Mithra och Oden

Om en af dem, den persiske Mithra, som man i medeltiden förblandade med Zoroaster, förtäljer Tertullianus, att han, Mithra, som på förhand visste, att kristendomen skulle uppkomma, beslöt att gå den sanna läran i förväg genom att införa vissa af hennes bruk. Så t. ex. införde Mithra, enligt Tertullianus, bruket att välsigna genom att lägga handen på dens hufvud eller panna, åt hvilken han ville bereda framgång, ja han införde i sina mysterier en sed, som liknade brödets utdelande i nattvarden. Hvad välsignelsen medels handpåläggning vidkommer, så var det i synnerhet de män Mithra utsände på härnadståg, som han sålunda uppmuntrade. Med dessa Tertullianus’ ord bör man jämföra följande yttrande i Heimskringla om Oden: ”det var hans sed, att när han utsände sina män i krig eller i annat ärende, lade han sina händer på deras hufvud och gaf dem bjannak”.

Bjannak är icke ett nordiskt ord, ej ens ett germaniskt, och man har varit oviss om hvad som därmed menades. Den bekante isländske philologen Vigfusson har, som jag tror, gifvit ordet dess rätta förklaring, i det han hänvisat till det skottska ordet bannock och det gaeliska banagh, som betyder bröd. Antagligen har då Heimskringlas författare valt detta utländska ord, för att icke med en inhemsk beteckning såra sina läsares religiösa känsla, ty om med bjannak verkligen menas brödet, och om Heimskringlas författare således velat påpeka, att Oden med heliga bruk, som förekomma i den kristna kulten, nämligen handpåläggning och brödets utdelande, hade gifvit sina krigare förtröstan om seger, så låg det nära till hands att medels ett utländskt ord för brödet mildra intrycket af den obehagliga tillnärmelsen mellan dessa hedniska bruk och de kristna. Men på samma gång framlyser den fullständiga öfverensstämmelsen mellan hvad Tertullianus förtäljer om Mithra och Heimskringla om Oden.

Hvad Heimskringla förmäler om Oden, att hans själ kunde lämna kroppen och begifva sig till fjärran trakter, och att hans kropp derunder låg som somnad eller död, berättades i medeltiden om Zoroaster och om Hermes-Mercurius.

Ur Viktor Rydbergs Undersökningar i germanisk mythologi, del 1.

Sanda Fillebunca

Filmjölk, hvilken är fast och hård som gelé, är en vigtig beståndsdel af födan i ett svenskt bondehem. Den sättes fram midt på bordet i ett stort trätråg. Det är den enda rätten. Familjen och dess gäster sätta sig rundtomkring det festliga måltidsbordet, en hvar beväpnad med en stor träsked. Därefter strör husmodern, för att höja smaken, brun socker och ingefära uppå grädden, som utgör det öfversta lagret. Sedan utmärker en och hvar i form af ett V hvad han betraktar såsom sin rättmätiga del i den stelnade mjölken, och träskedarna hugga in på en gång och med all kraft, tills hela tråget är tömdt.

Jag har ofta fått njuta af ett dylikt mål och ofta därvid sett de mest aktningsvärda yttringar af själfförsakelse och artighet förekomma, men det gör mig ondt att behöfva tillägga, att en amerikanare, hvilken en gång i mitt. sällskap reste i nordens skogsbygder, vid ett eller annat tillfälle röjde en klandervärd lust att flytta de häfdvunna rågångarna och göra inkräktning på grannens område, där grädden var tjockast.

Mjölk i sådan form benämnes filbunke, och man berättar, att en gång en svensk sjöman, som låg för döden i ett sjukhus i Neapel, i hågkomst af sitt barndomshem, ropade i full yrsel: ”filbunke, filbunke”.

”Ack!” sade de fromma italienska sjuksköterskorna. ”Hör, han anropar sitt fosterlands skyddshelgon.”

Det träffade sig så, att det ögonblicket blef en vändpunkt i sjukdomen, så att sjömannen, hvilken läkarne gifvit förlorad, sedan blef bättre. ”Det är Sanda Fillebunca, som har räddat honom”, sade sjuksköterskorna. ”Hvilket mäktigt helgon måtte icke i själfva verket den vara, som så kan rycka en man ur dödens käftar.”

De skyndade sig därför att gifva det svenska skyddshelgonet plats bland sina helgon, ocli ännu i dag — så säger vår historia — ropa de naiva neapolitanarne, när de äro sjuka: ”Sanda Fillebunca! Sanda Fillebunca! or a pro nobis!” eller i trogen öfversättning: ”O du heliga filmjölk, o du heliga filmjölk, bed för oss!”

