Vinterdikter på Uppsala gamla kyrkogård

Tyvärr föll ingen snö idag, den 7 december 2019, när jag och vänner besökte döda poeters gravar och läste vinterdikter. Vi hade med oss spetsad glögg och pepparkakor.

På bilden står jag vid Olof Thunmans grav och läser följande dikt:

MIDVINTER

Snön faller, snön faller.
Genom den vindlösa skymningens fred
sjunka flingornas iskristaller
i ett flimrande vimmel ned.

Tätt sveps täcket kring slumrande tuvor.
Granarna sloka med tunga grenar
och gravbackens enar
drömma i toppiga urtidsluvor.

Snön faller, snön faller.
Ej ett tassande fjät jag hör.
Ej ett vingslag tystnaden stör
under grenarnas vita galler.

Sömnen är djup i lega och lya
under julsnöns yviga rya –
Men längs vägen i bygden dansar
klangen av bjällerkransar.

Gustaf Adolfsdagen 2019

I ett avsnitt av teveserien om maffiafamiljen Sopranos (säsong 4, episod 3) blir det bråk mellan italiensk-amerikaner och vänsteraktivister om Columbusdagen. Italiensk-amerikanerna vill fortsätta hylla Columbus på denna dag – de ser honom som en fin symbol – medan vänster- och indianaktivister menar att den store upptäckaren var en skurk.

Vänsteraktivisterna och indianerna protesterar mot den italiensk-amerikanska paraden på Columbusdagen, vilket upprör maffiabossen Tony Sopranos vänner som som går till attack mot demonstranterna. ”It’s these Indians and the commie fucks” säger till exempel Ralphie Cifaretto. ”They want to paint Columbus as a slave trader instead of an explorer.”

Det som skildras – något fyrkantigt och karikatyrmässigt – är de identitetspolitiska konflikter som uppstår i ett mångkulturellt samhälle. I dessa konflikter har dock de så kallade ”rasifierade” ett övertag. Deras historiska symboler och högtider blir inte ifrågasatta, tvärtom blir de ofta stödda av samma vänster som avskyr Columbusdagen, Thanksgiving och onda, vita män.

Ur Sopranos. Bråk mellan italiensk-amerikaner och vänsteraktivister: 

Verklighetens extrema vänsteraktivister nöjer sig inte med att protestera mot Columbusdagen. De vill också riva alla statyer av Columbus. Den svenska, skattefinansierade vänstertidningen ETC publicerade den 28 juni 2015 en krönika där en viss Emma Dominguez agiterade under rubriken ”Jag hoppas att alla statyer krossas”.

Det handlar förstås inte om ”alla” statyer, utan om statyer av vita män. Dominguez berättar om en semester i Barcelona där hon fick se en staty av den store upptäcktsresaren Columbus. Synen gjorde att hon fick ”ont i magen”. Hon tycks dock inte ha någonting emot statyer av kommunistdiktatorer. Hon nämner dem inte åtminstone.

Eddie (Mohamed Omar) firar Gustaf Adolfsdagen 2019:

Den 6 november är en av mina favorithögtider i min hemstad Uppsala. Det är så stämningsfullt med facklor och fanor i höstmörkret. Vi äter bakelse och dricker punsch.

Jag ser inte Gustaf II Adolf som en fläckfri förebild, utan som någon som haft stor betydelse för oss svenskar. Genom en stor donation till Uppsala universitet bidrog han till vetenskapens utveckling. Han var också militär nytänkare.

Uppsala universitets ceremoni för att hedra Gustaf II Adolf äger rum i Odinslund framför en obelisk rest av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten.

I Herman Lindqvist biografi över Jean Baptiste Bernadotte kan man läsa om den förste svensk som lärde känna den blivande kungen av Sverige. Fredrik Samuel Silfverstolpe var Sveriges chargé d’affaires i Wien där Bernadotte år 1798 hade blivit satt som den segerrika franska republikens ambassadör.

