Min barndoms julfilmer: Lethal Weapon (1987)

Till tonerna av Bobby Helms femtiotalslåt ”Jingle Bell Rock” visas vi en nattlig vy över Los Angeles. Det är jul, fastän filmen konstigt nog kom ut i mars 1987. En ung halvnaken blondin, hög på kokain, går ut på balkongen och ser ut över staden. Hon befinner sig högt upp. Efter en kort stund gör hon ett hopp rakt ut i luften, kraschlandar på ett biltak och dör.

Den här filmen är en så kallad ”buddy cop-film”, det vill säga den handlar om vänskapen mellan två poliskollegor. Den ene är har just fyllt femtio, den andre är runt trettio. Den ene är svart, den andre är vit. Den ene lever ett ordnat liv med fru och barn, den andre lever som en luffare i en husvagn. Den ene är mentalt stabil och försiktig, den andre är vårdslös, häftig och självmordsbenägen.

Men trots alla olikheter, så blir Roger Murtaugh (Donald Glover) och Martin Rigg (Mel Gibson) kompisar och börjar lita på varandra. Jag tycker mig ana en ansats att ”utmana stereotyper” då den svarte karaktären är den skötsamme i villan – en riktig Huxtable-familj – medan den vite är den stökige. Alla tror att Riggs är knäpp eller att han simulerar för att få en ”psycho pension”, men han är egentligen ”bara” sorgsen. Han sörjer sin fru som gick bort i en bilolycka. I en välspelad scen sitter Riggs i soffan i sin husvagn, stoppar pistolen i munnen och överväger självmord. I bakgrunden står teven på med någon tecknad julshow med Snurre Sprätt.

Här är trailern:

Riggs blir Murtaughs nye partner på LAPD Homicide. Murtaugh blir inte glad över att få en knäppis i sitt knä. “God hates me; that’s what it is”, säger han till Riggs, som svarar: “Hate him back. It works for me.” Efter ett tag ihop med Riggs, som inte kan hålla sin puffra i styr, får Murtaugh ett smärre nervöst sammanbrott. Hans lugna liv tycks vara över:

Fifty years old; what a birthday; goddamn fifty years old; been on the force twenty years, not a scratch on me, not a scar; got a wife, kids, a house, a fishing boat, but I can kiss all that goodbye because my new partner has a death wish; my fucking life is over.

Det första fallet som det omaka paret sätts på är blondinen som hoppade mot sin död. Det visar sig att drogerna hon tagit den kvällen var förgiftade. Det var alltså mord, inte självmord. Inte nog med det: hon heter Amanda Hunsacker och är dotter till Murtaughs kompis från Vietnamkriget. När de gör ett besök hos Amandas hallick utbryter en eldstrid. Riggs räddar Murtaughs liv och det är nu han börjar gilla och respektera sin nye partner. Riggs är dessutom en superskicklig skytt med bakgrund som elitsoldat.

Murtaugh Riggs på middag hos sin Huxtable-familj i deras julpyntade villa. Där får han träffa fru Murtaugh, som spelas av sångerskan Darlene Love. Hennes närvaro bidrar till julkänslan: hennes låt ”Christmas, Baby Please Come Home” från 1963 är en av de mest älskade jullåtar som gjorts. Låten hörs förresten i inledningen till Gremlins, som jag skrev om här.

Murtaugh föreslår att Amanda hade anlitat en kvinnlig prostituerad på mordkvällen. Riggs säger något i stil med att han äcklas av tanken på lesbiskt sex. Kort därefter, när de ska besöka en annan prostituerads hus, så sprängs huset plötsligt mitt framför näsan på dem. Det är nära att de strukit med. Murtaugh kastar omkull Riggs och försöker släcka hans jacka som fattat eld. Riggs fattar inte vad som händer, men gillar inte att man tafsar på honom: ”Get off me! What are you a fag?!”

What are you, a fag?

Riggs attityd till homosexualitet hade nog inte varit okej om filmen gjorts idag. Visst får sådana attityder förekomma, men då hos skurkarna, inte hjältarna som man förväntas sympatisera med.