Ur Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige av William W., Jr. Thomas (1893)

Arthurs jakt

I Törnrosens bok, som kom ut i mitten av 1800-talet, samlade Almqvist ett stort antal texter i olika genrer: prosa, dramatik, essäistik, med mera. De olika delarna fogades samman av en ramberättelse om Jaktslottet. Varje kväll samlar hovmarskalken herr Hugo Löwenstjerna sin familj och sina vänner på sitt slott i Närke för att läsa upp verken de diktat. Ett av verken, den episka dikten ”Arthurs jakt”, handlar om kung Arthur och hans riddare. Kungen bestämmer sig för att ge sig ut på jakt Plinlimmons skog. Där möter han en främling med bud från den hedniske stormannen Merwyn av Glamorgan. Merwyn behöver Arthurs hjälp att döma hur han ska dela sitt arv mellan döttrarna. Han har tre döttrar men bara två slott. En av döttrarna Evirallin, blir lottlös. Det ska visa sig att Evirallin egentligen är dotter till en hertig och heter Ginevra. Hon blir Arthurs hustru och drottning av Camelot. Kungens trogna hund heter Gloëny.

Målning från år 1900 av den engelske konstnären John Collier: ”Majningen av drottning Guinevere”.

Utdrag ur dikten:

Inledningen

Sir Arthur konung satt i sitt höga bergslott,
i vinghjälm satt, och gaulernas ätt dömde.
Framför hans fana vaktade Agrawaine
med Allisaunder, Mordred och Colgrevaunce.
När sist han döma slöt, och i folket nedsteg,
hans milda visdom sken över allas ögon.
Ur salen bort gick gaulernas sextonfylking;
men riddarskaran, männen af Tabelrondo,
vid fanans trappa bidande ännu stodo,
och Arthur konung sade åt Agrawaine:

”Nog länge hof i Merioneth jag hållit.
Red ut min jakt, jag ämnar i skogen fara:
Plinlimmons berg det vill jag ikväll omjaga.”

Kung Arthur möter sin blivande drottning, Ginevra

När han så talat, vädrande upp Gloëny
från marken och for och sträckte sin nos i vinden.
Hon skällde skarpt, hon morrade korta toner,
och upp från kungen ilade bort till klippan.
Då kom ur klippans gråiga, grofva grottor
en häst, försiktigt letande vägen framåt.
I sadeln satt beslöjad en nymf, och tygeln
hon höll med hvita, spensliga, fina händer.
När hon en yngling, hvilande här i skogen
fick se, hon slog den fladdrande slöjan undan,
sin häst hon höll och talade så till honom:

”Är du ensam, irrande riddarkämpe,
som äfventyr i nejderna tappert söker,
så kom – jag manar dig, att i tvekamp fäkta!”
Ӏr du en ensam, irrande dam, o flicka,
som våld och orätt måste i landet lida,
så säg? – Min lans är din, och i striden gå vi.”

Arthur och Ginevras bröllop

Sir Arthur konung satt i sitt hjältehof, och satt
på pärlsmyckad stol Evirallin kungabrud.
Kring haf och bergland bort öfverallt en hälsning gått
till Gaulers tio stämmor, att Arthur brudgum står.
Och hvem som bruden var, icke visste någon det.
I ädel riddarring hade Tabelrondo rikt
sig smyckat nu, att tjäna på Camelothes slott.
Sist gick till Arthurs tron Agrawaine borghärold,
vid gyllne trappan stod han, och ödmjukt sade han:
”På borgens gårdar kvinnor och karlar jag ser;
så bjud och tala, få de i bröllopssalen gå?”

Arthur talar om Evirallin/Ginevra

”En ros jag funnit skön uppå älsklingsflodens strand –
en våg jag klar och ljuf på min insjö funnit har.
Hon bar ett namn, hon bar s namn i dag!
Så ska du heta än, o Ginevra, heta så
när jag i hjärtat talande nämner dig för mig.
I nattens skymning jag Evirallin säga vill,
i dagens skuggor och Evirallin säga då
när lunden ensam, ensamma vikens säf oss ser.
Men här på kungens hof du Ginevra heta må –
sir Agrawaine, ropa nu vidt i borgen ut,
att Gaulers stämmor komma i slottets salar upp,
ty Arthurs fest skall börja i prydda kamrars glans.”

Bröllopsfesten. Arthur sjunger för Ginevra om de döda

Men festen stod. Med blänkande knif i bringan högt
en kronhjort krönte yppersta bordet, eklöfsprydd
på höger sida prunkade galt, och vänsterut
en fåle, ung, ur Utherpendragons vinterstall.
Hvar höfdings härold skar, och i stämmans kretsar bar.
En man vid kvinna satt och i tvemansfat han åt
med henne. Parvis syntes i laget alla så,
och tio salar Gaulers ätter fyllde vidt.