Silfverstolpe, berättar Lindqvist, var:

… vänsterman, lockad av den franska revolutionens idéer, imponerad av Bonaparte men också av Bernadotte. Han var mycket kulturellt intresserad, särskilt av musik. Han umgicks med Haydn, Salieri och med Mozarts änka. Som vänsterman måste man vara försiktig i sina rapporter till Stockholm. Kungen Gustaf IV Adolf avskydde Napoleon och allt som hade med revolutionen att göra.

Det visade sig att Jean Bernadotte, republikens ambassadör, hade stor respekt för svenska kungar och för den svenska armén:

En förmiddag några dagar senare besökte Silfverstolpe Bernadotte hemma på hans ambassad. Bernadotte frågade Silfverstolpe vad den vita näsduken betydde som han och svenska officerare hade knuten om armen. När Silfverstolpe berättade att det var ett minne från Gustaf III:s revolution 1772, då alla som stödde kungen i revolutionen band en bindel om höger arm började Bernadotte prata om Sverige och till Silfverstolpes häpnad började han prisa den svenska armén. Han höll ett lovtal över Gustaf II Adolf och Karl XII och om dessa kungars ”krigiska snille som gjort historien gloriös”, något som Silfverstolpe tyckte var märkligt sagt av en jakobin. Bernadotte ansåg att de tre största fältherrarna var Caesar, Gustaf II Adolf och Fredrik den store av Preussen.

Bernadottes kunskaper om svensk historia och om Gustaf Adolfs och Karl den tolftes militära genialitet gjorde Silfverstolpe djupt imponerad. Men respekten för Gustaf Adolf den store var inget ovanligt. Gustaf Adolf hade länge varit känd och respekterad som militärt geni i hela Europa. Napoleon höll honom för en av de största härförarna genom tiderna.

Syndafallet. Människans upphöjelse

Första Mosebok, kapitel 3, vers 1-5

Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: ”Skulle då Gud hava sagt: ‘I skolen icke äta av något träd i lustgården’?”

Kvinnan svarade ormen: ”Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ‘I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.'”

Då sade ormen till kvinnan: ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

Första Mosebok, kapitel 3, vers 22:

Och HERREN Gud sade: ”Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.”

Ur 1917 års översättning.

Henrik Schücks kommentar

Den Jahve, som i denna saga träder oss till mötes, är mycket ålderdomlig och påminner snarast om Babyloniens gudomligheter. Ej blott att han fattas såsom fullkomligt kroppslig (t. ex. då han lustvandrar i Eden och Adam hör ljudet af hans fotsteg), ej blott att han alls icke är allvetande (han känner ej det första parets olydnad, utan måste genom ett förhör öfvertyga sig därom); han har också åtskilliga moraliska egenskaper af ganska tvetydig art. För det första är han afundssjuk på människorna och fruktar, att de skola blifva gudarnes likar, – ett äkta hedniskt drag. Men icke nog därmed; fruktan förleder honom också att tala osanning. Till Adam säger han nämligen, att ”när du äter däraf (af kunskapens träd), skall du döden dö.” Då ormen sedermera vill locka kvinnan att smaka af den förbjudna frukten, upprepar Eva Jahves ord, men ormen svarar: ”ingalunda skolen I dö.” Utgången besannar hans ord: Eva äter af frukten, men dör icke. I det följande angifver Jahve det verkliga skälet till förbudet: ”Se, mannen har blifvit såsom en af oss, så att han vet, hvad ondt och godt är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl af lifvets träd och äta och så lefva evinnerligen”, d. v. s. det verkliga skälet var just raka motsatsen till det uppgifna.

Ur Den israelitiska litteraturen (1906).

Henrik Schück var en framstående litteraturhistoriker (1855-1947).

Vid Gustav-Adolfs-festen 1832

Fädernesland, vars härliga minnen
fylla med vördnad ynglingens själ,
fädernesland, ingiv våra sinnen
de dygder, som fostrat din ära, ditt väl!
Länge nog dina gravar svara,
vad du var och ej mer kan vara.
Hoppas ej blott på skuggornas röst!
Tala i dina ynglingars bröst!
Än återstår av fädrens lära
att leva som de och dö med ära.