Inom dagens unga höger på nätet är det mycket prat om att männen blivit klenare. Ett uttryck man ser ofta är ”sojapojke”, eftersom sojan som ersätter kött sägs minska mannens testosteron. Men redan på 80-talet pratades det visst om samma sak. På polisstationen i Lethal Weapon utspelas följande konversation mellan Murtaugh och en McCaskey:

McCaskey: You know, Roger, you are way behind the times. The guys of the 80s aren’t tough. They are sensitive people. Show a little emotion to a woman and shit like that. I think I’m an ’80s man…

Murtaugh: How do you figure?

McCaskey: Last night I cried in bed. So how is that?

Murtaugh: Were you with a woman?

McCaskey: I was alone. Why do you think I cried?

Murtaugh: Sounds like an ’80s man to me…

På den tiden var soja ingen stor grej, så det måste ha varit andra saker som gjorde männen veka. Men Riggs hör inte till de veka. Han vinner mot den tuffaste av de avfälliga elitsoldaterna i tvekamp på slutet. Runtomkring de två kämparna står poliskollegorna och hejar. Hm… en ganska osannolik scen.

Riggs är också psykiskt stark och tar sig igenom sin sorg och sina självmordstankar. Han ger Murtaugh den kula han hade tänkt skjuta sig själv med, som en tecken på att ”jag har kommit över det”. Berättelsen om en olycklig man på randen till självmord, som under julen återfinner viljan att leva, påminner om julfilmsklassikern It’s a Wonderful Life från 1946.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Annonser

Min barndoms julfilmer: Less Than Zero (1987)

Den här filmen kom ut 1987 under min barndom, så den hör väl på sätt och vis till min barndoms filmer, men den är allt annat barnvänlig. Filmen utspelar sig under julen, men är inte ett dugg julmysig. 80-talet var glatt, men karaktärerna i Less Than Zero är inte glada, snarare trasiga.

Clay Easton, spelad av Andrew McCarthy, läser på ett college på östkusten, men reser hem till Los Angeles över julen. Där återförenas han med sina gamle vän Julian (Robert Downey Jr.) och ex-flickvännen Blair (Jami Gertz). Mycket har förändrats sedan de tre skildes åt efter high school. Blair sniffar kokain ganska ofta – och Julian har knarkat ner sig.

I Clays brevlåda ligger en inbjudan till en julfest: ”Let’s fuck Christmas”. På festen är stämningen hög på mer än ett sätt. Clay känner alla, alla känner Clay. Han gör något som inte hade varit ok efter #metoo – han klappar en tjej på baken. Och så växlar han några ord med gamla skolkamraten Rip (James Spader) som numera langar knark. ”You look like you could use a little Christmas cheer”, säger Rip och tar fram något slags preparat. Clay är en klok ung man och tackar nej.

Filmen är baserad på en roman av Bret Easton Ellis, mest känd för American Psycho. Men han debuterade med Less Than Zero 1985, då han var ungefär lika gammal som huvudpersonerna. Det är stor skillnad mellan boken och filmen – boken är ännu brutalare och mörkare. Clay är själv knarkare och ingen nykter hjälte som i filmen. Ellis avskydde filmen när den kom, men mjuknade efter ett tag.

De tre barndomsvännerna kör genom Los Angeles natt i Clays röda corvette. Julian är hög och ställer sig vårdslöst upp på bilen och sjunger julsånger. Han byter ut sista raden i första versen i Jingle bells:

Jingle bells, jingle bells
Jingle all the way,
Oh what fun it is to ride
In a red corvette today

Julian sjunker allt djupare ner i knarkträsket. Snart kan inte hans charm och hans lögner hjälpa honom längre. Han förstör relationerna till alla runtom omkring honom. Pappan är utmattad av alla svek och lögner och kastar ut honom. Så blir Julian tvungen att sälja sin kropp för att betala skulderna till Rip.