Här gick ej småsven, gingo med honungsmjöd omkring
allenast kämpar, riddare, skalder, kungamän.
En hjälm på hjässan, lans eller ring de buro nu,
med rosor, tofsar, smycken af ax på hals och arm,
och bundna kransar – älskade händers sköna verk.

Som lätt en sky från dimblåa hafvet doftar upp,
så luftigt nu gå tonerna bort om Arthur här,
och smyga sig försvinnande sakta till en skog,
där sist om kvällen satt Evirallin. Arthur satt
hos bruden. Månens mäktiga ljus ur löf och gren
omkring dem sken. Och konungen hördes: ”Nu jag vill
själf ock en gång i tigande skuggor sjunga här
för dig en sång om fäderna, sång om flydda dar.
När du då lyssnar, älskande hör på deras namn
och minns i hjärtat, minns i den andes trädgård dem;
då skola de dig leende se, och älska dig
i hjärtats salar, slutande dig i andering.”

Och bruden såg åt dalarnas ömhet bort. Där låg
de dödas hof i grönskande grifter. Arthur sjöng
om farna släktet. Kommande släkt han ock besjöng.
När dessa ord hon hörde af honom sjungas så,
på Arthur upp sig smög Evirallins ögonglans,
och månens strålar darrade himmelskt hvitt omkring.

Solsång

Upp stiger sol på skogens toppar,
manteln i eld och purpur doppar,
bortjagar nattens himlakroppar,
guld strör på jordens blomsterknoppar;
stjärnorna skrämda fly,
månen står blek i sky.
Sol höjer spiran och befaller, att månen skall gå;
ty han har suckar hört, men har ingen hjälpt!
Han tusen, tusen suckar hört, men hjälpt har han aldrig någon.

Guds sol ser ned på haf och stränder,
frid, nåd och hopp till alla sänder,
människans hjärta vänder.
Men hvad namn då bär denna inre sol?
Heliga Zions dotter, säg oss namnet!
Säg namnet på vårt hjärtas sol och gud!
”Hans namn är Jesus Kristus;
han hör oss och oss hjälper.
Jesus är hans namn:
Kristus är hans namn.
Fall ned och bed!
Sjung honom, sjung!
Dig har han skänkt sitt namn;
han är Jesus Kristus.”

Dikt: Almqvist.

Bild: Romersk mosaik från 200-talet som visar hur Kristus, med en krans av strålar om huvudet, i triumf åker på sin vagn över himlen.

Juldagen och något om tre konungar

Idag på juldagen föddes en kung av ett himmelskt rike, en kejsare kröntes av denne kungs efterträdare i Rom, och en svensk kung dödades i Östergötland.

Kungen som föddes hette Kristus Jesus, och hans rike var, trots att det stod ”Judarnas kung” på hans kors, icke av denna världen. Kejsaren var Karl den store, frankernas kung som kröntes till romersk kejsare av påve Leo III juldagen år 800 efter Kristi födelse. Kungen som dödades hette Sverker, kallad den äldre för att skilja honom från den yngre.

Sverker var kung över vårt land mellan 1133 och 1156 och är far till den sverkerske ätten. Svearna ville först inte erkänna Sverker utan satte upp en kung mot honom, som hette Erik. Denne blev far till erikska ätten. De båda ätterna stred om Sveriges krona tills den sverkerska ätten dog ut år 1222.

Sverker den äldre dödades av sina egna hirdmän på väg till julottan i Västra Tollstads kyrka. I boken Svenskarna och deras hövdingar beskrivs han så här av Heidenstam:

”Han hade i Östergötland en borg på en klippudde vid Vättern. Helst satt han bredvid vindögat och såg mot det skogsmörka Omberg”.

Kung Sverker är begravd i Alvastra kloster vid berget Ombergs fot. Han anlade många kyrkor och kloster.