E. G. Geijer

Alla helgons dag och rymdvikingen Luke Skywalker

Den första lördagen i november kallas i den svenska almanackan för Alla helgons dag. Det passar ju bra att ha en högtid på en lördag då folk är lediga. Traditionellt inom kristenheten har man firat Alla helgons dag den 1 november, även i vårt land.

Hur som helst, på Alla helgons dag den 2 november, besökte jag Gamla kyrkogården i Uppsala. Jag har ingen anhörig begravd där, utan jag brukar gå till någon poet. De är inte alltid helgon, men förtjänar att bli ihågkomna, ja, som det står i Odyssén: ”Bland alla människor på jorden är heder och vördnad skaldernas lott.”

Dessutom får döda poeter mig alltid att tänka på filmen Dead Poets Society om hur en karismatisk lärare lyckas få unga grabbar att tycka gamla diktare är kul.

Jag gick med mina två döttrar, nio och fjorton år gamla, till Geijers grav och tände ett ljus. Så läste jag några verser ur dikten ”Vikingen”, skriven 1811:

Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng,
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Där de gå i det skummande haf.
De komma från fjerran, fjerran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.

(Läs hela dikten här)

Diktens språk är ganska svårt att förstå för moderna svenskar, både vuxna och barn. Jag försökte förklara dess berättelse för mina barn genom att jämföra med något de kände till: Star Wars.

Dikten handlar alltså om en ung pojke som, missnöjd med sitt liv som bonde, blickar ut över havet och drömmer om äventyr. Hjälten i Star Wars-filmerna, Luke Skywalker, växer upp i en bondefamilj på planeten Tatooine. I en känd scen står Luke i solnedgången och blickar längtansfullt upp mot rymden. I Geijers dikt vill pojken ut på havet, i Star Wars ut i rymden. Både hade ”vikingalynne”.

Luke Skywalker på Tatooine betraktar planetens två månar och drömmer om äventyr ute i rymden:

Detta lynne verkar vara något som ligger i västerlänningens natur. När jag bodde i Afrika kallades jag för ”mzungu”, ett ord på swahili som man använder för att beskriva vita. Ordets ursprung är lite oklart. Vissa menar att det kommer från ordet ”zunguzungu” som betyder ”snurrig”. Det ska bero på att man tyckte att rörelse och rastlöshet karaktäriserade de vita männen.

Filosofen Oswald Spengler verkar ha menat något liknande när han kallade vår civilisation ”faustisk”. Vi vill inte sitta stilla, utan är ständigt på jakt efter kunskap, uppfinner saker eller utforskar det okända.

Jag har intresserat mig mycket för den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Liksom jag blev han muslim ett tag, men verkar sedan ha lämnat det bakom sig. Han var dock ingen vanlig muslim, utan var attraherad av mystiker i islams utkanter.

I ett brev av april 1907 kallar Aguéli Columbus: ”västerländingen par excellence, mannen som avstår från sömnen därför att han har ett Amerika att upptäcka”.

Vad menar han med det? Han menar förmodligen att föreställningen om ”det västerländska” innefattar sådant som forskardrift, rastlös äventyrlighet och upptäckaranda: den faustiska andan eller ”vikingalynnet”.

Och en viking, Leif Eriksson, ska ju ha kommit före Columbus.

Leif Eriksson upptäcker Amerika. En målning av Christian Krohg 1893:

Jag citerade tidigare Odysséen, titeln betyder upptäcktsfärd och ordet är bildat efter namnet på diktens hjälte: Odysseus.

Odysséen, som ska ha skrivits omkring 700 f.Kr. utgör tillsammans med Iliaden den äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. Grekerna diktade inte bara om upptäcktsfärder, de gav sig ut på böljorna för att grunda kolonier längs Medelhavets och Svarta havets kuster.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa att du uppskattar vad jag gör genom att swisha en donation till 0760078008 (Eddie)

Tonårsfilmer från 80-talet: The Lost Boys

I min serie om tonårsfilmer från 80-talet har jag nu kommit till The Lost Boys från 1987. Jag går inte i kronologisk ordning, utan skriver bara om den jag känner för att skriva om. Dock gör halloween (ja, jag vet att jag tjatar om detta) att det passar bra att skriva om denna skräckkomedi just nu. Många tillbringar dessa höstkvällar med att se på skräckisar och käka godis. Inte jag, eftersom jag tänker på min vikt och min hälsa.