När Clay konfronterar Rip och säger till honom att hålla sig borta från Julian, svarar Rip att han inte är problemet. Det är Julian själv som är problemet. Och han har ju rätt. Man kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv. Julian hade en bra pappa, ett bra hem och en bra utbildning, men han valde själv att börja knarka och förstöra sitt liv. Problemen sökte inte upp honom, han sökte upp problemen.

Robert Downey, idag mest känd för Iron Man-filmerna, presterar riktigt bra som Julian och man blir verkligen berörd av hans lidande och den förnedring han utsätter sig själv för som manlig prostituerad. Downey har erfarenheter som liknar karaktärens. Han har gått på droger och 1996 blev han arresterad för fyllekörning och knarkinnehav.

Här är trailern:

Men min favoritkaraktär är Clay eftersom han beter sig mognast och tar ansvar för sina trasiga vänner. Med bestämdhet bär han ut Julian från en bordell. Andrew McCarthy som spelar Clay var en del av det som kallades Brat Pack, ett gäng unga skådespelare som arbetade med filmskaparen John Hughes på 80-talet i filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink. Ibland räknas också Downey till Brat Pack eftersom han spelar en av high school-mobbarna i Hughes Weird Science.

Något som slår en är hur vitt Los Angeles var för bara trettio år sedan. I filmen ser man knappt någon svart eller färgad person, varken i skolan, på gatorna eller på nattklubbarna. Det hade inte varit möjligt att göra filmen på det sättet idag, dels för att vita numera är en minoritet i L.A. – det skulle se konstigt ut – och dels för att de fruktade rättvisekrigarna skulle kräva mångfald. På Wikipedia läser jag att vita knappt utgör trettio procent av invånarna i L. A. och att bara cirka fyrtio procent har engelska som första språk. Det är alltså en helt annan värld, etniskt och språkligt, än den som Clay, Julian och Blair ska ha levt i.

I slutet av filmen visas vi ett fotografi som togs när de tre vännerna gick ut high school. De är glada tillsammans i sina blå mantlar och hattar. De var smarta, snygga och rika och hade framtiden framför sig. Men det blev inte som de tänkt sig. Man skulle kunna se Julian som en metafor för västvärlden. Den hade goda förutsättningar, men sjunk ner i godhetsknarkande. Om man själv inte vill leva, så tar man inte emot hjälp och lyssnar inte till råd.

Min barndoms julfilmer: Rocky IV (1985)

Ingen tomte så långt ögat kan se, men en julgran skymtar förbi. Rocky IV brukar inte klassas som en julfilm, även om den avgörande fajten står på juldagen i Moskva. Kallt krig råder och boxaren Rocky reser till Sovjetunionen för att upprätta USA:s ära efter att ryssen Ivan Drago, spelad av Dolph Lundgren, slagit amerikanen Apollo Creed så hårt att han dött. Apollo var Rockys vän och tränare. Så det handlar också om att ta hämnd.

För svenska kids var det en stor grej att Dolph var med. Bara det gjorde att man ville se den. Vi förstod inte så mycket av kalla krigets politik, men fajterna gillade vi desto mer. Något jag knappt tänkte på då är det konstiga i att Apollo tillåts bli ihjälslagen i ringen. Mitt framför ögonen på publik, journalister, tränare, domare och andra. Visserligen säger han till Rocky att matchen inte får stoppas, men ett sådant löfte kan man väl inte bry sig om när någon håller på att dö. Och varför ingriper inte andra?

För Apollo är det inte bara en fajt mellan två boxare utan mellan öst och väst. Han är patriot och tål inte att se USA förödmjukas: ”Jag måste lära den där killen att boxas – amerikansk stil.” Inför matchen, som blir hans sista, är han segerviss. Han har klätt sig i de amerikanska färgerna och dansar till James Browns käcka låt ”Living in America”. Desto mer tragisk blir Apollos död. Den stele ryssen är oberörd: ”If he dies, he dies.” Det är klart att Rocky inte bara kan låta honom komma undan.