Bild 1: Jesu födelse i Betlehem. Målning av Gerard van Honthorst (1592-1656)
Bild 2: Karl den stores kröning. Målning av Friedrich Kaulbach (1861)
Bild 2: Väggrelief i Heda kyrka som anses föreställa kung Sverker I

Zacharias Topelius: Julbocken

Alla känna julgubben, men hvem känner julbocken? Förr var han barnens goda vän, när han fyrfota skumpade in i salen om julaktonen, klädd i sin yfviga päls med sitt långa skägg, sina horn af träskedar och sin korg med de raraste klappar. Nu har han blifvit gammalmodig och afträdt sitt ämbete ät julgubben, som har den äran att gå på två ben och icke behålla annat af bocken än skägget och pälsen. Tiderna förändras, det glada vid julen skapar om sig på många sätt. Men går icke julbocken mera hos oss, så går han väl annor städes; någonstädes måste han gå, ty hans lott i världen är att beständigt gå, gå, gå…

Hvem julbocken är? Ja, den som det visste! Jag slår vad med dig om trettio russinstrutar mot en gammal sviskonkärna, att du icke kan säga mig hvem julbocken är. Kan du säga mig det, har du vunnit de trettio strutarna, men kan du icke säga mig det, och jag kan säga dig det, då har jag vunnit af dig en sviskonkärna. Och icke allenast den kärnan, utan äfven det sviskonträd, som kan växa upp ur den kärnan. Och icke allenast det trädet, utan alla de sviskon, som i tiden kunna växa på detta träd. Och icke allenast alla de sviskon, som växa på detta träd, utan alla de träd, som uppväxa ur dessa sviskon och alla de sviskon, som kunna växa på dessa otaliga träd, och alla de träd och sviskon, som i tidernas tider kunna växa ur dessa otaliga sviskon — kort sagdt, alla sviskon i hela världen. Jag tror du betänker dig.

Hvem är då julbocken? Är du nyfiken? Skall jag säga dig det? Men om du förlorar vadet? Nej, inbilla mig inte, att julbocken är Anders eller Maja, som klädt ut sig i päls! Liksom jag inte visste det. Liksom jag inte hittat hans saga i en gammal korg med julklapps-papper på vinden, när jag var åtta år gammal. Nå ja, du skall få höra sagan, lång är hon icke.

Har du läst juldagens evangelium? Jag tror, att du läst det; hur skulle du annars veta hvad julen är? Julen är icke klapparna, julen är icke den ljusprydda granen, julen är icke lutfisk, gröt och tårta, julen är icke ens friheten från alla bekymmer om läxan, julen är icke ens de många ljusen och den sköna psalmen i kyrkan, julen är något mycket, mycket mer, och detta står att läsa i juldagens evangelium. Men detta är åter så stort och så högt, att det icke kan rymmas in i en liten saga. Jag vill därför berätta dig något om den heliga natten.

Det var den tid på året, när vintern insveper hela norden i snö. Långt, långt i det aflägsna Sverige och det okända Finland var allt frysande kallt, men i det varma Judalandet var en vinternatt som hos oss en natt i oktober. Källan fortfor att sorla, träden stodo litet dufnare än förr men hade icke fällt sina löf; högst på bergstopparna syntes snö, men dalarna hade ännu några strån kvar för de betande hjordarna. Naturen var icke skendöd, som i de norra länderna; hon hvilade endast ut efter sommarhettan; hon sof som ett lyckligt barn; detta barn hade kastat sitt täcke af sig och frös ej ändå.

Det var en förunderligt tyst och fridfull natt. Hon hade kommit hastigt, som natten kommer i södern, utan tvekan och utan skymning. Solen sänkte sig mot horisonten, och allt var ännu full dag; hon sjönk under himmelens rand, och allt var med ens stickmörkt. Då blänkte stjärnorna fram som tända ljus på himmelen, icke en och en som hos oss, de största först och de minsta sist, utan alla på en gång, som när ett förhänge rullas upp och man får se en glänsande illumination. På bergen, där luften var djupblå och genomskinligare än det tunnaste glas, skeno de himmelska stjärnorna i sin största prakt och dock så underbart lugna, som ville ingen öfverblänka den andra. De svagaste fixstjärnorna tindrade lika älskvärdt glada, som de stora, hemlighetsfulla solarna i det omätliga fjärran. Sirius blinkade åt det svaga ljustöcknet i vintergatan: vaka, vaka, sof icke, nu måste vi alla glänsa i Guds tillbedjan! Och den stora fullmånen, som annars seglar så stolt öfver himmelens ocean, smög sig nu på tå öfver fästet, rädd att skymma en enda stjärna bakom sin gyllene sköld.

Herdarna vaktade sina hjordar i dalen vid Bethlehems berg och sågo en ny, stor och praktfull stjärna upprinna på fästet rätt ofvanför dem. De hade ofta vakat om natten ute på marken, stjärnorna voro deras förtrogna vänner, men den nya stjärnan kände de icke. Och vid det att de undrade hvad hon månde betyda, kom till dem det glada budskapet med den sköna änglasången, som omtalas i juldagens evangelium.