The Lost Boys regisserades av Joel Schumacher, som två år tidigare regisserat St. Elmo’s Fire om ett gäng ungdomar som går ur highschool och vad som händer sen. Den anses som en av de viktigaste av 80-talets ungdomsfilmer vid sidan om The Breakfast Club. Jag kommer att skriva om dem framöver.

Den här filmen var från början tänkt att bli en pojkäventyrsfilm. The Goonies (1985) hade dragit in massor med kosing och man ville fortsätta mjölka det konceptet. Man skulle basera berättelsen på Peter Pan men de vilda pojkarna skulle vara vampyrer. Manuset utvecklades från barn- till ungdomsfilm, men hade kvar barnsliga inslag. Skådespelaren Corey Feldman från The Goonies var med, som en av vampyrjägarbröderna The Frog Brothers. De vilda pojkarna, vampyrerna, blev tonåringar, medan vampyrjägarna, blev kids.

Idag är vi blivit vana vid att se vampyrer skildras som coola tonåringar, som i till exempel Buffy the Vampire Slayer, Twilight och Vampire Diaries. Men The Lost Boys var först – här får vi bekanta oss med unga, snygga vampyrkillar i läderjackor på motorcyklar. Och som ledare för vampyrgänget har vi Kiefer Sutherland som gjorde sig ett namn som stygging året innan i Stand by Me (1986).

Se trailern här:

Folk som ogillar filmen, kan ändå gilla soundtracket. Filmens signaturmelodi, den goth-klingande ”Cry Little Sister”, skrevs av Gerard McMahon och handlar om en förkastad tonårings längtan efter en familj. En annan viktig låt i filmen är det brittiska postpunkbandet Echo & The Bunnymen cover av The Doors ”People Are Strange” från 1967. En generation X-tolkning av en 40-talistlåt. Låten, som tycks handla om utanförskap och ångest, knyter ihop de som var unga under kärlekssommaren 67 med deras barn, de som är unga 87. Då var det hippies, idag är det gothare och punkare. I vampyrernas näste sitter en stor affisch med Jim Morrison. Filmen hade stor betydelse för goth-kulturen och bidrog till att föra in dess stämningar i mainstreammusiken.

Relationen mellan generationer verkar utgöra ett tema i filmen. En nyligen frånskild mamma, 40-talist eller ”baby boomer”, förmodar jag, flyttar till sin morfar i Kalifornien med sina två pojkar, Michael och Sam. Hippisarnas kom från trygga och ordnade hem med både mamma och pappa medan gotharna och punkarna ofta kom från splittrade familjer.

Den påhittade kuststaden Santa Carla sägs vara ”världens mordhuvudstad” och är full av folk som är ”strange” som gamla hippies, punkare och … vampyrer. Morfar är en avdankad hippie som lever i ett hus fullt av bråte. Han har ingen tv, vilket stör Sam som gärna tittar på MTV. Den yngre brodern Sam spelas av Corey Haim, den andre av ”de två Coreys”. Han och Corey Feldman syntes tillsammans första gången i The Lost Boys och blev sedan ett omtyckt radarpar. De blev till och med en dokusåpa.

Det är när Michael träffar blomsterbarnet Star – hennes hippieföräldrar gav henne det namnet – som han dras in vampyrgänget. David (Kiefer Sutherland) lurar i honom sitt blod, så han börjar förvandlas till en av dem. Han skulle ha förlorats i skuggorna om inte lillebror Sam slagit sig ihop med The Frog Brothers och kommit till undsättning. Bröderna heter för övrigt Edgar och Allan i förnamn, ja, som i Edgar Allan Poe.

