycket från andra forntida och medeltida profeter och kungar. Världens religioner och mytologier är fulla av liknande figurer, både gudar och gudalika människor, som varit krigare och härskare. En sak som skiljer Muhammed från en figur som kung Salomon är att hundratals miljoner människor menar att Muhammeds ord och gärningar okritiskt bör följas idag. Han ses som en absolut förebild som ska imiteras.

Här uppstår ett dilemma. Moderna människor, påverkade av västerländska idéer om mänskliga rättigheter och demokrati, får inte berättelserna om Muhammed att gå ihop med den egna känslan för rätt och fel. Denna motsättning blir man smärtsamt påmind om – gång på gång – när man försöker skriva en biografi över Muhammed och verkligen börjar rota i källorna.

Kristna har det faktiskt lättare. Evangeliernas Jesus var en helt annan slags andlig lärare än Muhammed, med ett helt annat budskap. Medan Muhammed förkunnade heligt krig, förlät Jesus de som korsfäste honom. Men även om man är av uppfattningen att Jesus egentligen hade lika besvärliga värderingar som Muhammed så har de kristna en fördel. Dessa förmodade åsikter är inte uttalade, källorna är överhuvudtaget magrare. Jesu ord fyller bara några sidor, Muhammeds åtskilliga volymer. Jesus pratade alltså inte lika mycket och om lika många saker som Muhammed. Det gör att kristna har större frihet att själva bilda sig en uppfattning i fler frågor. Jesus sa inget om hur arv ska fördelas, hur man ska stympa en tjuv eller hur man ska genomföra ett toalettbesök. Muhammed pratade om nästan allt. Det blir färre vita fläckar för förnuftet att utforska.

Eftersom Muhammed enligt muslimerna var en profet och en fullkomlig människa kan man inte bara strunta i vad han sagt om det ena och andra. Det ges till exempel fortfarande ut böcker om Muhammeds läkekonst, vilka till stor del består av kvacksalveri och stolligheter. Men kurerna tas på största allvar eftersom de tillskrivs profeten. Att få eller inga patienter blir friska av att följa Muhammeds råd, ja, de kanske till och med blir sjukare, låtsas man inte om.

Min biografi blev inte av, men 2007 kom det faktiskt ut en bok om Muhammed skriven av en annan svensk författare: Torbjörn Säfve. Det var dock inte någon biografi, utan en roman. Säfve hade ingen ambition att skildra den historiske Muhammed, eller ens de islamiska skrifternas Muhammed, utan fabulerade helt fritt. Titeln var De sanna och de falska och budskapet var att den sanne Muhammed var en hygglig prick, faktiskt ganska lik Torbjörn Säfve, men att hans elaka följeslagare, de falska alltså, förvrängt hans lära. Man undrar förstås hur en snäll profet kunde omge sig med så elaka vänner. Som sagt, det är ren fiktion och utger sig heller inte för att vara något annat.

Säfves på flera sätt hädiska Muhammedskildring skulle kunna uppfattas som anstötlig av de rättrogna. Därför är det nog bra att den inte blev så känd. Då hade det kunnat gå för Säfve som för Salman Rushdie. Säfve har åtminstone förr kallat sig sufi, muslimsk mystiker, och gett sig själv det muslimska namnet Ali Tuouba. Säfves sufism är dock, liksom hans Muhammedfigur, till stor del en egen skapelse. Hans Muhammed låter varken döda judar eller frispråkiga poeter. I hans sufism får man göra lite som man vill, ja, följa sin lust.

Den 24 februari 1989 skriver Säfve i Aftonbladet om dödsfatwan mot kollegan Rushdie. Med stort patos angriper han ”de rigida fanatikerna” som har tagit sig för att döma en ”häcklande författare” till döden: ”Jag som bekämpar Martin Luthers förödande influens på norra Europas människor, jag står plötsligt inför det iskalla faktum att islams fundamentalister vill införa en ännu värre lutheranism än Luthers i våra landamären. Vi behöver inte fler tvång och fobier, vi har haft tillräckligt av dem. Vi behöver Kärlek och Frihet, ty det har vi ingalunda tillräckligt av.”