Det blir en vit jul åtminstone, för stugan i Ryssland där Rocky ska bo och träna inför slutfajten ligger i ett snöigt bergslandskap. Där övar han genom att springa i djup snö, klättra upp för berg, dra kärror och hugga ved. Ivan däremot övar i ett högteknologiskt gym och blir injicerad med vad som förmodligen är steroider. Amerikanen står för det genuina och det hyggligt varma medan sovjeten står för det konstgjorda och känslokalla.

När Rocky går upp på ringen buar alla ryssar. Men medan ronderna går blir publiken allt mer sympatiskt inställd till amerikanen, tills han till sluter vinner över den till sin sida. De bara måste gilla den som visar sådan uthållighet och kämpaglöd i vad som ser ut som ett hopplöst underläge. Ivan är nära två meter lång och Rocky har svårt att nå fram med sina slag. Men i sista ronden knockar han Ivan till publikens jubel. Han bärs upp på ryssarnas axlar och, insvept i en amerikansk flagga, håller han sitt segertal. Han talar om att alla människor kan förändras. När han kom, kom han ju som fiende, men blev en vän.

Hemma i Amerika sitter Rockys son i ett julpyntat hem. Det är här granen skymtar. Med blänkande ögon hälsar han sin son från det kalla Sovjet: ”Jag vill bara säga en sak till min grabb som borde vara hemma och sova! God jul, grabben! Jag älskar dig!” Och grabben svarar ljudlöst: ”I love you”. Det här är ju en del av julens budskap, att det goda triumferar, och att ge allt för sin familj. Rockys fru Adrian blev inte glad när han bestämde sig för att åka till Sovjet för att slåss mot stålmannen Ivan som precis haft ihjäl hans bäste vän. Men efter ett tag kommer hon till stugan där han tränar och säger: ”Jag kommer alltid att stå vid din sida vad som än händer. Jag saknar dig.”

Rocky har en egenskap som gör att han kan vinna mot starkare motståndare: uthållighet. Han kan ta hur mycket stryk som helst. Han kan falla, men står upp igen. Det är väl därför han blivit en förebild för Jimmie Åkesson, en partiledare som fått utstå mer hån än någon annan och som lett ett parti som ingen trodde på in i riksdagen – ett parti som nu är tredje eller andra största. I ett tal som hölls i Solna år 2010 sa Åkesson:

Partivänner,

Jag brukar tala om den speciella SD-andan, den anda som tagit oss så här långt trots alla motgångar och försök att stoppa oss. SD-andan är den anda, som Rocky Balboa – ni vet filmboxaren – sammanfattade i orden:

”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och fortsätta röra dig framåt. Hur mycket du kan ta och ändå röra dig framåt. Det är så du vinner.”

Rocky IV är en väldigt patriotisk film om en amerikan som står upp för sitt land, drar ut för att strida, vinner fiendernas hjärtan och förkunnar försoning.

Min barndoms julfilmer: Gremlins (1984)

Det här är en film som jag och mina kompisar såg många gånger på 80-talet. Jag tänkte inte på den här skräckkomedin som en julfilm förrän ganska nyligen. Vi gillade de elaka och coola små gröna varelserna – gremlinerna – som härjade i småstaden Kingston Falls. Julen utgjorde en kuliss som man inte ägnade så mycket uppmärksamhet. När jag nu ser om den är det tvärtom: gremlinernas upptåg intresserar mig inte, däremot stämningen, kostymerna och tidsandan. På Internet ser jag att filmen numera räknas som en julklassiker.

En gremlin är en slags troll eller smådjävul, men jag skriver gremliner för att vara tydlig med att det är filmens varelser jag syftar på. Hur som helst, i den idylliska amerikanska småstaden Kingston Falls (har vissa likheter med Bedford Falls i julklassikern It’s a Wonderful Life från 1946), bor en uppfinnare vid namn Randall Peltzer. Detta år vill han köpa en riktigt speciell julklapp åt son Billy och beger sig därför till Chinatown i New York.

I en mörk gränd i Chinatown hittar han en skum butik full med konstiga föremål. Butiken ägs av en gammal kinesgubbe vid namn Wing. Randall hittar det han söker, en söt liten lurvig varelse kallad ”mogwai”. Det här husdjuret ska Billy få till julklapp, tänker han. Men den tystlåtne gubben, som står och puffar på sin pipa, vill inte sälja. Man förstår att en mogwai inte är som vilken valp som helst.