Det är alltså bara killarna som är i centrum i denna film, både på den onda och den goda sidan. De enda tjejerna är dels lockbetet Star, vampyrernas ”groupie”, och dels Michael och Sams mamma. Det hade förstås inte gått idag. Numera måste varje film ha minst en hjältinna, starkare än en karl, och gärna får sätta den manlige hjälten plats. Och när vi är inne på kön är steget inte långt till etnicitet. Liksom alla andra tonårsfilmer från 80-talet jag skrivit om i den här artikelserien så är The Lost Boys en helt vit film i total avsaknad av ”mångfald”. Men även i verklighetens Kalifornien såg det annorlunda ut, på 80-talet var dock fortfarande majoriteten av invånarna i delstaten vit, idag är andelen nere på 36 procent.

En obehaglig sak, något som faktiskt är skrämmande på riktigt, är barnen som far illa. Överallt i mordhuvudstaden Santa Clara sitter det lappar med bilder på försvunna barn. Är det vampyrerna som satt tänderna i dem? Varför är det här så obehagligt? Jo, för att Corey Feldman i sin självbiografi berättar om hur han och vännen Corey Haim utsattes för övergrepp i Hollywood. Det är svårt att inte tänka på det när man ser ”Missing Kid”-affischerna. ”Jag började förstå att många människor omkring mig var monster”, skriver Feldman. Riktiga monster. Haim brottades med ångest och drogmissbruk under resten av sitt liv. Han var 38 år när han gick bort 2010.

Läs tidigare artiklar i serien om tonårsfilmer från 80-talet:

Fast Times at Ridgemont High

E. T. The Extra-Terrestrial

Tex – när vita killar kunde hoppa

Risky Business

High School U.S.A.

Sixteen Candles

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa att du uppskattar vad jag gör genom att swisha en donation till 0760078008 (Eddie)

Tonårsfilmer från 80-talet: Sixteen Candles

När man tänker tonårsfilmer från 80-talet, tänker man The Breakfast Club från 1985. Det är den mest ikoniska tonårsfilmen från perioden och John Hughes mästerverk. Hughes började sin karriär i slutet av 70-talet som skribent på National Lampoon, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad, men elakare.

En av Hughes självbiografiska noveller i National Lampoon, ”Christmas ’59”, som publicerades i december 1980, blev sedan underlag för manuset till den populära julfilmen Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase i huvudrollen. Den ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden.

Hughes blev high school-filmernas okrönte kung, både som regissör och manusförfattare, och hade stor påverkan på min generation, X, de som är födda mellan 1960 och 1980. Ibland kallas vi den ironiska generationen. Hans uppväxtskildringar förenar magi med tokig humor och realistiska bilder ur de vita medelklasskidsens liv i villaförorterna. Hans mest kända tonårsfilmer i genren vid sidan om The Breakfast Club är Ferris Bueller’s Day Off, Pretty in Pink, Some Kind of Wonderful och Sixteen Candles.

Se trailern:

Hughes debuterade som regissör med Sixten Candles 1984, en romantisk komedi om en tjej som fyller sexton. Hennes födelsedag blir dock bortglömd då familjen är upptagen med storasysterns stundande bröllop. Men det är inte Samanthas (Molly Ringwald) största bekymmer – hon är kär i skolans snygging Jake samtidigt som hon blir mer eller mindre förföljd av Ted, ledaren för skolans nördar. Hon gör sitt bästa för att få snyggingens uppmärksamhet medan hon försöker undvika nördens oönskade uppmärksamhet.

Det är möjligt att en del av att nutidens publik uppfattar Teds närmanden på ett annat sätt än man gjorde på 80-talet. Inte ens charmiga nördar kommer undan. Jag känner själv obehag när Ted förhandlar sig till Samanthas trosor för att sedan kunna visa upp dem för sina kompisar som en trofé och skryta om sin erövring. Men Samantha, offret för Teds påträngande uppvaktning, är heller inte särskilt pk: när hon vill bli av med honom använder hon förolämpningen ”fag”, det vill säga ”bög”.