Han tycks mena att vi i Västerlandet, ”i våra landamären”, gjort framsteg när vi lämnat religiöst förtryck bakom oss. Dessa framsteg är värda att försvara: ”Hittills har fundamentalisterna inte begripit att kristendomens vidriga historia, med alla dess inkvisitioner och bannlysningar och inskränkningar i yttrandefriheten, icke borde upprepas. Vi vill inte ha den sortens förtryck mera. Det måste fundamentalisterna lära sig.”

Vi vill inte ha den sortens förtryck mera. Det måste fundamentalisterna lära sig. I artikeln gör alltså Säfve viss skillnad på ”vi och dom”. Han räknar förstås sig själv till västerlänningarna, trots sin sufism, talar om att ”vi inte behöver” och ”vi behöver” och ”vi vill”. Han ställer ett sekulärt Västerland mot en islamvärld som inte är lika sekulär och där ”rigida fanatiker” har alldeles för mycket att säga till om. Dessutom borde ”dom” lära sig av ”oss”.

Det upplevs som allt mer besvärligt för allt fler intellektuella muslimer (de är dock inte så många) att samtidigt hylla Muhammed och moderna, västerländska värden som demokrati, sekularism och mänskliga rättigheter. Om man inte vill göra som Torbjörn Säfve förstås och uppfinna en helt ny Muhammed! Den mest sannolika utvecklingen, och enligt min mening den mest önskvärda, är dock att islamvärlden så småningom lär sig av väst att se på sina religiösa skrifter med kritisk blick. Den devota läsningen håller inte. Vi, och då menar jag både västerlänningar och folk i islamvärlden, behöver mer Kärlek och Frihet.

I islamologen Jonas Svenssons bok Människans Muhammed, som kom ut förra året, möter vi olika föreställningar om Muhammed. Vissa föreställningar är tydligt förankrade i texterna, andra mindre tydligt, och vissa inte alls, de är bara påhitt av senare tiders muslimer. Svensson har bedrivit fältarbete bland muslimer i Kenya där han intervjuat muslimer av olika uppfattningar, framför allt om hur de ser på mawlidi, firandet av profetens födelsedag, en viktig konfliktlinje i vår tids islam. Det finns muslimer som är för mawlidi, ofta influerade av sufismen, islams mystik, och de som är emot, influerade av salafistiskt tänkande. Salafisterna vill gå tillbaka till källorna, ”Muhammeds islam”.

Medan mawlidi-firarna betonar profetens övernaturliga sidor, som en slags allestädes närvarande halvgud och undergörare, betonar mawlidi-motståndarna efterföljelse och lydnad. Grovt förenklat kan man formulera det så här: mawlidi-folket uttrycker sin kärlek till Muhammed genom lovsånger och fester medan anti-mawlidi-folket uttrycker sin kärlek till Muhammed genom att imitera honom och följa hans bud. Man skulle också kunna säga att mawlidi-folket lutar åt att dyrka Muhammed medan det för anti-mawlidi-folket är viktigare att följa honom.

Jag har själv bott i Kenya, min adoptivfar kommer därifrån, och har följt denna debatt för och emot mawlidi mycket noga. Min uppfattning är att mawlidi-folkets syn på Muhammed som halvgud att lovsjunga och vända sig till i bön, trots att den är mer irrationell, paradoxalt nog fungerar bättre i ett modernt samhälle än salafismens mer rationella betoning på Muhammeds lära. För det är när Muhammeds lära ska göras om till praktisk handling, hans åsikter om ekonomi, politik och krig, som konflikter med andra synsätt uppstår. Dock är det just detta som både Koranen och Muhammed själv kräver, vilket alla som är bekanta med källorna inser. Det är en av anledningarna till att salafismen är så framgångsrik i sitt missionsarbete: den har tydligt stöd i Koranen och i Muhammeds ord.

Svensson menar, vilket också är min erfarenhet, att många moderna biografier präglas ambitionen att tillbakavisa ”västerländska” eller ”orientalistiska” negativa beskrivningar av profeten. Moderna muslimska biografer vänder sig till exempel mot beskrivningar av Muhammed som offensiv härförare som från sitt fäste i Medina ledde räder, maghazi, mot meckanska karavaner. Istället framställer de Muhammed som den fredsälskande profeten som visserligen tog till vapen, men då högst motvilligt och endast i självförsvar. Likaså avvisas vanligtvis sexualiserande tolkningar av Muhammeds många hustrur och slavinnor. Det är dock knappast möjligt då källorna själva stundtals är grovt sexuella och direkt anstötliga då de beskriver den gamle Muhammeds förhållande till flickebarnet Aisha.