I det fattiga åsnestallet satt Guds moder, jungfru Maria, med sitt lilla barn i famnen och öfver stallet lyste den stora, sköna strålande stjärnan, och Guds skinande änglar sväfvade däröfver på vingar af ljus och sjöngo så himmelskt ljufva visor till barnets lof, att tårar af fröjd runno utför Marias kinder. Men genom springorna i det glesa stallet blåste en kall nattvind, och det lilla Jesusbarnet frös i sin moders knä.

Bland åsnorna i stallet stod en bock, som hade en varm och yfvig päls af den mjukaste ull. Maria sade till bocken: ”Käre vän, gif mig litet ull af din stora päls, att därmed värma mitt lilla barn som fryser!”

Men bocken var ogin och hård. ”Hvar och en är sig själf närmast”, svarade han, ”jag behöfver själf min päls för att värma mig.” Och så gaf han icke Guds moder så mycket som ett enda litet strå af sitt öfverflöd.

Då hörde den ohjälpsamma egennyttiga bocken en röst tala till honom:

”Stackars bock, du vet icke hvad du har gjort, du har nekat Guds son ett strå af ditt öfyerflöd den natt då han föddes, därför skall du hvar julnatt härefter vanka fredlös kring världen i frost och köld. Din päls skall ej skydda dig, du skall frysa och förgäfves begära något att värma dig med, och så skall du aftjäna din skuld till de små barnen, intill dess att deras böner bedja dig fri.”

Strax erfor bocken domens fullbordan. Han rusade ut bland bergen, men föll i dvala och vaknade först nästa julnatt, när han tvangs att börja sin långa vandring. Och så vandrar han allt ännu hvar julnatt kring världen och hör naturens röster säga till hvarandra: ”I natt är den heliga natten, i natt får ingen göra en annan illa!” Detta hör bocken och kan ej undkomma rösterna, ty de höras den natten öfverallt: på berg, i dalar, i skog och slätter, högt öfver sjön och långt ner i hafvet. Bocken har brutit den heliga nattens fred, han går ensam, frysande vägen fram, men han vet hvem han söker. Han uppsöker barnen för att bos dem aftjäna hvad han brutit mot det lilla barnet i krubban. Han vill på allt sätt vinna deras vänskap, han bär till dem de skönaste jul-gåfvor, och likväl minnas de sällan att tacka honom.

Fattiga julbock, när andra äro glada, är han sorgsen: han kommer så efterlängtad och går så förgäten bort; han kommer så rik och vänder tillbaka med tomma korgen. Därpå tänka ej barnen, de göra narr af bocken, rycka honom i pälsen, gömma sig för honom, men fastän han hvar jul blir så illa mottagen, kommer han nästa jul åter med lika vackra, ja ännu präktigare gåfvor. Julbocken tänker säkert: Kanske kan jag ändå till sist beveka barnens sinnen och genom deras vänskap förkorta min vandringstid.

Och nu bar jag sagt dig hvem julbocken är, och nu har jag vunnit af dig alla världens sviskon. Och när alla dessa sviskon planteras (om ingen ätit upp dem förut), och när alla dessa nya kärnor vuxit till nya sviskonträd och alla de trädens sviskonträd åter frambringa nya sviskon och nya träd, då vankar julbocken ännu kring i världen i den heliga natten.

Ur Läsning för barn. Första boken  (Helsingfors, 1906). Ursprungligen publicerad 1849.

Illustration av John Bauer. Ur Julbocken. Jultidning för stora och små barn (1910)