Gubbens barnbarn, som bär New York Yankees-keps och talar felfri engelska, säljer dock varelsen ändå. De behöver pengarna, säger han. Men innan han lämnar över lådan med mogwaien till Randall, så ger han honom tre skötselregler: 1) utsätt den inte för starkt ljus, 2) låt den inte komma i beröring med vatten och 3) mata den inte efter midnatt.

Billy klarar förstås inte att hålla reglerna, vilket leder till att mogwaien, som döpts till Gizmo, ”kläcker” fler varelser, men till skillnad från den första är de inte snälla. Och efter ytterligare en förvandling är de inte heller söta utan riktigt otäcka, slemmiga och reptilliknande små monster. Den här julen i Kingston Falls kommer att bli olik alla andra jular, framför allt otrevligare. Gremlinerna ”gör kaooz” i de prydliga villorna med vandalism, trakasserier och mord.

Här är trailern:

Billy jobbar på banken, men bort fortfarande hemma och verkar vara ganska barnslig. Hans bästa kompis är en yngre kille, Pete. Det var honom vi identifierade oss med – Billy var för stor. Jag skulle tro att jag såg filmen de första gångerna när jag gick i mellanstadiet. Skådespelaren Zach Galligan som gör Billy är född 1964 och torde alltså ha varit 19 år när filmen spelades in.

Filmen innehåller också en kärlekshistoria mellan Billy och kollegan Kate (Phoebe Cates). När Billy eskorterar henne hem en kväll på de snöiga gatorna berättar hon att hon avskyr julen. Det är många som begår självmord då, säger hon. Den naive Billy förstår inte hur någon kan avsky julen, men senare avslöjar Kate att hennes pappa dog på julen. Han hade försvunnit spårlöst och Kate och hennes mamma var oroliga i flera dagar. Julen blev förstörd. Sedan hittade de pappans lik i skorstenen. Han hade tomtekläder på sig och en säck presenter. Han hade velat överraska dem, men i stället brutit sin nacke. Billy och Kate är ett så sött par att det är värt att se filmen för deras skull.

Jag läser att en del kritiker har beskyllt Gremlins för att vara rasistisk. Föga överraskande, vilken film är inte rasistisk? Gremlinerna påminner om svarta värstingargrabbar, menar man, eftersom de äter grillad kyckling med händerna, har solglasögon på kvällen och dansar breakdance. Ok, men det är inte hela bilden, för när Gizmo ynglat av sig, så tar Billy en av de nya varelserna till skolans lärare i naturvetenskap för att få den undersökt. Läraren är en välanpassad, trevlig, kunnig och svart (!) man. Han faller dessutom offer för gremlinernas våld – ett exempel på ”black on black crime”? Tidskriften Complex Magazine har utnämnt Gremlins till en av de femtio mest rasistiska filmer som någonsin gjorts. Se hela listan här

En annan sak förutom gremlinerna som de antirasistiska kulturkrigarna stör sig på är kinesgubben Mr. Wing i Chinatown. Han är en sådan där klyschig, vis och mystisk kinesgubbe. Vad är felet med det? Billys pappa är en sådan där klyschig, misslyckad uppfinnare, Billys mamma en klyschig husmor som rår om hemmet – och nåde den som inkräktar i hennes kök! Och hjälten Billy själv är väl en klyschig, vit medelklasskille.

Mr. Futterman (spelad av Dick Miller) är helt klart en klyschig ”blue collar worker” som blivit arbetslös på grund av importerade billiga produkter från Kina. Han menar att utlänningarna stoppar små, elaka troll i sina apparater. Man kan inte lita på utländska produkter, utan ska hålla sig till amerikansktillverkat: “Goddamn foreign cars. You gotta watch out for them foreigners cuz they plant gremlins in their machinery!” Men ironiskt nog använder gremlinerna hans egen pålitliga amerikanska plogbil när de gör mos av honom. Om Futterman funnits på riktigt 2016 hade han nog röstat på Trump.

Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)

Min barndoms julfilmer: A Christmas Carol (1984)

Så här i advent tänkt jag berätta om ett antal julfilmer från min barndom som jag vill tipsa om. Den första är A Christmas Carol från 1984, den enligt min mening bästa filmatiseringen av Dickens julsaga.

Filmen innehåller inte ett spår av ironi utan är innerlig och sentimental från början till slut. George C. Scott presterar fint som den snåle och bittre gubben Ebenezer Scrooge. ”Bah! Humbug!” fnyser han när man önskar honom god jul.

Berättelsen är bekant och jag ska inte återge den här. Jag såg om filmen innan jag satte mig ner för att skriva det här och jag fäste mig vid att Scrooge, efter att han gjort bättring, säger att han ska ta låta det förflutnas, samtidens och framtidens andar sträva inom honom.

Det är lättare sagt än gjort. Att komma ihåg det som hänt och dra lärdomar. Att leva i nuet. Och att beakta de framtida konsekvenserna av sina handlingar.

En annan sak jag tänker på, och det är förmodligen en hädisk tanke, är att om Scrooge inte varit snål, så kanske han inte hade blivit så förmögen, och om han inte varit förmögen, hade inte efter sin omvändelse kunnat göra så mycket gott med sin förmögenhet. Men man vill nog säga att Scrooge gick för långt, så att annat blev lidande.

Ingenstans förkastar Dickens rikedomen som sådan, han klandrar Scrooge för att han inte delar med sig. Men omvändelsen handlar först och främst om hans personlighet – han blir en ny människa. Han ser och uppskattar de som finns omkring honom. Han är glad och trevlig.

Scrooges bokhållare Bob Cratchit är onekligen en förebild. Trots knappa förhållanden och en sjuk son lyckas han vara glad och en bra pappa åt sina barn. Han är en from kristen som knäpper sina händer i bön före måltiden. Det får en att tänka på hur religiös tro kan hjälpa en människa att behålla sitt lugn i livets alla skiften.

Ett av filmens – och den ursprungliga sagans – budskap är att man kan omvända sig, ställa till rätta och göra rätt. ”Må Gud förlåta mig för den tid jag har förspillt”, utbrister han.

Här är en trailer:

Jag är född 1976 och var åtta år när filmen kom ut, men jag har inget minne av när jag först såg den. Jag minns att scenen där Scrooge blir förvisad sin egen grav skrämde mig. Han borstar bort snön och där ser han sitt namn inristat i stenen. Framtidens ande var svart och ansiktslös.

Det krävdes en omskakande och övernaturlig upplevelse för att Scrooge skulle omvända sig. Men frågan är hans omvändelse varade livet ut? Åtminstone jag glömmer så lätt det förflutna, är frånvarande i nuet och besinnar inte framtiden.

Det händer att jag läser gamla texter som jag skrivit och tänker: ”Har jag kunnat det här?” Det var bara några år sedan, och det jag skrev om då var så levande och intensivt, idag som en avlägsen dröm.

När jag var muslim var Dickens julsaga något som fick mig att längta efter julen. Visst finns det goda saker i islam, och framför allt bland muslimer, men där finns inte julens magi.

Den här filmen har en äkthet som är sällsynt i vår ironiska tid.

Glad advent!

Idag är det den 2 december och den första söndagen i advent. Temat denna dag är Jesu intåg i Jerusalem.

Om detta kan man läsa i Matteus evangelium, kapitel 21. Det här är 1917 års svenska översättning:

Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen.

Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade:

”Hosianna Davids son!
Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.
Hosianna i höjden!”

När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade: ”Vem är denne?”

Och folket sade: ”Det är Jesus, profeten, från Nasaret i Galileen.”

Jag och mina vänner hade bakat lussekatter. Dessa serverades med glögg. Förutom att läsa ur Bibeln, så läste vi ur Frans G. Bengtssons berättelse om Röde Orm, kapitlet om när man drack jul hos kung Harald Blåtand i Jellinge.