Svensson pekar också på att saker som i modern tid framstått som besvärliga i andra perioder varit centrala i idealiseringen av profeten. Ett grundtema i den så kallade maghazi-litteraturen, berättelser om profeten och hans följeslagares krigståg, var Muhammeds färdigheter som fältherre, hans mod och hans hårdhet mot sina fiender. Han hyllas i poesi för sina segrar och sina massakrer. På samma sätt var Muhammeds potens något som värderades positivt i andra tider. Det anges till exempel att Muhammed kunde ha sex med alla sina hustrur under en enda natt och i en annan text att han hade ”trettio mäns styrka” i detta avseende.

Idealiseringen är ett gemensamt drag i alla muslimska skildringar av Muhammed, konstaterar Svensson, ”även om de ideal som hans person värderas gentemot varierar genom historien”. Och min biografi hade inte blivit annorlunda utan bara ännu en i raden. Med krystade och långsökta tolkningar och utelämnanden av besvärliga stycken skulle jag försöka få Muhammed att framstå som en beundransvärd figur. Ju mer jag studerade hans liv, desto mer medveten blev jag om att det inte gick att försvara hans handlingar, inte ens världens bäste poet kunde få hans svekfullhet, grymhet och liderlighet att framstå som visdom, rättvisa och barmhärtighet.

Med mina studier av Muhammeds liv blev det allt tydligare att om jag kunde sätta mig till doms över profeten, om jag kunde sätta min känsla för rätt och fel över hans handlingar, hur kunde jag då samtidigt hålla honom för min lärare och ledare? Vad har jag för behov av hans uppenbarelse? Det var tankar av detta slag som så småningom ledde till att jag lämnade islam. Muhammed, som i Koranen beskrivs som en man med den bäste moralen, som Gud sänt för att undervisa oss om rätt och fel, beter sig ständigt på sätt som måste uppröra en civiliserad människa. Från aktivistiska muslimer får man ofta höra att islamofobi ska botas med kunskap, risken är dock större att ju mer icke-muslimen, eller muslimen för den delen, lär sig om vad som faktiskt står om Muhammed i källorna, desto mer växer hans antipatier. Så var det för mig.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Min objektiva moral eller svärdet

Axel Hägerström och jagDen 7 juli 1939 dog filosofen Axel Hägerström, han räknas som grundare av den så kallade Uppsalafilosofin och ligger begravd på Gamla kyrkogården. Dit går jag ibland för att få umgås med kändisar som jag missade när de levde.

Hägerström kom till Uppsala 1886 i en tid då nya, radikala idéer på allvar börjat sätta sin prägel på studentlivet. På föreningen Verdandi väcktes studenternas intresse för samhällsfrågor och den radikale nationalekonomen Knut Wicksell höll kontroversiella föreläsningar om sedlighet och artificiell barnbegränsning.

För en ung man från ett djupt konservativt prästhem i Östergötland – Hägerström växte upp i Örberga, i trakten av Vadstena, där fadern var kyrkoherde – måste den nya miljön ha varit omstörtande. Han hade tänkt sig att följa faderns fotspår och bli präst, men efter en personlig religiös kris lämnade han dock teologin för filosofin. Det gick bra, han blev doktor 1893 och professor 1911.

Hägerström hade stort inflytande på kulturlivet i staden. Karin Boye skrev om tjugotalets Uppsala att han föreföll ”på något märkvärdigt sätt vara närvarande, som det tycktes inte bara i samtalen på studentkulorna utan i själva luften.”

Han är främst ihågkommen för sin ”värdenihilism” som diskuterades flitigt i samtiden, inte bara på studentkulorna. Om jag förstått det rätt betyder det att moraliska föreställningar varken är sanna eller falska. Namnet ”värdenihilism” användes visserligen inte av Hägerström själv utan bara av hans motståndare. Det var Hedenius som lade beslag på namnet och använde det i positiv mening.

Den 18 mars 1911 på sin professorsinstallation talade Hägerström i universitetsaulan. Det blev en av de mest omtalade installationsföreläsningarna någonsin. Det beror på att den innehöll en nyhet. Han proklamerade nämligen ett nytt, vetenskapligt sätt att se på filosofiämnet och kastade därmed ut idealismen.