Mithras och Kristus

Särskilt har Mithrakulten betytt oerhört mycket för kristendomens omskapande. Mithrakulten hade utvecklat sig ur persernas Avestareligion och utgjorde en egendomlig blandning av persiska föreställningar, babyloniska myter, syriska kult-former och hellenska spekulationer. Den blev de romerska soldaternas speciella kult och under Julianus Apostata till och med för en kort tid romersk statsreligion. Medelpunkt i denna kult var guden Mithra, medlaren -mellan himmel och jord. Mithra ansågs ha stigit ned till jorden, där levat en människas liv och utfört många under; efter en sista måltid med sina anhängare hade han farit till himmelen i en brinnande vagn. Vid världens slut skall han återvända till jorden, återuppväcka de döda och hålla dom. Mithra-dyrkarna bildade organiserade församlingar, som hade ett flertal ceremonier, s. k. invigningar eller ”sakrament”. Bland dessa var dopet, som skedde genom neddoppning, och som enligt Tertullianus symboliserade uppståndelsen från de döda (jfr den kristna döpelsens symbol). Man firade även en gemensam helig måltid, varvid man invigde och utdelade bröd och en kalk med vatten eller vin till de troende, som kallades för ”bröder”. Denna måltid skulle dels vara en åminnelsemåltid för att fira minnet av den måltid, som Mithra höll med sina följeslagare före sin himmelsfärd, dels ett mystiskt medel att tillägna sig gudomliga krafter och ett evigt liv. Paralleller till denna nattvard finnas för övrigt i de flesta orientaliska mysteriekulter från denna tid. I en ännu bevarad Mithraliturgi kunna vi skönja den ceremoni, varigenom de troende sattes i gemenskap med guden såsom en genom ett symboliskt-mystiskt döende och en pånyttfödelse åstadkommen försoning och livsförlängning, varför också de invigda kallades ”födda på nytt till evigt liv” (renati in œternum). Den regelmässiga kulten bestod i en bön till solguden, som lästes tre gånger dagligen; en särskild gudstjänst ägde rum på solgudens dag, söndagen. Den förnämsta högtiden var solgudens fest, som firades den 25 december. Helt visst har läsaren redan dragit sina slutsatser — likheterna mellan de ovan omtalade ceremonierna och de kristna sakramenten äro så iögonfallande både beträffande de yttre formerna och de föreställningar, som ligga bakom dessa, att vi knappast behöva påkalla läsarens uppmärksamhet. Den kristna nattvarden som är instiftad till minne av Jesu sista måltid med sina lärjungar täcks ju fullständigt både till form och innehåll av Mithramåltiden.

Ur artikeln ”Kristendomens uppkomst” av Leon Fried. Tidskriften Tiden n:r 2-4, juni 1925.

Bild: Freskomålning från Mithrastempel i Marino, Italien, 300-talet.

Anders Österling: Lucia

De sex mörka krigsåren har dragit förbi. När Lucia kom 1945 hölls en Luciafest i Stadshuset i fredens och glädjens tecken.

Gurli Holmberg kröntes till Lucia i Blå Hallen. Skådespelerskan Inga Tidblad deklamerade vid kröningen denna dikt av Anders Österling.

LUCIA

Från fädernas gråa tider
i helig ärende sänd,
på frusna vägar hon sprider
sin sällsamma ljuslegend.
Kring jordens mörkblå städer
har kriget släckt hennes bloss,
men ännu i vita kläder
hon kommer med jul till oss.

Den krans som huvudet kröner
är som en sinnebild
av släktets fladdrande böner
när ofärd stormar vild.
Hon bjuder sin vackra lära
att ungdomens framtidsätt
är ändå den som skall bära
de brinnande ljusen rätt.

Lucia, den unga bruden
hon håller sin hjässa rak
och lyfter i skimmerskruden
det nordliga mörkrets tak.
Vårt hjärta vaknar, lystrar
till gyllne visor från förr
när hälsad av bröder och systrar
hon strålar i gryningens dörr.

Gregorius- och Nicolauståg

Luciatåget är en procession där en av deltagarna iklär sig rollen som helgonet Lucia med ljuskrona på huvudet. På medeltiden hade vi Gregorius- och Nicolauståg, det vill säga en person klädde ut sig till helgonet och så gick man i procession.

”Utan glädjeämnen var visserligen icke den medeltida skolpiltens liv. En omväxling utgjorde för det första ferierna. I allmänhet indelades läsåret på något annorlunda sätt än nu eller i fyra terminer: från mitten av januari till påsk, från 1 maj till midsommar, 10 augusti till Mikaeli, någon vecka efter detta datum till jul — däremellan var det ferier. Utom ferierna erbjödo de vanliga skolfesterna omväxling i det enahanda skolarbetet. Såsom de vanligaste skolfesterna nämnas i Skandinavien Gregorius-, Nicolaus-festen och majgrevefesten. Den förstnämnda firades till minne av påven Gregorius den store, den 12 mars. Bland skolarerna valdes då en ‘biskop’ som gick i spetsen för skolarernas tåg, följt av lärarna, först till kyrkan, därefter runt staden, varunder skolgossarna, fantastiskt utstyrda, insamlade gåvor. Sist avslöts högtiden med en festmåltid, vilken tillställdes av en av de förmögna familjer, som valde barnbiskopen. På liknande sätt torde det ha tillgått vid Nicolausfesten, som firades den 6 december.”

Ewert Wrangel: Svenska folket genom tiderna 2. Den medeltida kulturen (1938-1940)

Bild: En pojke utklädd till Sankt Nikolaus. Hittad på Internet.

Sankta Lucia – hednisk gudinna i ett helgons gestalt?