Ted spelas av Anthony Michael Hall som sedan skulle göra en liknande roll som nörd i The Breakfast Club. Det var i Sixteen Candles som Hughes inledde sitt samarbete med Molly Ringwald, som blev något av hans musa. Han skrev flera roller med henne i åtanke. Ringwald är åter aktuell i tonårsgenren genom sin medverkan i Netflix teveserie Riverdale, en filmatisering av serietidningen Archie/Acke, där hon spelar huvudpersonen Archies mamma. Tilltaget att knyta ihop generationer så att man locka både tonåringarna och deras föräldrar påminner om filmen Highschool U.S.A. med Michael J. Fox från 1983 där kändisar från äldre teveserier spelar föräldrar och lärare medan de unga, uppåtstigande skådisarna spelar highschool-kidsen.

Sixteen Candles, liksom många av tidens tonårsfilmer, är en modern saga där outsidern vinner och mobbarna förlorar. Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista. Det är nördens dagdröm i en verklighet där ofta motsatt förhållande råder: skitstöveln tar tjejen medan den mjuke och intelligente killen förblir ensam.

Nörden Ted stöter på Samantha. Sextrakasserier?

Filmens titel är hämtad från doo-wopbandet The Crests femtiotalslåt om tonårskärlek: ”You’re only sixteen, but you’re my teenage queen” (1958). Rockabillybandet Stray Cats, bildat 1979, gjorde en cover av låten som förekommer i filmen. I dag befinner vi oss mitt i en våg av 80-talsnostalgi, då på 80-talet var det 50-talet man längtade till. På 80-talet hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår. Det märks till exempel i den tidigare nämnda filmen Highshool U.S.A. med sin biltävling för att avgöra vem som ska bli ”skolans kung”, men ännu mer tydligt i filmer som Back to the Future (1985), Stand By Me (1986) och Dead Poets Society (1989). Back to the Future handlar ju om en tonåring som reser i en tidsmaskin från 1985 till 1955.

Flera forskare har föreslagit att det skulle finnas ett samband mellan 80-talets 50-talsnostalgi och Reagans neokonservativa rörelse. Hughes själv stod till höger politiskt och var en anhängare till Reagan. På samma sätt kan det finnas ett samband mellan vår tids 80-talsnostalgi och Trumprörelsen. Trumps kampanj färgades av en nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många av anhängarna tänkte på.

Liksom alla Hughes tonårsfilmer är Sixteen Candles en vit film: den handlar om vita heterosexuella medelklassungdomar och utspelar sig i en kulturellt och etniskt homogen miljö. Filmen spelades in Chicagos välbärgade villaförorter, vilka var – och fortfarande är – överväldigande vita. Den ende ”rasifierade” rollfiguren i den här filmen är en karikatyr av en kinesisk utbytesstudent vid namn Long Duk Dong. Hans intar funktionen av ”comic relief” och hans exotism markeras övertydligt genom att man hör en gonggong slå varje gång han uppträder. Rollfiguren Long Duk Dong har förstås kritiserats för att vara ett rasistiskt porträtt av orientaler.

Gonggongen slår när den exotiske orientalen uppträder:

Men samma vänster som inte tål karikatyrer av ”rasifierade” i filmer tiger när de ser negativa stereotyper av vita. Jag tänker till exempel på historieläraren dr. Fritz Hauptmann i den tidigare nämnda filmen Highschool U.S.A. Den tyske läraren, som spelas av Steve Franken, säger z i stället th, marscherar runt i klassrummet, och har till och med ilsken schäferhund. I en annan tonårsfilm från 80-talet, Risky Business, som utspelar sig i samma miljö som Sixteen Candles, den vita villaförorten Highland Park utanför Chicago, förekommer en karikatyr av en italiensk hallick vid namn Guido. Vänstern tycks ha noll tolerans mot stereotypa skildringar av people of color, men ändlös tolerans mot stereotypa skildringar av engelsmän som känslokalla och arroganta, italienare som cigarrökande gangsters och tyskar som stela preussare.

Läs tidigare artiklar i serien om tonårsfilmer från 80-talet:

Fast Times at Ridgemont High

E. T. The Extra-Terrestrial

Tex – när vita killar kunde hoppa

Risky Business

High School U.S.A.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)