Installationsföreläsningen fick så småningom titeln “Om moraliska föreställningars sanning” och budskapet sammanfattades i orden “att moralvetenskapen icke kan vara en lära i moral, utan blott en lära om moral”.

Betyder värdenihilismen att man får göra vad man vill? Nej, och som en samtida teolog noterade var Hägerström snäll mot sina barn. Det betyder såvitt jag begriper att rätt och fel inte är något absolut, något som finns utanför människan som man bara måste följa för att det är så. På så sätt kan värdenihilismen bli ett botemedel mot fanatism.

Profeten Muhammed till exempel ansåg att hans moral var objektiv. Men när han inte kunde övertyga tvivlarna om dess förträfflighet tog han till svärdet. När Muhammed sade att hans uppfattning om rätt och fel var sann menade han egentligen att han tyckte att den var bra. Han använde ordet ”sann” som ett förstärkningsord, ungefär som att säga ”jättebra” eller som att lägga till ett utropstecken efter sitt påstående.

Axel HägerströmVärden, menade Hägerström, finns inte verkligheten utan ska tolkas som utrop eller känslomässigt laddade rekommendationer. ”Det är rätt” betyder alltså ”Jag tycker att det är rätt!” Det kan låta som en farlig tanke, men är egentligen ganska självklart i vårt sekulära samhälle. Det är vi människor som resonerar oss fram till vilken moral som ska gälla. Det är en helt och hållet mänsklig verksamhet. Men även vi spelar på metafysiska föreställningar när vi talar om ”rättigheter”, samtidigt som vi borde veta att det rör sig om mänskliga konstruktioner utan existens i sig. Ibland känns det ju som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och liknande dokument får en närmast religiös status i debatten.

Islamismen däremot påstår på fullt allvar att det finns en gudomlig lag, en uppsättning lagar och moraliska bud och förbud som är helt oberoende av människan. Denna sharia behöver man inte argumentera för, den är själva måttstocken för det rätta. När jag som människa inte förstår varför det ska vara si eller så beror det på att jag är ofullkomlig, mitt förnuft är bristfälligt medan Gud min skapare är allvis.

Det betyder också att moralen inte kan utvecklas, den är bunden till en uppenbarelse, Muhammeds skrift Koranen. På så sätt, anser jag, att islamismens föreställning om en objektiv moral är farligare än värdenihilismen även om ordet nihilism för tankarna till ryska nihilister som kastar bomber. För vilka är det som kastar bomber i dagens värld, nihilisterna som tror att människan skapar moralen eller islamisterna som tror på en objektiv moral? Låt oss vara ärliga: islams ”objektiva moral” är inget annat än Muhammeds subjektiva moral som gjorts okränkbar genom svärdets makt.

Hägerström menar att vi inte behöver påstå att en moralisk uppfattning är objektivt giltig för att kunna sätta den högt. Tvärtom kan insikten om att moraliskt tänkande är en rent mänsklig verksamhet i ständig utveckling hindra den fanatism vi ser i till exempel Syrien där islamister förstör sina egna samhällen eftersom det ”objektivt rätta” måste införas även om det är skadligt. Föreställningar om absolut rätt, ansåg Hägerström, uppmuntrar fanatism och motverkar därmed samhällets utveckling.

Jag vill vara optimist och vill tro som Hägerström att människor inte kommer att tillåta en moral som inte står i ”intim förbindelse med samhällets egen självbevarelsedrift”. Det betyder i så fall att muslimerna förr eller senare kommer att överge islamismen och rädda sina samhällen från undergång. Men det kan ta tid, och medan de gör dessa dyrköpta erfarenheter, drabbar islamisternas ”objektiva moral” även oss andra.

Hägerström blev alltså inte präst, men han bar på ett starkt kallelsemedvetande. Han ansåg att han som filosof hade en uppgift att hjälpa människor att se verkligheten såsom den är utan metafysiska slöjor, eller ”flum” som vi skulle säga, som täckte synen. I detta syfte arbetade han hårt, som dottern Margit Waller skriver i sin biografi: ”Pappas arbetsdag började redan tidigt på morgonen, ibland redan mellan klockan fem och sex. Dessförinnan ville han emellertid ha en stor kopp starkt kaffe. Jämte tobaksrökning var kaffedrickning hans stora passion.”

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008