När man skriver om det svenska Luciafirandet och förbinder det med den kristna flickan Lucia från Syrkusa som ska ha blivit martyr den 13 december år 304 så finns det alltid folk som påpekar att vår svenska luciafest har ett hedniskt ursprung. Det har fått mig att fundera på om inte den kristna Luciakulten själv delvis kan ha äldre förlagor.

Den kristna flickan Lucia föddes i Syrakusa, en hamnstad på Siciliens östkust. Sicilien var då en del av det romerska riket. Syrakusa var redan på hennes tid en gammal stad. Den grundades år 734 f. Kr. av grekiska kolonisatörer för Korint.

I Syrakusa finns ett berömt Athenatempel som omvandlats till katedral. När Europa kristnades byggde man ofta kyrkor där gamla tempel stått. Athenatemplets kolonner finns fortfarande kvar. I katedralen finns ett kapell vigt åt Sankta Lucia. Där förvaras hennes reliker. Hennes far ska ha varit en romersk aristokrat och hennes mor, Eutychia, grekinna.

I Agrigento på Siciliens sydkust finns ett stort tempel helgat åt Juno Lacina. Det är det latinska namnet på grekernas Hera, Zeus hustru. Grekerna byggde templet på 500-talet f.Kr. Hera var äktenskapets och fruktbarhetens gudinna. När hon åkallades under namnet Juno Lacina, ”ljusbringerskan”, var hon barnafödandets hjälpare eftersom hon öppnade barnens ögon så att de kunde se dagens ljus.

Juno Lacinas tempel i Agrigento, Sicilien:

I Apostlagärningarna (28:11-12) kan man läsa om hur aposteln Paulus lade till i Syrakusa och blev kvar där i tre dagar. Han var på väg till Rom. Vi vet inte om han steg i land. Kristnandet av Sicilien började på 200-talet. Vi vet att de kristna döpte gamla högtider och gamla gudar i länderna dit de kom och gjorde dem till sina. På samma sätt som kyrkor byggdes över gamla hednatempel och införlivade dess kolonner, så byggde man de kristna högtiderna på de gamla hedniska. Nytt vin i gamla läglar.

De kristna helgonen antog drag av tidigare gudar och gudinnor. De gamla gudarna fortsatte att dyrkas men i ny, döpt gestalt. Ibland fick de nya namn, men ibland blev deras namn bara ändrade lite smått. Ett känt exempel är den keltiska gudinnan Brigid som fortsatte att dyrkas efter Irlands kristnande, men nu i en nunnas gestalt, Sankta Brigid av Kildare, som ska ha levt 452-525.

I det hedniska Rom hade man olika gudar som rådde som ”patroner” över alla aspekter av livet som mat, hus, liv, död, hälsa, äktenskap, handel och jordbruk med mera. De kristna avskaffade gudarna och satte kristna helgon som patroner i deras ställe. Dessa var människor som efter sin död upphöjdes till himmelska väsen som kunde höra bön och utföra mirakel. På samma sätt som varje gud i den grekisk-romerska religionen hade sina festdagar, hade helgonen sina. På samma sätt som varje skrå på hednatiden hade sin gudomliga beskyddare, fick de nu varsitt skyddshelgon. Det fanns himmelska patroner som vakade över slaktare, snickare, bönder, skomakare med mera. Det fanns också en patron för varje åkomma.

Sankta Lucia av Syrakusa är till exempel patronessa för författare, smeder, böner, sadelmakare, köpmän och glasmästare. Hon åkallas också till hjälp mot hemorrojder, diarré, ögonsjukdomar och halsont.

Katoliker tycker inte om ordet ”helgondyrkan” utan vill skilja på ”latria”, dyrkan, som de ägnar gudamänniskan Jesus, och ”dulia”, tjänst, som de ägnar helgonen. För oss svensktalande som befinner sig utanför dessa teologiska debatter, går det bra med ordet dyrkan i båda fallen. När vi ser någon falla ner inför en bild, kyssa den och åkalla den avbildade kallar vi det dyrkan.