Trettionde november eller Karl den tolftes dag

Den trettionde november eller Karl den tolftes dag firade jag i Uppsala genom en bankett med vänner. Efter att ha ätit, druckit och sjungit ”Kung Karl den unga hjälte” med flera sånger, så tog jag ytterligare en bägare punsch och en cigarr.

Cigarren kom från en fabrik i Nicaragua, tillverkad av A. J. Fernandez. Den heter Bellas Artes och jag köpte den i en butik för 80 kr. Jag tycker om mörka cigarrer. Den här har arom av kakao och plommon. Familjen Fernandez kom ursprungligen från Kuba, så cigarren är nästan kuban.

För oss upsaliensare, men egentligen för alla svenskar, så har Karl XII:s dag en stor betydelse. Det var då Glunten och Magistern möttes! Utan denna dag hade Gluntarne inte funnits och Sverige varit ett mindre lyckligt land.

Gluntarne är en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851. Det blev uppsaladikten par excellence och poeten Gunnar Wennerberg därmed uppsalapoeten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Den trettionde november varje år firar jag Glunten och Magisterns möte och all den glädje, fest och sång som det skapat i nästan 200 år. Men jag ägnar också en tanke åt min förfader karolinen Jon Hansson Råbock, som var född i Bleckåsen och Alsens socken år 1694. Han blev soldat 1715 och togs tillfånga 1718 i Norge. Efter ett års fångenskap kom han tillbaka hem där han försörjde sig som kyrkovaktare. I Frösö dödbok beskrivs han som ”en mycket god kristen, ärlig och redlig samt trofast man”.

Mina förfäder var inga märkvärdiga människor. De bar ett namn som klingade adligt. Råbock låter minst lika ädelt som Stenbock, tycker jag. Men de var inga riddare, de var bönder och soldater. Det finns en utlänning också, en fältskär från Sachsen.

Råbockarna, det är min mors sida. Hur är det med min fars? Det vet jag inte så mycket om. Han kom från Tekab i nordvästra Iran. I min faders fall har jag inte tillgång till några kyrkböcker, så jag får vända mig till Nordisk familjebok (Ugglan) där jag hittar detta:

”Till karaktären är persern opålitlig, feg, girig och misstänksam. Han har ett utprägladt sinne för poesi, sång, dans och skådespel, älskar vackra dräkter i bjärta färger, smycken och ädelstenar samt kan hela dagen sitta och sola sig på en divan och låta tanken följa vattenpipans rökmoln, men han kan äfven, om nödvändigheten så fordrar, arbeta och underkasta sig betydliga strapatser.”

Ugglan är för det mesta klok – och rolig ibland!

Men var min far verkligen perser? Han är död nu, men då han levde talade han förutom persiska turkspråket azeriska. Hans hemstad Tekab ligger i nordvästra Iran, den iranska delen av Azerbajdzjan. Är de turkar? Nja, enligt Wikipedia är azerierna besläktade med georgier och armenier. Men det är ganska otydligt, tycker jag. Det står också att de härstammar från meder och skyter. Man ska veta att de som vi kallar turkar och som nu lever i Anatolien knappast har några turkiska gener alls, fast de talar turkiska. Jag vet att min far använde persiska oftare än azeriska, och var bättre på det. De är shiamuslimer.

För att kartlägga mina gener skickade jag ett DNA-prov till företaget My Heritage. Resultatet visade att jag är 60 procent europé – 45 procent skandinav, 10,1 procent östeuropé och 4,9 procent ashkenazijude. Sedan så är jag 14,6 procent orientalisk jude och resten mestadels ”västasiat” och ”centralasiat”. I begreppet västasiatisk ingår enligt My Heritage Anatolien och Iran och i centralasiatisk ingår Kaukasus med bland andra georgierna. Jag har visst också pyttelitet gener (0,8 procent) från Afrika! Det är nog mindre än Reinfeldt kan stoltsera med, men ändå.

Det vore intressant att besöka de nordvästra delarna av Iran någon gång – jag har varit i huvudstaden Teheran.