I Nordisk familjebok under ”helgon” kan man läsa om hur helgondyrkan utvecklades när kristendomen blev en gynnad religion i romarriket under Konstantin och hedningar strömmade i massor till kyrkan. Dessa nyomvända fann, står det, i helgondyrkan ”ett surrogat för sin man-kult och polyteism”:

Deras gudar och heroer höllo i stora skaror intåg i kristendomen som helgon (Dionysos som den helige Dionysius, Poseidon som den helige Nikolaus, Herakles som Kristoforos, etc.). De förde med sig hedniska seder och bruk; offermåltiderna blefvo måltider på helgonens grafvar, mat och dryck framsattes åt de döde (så t. ex. Augustinus’ moder Monnica) etc. Kapell byggdes öfver deras grafvar, och sägnerna om dem utsmyckades ständigt vidare med drag lånade från hednisk mytologi; så uppblomstrade redan från 360-talet helgonlegendernas stora litteratur. Från en sådan uppfattning af helgonen var steget icke långt till en verklig tillbedjan af dem. De tre store kappadocierna (se Basileios och Gregorius af Nazians och Gregorius af Nyssa) utbildade fullt läran om helgonen som himmelska väsen, delaktiga i Guds makt, och öppnade därmed slussarna för den halfhedniska helgontillbedjan, hvars färd genom kristendomen sedan ej kunde hejdas…

Enligt legenderna fick Lucia sina ögon utstuckna, det är därför hon rår över ögonåkommor. Ögon är syn och syn är ljus. För den som inte har syn är allting mörkt. Lucia är ljusbringerska, därför kan hon bringa ögonens ljus åter. Som jag nämnt hade gudinnan Juno Lacina, ljusbringerskan, ett stort tempel på Sicilien. Hon åkallades av mödrar i födslovåndor i hopp om att deras barn skulle födas friska, öppna sina ögon och se dagen.

Lucia med ett par ögon på en bricka. Målning av Domenico Beccafumi 1521:

Grekerna kallade Juno för Hera och Hera hade en dotter, Eileithyia, som var barnafödandets gudinna. Hon ses ofta avbildad med en fackla i handen eftersom hon leder barnen ut ur mörkret och till ljuset, ut ur skötets natt och in i livets dag. Det har föreslagits att hennes namn kommer från det grekiska ordet ”eleutho” som betyder att bringa, eftersom hon är Bringerskan. Hennes mor, Juno Lacina, åkallades av romarna vid vintersolståndet. Då ”föddes” så att säga det nya året och dagökningen inträdde. Athena, vars tempel stod i Syrakusa, var även hon dotter till Hera och således syster till Eileithyia.

I Lucias hemstad Syrakusa stod också ett tempel helgat åt Apollo. Dennes tvillingsyster Artemis kallades av romarna Diana. I Cefalù på Siciliens nordkust finns ett berömt tempel helgat åt Artemis/Diana, uppfört på 800-talet f.Kr. Diana åkallades liksom Juno under namnet Lucina, ljusbringerskan, och även Diana rådde över barnsbörden. Liksom Eileithyia, Heras/Junos dotter, avbildas hon ibland hållandes en fackla. Diana betraktades också som en mångudinna och hennes namn ska vara besläktat med ordet ”dies” eftersom hon liksom månskenet är dagsljus i mörkret. Det var också i hennes roll som mångudinna som hon tillbads vid barnsbörd eftersom månen, med dess cykler som var knutna till kvinnans menstruationscykler, ansågs råda över havandeskapet.

Det fanns också en mindre gudinna som åkallades vid barnsbörden. Hon kallades Candelifera eftersom hon höll i ett ljus, av latinets ”candela”, och bistod i ett leda barnet till ut ur skötets natt och in i livets ljus. Man åkallade ljusbärarinnan genom att tända ett ljus vid barnsängen. Hon för  tanken till en rad i sången ”Strålande helgonfé”: ”Ädla välsignade ljusbärarinna”. När Lucia bar ner mat till fängelsehålorna så satte hon en oljelampa på sitt huvud för att lysa upp vägen. I hennes kapell i domkyrkan i Syrakusa står en krönt silverstaty som föreställer helgonet med palmkvist och oljelampa.

Mot denna bakgrund är det inte orimligt att förmoda att Sankta Lucia, helgonet från Syrakusa, har antagit drag av dessa hedniska gudinnor. Hon levde i brytningsskedet mellan hedendom och kristendom och dessa gudinnor dyrkades ännu när hon ska ha ljutit martyrdöden den 13 december år 304. En hednisk kejsare, Diocletianus, härskade över romarnas rike och han förföljde de kristna. Enligt legenden skulle Lucia giftas bort med en hednisk man, men vägrade.

Man förstår hur denna gestalt sedan kunde utvecklas till vintersolståndets, eller julens förelöpare, som så att säga leder det nya årets ”födelse” ut ur mörkret. Hon är de blindas skyddshelgon eftersom de blinda är i mörker, liksom världen under årets längsta natt, och hon ger dem synen åter, liksom världen får ljus när dagarna blir längre. Sankta Lucia är liksom Diana/Artemis att likna vid månskenet, en strimma av det utlovade dagsljuset i vinterns mörkaste natt.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag skriver kan du donera via swish till 0760078008 (Eddie)